Befästningsarbeten på Gotland under beredskapen 1939 - 1945

1939

Vid den aktuella tiden var man av den uppfattningen att vid ett fientligt invasionsförsök borde en stor del av försvaret av Gotland vara inriktad på dess kust. Det var därför angeläget att arbetet med kustens förstärkande snarast kom igång. Den 5 september fastställde också militärbefälhavaren en plan för befästningsarbetenas utförande.

"Fältbefästningar utföras för till förfogande stående stridskrafter enligt nedstående. 1. Förstärkta ståvärn med anslutna skyddsrum. 2. Öppna kspvärn med anslutna skyddsrum. 3. Hinder, i första hand i strandlinjen. 4. E-platser för granatkastare. 5. Pjäsvärn för 2. batteriet och 8 cm självständiga pjäsavdelningar med anslutna skyddsrum samt O- och U- platser för 2. batteriet. 6. Anvisningar och ritningar i gällande instruktioner skola följas. Dessutom komma vissa typritningar att utlämnas. 7. Åt maskering skall största uppmärksamhet ägnas. Träd och buskar lämnas i största möjligaste mån orörda. 8. Platserna för fältbefästningar inom Fårösunds, Norra och Östra försvarsområdena väljas så att de icke läggas på mark, där permanenta befästningar skola anläggas. Platserna för dessa senare äro markerade med vita pålar. Marken 25 meter på ömse sidor om pålarna är avsedd för de permanenta befästningarna. Inom övriga områden läggas värnen på de platser, där nu till förfogande stående styrka är avsedd att grupperas. 9. Eventuella kostnader gäldas genom Mb Avd VII, dit attesterade verifikationer skola insändas".

Fyra dagar senare, den 9 september kompletterades militärbefälhavarens plan med bestämmelser angående befästningsarbetena vid försvaret av hamnarna mm.

"Plan för fältarbetens utförande. 1. Fältarbeten utföras för de förband, som grupperats för det direkta kust- och hamnförsvaret, samt för luftvärnsförband. 2. Kspvärn göras splittersäkra. 3. Hinder på kajer och pirer planläggas, material upplägges, eventuellt erforderliga lösa hinderdelar byggas. Rörande eventuellt spärrande av hamninlopp komma anvisningar senare att lämnas. 4. Splittersäkra stridsledningsvärn för plutonchefer vid kustgevärskompanierna och kustkulspruteplutonerna. 5. Splittersäkra o- och upl för 2. batteriet samt för chefen I. divisionen och 1. batteriet. 6. Rekognoseringar verkställas för permanenta kommandolinjer mellan artilleriets O- och bpl. 7. Befästningsarbeten vid luftartilleriet och stationära luftvärnskulsprutetroppar utföres enligt till vederbörande försvarsområdesbefälhavare (befälhavaren Tingstäde skyddsområde och Roma skyddsområde) bifogade ritningar. 8. Utöver i "Förteckning över önskvärda vägförbättringar" angivna arbeten inom Fårösunds, Norra och Östra försvarsområden utföras behövliga vägförbättringar inom samtliga försvarsområden enligt vederbörande försvarsområdesbefälhavares bestämmande. Vägförbättringarna skola möjliggöra snabba omgrupperingar även med bil. 9. Vederbörande försvarsområdesbefälhavare leder fältarbetenas utförande. I punkt 7 angivna rekognoseringar utföras dock under ledning av chefen A 7 i samråd med vederbörande fobef. 10. Som arbetstrupp användes huvudsakligast försvarsområdesbefälhavaren underställd arbetspluton och linjetrupp".

1940

Under mellanperioden oktober - november 1939 igångsattes på Gotland befästningsarbeten av permanenta befästningar i stor utsträckning. Avsevärda anslag ställdes till militärbefälhavarens förfogande. Dessa arbeten var endast delvis färdigställda vid tiden för mobiliseringen den 8 december samma år. I samband med mobiliseringen utökades befästningsarbetena i stor skala, i huvudsak ett stort antal permanenta anläggningar. Under våren 1940 igångsattes ytterligare sådana arbeten.

I januari 1940 erhöll militärbefälhavaren 2 miljoner kronor för fortsatta befästningsarbeten på Gotland.  Ett av militärbefälhavaren enligt ÖB:s anvisningar utarbetat förslag förelåg i början av februari och gick ut på anläggning av 45 stycken "stjärnvärn" (som sköt horisonten runt) inom Östra och 100 värn inom Västra försvarsområdet samt ett, senare av ÖB struket, anslag till tre skyddsrum för krigssjukhus, allt till en kostnad av 2.035.000 kronor. Stjärnvärnen byggdes aldrig utan ersattes av andra typer av värn. I början av april anvisade fortifikationsstyrelsen 1.885.000 kronor till sammanlagt 145 värn.

På sommaren var följande värn mm färdigställda, emellertid återstod vissa kompletteringsarbeten: 355 värn för kulsprutor, 13 eldledningsvärn för granatkastare, 10 värn för pansarvärnspjäser, 26 kanonvärn, 47 observationsvärn, 13 uppehållsplatser, 8 värn för batteriofficerare. Dessa befästningsanläggningar ingick alla i strandförsvaret. Under 1940 tillkom även ett antal fullträffsäkra kulsprutevärn, sammanlagt 15 stycken, avsedda för flygfältens försvar.

Till de permanenta arbetena hörde även förstärkandet med stenmantel av huggen granit av taken på tre skansar tillhörande Tingstäde befästningar samt uppförande av tre friliggande normalskyddsrum, i Tingstäde, rymmande vardera 50 personer samt ytterligare en bombfri förrådslokal på Visborgsslätt. Även arbetena med anläggande av vägförbindelser till de olika permanenta strandbefästningarna samt ordnande av permanenta ledningar för stridsledning utfördes.

Den 9 april då tyskarna gick in i Norge och Danmark sattes ännu mer fart på befästningsarbetena på Gotland. Militärbefälhavaren anbefallde bland annat att planlagda hinder skulle utbyggas snabbt samt att samtliga användbara värn skulle iordningsställas och maskeras, övningar i värnens besättande skulle snarast hållas.

Fältarbetena bedrevs nu med stor energi och med ett ur försvarssynpunkt värdefullt resultat.

Efterhand färdigställdes ett stort antal, i betong gjutna kulsprute- och kulsprutegevärsvärn, inom Västra försvarsområdet 90 stycken. De hitintills utförda arbeten i strandlinjen nådde efterhand en sådan utsträckning att nästan hela den gotländska kusten var relativt skyddad ur försvarssynpunkt.

Bunkers göras på löpande band 1940

Ett besök på vpl. byggmästarens arbetsfält. Specialisering och tidsackord ge bra resultat

Vid den här tiden för ett år sedan var det inte många som visste vad en bunker var för något. De som voro sjömanskunniga kände till att med det ordet menades kolboxen på ett fartyg, och samma upplysning får man i de ordböcker man slår upp, tillika med den kunskapen att ordet har engelskt ursprung och från början betyder lår.

Men nu finns det säkert ingen som inte vet att man med bunker också menar ett litet betongfort och de flesta ha väl också en aning om hur en bunker ser ut. Om inte kriget har någon annan nytta med sig, så vidgar det i alla fall vårt ordförråd.

Det torde inte vara farligt för rikets militära eller politiska säkerhet att tala om att det byggs bunkers här och där utmed kusterna. Den åtgärden är ju så naturlig under nuvarande förhållanden. Varje bunker är en nit i moder Sveas pansarskjorta, och nithuvudet sticker upp ett litet stycke ovanför marken, men det får naturligtvis inte synas.

Här på Gotland har man inom ett försvarsområde utformat ett system för bunkersbyggande, som torde närma sig idealet i fråga om organisation. Det är bunkers på löpande band helt enkelt. Genom stark centralisation åstadkommer man största effekt till minsta kostnad. Det kan naturligtvis inte talas om hur många betongägg som värpas i veckan, men antalet är överraskande stort.

I korthet är organisationen följande. Man har en styrka avdelad för centraltillverkning och distribution, medan två skilda arbetsstyrkor arbeta "på fältet". Inom centraltillverkningen har man arbetslag för tillverkning av formar för betonggjutning, snickeriarbeten av olika slag, utformning av armeringsjärn och beslag mm samt distribution.

Arbetsstyrkan vid stranden är indelad i lag för schaktning, materialtransport, formbyggnad, gjutning, bevattning, formrivning, asfaltering, golvgjutning, maskering och efter arbeten. Det är som synes inte litet.

Flyttbara gjutformar spara stora pengar

Om vi skulle följa tillkomsten av en bunker i detalj, så börjar det givetvis med att vederbörande chef väljer plats för det lilla fortet. Det är inte enbart militära synpunkter som avgöra, man måste också ta hänsyn till höjd över vattenytan o s v. Så kommer schaktarnas spadbeväpnade skara och krafsa en präktig grop, och under tiden kila bilarna fram med formar, grus, singel, cement, armeringsjärn, cementblandare och andra behövliga grejor. Fyra händiga karlar anlända sedan och sätta ihop formarna. Här måste inflikas att man begagnar ett alldeles nytt och praktiskt sätt i den detaljen. Bunkern utföres efter ritningar av kapten Falk och med stöd av dessa har arbetsledaren, korpral Persson, i det civila byggnadsingenjör och knuten till Svenska mejeriernas riksförening, konstruerat en gjutform, som kan söndertagas i ett antal delar, flyttas och användas vid nya bunkerbyggen. För att få betong att "släppa" på kinkiga ställen äro bräderna där beklädda med masonite, som vid behov oljas. Man tillverkade från början 10 sådana formar och varje form betingade en kostnad av cirka 175 kronor. Genom att formarna kunnat användas åtskilliga gånger beräknas man ha sparat 10.000 kronor, bara på den detaljen. Den värnpliktige korpralen har då tjänat in sin avlöning åtskilliga gånger åt staten.

Vi har nu konstruerat en ny bunker av rund typ som har vissa fördelar, berättar korpral Person för tidningens medarbetare. Bl a är den stadigare mot jordtryck vid krevader.

Men för att återgå till arbetssystemet vid bunkerbygget, så sker sammansättningen av formen av fyra man på en dag. Det är inte litet arbete, bl a skola 80 bultar dragas till och en mängd ståltrådar dragas och spännas för att formen skall "hålla formen" inför trycket av de många kubikmeter betong som skola utgöra väggar och tak.

Nästa dag inträder ett gäng på 10 man som blanda betong, lägga in armeringsjärn och gjuta, och när de väl äro färdiga, så kommer ett par man som sköta om vattenbegjutningen under det betongen brinner ihop. Man har konstaterat att byggnadslagen utfört ett mycket gott arbete, vid hållfasthetsprov har den militära betongen fått ett synnerligen gott betyg.

När sedan betongen hårdnat kommer ett lag om 3 man som riva formen och sedan börja maskerings- och efterarbeten, trappor och nedgångar läggas, dörrar och kulsprutebord monteras in o s v.

Tidningens medarbetare hade också tillfälle att göra ett besök vid den centrala friluftsverkstaden, där furir Nilsson var arbetsledare. Här var det verkligen full fart överallt, på en avdelning höll man på med snickeriarbeten och på den andra med järnarbeten. Det var sådan fart på arbetet som enligt en felaktig men vitt spridd uppfattning är oförenlig med det militära.

Specialisering och tidsackord ge gott resultat

Här är strängt genomförd specialisering, framhöll furir Nilsson. Varje lag håller på med precis samma sak jämt och har därigenom hittat på bästa sättet att utföra sin detalj. På så sätt spar man mycket tid och material, och dessutom blir arbetet betydligt bättre utfört. Man behöver bara titta på järnarbetarnas prestationer nu och i början för att förstå vad vanan betyder. Skulle "man ha" tillverkat alla detaljer för varje bunker för sig nere vid stranden, skulle arbetseffekten ha blivit betydligt mindre och slöseriet med material oerhört, Här arbetar också varje lag enligt tidsackordssystemet, vilket stimulerar arbetslusten och höjer prestationerna.

På snickeriavdelningen har man bl a gjort de tunga dörrarna till rummen, präktiga don som väga obetydligt under 100 kg. när beslagen kommit på. Fyra man tillverka 24 dörrar i veckan, och samma fart är det på gänget som slår ihop kulspruteborden, de ha 25 bord att åstadkomma på två man och vecka. Dörrkarmarna äro också viktiga saker, här spikar ett arbetspar ihop 18 st. i veckan. Nästa detalj i inredningen blir pallar, snygga och stadiga doningar för resten.

I smidesavdelningen är det inte sämre. Ett tremannalag har till uppgift att tillverka "mattor" av armeringsjärnen. Det är tumstjocka stänger som skola klippas och bockas och sedan i en särskilt konstruerad mall knytas ihop till mattor med hjälp av ståltrådsnajningar. Enkla men fiffiga hjälpmedel har man skaffat sig. Materialet till 10 mattor göres färdigt innan man sätter igång med "knytningen". Det är tungt arbete och vid bockmaskinen, som vrides för hand, har man måst lägga ned ribb i marken för att den som skjuter spaken skall få ordentligt fotfäste. Var man kommer möts man av samma uppfattning: "Ackordsarbetet är bra, då blir det mycket bättre sprätt på jobbet": 10 mattor i veckan skall laget producera och det går bra, jobbar man friskt, så tjänar man en dag.

Konsten att göra järnöglor är svårlärd

Alldeles intill håller ett annat tremannalag på med smidesarbeten, det gäller att göra ramarna till de skärmar som komma till användning vid maskeringen. Det är en sjukvårdsfurir som i brist på sjuka står och håller ässjan igång, medan två sjukbärare sköta om smidet. Man klipper till stängerna, och sedan gäller det att göra fina öglor, för maskeringsstommen till varje bunker fordras 18 snygga öglor. Med smidighet och vana hanterar man de enkla hjälpmedlen och resultatet blir bra. Men på marken ligga misslyckade exemplar, som visa hur det kunde bli i början. Grymtat skulle grisarna, om de vetat vilka förfärliga järnknorrar furir Hermansson och hans gäng åstadkommit. Då hände det även ofta att när man väl fått en fin knorr på ett ställe av stången, så brände man av den när nästa ögla skulle göras.

Verktygen äro som sagt enkla, ett städ, ett skruvstäd, ett par hammare, en ässja. I början försökte vi kröka järnet kring städet, berättar furir Hermansson, men det gick inte alls. I stället tog vi en gaffelstång från en gammal cykel och satte fast i verktygsbordet, och den är bättre. Cykeln fick också släppa till ett styrstångsfäste som verktyg att hålla järnet med vid krökningen.

Av bräder har man gjort en modell av framsidan på en bunker, och i brädgolvet framför finnas en massa spikar inslagna, som bilda för åskådaren obegripliga ornament (det finns väl ingen fakir med spiksängar? undrar man), tills man får se hur gänget lägger sin järnstång i nallen, för en sådan är det, och skapa de behagliga krökar på den som korpral Persson vill ha. Dessutom får man då alla avstånd gratis och slipper stå och fumla med måttsticka. Det är en mängd finesser man kommit på under arbetets gång. När vi började hade vi jobb 5 - 6 gånger längre med ett enda ställ, säga pojkarna.

Ja, så går det till vid befästningsarbetena vid en enda liten del av den långa "fronten". Är det samma fart och kläm på de övriga ställena, så har ledningen ingen orsak att klaga. Fredag (Källa: 1158)

Gotland skall försvaras – full fart på besättningsarbetena.

Här får inga ortnamn nämnas, men det är inte heller nödvändigt, ty det finns väl knappast någon sicken på ön som inte hyser militär inom sina gränser. Varje fläck av ön, där man kan befara ett fientligt anfall, vare sig nu detta sker från luften eller från havet, skall bevakas – och det så grundligt som möjligt. Gotland skall försvaras, den saken är klar. I missionshus och bygdegårdar, i gamla förnäma prästgårdar och massor av bondehem ha förläggningarna ordnats för våra soldater, och dessutom ha ett otal nya baracker uppförts runt om på ön. Och befästningsarbetena pågå i febrilt tempo. Redan för några månader sedan talades det i denna tidning om en stark gotländsk Törngren-linje, som skulle bli en hård nöt att knäcka för en eventuell angripare. Vad skall man då säga nu, efter allt som skett de allra senaste veckorna och månaderna, då större och mindre bunkers, kulsprutevärn och annat skjutit upp som svampar ur jorden. Alltjämt pågår denna utveckling med amerikansk fart. Den som eventuellt tror, att de inkallade bara gå och dröna och inte ha något annat nyttigt för sig än lite vakttjänstgöring och exercis, tar grundligt miste.

Bunkers byggas ”på löpande band”.

Det är visserligen sant, att befästningsarbetena i mycket betydande grad utföras av entreprenörer, men även truppförbanden själva ha mycket att göra på detta område. Vi hade en dag tillfälle att med löjtnanterna Gårdman och Sylvan som ciceroner studera, hur man inom ett av de gotländska försvarsområdena organiserat dessa arbeten, och det måste utan alla reservationer sägas, att både själva organisationen och arbetstakten imponerade. På en plats med centralt läge inom området har man ordnat med centraltillverkning och distribution, och därifrån sändas alla för värnbyggena behövliga materialier ut till de olika arbetsstyrkorna vid stranden. Både för centraltillverkningen och arbetena vid stranden äro de värnpliktiga indelade i arbetslag, som vart och ett ha sina speciella och strängt begränsade arbetsuppgifter. Yrkesmän av alla slag finnas ju bland de inkallade, och därför ar det inga svårigheter att få fullt kompetenta snickare till formbyggnads- och andra snickeriarbeten, inte heller få järnarbetare som ta hand om armeringsjärnet och beslagen. De värn som byggas inom detta område i egen regi äro givetvis av standardtyp, och formarna kunna utan olägenhet användas flera gånger i följd, vilket givetvis sparar både tid och pengar. Tack vare den långt drivna specialiseringen går arbetet undan mycket snabbt – det är nästan som om värnen byggdes på löpande band, så smidigt och snabbt löper arbetet undan. Vid stranden har ett arbetslag uteslutande hand om schaktningsarbeten, nästa transporterar material från centraltillverkningen till platsen för det blivande värnet, ett bygger upp formarna, varpå nästa kommer och gjuter, och sedan följer bevattning, formrivning, golvgjutning, asfaltering, efterarbeten och maskering, ständigt efter den principen att varje arbetstempo skall omhändertas av ett särskilt lag, och att ingen onödig väntetid skall förekomma.

Lång weekend belöningen för friska tag.

Arbetet utföres på ackord. Naturligtvis få mannarna inte extrabetalt, om de arbeta undan bra, men de kunna tjäna in mer fritid, och det är inte dumt det heller! Varje lag har alltså en viss arbetsprestation att utföra per vecka, och om denna klaras av redan på fredagen så blir lördagen helledig. Det har hänt att man också lyckats få fredagen, ja t. o. m. en del av torsdagen fri, men då har förstås laget måst ligga i för fulla muggar i början av veckan: upp kl. 5 på morgonen och jobba till sena kvällen. De hellediga dagarna äro givetvis efterlängtade, särskilt av dem som ha möjlighet att då tjäna en slant på sin civila arbetsplats, och det lönar sig alltså att ligga i ordentligt.

Prima arbete för billigt pris.

Naturligtvis tjänar också kungl. Majestät och kronan på denna energi. Här blir ett nödvändigt och högst betydelsefullt försvarsarbete utfört med all önskvärd snabbhet och för en jämförelsevis mycket ringa kostnad. Och det är ingen fara för att resultatet blir ett fuskverk. Arbetet står under ledning av kompetent och intresserat folk, värnpliktiga stadsingeniörer, byggnadsingeniörer o. s. v. som befordrats till korpraler eller furirer och som givetvis se en heder i att inte släppa ifrån sig något halvdant. Många av detaljerna i kulsprutevärnen äro utexperimenterade av dessa värnpliktiga teknici, och man gör allt för att nå bästa möjliga resultat. Kontrollen är också god. Det kan nämnas, att den betongblandning som användes vid byggena visat sig ge hållfasthet av 400 kg per kvcm., en mycket bra siffra, då det annars räcker med 375 för fullgod betong.

Här kommer fienden att få hett om öronen.

Det är väl knappast en hemlighet, att hela den gotländska kusten är späckad med värn av denna och andra typer, förutom försvarsanordningar av annat slag, och att ett landstigningsföretag på Gotland därför måste anses som en mycket besvärlig historia med ringa utsikt till framgång. Visbyborna inte minst ha ju länge kunnat se en hel del av vad som göres på detta område och måste väl göra den reflexionen, att det aldrig kommer att löna sig att försöka förklara Visby för en öppen, alltså obefäst stad. Nej, den som närmar sig Visby i fientliga avsikter kommer utan tvivel att få det hett om öronen. Och det är väl just så vi gotlänningar vill ha det, eller hur?

Under tredagarsresan hade vi tillfälle att titta närmare på ett otal värn av skilda slag, flertalet avsedda för kulsprutor och pansarvärnskanoner och alla fullt klara att vilket ögonblick som helst leverera förödande salvor mot en eventuell angripare. De som byggts på allra senaste tiden ha naturligtvis ännu inte kunnat camouflerats, men andra äro så skickligt gömda, att man har all anledning att tro,  att deras tillvaro inte kommer att avslöjas av en eventuell fienden förrän – det är för sent. Än höja de sig endast obetydligt över strandlinjen och gå bra ihop med trakten runt omkring, än döljas de fullständigt av den kringliggande skogen och kunna tack vare skicklig camouflering ej heller upptäckas från luften. (Källa: 1189)

1941

I januari utfärdades en order med anvisningar om färdigställandet av ytterligare ett antal värn för försvaret av flygfälten på Gotland. Även det inre av ön borde skyddas bättre än vad som var fallet.

I en skrivelse anförde ÖB den 8 juni 1941 bl a. "I vad rör Gotland har hittills utförda permanenta befästningar, frånsett ett antal flygfältsvärn, förlagts så gott som uteslutande vid kusten. Enär en operation mot Gotland med största sannolikhet kombineras med luftlandsättningsföretag, bör vissa permanenta försvarsanläggningar utföras jämväl inom de inre delarna syftande till att försvåra luftlandsättning samt begränsa verkningarna därav. Ifrågavarande anordningar, som främst bör utgöras av spärrbefästningar i anslutning till kustbatterier, viktigare orter och vissa vägknutar, ävensom av anordningar för att förhindra landning på insjöar, äro kostnadsberäknade till omkring 500.000 kronor".

Den 13 juli ställdes den begärda summan till fortifikationsstyrelsens förfogande. Den 6 december inlämnade militärbefälhavaren en plan över föreslagna befästningsarbeten som borde utföras. Där upptogs bl a försvar av Hoburgshalvön, Visby och Slite samt kompletteringar av Tingstäde befästningar. Senare lämnades även förslag till befästningar vid militärbefälsstabens och försvarsområdesbefälhavarnas uppehållsplatser samt även till ryggstridsställningar vid de permanenta kustbatterierna vid Fårösund och till befästningarna för försvar av viktigare vägknutar mm.

Som komplettering av de permanenta försvarsanläggningarna tillkom under 1941 ett mindre antal splittersäkra betongvärn. 3 stycken kulsprutevärn för försvar av Visby hamn och 5 stycken kulsprutevärn för försvaret av Visby flygfält. Även en minstation för mineringen i Visby hamn färdigställdes.

De befästningar som tillkom 1941 utgjorde av splittersäkra betongvärn för kulsprutor. De kompletterade det permanenta befästningssystemet och omfattade: 8 värn på Fårö för försvar av sjöpassen vid Norrsunda- och Alnästräsken, 5 värn för försvar av Roma flygfält samt 9 värn på Östergarnslandet för försvar dels av strandlinjen, dels av en under 1940 uppförd uppehållsplats för befälhavaren för Östra försvarsområdet.

Av de befästningsanläggningar som avsåg försvaret av det inre av Gotland som rekognoserats under hösten 1940 kom under 1941 endast de som avsågs att försvåra en luftlandsättning på Mästermyr att uppföras.

Under året kompletterades de färdiga värnen med förbättrade uppvärmningsanordningar mm. Även byttes uppställningsborden för kulsprutorna mot andra med förbättrad konstruktion. Samtidigt inmonterades kulspruteläder. Man var även tvungen att byta ut embrassyrluckorna i de tidigaste uppförda kulsprutevärnen.

De färdiga i strandförsvaret ingående värnen överlämnades till värnkompanierna och dessa chefer som därefter var ansvariga för värnens tillsyn, materiel samt rustning med ammunition och livsmedel.

För undvikande av fuktskador i permanenta värn tillhörande lös materiel föreskrives följande. Värnen bör vädras minst 1 gång i veckan. Eldning, särskilt i uplvärn, bör vid behov ske. Avloppen tillses, så att vattenavrinningen fungerar. Kunna befintliga olägenheter ej avhjälpas, göres anmälan till militärbefälsstaben. Förläggningskojer få icke förvaras i värnen annat än då tjänsten då kräver. De skola förvaras i torr och luftig lokal samt ägnas erforderlig tillsyn. Kaminer skola, då de icke användas, vara insmorda eller på annat sätt rostskyddade

1942

Den 27 januari erhöll militärbefälhavaren 130.000 kronor till permanenta befästningsanläggningar i Visby, Tingstäde, Slite samt på Fidenäset. Av de anläggningar som skulle uppföras på angivna platser blev ungefär hälften färdigställda under år 1942. Fältarbetena fortsatte och det var i huvudsak olika former av kompletteringar.

1943 - 1945

De flesta kanoner 8.4 cm av m/1881 ersattes efterhand med 57 mm kaponiärkanoner m/95 och 7.5 cm kanoner m/02. Utbyggnaden och förstärkningen av det gotländska kustförsvaret fortsatte även efter andra världskrigets slut.

Intill sommaren 1942 hade befästningsarbetena huvudsakligen omfattat uppförande av kustvärn runt hela Gotland samt ett mindre antal skyddsrum, även dessa i anslutning till kusten och i regel avsedda för personal tillhörande A 7 och följaktligen belägna i den terräng där artilleriet avsågs grupperas för beskjutning av sjömål.

Av övriga befästningar förtjänar nämnas den s k "Fidelinjen", som tillkom för att avskära det smala näset mellan Burgsviken och Tuboda fiskläge. Denna ställning var emellertid icke på långt när färdigbyggd och inför den förändrade krigsplanläggningen omfattade de fortsatta arbetena här huvudsakligen en "städning" samt mindre kompletteringsarbeten, som avsåg att möjliggöra utnyttjande av de redan utförda anläggningarna. Slutligen fanns ett mindre antal ksp-värn ("klockvärn") uppbyggda vid flygfälten eller i dess närhet.

De förändringar i krigsplanläggningen, som genomfördes fr o m hösten 1942 medförde att huvudvikten i de fortsatta befästningsarbetena lades på Lärbroställningen, på flygfälten samt på de viktigaste hamnarna. Därutöver utfördes, i enlighet med moderna försvarsprinciper, fältbefästningar i omedelbar anslutning till de kustvärn, som avsågs att i "första hand" försvaras.

I fortifikationsförvaltningens regi pågick redan sommaren 1942 byggnadsarbeten på militärbefälhavarens upl "Klinten" i Follingbo. Arbetena drog en avsevärd tid och var, installationer och dylikt inräknade, inte avslutade förrän våren 1944. Upl, som är byggd i berg, innesluter expeditions. och förläggningslokaler jämväl för länsstyrelsen och motsvarar högt ställda krav. Tyvärr var upl läge fastställt vid den tidpunkt då det i krigsplaneringen räknades med att kunna vid stranden avvisa fientliga anfallsföretag. Enligt sedan hösten 1942 gällande krigsplanläggning med avsedd kraftsamling till Fårösundsområdet kommer milbefstaben sannolikt inte att kunna utnyttja de förstklassiga lokalerna i upl längre än till den tidpunkt då fientliga krafter vunnit fotfäste på Gotland.

Bergskyddsrum har även anordnats för ammunitionsförråd och är belägna i Follingbo, Rute, Linde och Torsburgen. Samtliga förråd är väl lämpade för sitt ändamål.

För närförsvar av såväl Klinten som ammunitionsförråden byggdes stormhinder (järnpålar och galvaniserad tråd) och 15 à 20 stridsvärn av betong vid vardera anläggning.

För befälhavaren för mellersta och Södra försvarsområdena byggdes fullträffsäkra skyddsrum i Barlingbo respektive Havdhem. Befälhavaren för Norra försvarsområdet hade sin upl i den för kustartilleriet byggda krigscentralen vid Stux. Skyddsrummet i Havdhem byggdes av militär personal och blev färdig våren 1943 medan skyddsrummet i Barlingbo utfördes av entreprenör och färdigbyggdes hösten 1944.

I Tingstäde utfördes huvudsakligen 1944 vissa kompletteringsarbeten i form av stridsvärn i betong mellan de gamla skansarna. I anslutning härtill förbättrades stormhindren och anordnades bilhinder vid de genom hinderlinjen gående vägarna.

Vid Ireviken och mellan Ireviken och Tingstäde utfördes slutligen ett mindre antal stridsvärn avsedda såsom komplement till "spärrlinjen" Slite - Tingstäde - Ireviken.

Kostnader

Befästningsarbetena har till största delen utförts av militär personal och till förfogande ställda medel har därför huvudsakligen åtgått till materielkostnader. De enda arbeten, som utförts genom entreprenör är fullträffsäkra skyddsrum, utom de tre som är belägna i Lärbro skans, samt pansarhinder och vägspärrar. Sedan sommaren 1942 till förfogande ställda medel jämte deras användning framgår av nedstående tabell.

Arbetstrupp

Samtliga befästningsarbeten utom huvuddelen av de fullträffsäkra skyddsrummen och pansarhindren har utförts av militär personal. En förklaring härtill är svårigheten för att inte säga omöjligheten att på Gotland erhålla civil arbetskraft. Läget på arbetsmarknaden framstår klart av det förhållandet att varje år under beredskapen militär personal måst ställas till förfogande för att biträda med torvupptagning, betskörd osv, vilka arbetsuppgifter inte helt kunnat lösas med disponibel civil arbetskraft.

Den för befästningsarbeten använda militära personalen har utgjorts av beredskapsförband (såväl fält- som lokalförsvarsförband), arbetsförband samt av arbetsgrupper organiserade med vapenfria värnpliktiga (samvetsömma).

Beredskapsförbandens befästningsarbeten har utförts under s k fältarbetsperioder, vilkas sammanlagda längd vanligen fastställdes i av chefen för armén för vederbörlig omgång utfärdade utbildningsbestämmelser. Härvid har som regel det maximala antalet fältarbetsdagar uttagits. Den största arbetsmängden har utvunnits av de omgångar, som fullgjorde beredskapsövning, dvs omgångarna 41, 42 och 43. För arbetenas utförande var tilldelningen av ingenjörskompanier (tre stycken) synnerligen tacknämligt såväl på grund av den härigenom ökade arbetskraften som inte minst genom den sakkunniga arbetsledningen vilken även utnyttjades vid övriga förband som härigenom ställdes till förfogande.

Av arbetsförband ingår i VIII, milo organisation endast 41. arbetskompaniet. Detta inkallades 3/5 1943 med stöd av ao 19/3 1943 nr H 26:2 och insattes omedelbart i arbete på Lärbro skans. Efter omkring 90 dagars arbeten hempermitterades kompaniet i början av augusti.

Efter framställning av militärbefälhavaren ställdes fr o m 16/8 1943 fyra tillfälliga arbetsplutoner (51. - 54.) ur IV. milo till förfogande för tjänstgöring under 90 dagar )ao 20/7 1943 avd o nr H 26:22). Även dessa förband insattes på arbeten i Lärbroställningen. Efter avslutad tjänstgöring återtransporterades plutonerna 10/11 1943 till fastlandet.

I slutet av november 1943 inkallades de värnpliktiga vid 41. arbetskompaniet, vilka på grund av uppgiftskort varit befriade från tjänstgöringen maj - augusti. Dessa, som utgjorde omkring 100 man, insattes på skyddsrumsbyggen i Lärbro skans och hempermitterades 29/2 1944.

Den 17/4 1944 erhölls ytterligare fyra tillfälliga krigsbyggnadsplutoner (501. - 504.) från IV. milo. Av dessa insattes två på arbeten i Lärbroställningen, en i Slite (Länna skans) samt en i Visby för arbeten på flygfältet. Hemtransporten av dessa plutoner ägde rum efter omkring 90 dagars tjänstgöring 3/7 1944.

Från mitten av juli till slutet av september 1944 disponerades fem krigsbyggnadsplutoner ur IV. milo (701. -702. 801. - 803.). Av dessa insattes två på arbeten i Lärbroställningen medan två fortsatte arbetena på Lärbro skans. Den återstående plutonen disponerades för vissa kompletteringsarbeten på Roma flygfält samt vid Klinten (MB upl).

Av mycket stort värde för utbyggnaden av befästningarna inom VII. milo har den rikliga tilldelningen av vapenfria värnpliktiga varit. Erfarenheterna av denna kategori värnpliktiga såsom arbetstrupp har varit goda. Överslagsvis har 100.000 dagsverken under tiden 1943 - 1945 utförts av vapenfria värnpliktiga på befästnings och därmed sammanhängande arbeten.

Det totala antalet dagsverken som under 1943 - 1945 använts på befästningsarbeten är helt naturligt omöjligt att exakt fastställa. En mycket grov beräkningsgrund skulle emellertid ge följande värden. Fältarbetsperioden vid fält- och lokalförsvarsförband torde kunna uppskattas till 225.000 dagsverken och arbetsförband kunna beräknas ha lämnat omkring 55.000. Sammanlagt antalet skulle sålunda bli 400.000 à 450.000 dagsverken utförda av militär personal. (Källa: gotlandsforsvarshistoria.se / 4)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper