Befästningar i anslutning till hamnar på Gotland 1939 - 1945

Försvarsanläggningar vid hamnar, främst Slite och Visby, hade rekognoserats och i viss omfattning utbyggts före 1/7 1942. Med dåvarande försvarsprinciper planerades befästningarna att omfatta relativt vidsträckta områden kring hamnarna och i regel inneslutande omgivande bebyggelse. Sålunda avsågs exempelvis försvaret av Visby (med hamnen) upptagas med stödjepunkter vid tillfartsvägarna på ett avstånd av 1 - 3 km från stadsmuren. Den sistnämnda ingick i planläggningen såsom en inre försvarslinje. På liknande sätt verkställdes rekognoseringen även vid ett flertal hamnar.

Till förfogande stående styrkor men framför allt krigserfarenheter och därpå grundade anvisningar från högre myndigheter gjorde det ganska snart klart att en koncentrering av försvaret måste ske så att praktiskt taget endast vederbörlig hamn med kajer och lossningsanordningar skulle kunna försvaras. Försvarsuppgiften måste begränsas till att förhindra anläggningarnas utnyttjande av fienden.

De två viktigaste hamnarna, Visby och Slite, vilka bedömdes nödvändiga för en på Gotland invaderande motståndares underhållstjänst blev föremål för relativt omfattande befästningsarbeten. Detta gäller främst Slite.

Huvudförsvaret av Slite hamn förlades till den s k Länna skans. I denna utbyggdes 53 stycken stridsvärn samt 4 skyddsrum (Sk 6) samt omkring 5000 meter stormhinder. Skansen gjordes helt stridsvagnssäker genom utbyggande av pansarhinder (275 meter) på de ställen där terrängen (cementfabriken och stenbrottet) inte själv utgjorde hinder. Önskvärdheten av att utnyttja stenbrottet och därmed inbespara de med ett pansarhinder förenade stora kostnader gav skansen en relativt stor omfattning. Dess utbredning minskas emellertid undan för undan enär stenbrytningen går i nordlig riktning och på så sätt "äter upp" den sydöstra delen av skansen.

I Visby begränsades försvaret till den s k "Holmen" med yttre piren och maltfabriken. Arbetena omfattade främst anordnande av pansarhinder (115 meter) mellan kaj (strand) och maltfabriken. Arbetena var avslutade 15/9 1944. De för försvaret avsedda styrkorna grupperades huvudsakligen i maltfabriken, vilken eftersom verksamheten i densamma var nedlagd, kunde förses med erforderliga försvarsanordningar.

Övriga hamnar, så gott dom utan undantag bestående av en från stranden utskjutande hamnpir med eller utan vågbrytare, har försetts med ett antal stridsvärn vid pirens landfäste samt med hinderanordningar (förberedelser för hinderanordningar). I flera fall har dessutom ett á två värn byggts ute på pirens yttersta del för att underlätta bevakningen. Enär inseglingsrännan till de flesta hamnar är mycket smal har de marina hinderanordningarna, bomstängsel och dylikt som på grund av den öppna kusten mycket svåra att hålla funktionsdugliga, ersatts med en á två minor som tändes på elektrisk väg och som handhas av för hamnförsvaret avdelad personal.

De hamnar, som befästs enligt ovanstående, är Västergarn, Klintehamn, Burgsvik, Ronehamn, Ljugarn, Smöjen samt Fårösund.

Ett från ovanstående avvikande system i fråga om hamnförsvar förekommer vid S:t Olofsholm. I anslutning till denna hamn finnes ett höjdparti på vilket mätstationer och opl främst för kustartilleriet är belägna. Detta i förening med hamnens läge ävensom grupperingen av ett 15 cm kanonbatteri ur KA 3 i dess omedelbara närhet har föranlett utbyggande av en relativt stor skans omfattande 30 stridsvärn och tre pjäsvärn jämte garage (7 cm kanon). Omkring 1500 meter stormhinder har byggts vid skansen. (Källa: gotlandsforsvarshistoria.se / 4)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper