Föregående sidaa

De långa marscherna 1905

Fotografier från Georg von Brauns fotoalbum

På grund av det spända läget mellan Sverige och Norge under den så kallade "Unionskrisen" 1905 företogs vid Gotlands artillerikår två större övningar. För den händelse att den svenska riksledningen skulle anse sig tvingad att intervenera, hade en operationskår, i vilken Gotlands artillerikår avsågs ingå, fått i uppgift att över Jämtlandsfjällen rycka in i Norge med Röros som första anfallsmål. Trupptransportfartygen låg klara i gotländska hamnar. Den andra stora övningen för året var en direkt förberedelse för denna ödemarksoperation.

 

Georg von Braun berättar

 

Skolbatteriets långa marsch

Skolbatteriets chef detta år var kapten F. Beselin och subalterner voro löjtnanterna C. R. Eek ("Quercus"), c. W. Ståhl, E. Malmgren och L. Rosengren. Utbildningen bedrevs intensivt och framförallt torde batteriets marsch runt Gotland (Visby-Hoburgen- Fårösund- Visby) efterlämnat ett livligt minne hos dem, som deltogo i den. Denna marsch var säkert den mest krävande prestation, som dittills förekommit vid kåren, och torde i vad angår truppens ansträngningar knappast senare överträffats. Reveljen gick kl. 4 om morgonen, dagsmarscherna voro långa med inlagda ansträngande övningar. Landsvägsmarschen utfördes enligt följande schema - 1 timmes fotmarsch - 10 minuters rast - 50 minuters trav - 10 minuters rast - 1 timmes fotmarsch osv. l kolonnen såg man nästan ingenting på grund av det tjocka kalkdammet, som på den tiden rördes upp på de gotländska vägarna. Hela batteriet såg ut som om det doppats i en mjölsäck. De under marschen inlagda övningarna bestodo i stor utsträckning i batteriets framdragande uppför branta sluttningar och i annan svår terräng, där serviserna med dragtåg måste hjälpa hästarna att få fram kanonerna och de andra fordonen.

I Fårösund byggdes flottar och lånades båtar och pråmar, på vilka en del av batteriets personal, hästar och kanoner fraktades över till Fårö. Efter avslutade övningar i Fårosund fortsatte marschen på eftermiddagen till Kappelshamnsviken, som samtliga hästar fingo simma över. Ej simkunnig personal fraktades i båtar, medan de övriga höllo sig fast i hästarnas manar och sålunda bogserades över. Det var mörkt, när simturen var avslutad och vi gingo i bivack på vikens västra strand. Innan personalen fick tänka på sig själv, måste hästarna gnidas torra med halm, varför det var ganska sent, när man gick till vila i sina 4-delars tält utan halm. Denna skulle liksom förut under marschen sparas till hästarna. Vilan blev dock ej lång, ty efter omkring två timmar blev det larm och vi fortsatte under nattmarsch till Visby.

 

Martebomarschen

Mot slutet av sommaren tilltog den politiska spänningen och många trodde att krig var oundvikligt. Trots att kåren låg så långt från vår västra granne, var den avsedd att deltaga i krigshändelserna. Den skulle ingå i en operationskår, som skulle framföras över ]ämtlandsfjällen västerut. Det var givet, att övningarna under sådana förhållanden fingo en allvarlig prägel och särskilt utformades såsom förberedelser till ett eventuellt uppträdande i jämtländsk fjällterräng. Ammunition och annan materiel transporterades genom klövjning och på släpor. I förstnämnda fallet lastades den i mesar, som hängdes över sadlarna ner på hästsidorna. För släporna fästes långa spiror i sadlarna eller selarna. Mellan spirorna bakom hästarna byggdes en bäranordning, på vilken materielen lastades. För att kunna klara jämtlandsmyrarna ansågs en förövning nödvändig. För denna valdes Martebomyr. På dess västra kant nedmonterades kanoner m. m. Eldrören avlyftes, hjulen togos av osv, varefter allt i lämplig avvägning placerades på i kringliggande gårdar lånade drögar och andra siadfordon. Dessa drogos av 3 till 4 hästar anspända efter varandra och ledda av de bredvidgående kuskarna. Under alla dessa förberedelser hade en bataljon I 27 varit sysselsatt med att bygga en kavelbro över myren. Detta är ju ett arbete, som fordrar ej blott kunskap utan även och framförallt noggrannhet. Mitt intryck var, att första delen av kavelbron var ganska omsorgsfullt lagd, men att den senare - kanske beroende på tidsnöd - byggts med mindre omsorg. Följden var, att när batteriets tät kommit något mer än halvvägs, täthästarna började trampa igenom, och vid den uppstoppning, som då skedde, brast bron efter hand också under de bakomvarande, så att till sist omkring ett 30-tal hästar fastnat i myren. De sjönko dess bättre ej helt igenom. Om det berodde på att de nått botten eller om de höllos uppe genom anspänningen, -m jag låta vara osagt. - Då förbanden först på morgonen marscherat från Visby och Visborgs slätt och då förberedelserna tagit tid, var det redan långt lidet på dagen, när marschen över myren sattes igång, och därför kom mörkret snart och bredde en barmhärtighetens slöja över det trista skådespelet. Det var då intet annat att göra än avvakta dagsljuset. Så fort det började dagas igångsattes räddningsarbetet. Infanteribataljonen biträdde och med tillhjälp av dragtåg, bräder m. m. och sedan kavelbron förstärkts, lyckades vi bärga alla hästarna, vilka klarat sig utan nämnvärda skador.

Då ju dess bättre unionskrisen uppklarades utan brödrakrig, skonades kåren från de säkert ödesdigra påfrestningar, som ett vintertåg i fjällterräng 'skulle inneburit för ett förband från Sydsverige - isynnerhet med tanke på den tidens bristfälliga utrustning.

Det ligger kanske nära till hands för en nutidens militär att undra, huru truppen reagerade för de hårda ansträngningarna och inför utsikten att inom kort kastas in i ännu svårare och framförallt farligare situationer. Själv var jag vid denna tid underbefäl och hade som sådant tillfälle att väl avlyssna manskapets stämningar. Det är med stolthet över Gotlands dåtida prima soldatmaterial jag kan fastslå, att en mera lojal och plikttrogen trupp kunde en chef ej önska sig. För varje man framstod det som en självklar sak, att, när det gällde fosterlandet och dess ära, ingen personlig ansträngning eller uppoffring var för stor.

Jag har nedskrivit dessa minnen med anledning av att det i år är exakt 50 år sedan de timade. Kanske en erinran om dessa händelser kan vara av intresse för dem, som då voro med, och måhända även för dem, som nu tjäna kåren under så vitt skilda förhållanden. (Text från Gotlandsartilleristen 1955)

 
I täten går batterichefen kapten Fritz Beselin och löjtnant Carl Eek. Skolbatteriet under marsch
   

Från vänster: L. Rosengren, G. Silven, Okänd, G. von Braun och kompani-chefen F. Beselius

Till vänster Georg von Braun som underbefäl
   
Forcering av svår terräng vid Torsburgen med 8,4 cm kanon m/1881 Forcering av svår terräng vid Torsburgen med 8,4 cm kanon m/1881
   
Forcering av svår terräng i Boge med 8,4 cm kanon m/1881 Rast vila
   
I Fårösund lånades båtar för överskeppning fram och åter till Fårö I Fårösund lånades båtar för överskeppning fram och åter till Fårö
   
I Fårösund lånades båtar för överskeppning fram och åter till Fårö I Fårösund lånades båtar för överskeppning fram och åter till Fårö
   

Kappelshamnsviken där hästarna tog sig över simmandes med kuskarna hängande i manen.

Kappelshamnsviken där hästarna tog sig över simmandes
   
En stunds vila Och så lite att dricka
   
Även befälet behövde en stunds vila Slutkörda hästar
 
 

Ett värnpliktsminne

Jag läste för några dagar sedan med stort intresse en artikel i denna tidning under rubriken ”Så var det då” av signaturen Sigurd S., där han skrev en historik över Kungl. Gotlands Artillerikår, från forna dagar till nutid. Som detta kom att uppleva gamla minnen från min värnplikt år 1905 vid omskrivna artillerikår, som fältartillerist, vill jag med några data ur minnets oskrivna blad få anteckna följande minnen, som ännu stå klart för mig. För att göra några axplock så var det minnesrika året då Sverige blev frånskilt Norge. Det var kritiska dagar med förhandlingar, men det hela avslöts i fredens tecken tack vare vår fredsälskande konung Oscar II.

För att nämna något om min tjänstgöring vid kåren så ryckte jag och flera kamrater från skilda delar av Gotland in den 18 maj till Gotlands Artillerikår som då var förlagd nere vid hamnen, där vi hade övningar i flera sorters vapen från sabel, revolver, karbin, men mest trimmades till att sköta fältkanonen som var på 8 cm kaliber. Tjänstgöringstiden var 172 dagar, 142 dagar första året därav 112 dagar som första utbildning och 30 dagar som repetitionsövning. Daglönen var 20 öre för den första tiden och sedan 50 öre för de 30 dagarna. Värnpliktsåldern var då 21 år.

Nästa repetitionsövning var 30 dagar nästföljande år.

Året 1905 var ett synnerligen påfrestande år med sådana övningar som förut eller jag vågar säga senare ej varit på kåren. Det var det året en marsch med s. k. skolbatteri, sammansatt av flera kanoner än ett vanligt batteri.. Upphovet till denna marsch var kapten F. V. Beselin, nyligen kommen från Norrland, som skulle tillämpa samma övningar här som där uppe i Norden. Och hans order var att denna marsch skulle avverkas på åtta dagar, som också, någorlunda blev fallet. Ja, det var många hårda moment från fotmarschen flera mil jämte kanonerna, så fötterna blev ömma. Eldställningar på flera platser, kanonrullning upp på stora höjder t. ex. Klinteberget i Boge, där en hel vedtrave gick åt för att stoppa lavettens hjul, då vi måste pusta. Ja, det var hårda tag. Vi var även över på Fårö på specialbyggd flotte av tre lag 16 alnars bjälkar. På flotten var vi fem man och en löjtnant och den roddes av två barkasser med 12 man i varje. När vi på återvägen av marschen kom till Nyhamn i Lärbro, blev det på kaptenens order att alla man skulle på tjugo minuter vara uppställda nakna med var sin häst, att barbacka utan sadel rida tillbaka runt Kappelshamnsviken till Storugns och därifrån simma tillbaka till Nyhamn. Men alla kom dock inte över, då deras hästar nekade att gå i vattnet. Jag var dock en av de första som kom över, tack vare remontstoet Barbara som hörde gnäggningen från hästen Barbar, som reds av löjtnant L. Rosengren. De båda hästarna var syskon och hade kommit till kåren samtidigt. Löjtnant Lennart Rosengren var vår avdelningschef.

Det var flera svåra manövrar som den stränge kapten B. sökte genomföra. En som dock misslyckades var att med ett batteri kanoner sönderdelade, och på träsläp dragna av hästar, som vi ledde i tyglarna, gå över Martebomyr nattetid. Ett kanonrör kom över till Hammar i Lokrume, resten blev stående i den bottenlösa myren till nästa dag.

Efter denna ansträngande marsch blev vi indelta i särskilda batterier och jag kom på andra batteriet, där vi hade konstapel Ivar Persson till kanonbefälhavare, i allo respekterad och omtyckt. Som batterichef hade vi kapten Vicktor (sic) Karlberg, en man som förde sin spira med mildhet, han var som en fader för oss och vi var hans lydiga barn. Honom glömmer jag aldrig.
Det kunde vara mycket mera att nämna som jag ännu klart minns som kunde intressera någon av mina nu levande kamrater, men det sagda kan dock göra en föreställning om hur det var på kåren den tiden. Gotlands Artillerikår hade den tiden högt anseende som militärförband och det gläder mig att höra och se i pressen, att den ännu hävdar sitt anseende som en av de bästa i Sverige. Det var många dugande officerare den tiden på kåren, och även präktiga underbefäl som kunde sin sak, att lära oss värnpliktiga till dugande krigare.

För att till sist nämna några namn av alla de officerare jag minns, så hade vi till kårchef överste Alexander von Strussenfelt som var mycket omtyckt av oss för sitt humana väsen. Som militärbefälhavare på Gotland var generalmajor Gustaf Björlin, en spänstig och morgonpigg herre, som rökande en stor cigarr kl. 6 på morgnarna tog en promenad på Visby gator. Hans bästa skötebarn var Kgl. Gotlands Artillerikår, den hade i honom ett högt anseende för sina militära insatser.

Bland de större händelser det året kan nämnas vår nuvarande konungs (Gustaf V) förmälning med prinsessan Margareta av England den 15 juni, då vi dem till ära saluterade med 21 kanonskott på strandlinjen utanför gamla Artillerikåren mot havet.

Visby stad fick ett besök av tyske kejsaren Wilhelm II som med sitt chefsfartyg Hohenzollern och en större eskader ankrade på redden utanför Visby. Det var för oss artillerister en upplevelse att se denne höge herre stiga i land från en magnifik ångbarkass och sedan göra en åktur i staden i åkare Klintströms bästa hästdroska.

Så får jag sluta min minnesteckning från de femtio åren, men det slutomdömet, att vi artillerister på kåren fick lära oss disciplin, som betyder vana vid militärisk tukt och ordning och som är förutsättningen för en god soldat. A. G. F. L-n.
 

----------------------------

  

Axel Gustav Fritjof Larsson. f. 22/6 1884 i Visby, Gotlands län, d. 6/11

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig