Södra Tändstationen

Skarphage ref Bunge

Konflikten mellan Ryssland och England hotade 1885 att leda till ett krigsutbrott. Krav restes om att Fårösund skulle befästas. Den svenska flottan beslutade då att anlägga tre kanonbatterier vid Fårösund och två mineringar i sundet mellan Gotland och Fårö. Bygget påbörjades 1885 och året efter försågs anläggningarna med utrustning, men kompletteringar pågick i flera år. I maj 1886 upphörde dock den rysk-engelska konflikten och ”Flottans batterier och minpositioner i Fårösund” gick in i fredsläge utan permanent bemanning.

(11/5 1885) Minlinier uti inloppen till Fårösund. K. Lotsstyrelsen har den 6 d:e kungjort, att såväl norra som södra inloppen till Fårösund komma att i början af innevarande maj månad spärras med laddade minor, och hafva med anledning häraf, till undvikande af olyckshändelser för de sjöfarande, som ämna begagna dessa farvatten, fökjande föreskrifter blifvit från chefen för Kongl. sjöförsvars-departementet meddelade:

All passage med fartyg och farkoster genom norra inloppet till Fårösund är ovilkorligen förbjuden.

Vid passage genom södra inloppet skall fartyg antingen anlita kronolots eller ock anmäla sig å det der stationerade vaktfartyget för erhållande af lotsbiträde.

Segelfartyg erhåller, efter anmälan å vaktfartyget, bogserhjelp genom minlinierna, om sådan finnes nödig.

Såväl den bogserhjelp som det lotsbiträde genom minlinierna, som gives från vaktfartyget, lemnas utan kostnad för de sjöfarande. (Källa: 2010)

(15/5 1885) Minorna i Fårösund. Det stora eller sydöstra inloppet skyddas af tre rader minor med antändning från land, väldiga tingestar, som i händelse af explosition säkerligen åstadkomma fruktansvärd förödelse. De äro utlagda på kanske af vederbörande blott kända distanser och utmärkas tillsvidare af röda bojar.

Arr se utläggningen af såväl minorna som den elektriska ledningen emellan och från dessa till antändningsstationen i land är synnerligen intressant.

En båt har på jättelika rullar kabeln upplindad, en annan innehar den farliga minlasten, och så fortgår nedsänkningen och sammanbindningen för den elektriska gnistan af nutidens mest förderfbringande redskap.

En enda person kan nu, när allt blifver i ordning, från något ställe på land, hvarest må bli en hemlighet, genom att blott trycka på en viss knapp spränga den eller den minan, hvaröfver ett fientligt fartyg befinner sig, i luften. Och allt med den största precision.

Minorna äro för närvarande utlagda zigzag i tre rader, så att alldeles kunna undgå någon af dem torde vara omöjligt. Men de kunna blott på nyssnämda sätt bringas till explosition.

Skulle nu ett fartyg gå igenom minledningen, skedde ingen annan skada än att denna möjligen rubbades eller till någon del förstördes. Men i händelse af fredsbrott blifver det nog annorlunda. Det anses då troligen ej tillfyllest med redan gjorda arrangemanger, utan åfven andra minor nedläggas troligen då här och hvar i inloppet. (Källa: 2009)

I slutet av juli 1885 togs minorna upp och fraktades från ön med hjälp av kranpråmen nr: 3 som hade hjälp av kanonbåtarna Alfhild och Astrid.