Skyddsrummens utveckling

De fordringar, som bör ställas på ett skyddsrum, är bl a:

1. Skyddsrummet skall vara väl planlagt, så att det dyrbara utrymmet väl tillvaratas.

2. Värme- och ventilationssystem skall vara så anordnat att drägliga förhållanden erhållas även vid stark beläggning av detsamma. Gasskydd skall anordnas, åtminstone vid större anläggningar.

3. Skyddsrummet skall erbjuda skydd mot upprepade fullträffar av angivet projektil- eller bombnedslag.

4. Anläggningen skall vara skyddad mot detonationsvågor.

5. Ingångarna skall vara så anordnade att skyddsrummet snabbt kan utrymmas, även sedan det utsatts för beskjutning.

6. Anläggningen skall vara lätt att maskera.

Planlösningar

Under åren 1939-40 utformades planlösningar till ett stort antal skyddsrum, som i jämförelse med samtida stridsvärn blev väl tillgodosedda beträffande utrymmesbehovet. luftskyddsinspektionens anvisningar nr 6 torde härvid till en början ha spelat en väsentlig roll.

Eftersom vid slutet av år 1941 flertalet grundläggande problem beträffande friliggande skyddsrum, såsom skyddstäckning, beräkningsmetoder för den bärane konstruktionen, värme- och ventilationsanordningar samt inredning för tillfället ansågs nöjaktigt klarlagda, uppgjordes en serie skyddsrum, som framgår av rekognoseringshäfte nr 1. För varje typ uppgjordes följande huvudritningar:

1. Måttritning

2. Täckningsritning (för varje täckningstyp)

3. Armeringsritning (för varje täckningstyp)

4. Armeringsförteckning (för varje täckningstyp)

5. Ritning för värme, ventilation och ursparingar

6. Inredningsritning

7. Användningsritning

Detaljritningar, användbara för ett flertal skyddsrumstyper, utarbetades, avseende bl a dörrar, luckor, avloppsdetaljer, britsar, hyllor och vapenställ.

I vissa fall kombinerades skyddsrummen med garage, rymmande pjäser upp till 75 mm lvakan.

Den normalt byggda typen under denna epok var Sk 24. Sedermera övergick man till mindre enheter, varvid även konstruerades ett Sk 4-6 i maj 1943, vars bärande stomme var så utformad, att en fältmässig stentäckning vid behov skulle kunna utläggas av trupp. Skyddstäckningen fick därför ett förenklat utförande.

Av taktiska skäl kom denna mindre enhet att bli den mest använda, och skyddstäckningen utlades i regel omedelbart, varför det snart stod klart, att typen måste förbättras för att få i det närmaste samma kvalitet som de större skyddsrummen. Skyddsrummet förstorades något för att rymma 6 man liggande eller 12 man sittande (Sk 6) och konstruerades med två alternativa täckningar, nämligen blockstensbetong (att utföras med entreprenör) och stentäckning på betongplattor (att utföra med trupp).

I de fall, då skyddsrummen kombinerades med garage, utfördes dessa i regel för 57 mm pvkan. Några garagetyper i kombination med Sk 6 och avsedda för 10.5 respektive 15 cm kanon tillkom 1945.

Värme och ventilation

Redan tidigare ägnades värme- och ventilationsfrågan stort intresse. Till en början tillämpades luftskyddsinspektionens tekniska anvisningar, men hösten 1940 igångsattes nya utredningar i samråd med civil expertis (Theorells ingenjörsbyrå, Svenska Fläktfabriken m fl). I VPM av den 4/1 1941 fastslogs vissa riktlinjer, varav den viktigaste var att för ernående av tillräcklig luftomsättning, termisk ventilation borde tillgripas jämsides med den fläktstyrda. Med anledning härav konstruerade Svenska Fläktfabriken en luftvärmare, som provades i ett värn vid Öregrund sommaren 1941. Erfarenheterna från dessa prov resulterade i att ytterligare prov och utredningar borde göras, bl a för att förenkla det föreslagna systemet. Utredningar och förnyade prov i Öregrund uppdrogs genom värmeingenjörkontoret åt civilingenjör G. Rosenblad, som framlade ett modifierat förslag, innebärande termisk ventilation vintertid och fläktventilation sommartid. Detta system, dock något modifierat, utfördes i Skåneskyddsrummen, där prov i ett Sk 24 i december 1941 gav goda resultat.

Vid forskningssektionens provsprängningar sommaren 1942 konstaterades emellertid, att det utarbetade värme- och ventilationssystemet hade alltför ringa hållfasthet mot detonationstryck. Därjämte började man anse systemet alltför komplicerat för fältmässiga förhållanden, varför konstruktionsdetaljen utarbetade nytt förslag, där den termiska ventilationen eftersattes till förmån för enklare drift och ökad motståndsförmåga mot detonationstryck. Företagna prov dels i Skåne, dels i Värmland gav tillfredsställande resultat, och systemet, som framgår av bilaga 13, tillämpades på flertalet från och med år 1943 byggda anläggningar.

1945 togs ett nytt steg i utvecklingen, i det att samtliga ventilationsöppningar försågs med detonationsskydd samt kaminen placerades i en nisch, som, vid beskjutning, tillslutes med en gas- och splittersäker dörr. Förslaget har underställts försvarsstabens prövning och har ännu inte fastställts.

Detonationsskydd

Detonationsvågornas natur och deras stora materiella och fysiologiska skadeverkningar har klargjorts genom forskningssektionens arbete. Skyddet för ingångar och ventilationsöppningar har därför kunnat förbättras avsevärt under de senaste åren.

Till en början användes såsom skydd en dörr av 20 eller 30 mm plåt med fasta gångjärn och låsanordningar. Vid gassäkra anläggningar försågs denna dörr med gastät list samt anordnades en inre gastät dörr av 3 mm plåt. Sommaren 1943 föreslog konstruktionsdetaljen en skyddsdörr med fjädrande gångjärn och låsanordningar, som vid provsprängningar på Järvafältet visade sig fungera på avsett sätt.

Numera förses alla ingångar med en detonationssluss, vars yttre öppning förses med en fjädrande inåtgående skyddsdörr av 30 mm plåt och vars inre öppning förses med en utåtgående dörr av 19 mm plåt. Vid gassäkra anläggningar är sistnämnda dörr försedd med en tätlist av gummi, varjämte gassluss med inre gastät dörr av 3 mm plåt anordnas (vid mindre skyddsrum är endast ena ingången försedd med gassluss).

Detonationsskyddet för ventilationsöppningen utgöres av sand- eller stenfilter. Sandfiltret erbjuder relativt stort luftmotstånd och är därför speciellt lämpligt såsom övertrycksventil. Stenfiltret erbjuder lågt luftmotstånd och användes för skydd av lågtrycksfläktar med plåttrummor.

Ingångar

Till en början försågs endast Sk 24 och större med två ingångar, men är 1944 övergick man att förse samtliga skyddsrum (även bergtunnlar) med två separata ingångar (i Sk 6 är dock den ena ingången utformad som en krypgång). Skyddstäckningen över ingångarna förlängdes i januari 1945 för bättre anslutning till förbindelsevärn, så att de numera har det utseende som framgår av bilaga 8 och 9.

Observationsanordningar

I äldre skyddsrum fanns i regel inga observationsanordningar (i undantagsfall fanns ohuv se bilaga 19 sid 9). I de 1941-42 konstruerade skyddsrummen avsågs att anordna periskop eller gravspeglar, hål därför ursparades, men periskop eller gravspeglar torde inte ha inmonterats.

I enlighet med direktiv från Ch A i oktober 1944 slopades emellertid observationsanordningarna i skyddsrum i ändamål att förbättra skyddet. Eftersom man eftersträvar, att lägga skyddsrum undandraget, torde behovet av observationsanordningar vara ringa.

Maskerings- och kostnadssynpunkter

Ur maskerings- och kostnadssynpunkt är det lämplgt att gräva ner skyddsrummet avsevärt. Speciellt för skyddsrum i berggrund är det lämpligt att, där så är möjligt ur dräneringssynpunkt, lägga det så djupt, att täckningens överyta kommer i nivå med bergytan.

Splittersäkra skyddsrum

Förutom den ovannämnda splittersäkra typen av Sk 6 utfördes även splittersäkra rörskyddsrum för 6 respektive 12 man liggande. Centralupphandling verkställdes av FS år 1942 för ett mycket stort antal enheter. (Källa: 110)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper