Stridsvärnens utveckling

Intill år 1941 konstruerades och byggdes stridsvärn, varav flertalet typer (exempelvis ksp I-värn, pv och kanonvärn) var avsedda enbart för flakerande elduppgifter och resten (exempelvis ksp II, ksp IV-, ksp F- och kgvärn) därjämte lämpade att ange eld mer eller mindre frontal eld. Några av de använda typerna framgår av ett rekognoseringshäfte, utarbetat år 1941.

Samtliga dessa värntyper karakteriseras av stora, tämligen oskyddade, svårmaskerbara skottgluggar, vilket betingas av att som grundprincip för utformningen av ett stridsvärn gäller, att de vapen, som där skall användas, i regel tillhör respektive förbands fältutrustning och utan förändring av pjäserna skall direkt kunna användas i värnen. Det ojämförligt vanligaste vapnet är härvid ksp, som är försedd med trebent marklavett. Dess första uppställningsplats, benämnt vapenbord, utbildas helt naturligt som ett konstgjort markparti, bestående av en med sand eller sandsäckar fylld låda, i vilken lavettbenen placerades. Denna anordning led emellertid av flera brister, såsom stort platsbehov, dels inuti värnet och dels i skottgluggsöppningen, starkt ljudbesvär vid skottlossning samt fara för förgiftning av koloxid och andra förbränningsgaser, eftersom vapnets vridningscentrum kom att ligga drygt 1.5 meter från skottgluggsväggens framsida.

En liten förbättring åstadkoms genom anordnandet av två nischer för de främre lavettbenen, så att vapnet kunde förflyttas längre fram.

Något senare uppstod problemet att konstruera ett vapenbord, från vilken samma ksp kunde angiva eld genom flera brevidliggande skottgluggar i kspvärn för flygfält. Lösningen fick formen av ett kring en pivå i värnets centrum vridbart vapenbord, på vilken placerades ett så kallat lavettunderlag av trä, förskjutbart i bordets längdriktning. Ovanpå lavettunderlaget placerades vapnet. Detta arrangemang var nödvändigt dels för att vid eldgivning kunna draga tillbaka vapnet och lavettunderlag så mycket, att vapenbordet snabbt skulle kunna vridas till annan skottglugg.

Det förskjutbara lavettunderlaget visade sig så fördelaktigt, att det lämpade sig till samtliga kspvärn. Det tillhörande vapenbordet gjordes av vinkeljärn med fast uppställning.

När därefter vissa kspvärn även blivit avsedda för 20 mm pv, måste sistnämnda vapenbord dels förlängas medelst en nedfällbar del och dels förses med särskilt lavettunderlag av trä.

För stridsvärn för 7 cm m/81 framflyttades pjäsens vridningscentrum därigenom, att värnet försågs med en så kallad släpa, vridbar i sidled kring ett lager, fästat i väggen under skottgluggen, Pjäsen med fältlavett uppställdes ovanpå släpan och fästes medelst en fjäder i släpans främre del, eftersom annan rekylanordning saknades.

Den viktiga frågan om inverkan av "rök- och giftiga gaser i stridsvärn" blev aktuell vid slutet av år 1939. Enda medlet till skydd för värnbesättningarna ansågs då vara effektiv luftväxling genom skottgluggar och dörrar.

I november 1940 företogs provskjutning i kspvärn, vilket gav till resultat, att framskjutning av vapnet i skottgluggen jämte användning av "flamdämpare" (senare mynningstratt) rekommenderades. För slutgiltig lösning syntes fläktventilation, avskärmad hylsuppsamlare, ändring av vapnets gaskammare samt ökning av kylvattenmängden erforderlig.

För inmontering i äldre stridsvärn utförde FS våren 1941 centralupphandling av 1800 stycken så kallade värnfläktar. Inmonteringsarbetet var i huvudsak avslutat i början av år 1944.

För att söka medel att minska ljudbesvären vid skottlossning utfördes i november 1941 prov i stridsvärn i Ystad, varvid olika delar av värnet bekläddes med Arki 1, Arki 2, Glasullit och Rockwool. Den bästa ljuddämpande effekten erhölls genom beklädnad av tak och skottglugg. Försöken föranledde ingen ändring av det tidigare utförandet.

Stridsvärnen var i regel försedda med ohuv av relativt klen plåt.

År 1941 ansågs det lämpligt att ersätta samtliga dittillsvarande täckta stridsvärnstyper med en enda nykonstruktion, som fick namnet "enhetsvärn".

Enhetsvärnet företer följande förbättringar jämfört exempelvis med ksp I:

1. Från värnet kan alternativt avges eld med samtliga handvapen, med ksp m/14 och m/36, 20 mm pvlvkan m/40 samt 37 mm pvkan ur två brevidliggande skottgluggar.

2. Sidriktsfälten har ökats samtidigt som skottgluggarna minskats.

3. Skottgluggarna har "vänts" så att "trattarna" kommer inåt, varigenom kulfången minskats och maskeringen underlättats.

4. Runt skottgluggarna har väggen förstärkts med en 100 mm tjock stålplåt, som tål fullträffar av upp till 40 mm lvakanprj.

5. Värnets uppdelning har drivits längre för att begränsa skadeverkningarna av eventuella genomslag eller träffar genom endera skottgluggen.

6. Värnet har gjorts rymligare för att ge bättre plats för ammunition och personal.

7. Observationshuven ersattes med periskop eller gravspegel för att observatören skulle vara helt skyddad. Dylik observationsanordning anordnas dock numera i enlighet med direktiv från Ch A endast om den är nödvändig ur taktisk synpunkt.

8. Ventilation och uppvärmning har justerats,

9. Ett nytt rörligt vapenbord i anslutning till vardera skottgluggens frontplåt. Vapenbordets vridningscentrum är belägen omedelbart innanför frontplåten. Till vapenbordet hör speciella lavettunderlag för ksp, 20 mm akan och 37 mm pvkan.

10. Skottgluggen kan stängas av 30 mm tjocka skjutluckor, med vars hjälp även skottgluggens storlek kan varieras, så att öppningen aldrig behöver vara större än vad vapnet och god sikt kräver.

11. Väggen runt frontplåtarna har skyddstäckning av stenförstärkt betong så att den motstår enstaka fullträffar av 7.5 cm lvkan, 15 cm haub eller motsvarande pjäser.

12. Vingmurens avtrappningar har slopats, eftersom risken för rikoschetter in i skottgluggarna genom deras små dimensioner minskat betydligt. En nackdel är däremot att vingmuren måst förlängas på grund av det större avståndet mellan skottgluggarna.

13. Utrymmet i värnet disponeras på ett ändamålsenligt sätt, såsom framgår av användningsritning, utrustning och ammunition har sina bestämda platser, för värnbesättningen finns sittbänkar, varjämte tillräckligt svängrum är disponibelt kring vapenborden för att vapnens hela eldkraft utan hinder som vid behov skall kunna utnyttjas.

Till följd av skjutförsök dels mot enhetsvärnets skottglugg och dels från färdigställda enhetsvärn med olika vapen har vissa justeringar och förbättringar efter hand utförts.

Ett stort antal försök har utförts både före och efter tidigare omnämnda försök beträffande åtgärder för att motverka koloxidfaran i stridsvärn. Man har därvid gått fram på två skilda vägar för att ventilera värnen, nämligen dels att utnyttja det enskilda vapnets ejektorverkan och dels använda handriven fläkt. Ejektorverkan har endast kunnat utnyttjas vid kg och ksp, varvid särskilda anordningar vid vapnets mynning såsom sugtratt och mynningstratt jämte vapnets placering i förhållande till skottgluggen och skottgluggens form kunnat utnyttjas. Vid fläktning har man dels genom att täta alla öppningar utom skottgluggen sökt skapa ett övertryck i värnet och dels genom att rikta friskluftströmmen från fläkten mot skottgluggen sökt pressa ut rökgaserna. På grund av varierande förutsättningar beträffande värnutformning och vapen har den slutgiltiga lösningen bestått av enbart ejektorventilation, enbart fläktventilation eller en kombination av dessa.

Synnerligen omfattande provskjutningar med ksp m/36 ur ett enhetsvärn ägde rum vid Eda den 25/11 - 10/12 1943 och avsåg dels en undersökning av risken för koloxidförgiftning och dels ett studium av värnets ändamålsenlighet i övrigt. Koloxidmätningarna utfördes under sträng kontroll och kompletterades av blodprovtagning med efterföljande analys genom experten på koloxidförgiftningar, docent E, Karlmark, som i en sammanfattning bedömde försöksresultaten som följer: "Enhetsvärnet torde, trots att enligt ovanstående under ogynnsamma omständigheter en viss risk för koloxidförgiftning otvivelaktigt föreligger, i sin nuvaraande form och med hänsyn till användningssättet ur koloxidförgiftningssynpunkt få betraktas som ofarlig för besättningen, om man med detta uttryckssätt förstår, att den koloxidförgiftning, som sålunda i vissa fall kan uppkomma, icke kan förväntas bli av livsfarlig karaktär".

Kanonvärn utfördes från och med 1942 i regel öppna. En av de senaste typerna med skyddsutrymmen inbyggda i väggarna (för personal och ammunition) samt i fundament (för ammunition) framgår av bilaga 11. Täckta kanonvärn utfördes dock så sent som våren 1945.

Straxt före krigsslutet planerades ett täckt 7.5 och 10 cm kanonvärn med frontplåt och med eldröret lagrat i en kulled i frontplåten, som i övrigt inte upptog några hål. Typen har emellertid ännu inte utprovats och detaljkonstruerats.

Vidare har ritningar till öppna stridsställningar av betong respektive betongplank uppgjorts för g, kg och ksp. Centralupphandling av betongplank verkställdes år 1944. (Källa: gotlandsforsvarshistoria.se / 4)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper