Föregående sidaa

Vid kårens dag på A 7

1945-06-02

Artillerikårens kamratmöte ett vällyckat arrangemang

 ”Smör och kanoner” – militärt och nöjesbetonat i perfekt regi.”

Artillerikårens dag och kamratföreningens årsmöte genomfördes under lördagen (2/6 1945) och söndagen (3/6 1945) under glansfulla former och i utmärkt regi. På lördagseftermiddagen följde kamratföreningens gemensamma middag och på kvällen underhållningsprogram i form av fältteaterns kabaret och i andra former. På söndagen skedde avslutningen i form av korum med tal av biskop Ysander och avtackning av överste Berggren och slutligen fortsatte hästtävlingarna även på söndagseftermiddagen. Både arrangörer och deltagare hade all anledning att vara belåtna med dagen, som gett både glada och allvarliga miner.ä

 

Artilleristerna gav mästerprov på skjutskickligheten

En programpunkt som väckte både hör- och synbart uppseende var artillerikårens skjutning på Hällarna under lördagseftermiddagen. Där hade kåren kört upp med kanoner av alla kalibrar och det blev en perfekt uppvisning av vad kårens personal kan prestera.

För första gången fick en större publik – med landshövding och biskop i spetsen – se de nya 10,5 cm:s kanonerna som gingo i ställning nedanför visbygillets kulfång och riktade sina eldrör mot olika mål på vattenytan. Elden inleddes mot några förankrade mål där man kunde notera goda nedslag och när två bogserade mål sedan kommo seglande förbi försvann ett av den till hälften. Nästa gång blev det servisen vid luftvärnskanonerna som fick visa sin skicklighet vid beskjutning av en ”korv” på ganska stor höjd. Och sannerligen klippte man inte ned korv och alltsammans i första salvan. Det blev applåder minsann, medan korven saktade dalade ned och försvann under vattenytan.

När hjälpvedettbåten vänt och var på återväg med sina mål kom den verkliga knalleffekten när samtliga tre 10,5 cm:s-batterierna gåvo eld samtidigt. Det hade inte varit nådigt att sitta i en fientlig farkost på detta avstånd, ty artilleristerna sopade rent i bokstavlig mening. Ett av målen blev kvar i sjön och pepprades sönder ”till oigenkännlighet” och det andra som alltjämt hängde på det bogserande fartyget blev efter några salvor så ramponerat att endast underredet återstod. Sedan åskådarna fått en inblick i hur ett låganfall går till och fått höra hur ”musiken” låter vid ett sådant tillfälle kunde man dra sig tillbaka iden förvissningen att gotlandsartilleristerna kan sin sak om så skall behövas.

 

Kamratföreningens middag

Klockan halv sex bänkade sig deltagare i kamratföreningens möte vid långbord i kårens gymnastiksal, där kårintendenten, kapten Källström, med hjälp av ett 25-tal lottor dukat för 450 personer. Vid honnörsbordet märktes landshövding Nylander och general Åkerhielm. Infanterimusiken konserterade flitigt under middagens gång.

Sedan överste Berggren först utbringat ett leve för konungen, följt av kungssången, tog han strax därefter till orda och hälsade mötets deltagare och gäster välkomna.

Han erinrade därvid först om fosterlandskärleken underliga makt i ett folks liv. Vi ha sett de hårda prov, som den bestått i våra nordiska grannländer. Vi ha sett dess roll i vår egen historia. Då fosterlandskärleken knutit oss endräktigt tillsammans har det gått oss väl, då den slumrade, ha vi haft våra bittraste motgångar. Vi se den stora Gustaf Adolfs folk och glädjas. Se vi Gustaf IV Adolfs folk, bränner oss skammens rodnad.

Hur ser nu Gustaf V folk ut? Ja, vi skola icke yvas, men vi våga vara förtröstansfulla. Krigets gisselslag drev oss samman 1940. Skrankor och gränser avlägsnades mellan samhällsklasserna. Enigheten om att vi hade något att försvara, och att vi ville försvara det, var nära nog självständigt. Vi bevittnade den oförlikneliga bilden av ett folk, som återfunnit sig självt. Och riksförsvaret blev ett uttryck för nationens vilja.

Bilden är i dag, som vi veta, icke fullt lika gynnsam, men vi släppa icke hoppet, att den i huvudsak skall bestå.

 

Ett samband mellan kåren och bygden

Gotlands artillerikår utgör ett led i riksförsvaret. Och kamratföreningen vill vidga begreppet Gotlands artillerikår. Den vill bevara banden mellan forntid, nutid och framtid, mellan försvar och hembygd.

Ni veteraner, som offrat tid och annat för att närvara vid kårens fest, Eder vill jag särskilt hedra och tacka, sade talaren. Genom Eder som icke längre bära uniformer, få vi dock den säkraste förankringen vid bygden och Sveriges arbetare och allmoge. Vad betyder försvaret utan arbetare och allmoge? Vi äro ju endast ett uttryck för deras försvarslinje. Den som läser Sveriges historia, han bör tid efter annan låta tankar gå till Per och Kersti, till dem som i vår storhet och i vår fattigdom bröto bygd och byggde de småländska och de gotländska stengärdesgårdarna, till dem som offrade smöret när riket behövde kanoner.

Vi ha samlats för att tillsammans få glädje och vederkvickelse. Men mötets djupa innebörd är att fördjupa och befästa kamratskapet, i trängre mening mellan kårens medlemmar förr och nu, i vidare mening mellan kåren och den bygd som fött kårens söner. I vidare mening vill kamratmötet värna och hålla vid liv den ömtåliga men heliga låga, vars namn är fosterlandskärleken, att förhindra att beredskapströttheten och önsketänkandet om den bestående freden rasera vårt under nöd och vånda uppbyggda försvar.

Kamratföreningen kan icke fylka sig kring ett värdigare föremål än det land, som blev vårt. Vi akta intet högre än att få vara detta lands ringa tjänare, även om dess rikedom förbyttes i nöd, dess blomstrande städer i rykande ruiner. Blott vi få behålla det som vårt, en plats för fria människor.

Överste Berggren slutade med ett leve för fosterlandet, besvarat med rungande hurrarop och ”Du gamla, du fria”.

 

Hälsningar till kåren

Näste talare var överste Bertil Lilliehöök, som i sitt anförande om de sju år, som han tjänstgjorde som chef för kåren och vilken han betecknade som de lyckligaste åren i sitt liv. Han ägnade en varm hyllning åt Gotland och gotlänningarna och erinrade särskilt om de djupa intryck som den gamla staden Visby ger med sin blandning av gamla minnen och sin underbara rofyllda stämning. Han gav också de vackraste vitsord åt personalen vid Gotlands artillerikår, sådan han på sin tid lärt känna densamma. Han slutade med ett leve för Gotlands artillerikår, även detta kraftigt besvarat med hurrarop, fanfarer och artillerikårens marsch.

Värnpliktige Hellgren, skåning, 1943 års klass, som nu efter fullgjord utbildning fullgör beredskap vid kåren och som har förhoppningar att snart få vända hem, framförde ett tack till kåren och dess befäl för det sätt, på vilket utbildningen vid kåren skötes och som gjort de värnpliktiga väl skickade till försvarets tjänst. Även han utbragte ett leve för kåren.

Överstelöjtnant Arvid Eriksson föredrog de telegram, som anlänt till mötet från samtliga förutvarande kårchefer, som äro i livet, och som i varmhjärtade ordalag sände sina hälsningar till sitt gamla förband, och detsamma gjorde åtskilliga andra personer, som på ett eller annat sätt varit knutna till kåren.

 

Landshövdingen tackar alla, som deltagit i beredskapen

Till sist talade landshövding Nylander, som erinrade att från historisk tid icke mindre än 41 fientliga anfall mot Gotland äro kända.

Landshövdingen påpekade den utveckling krigets metoder tagit mot ett inferno för mänskligheten, men också de förhoppningar vi ha rätt att hysa att en ny värld skall resa sig ur förödelsen. Ur historien ha vi sett, hur en fiende anfallit Gotland, då dess folk varit varken tillräckligt rustat eller tillräckligt enigt, men det har också visat prov på gotlänningarnas frihetskänsla och försvarsvilja. Vi ha fått vittnesbörd om att denna anda ännu besjälar Gotlands folk. Ur krigets ohyggligheter kan också springa fram uttryck för en ädel vilja, som annars icke skulle ha kommit till synes. Gotlands folk utgör en god jordmån för försvarsvilja, men denna måste ägnas kärleksfull ans och vård.

Vi ha alla mycket gemensamt att försvara. För försvarets räkning behövs det också gott samarbete mellan olika grupper och myndigheter, ett gott samarbete även mellan civila och militärer här på Gotland. Landshövdingen är övertygad om att detta samarbete skulle bli givande och förtroendefullt. Som talesman för Gotlands folk ville han också begagna tillfället att till samtliga försvarsgrenar och dess ledare framföra ett tack för vad som under de gångna krigsåren gjorts för att åstadkomma ett alltmera effektivt skydd, ett tack till alla som deltagit i öns försvar och haft sin del i ansvaret dessa år. Särskilt ville han nu å länets vägnar till artillerikåren uttala ett sådant tack och dessutom framföra sina välgångsönskningar till kamratföreningen, att denna måtte med kraft kunna verka för att uppehålla ett skydd för den kära Gutaön.

 

Landshövdingen slutade med ett livligt bevarat leve för artillerikårens kamratförening. Så blev det åter hurrarop och artillerikårens marsch, innan man bröt upp från även i materiellt hänseende mycket vällyckade middagen.

 

Förnämlig kabaret

Exercishuset var fullspikat i bänkarna för att sedan även bli det på golvytorna vid den kabaret som gavs av den förnämliga ensemble som fältartistgrupp 999 består av.

Som konferencier och ensam rolighetsminister fungerade Åke Söderblom med känd bravur, och det är helt enkelt märkvärdigt vad den karl´n kan. Hans imitationer är för festliga, och fråga är om han inte är oöverträffad bland all världens imitatörer då det gäller att efterlikna ”bubbelibubben”, ”filebunken”, och vad de nu kallas allihop. Övrigt att ha i friskt minne var hans ”badologi” från Snäck och ”vikariatet” i radio för Anna-Lisa Söderblom. Och så var det en del ”plock” från Södrans revy med på repertoaren.

För inledningen stod annars operasångare Set Svanholm som med sin kraftfulla tenorstämma sjöng recitativ och aria ur Pajazzo av Leoncavallo samt ariorna ur Afrikanskan av Meyerbeer och Trubaduren av Verdi. Så dansade premiärdansösen Teodora Lagerborg efter Georg Géos(?) koreografi ur Armidas paviljong av Nicolaus Tscherepnine – mjukt, svävande, stilfullt – innan hovsångerskan Irma Björck med sin fylliga sopran sjöng Elisabeths hälsningssång ur Tannhäuser av Wagner. Sedan följde det kanske mest imponerande partiet – en duett ur samma opera med Svanholm som moatjé. Vid flygeln satt kapellmästaren vid Kungl. Operan, Herbert Sandberg. Illusionisten mr X, alias Knut Möller och en av 44:orna, förbluffande sedan med något av det mest häpnadsväckande man hittills skådat i ”Hokus – pokus” innan skön fru Lagerborg vackert skrudad kom igen, denna gång med en slavisk dans av Antonín Dvořák.

Fru Björck avslutade härpå med att framföra Sommardofter av Hugo Alfvén samt Serenad av Ture Rangström.

Efter att applåderna smattrat färdigt kom Åke Söderblom, som förstås var inne på scenen och roade publiken mellan alla numren, in för sista gången och tackade för alla ”ynnestbevisen i form av blommor, konfektyrer, telegram och matvaror” innan överstelöjtnant Arvid Eriksson tog till orda och meddelade att inkallade författaren Uno Florén i versifierad form tolkat vad man känt och känner för var och en av de framstående artisterna. Överste Berggren deklamerade dessa synnerligen smickrande verser efter vilka föremålen för hyllningen av kapten Erhardt fingo mottaga en minnesgåva var i bokform utsmyckad med en skär nejlika.

Kårchefen överste Berggren tackade slutligen de namnkunniga gästerna för att de velat komma hit och på ett så högklassigt sätt roa och underhålla.

Sedan tog dansen vid, och i en paus berättade löjtnant Hultberg roliga små episoder och beväringshistorier från A 7 under årens lopp. En för övrigt mycket uppskattad programpunkt. Av någon anledning måste artilleristernas egen kabaret inställas, men tiden var då så långt framskriden att de flesta, som säkert helst ville dansa, voro lika glada och belåtna ändå.

 

Supé på officersmässen

På lördagskvällen hade officerskåren anordnat supé varvid även damer närvoro samt även en del inbjudna, varibland märktes de närvarande artisterna från fältteatern. Tal hölls av överste Berggren för gästerna och detta besvarades av landshövding Nylander. Under aftonens lopp uppträdde operasångare Set Svanholm i ett par livligt uppskattade sångnummer och premiärdansösen Theodora Lagerborg utförde ett par koreografiska nummer.

Då musikkåren kl. 24 blåst tapto avtackade överste Berggren för gästerna för det förtjänstfulla sätt, på vilket den medverkat i dagens program.

 

Söndagsförmiddagen började i de roliga tävlingarnas tecken

Trots att klockan hann slå tolv på lördagskvällen innan musikkåren tågade fram och blåste deltagarna i kamratfesten till sängs, var man redan bittida på söndagsmorgonen åter i farten med friskt humör. Halv åtta klingade reveljen och fast vädret verkade trött och litet urtvättat glåmigt, så kom man raskt i kläderna och en timma senare visade intendenten, kapten Källström, sitt goda hjärta genom att bjuda alla på äkta lördagskaffe.

Halv tio hade kamratföreningen tillsammans med en talrik utomstående menighet hunnit samlas vid skjutbanan, där tävlingar skulle äga rum. Det började med en kappkörning på motorcykel, som blev våldsamt spännande. Loppet gick över en terrängbana med olika hinder, det var balansprov utefter smala plankor och hårnålskurvor och slalomportar, som det gällde att slingra genom i högsta speed. Det blev en hård och fräsig uppvisning när kårens skarptrimmade motorer smattrade fram, och de rafflande situationerna avlöste varandra. Fyra man lyckades hålla tungan rätt i munnen och köra felfritt. Bästa tiden fick en värnpliktig 171 Andersson, som hade 1, 51, 8 närmast följd av fänrik Engström på 1, 53, 8.

Nästa gren där artilleristerna fick visa sig på styva linan var hinderlöpning för sexmannalag mellan kårens batterier. Där fick åskådarna syn för sägen, att även ett motoriserat förband kan röra på benen och vara kvicka i vändningarna till fots också. Striden stod hård men femtonde batteriet som hade det jämnaste laget segrade inte alltför knappt före 11 batteriet och Lv 3 G. Tiden 6,17 och 6,55.

Sedan ville de äldre i kamratföreningen också vara med och sporta och man övergick till gammal hederlig dragkamp. Där visade gamlingarna ungdomen var skåpet skulle stå. Under stort jubel segade man upp motståndarna så grästorvorna rök om fötterna. Men så hade veteranerna också fått ihop ett massivt och stöddigt lag som inte verkade att blåsa bort i första taget.

Tävlingarna avslutades med den särdeles roliga leken Jakob var är du, där två värnpliktiga med bindlar för ögonen försökte puckla på varandra med hösäckar. En raffinerad duell som borde införas för att göra upp privata tvister.

Överstelöjtnant Eriksson var en inspirerad och rivande överledare och publiken hade kungligt roligt åt det trevliga och välkomponerade programmet.

Efter prisutdelningen var man mogen för en lättare lunch. Och i samma ögonblick bröt solen definitivt fram och spred glans över dagen.

 

Korum och avtackning

Klockan ett precis mottog kårchefen standardvakten, musikkåren, divisionerna och de civila medlemmarna av kamratföreningen. Efter parad för standaret förrättade biskop Ysander korum från ett fältaltare.

Korum inleddes med ps. 169: 4-5, varefter biskopen höll en betraktelse med utgångspunkt från orden: ”Den som vill bevara sitt liv, han skall mista det. Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen men förlorar sin själ” Biskopen uttalade därvid många tänkbara och uppfordrandeord, som mynnade i erinran om Guds armé, där alla äro kallade att göra värnplikt.

Så talade överste Berggren ännu en gång som en avslutning av de båda dagarnas festligheter. Han yttrade bl. a.

Armén är det svenska folket och samtidigt ett uttryck för folkets vilja att bevara, bevaka och försvara sina uråldriga riksklenoder:  ära, rätt och frihet.

I dagarna har det blivit eld upphör i Europa, och i vår sargade världsdel har åter tänts hoppet att faran för totalitärt välde eller polisregemente är över. Men ännu endast ett hopp. Molnen vilja icke helt skingras sig.  Vi vara oavlåtligt verksamma.

Helg och glädje äro nödvändiga för människoanden, men de måste leda till ökad kraft och spänst, med vilka varje man och kvinna kan återvända till sitt arbete i det allmännas tjänst.

Om de storas konferenser icke skulle leda till resultat, icke till frihet och befrielse för folken utan till sin motsats, då blir vår väg åter tung. Då blir äganderätt och arbetstid ingenting jämfört med striden för liv och ära, för rätt och frihet, som vi vigt oss åt.

Då måste vi glömma våra tvister i det förgångna och förenas i ett löfte att föra striden, tills segern är vunnen, att aldrig ge upp, vad det än kan kosta på, hur smärtsamt det än må kännas.

Må detta löfte bliva kamratmötets sista ord. Minns skaldens ord: ”Aldrig skall vår fosterjord, av våldets makt ur oförblödd bataljoners armar ryckas”.

 

Förbimarsch för kårchefen

Musiken spelade därefter upp och i linjeräta led gjorde divisionerna förbimarsch för kårchefen, varvid veteranerna först fingo defilera framför den uppställda kårens front, innan förbimarschen i övrigt fortsatte.

Efter förbimarschen talade överste Berggren till kamratföreningen, tackade den för att de mött upp och manade dem att alltid trofast hålla fast vid sin gamla kår och uppmanade dem även att göra en insats i hemvärnet. Särskilt vände han sig till överste Lilliehöök som var kårens chef 1919-1926 och nu hade trotsat resans besvärligheter för att få komma hit.

Och så var den mäktiga och stämningsfulla högtiden till ända och den som hörde deltagarna man och man emellan rekapitulera sina minnen från de gångna två dagarna han vet, att nästa gång Kamratföreningen kallas samman så kommer inte en enda av de närvarande att svika. (Källa: 749)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig