Lärbrolinjen

I den rapport som av militärbefälhavaren 13/12 1942 angavs i huvuddrag utbyggnad av en försvarsställning sträckande sig mellan Valleviken och Kappelshamnsviken, den så kallade "Lärbroställningen". Rekognoseringen fördröjdes i viss utsträckning av att någon ingenjörofficer vid den tidpunkten inte fanns tillgänglig, Den ingenjör som var krigsplacerad vid militärområdet saknade utbildning när det gällde sådana här större arbeten. Efter framställning till högkvarteret ställdes emellertid under tiden 22/3 - 30/9 1943 en kvalificerad ingenjörofficer till förfogande.

Rekognoseringarna var i huvudsak avslutade i vad avsåg ställningens sträckning samt stödjepunkterna vid de tre genomgående vägarna i mitten av april 1943. De fortsatta rekognoseringarna som avsåg komplettering av den främre linjen samt anordnande av djupförsvaret fortsatte omedelbart därefter.

Befästningsarbetena påbörjades i början av maj 1943 och pågick intill beredskapens upphörande i juni 1945. Det mesta av arbetet utfördes av trupp men i vissa fall anlitades civila entreprenörer.

Stridsvärnen var byggda i betong i regel enligt föreskrifter i BefästnB (tillägg 1, bild 27), 80 stycken av betongplank s k balkvärn, skyddsrum enligt av AFF utfärdade ritningar. Rörskyddsrum i skans Åsen var byggda enligt BefästnB (tillägg 1, bild 38a). Stormhindren var av vanlig typ i regel byggda med träpålar och inte galvaniserad tråd. På vissa ställen, exempelvis i Vestrume skans, har med hänsyn dels till berggrunden och dels till uppgifter som "fredsstängsel" järnpålar och galvaniserad tråd kommit till användning.

På platser där träpålar använts vid hinderbyggen på hällmark har dessa för att erhålla stadga i regel fastgjutits med cement. Förbindelsevärnen har på grund av grundvattenförhållanden i regel inte kunnat ges reglementerat djup. Fodring med bräder och ris har utförts i begränsad omfattning.

Pansarhinder och vägspärrar var utförda i betong enligt bestämmelser.

I flera av skansarna anlades observationsplatser (opl) för artilleriet, plattformar i träd, pvvärn med garage samt borrade brunnar för dricksvatten.

Markförhållanden inom ställningarna var mycket varierande och påverkade därför i avsevärd grad utbyggnadshastigheten. Lärbro skans är exempelvis belägen på en grusås och där kunde de tidsödande dräneringsarbetena helt undvikas till och med vid två av de djupt nedgrävda skyddsrummen. Vid arbetena på skansarna i passet mellan Valleviken och Fardume träsk förorsakade grundvattenförhållanden stora svårigheter. Stridsvärnen kunde knappt på något ställe byggas i plan med markytan.

Genom användning av tätningsmedel (tricosal) vid gjutning av vissa värn åstadkoms dock att värnen även under de vattenrikaste årstiderna blev fullt användbara. Några möjligheter att i Fardume skans gå ned på tillräckligt djup med skyddsrummet fanns inte. Detta byggdes därför enligt den så kallade "Malmötypen", dvs. liggande så gott som helt över markytan och på grund därav försett med synnerligen kraftiga sidoväggar. Skyddsrummen i Koparfve och Hällarna är i princip av samma konstruktion. Nackdelarna med de "upphöjda" anläggningarna eliminerades i viss utsträckning av skansarnas belägenhet i skogsbeväxt terräng samt av maskeringsarbeten.

Flertalet av övriga skansar var belägna på hällmark (kalkberget i dagen) och krävdes fördenskull omfattande sprängningsarbeten. I många fall förorsakade de i sådan mark säregna grundvattenförhållandena svårigheter. Ofta måste långa avloppsdiken sprängs för att hålla värnen vattenfria.

Ingen av skansarna utom Rute skans, som förseddes med pansarhinder, var stridsvagnssäker. Stridsvagnssäker terräng saknades överhuvudtaget på Gotland. Vid valet av ställningens sträckning eftersträvades emellertid i största möjliga utsträckning att förlägga skansarna till stridsvagnshindrande terräng. Den vid de flesta skansarna växande skogen samt den framför ställningen sanka marken ansågs, i varje fall under fuktigare årstider, försvåra framförande av stridsvagnar mot ställningen.

Med hänsyn till disponibla medel var det inte tänkbart att förse samtliga skansar, och än mindre mellanliggande terräng, med pansarhinder. Stridsvagnsförsvaret måste därför huvudsakligen baseras på mineringar. De flerstädes förekommande hällmarken krävde särskilda förberedelser för mineringarnas anordnande. Det var nämligen nödvändigt att spränga (hugga) upp gropar för minorna med erforderliga tillsatsladdningar. Ur beredskapssynpunkt kunde dessa arbeten inte anstå till dess order om minering kunde komma att utfärdas utan måste utföras redan i samband med övriga befästningsarbeten. Minbanden planlades enligt gällande instruktioner och för varje minband fastgjöts fixpunkt och för varje mina iordningsställdes en mingrop i vilken lades en med lock försedd impregnerad trälåda, som väl maskerades, med en omkring en decimeter lång ribba avsedd att användas såsom handtag. Praktiska försök visade att detta system, som drog förhållandevis små kostnader, i synnerligen hög grad underlättade mineringarnas utläggande särskilt för personal, som inte var fullständigt orienterad i skansarna. Enär på förhand avdelade styrkor inte kunde avses för besättande av ställningen framstår klart fördelarna med "permanenta minband".

Då ställningsförsvaret erforderliga styrkor inte i utgångsgrupperingen kunde avdelas, föranledde utarbetande av särskild instruktion för varje skans (sektion av ställningen) så avfattad, att även en med befästningarna obekant chef utan större tidsförlust skulle kunna göra sitt förband stridsberett i ställningen. Såsom exempel på dessa instruktioner kan man nedan se för skans "Hällarna" utfärdade bestämmelser.

Av den över ställningens karta liksom av tabellen som anger befästningarnas omfattning, framgår att endast anläggningarna i huvudställningen, främsta linjen, samt några skansar i andra linjen blivit i huvudsak färdigbyggda. Vid beredskapens upphörande pågick ännu arbetena i "andra linjen". Emellertid hade ytterligare 200.000 kronor ställts till förfogande för det fortsatta utbyggandet. Dessa pengar var främst avsedda för skapande av erforderligt skydd i ställningens östra flank. Rekognoseringar och i viss utsträckning även stakning hade utförts för kanonskansar vid Hurske udd, Lergrav och sydost Hultungs samt för en mindre skans vid Alby rev. Dessa skansar beräknades tillsammans med befintliga kustvärn utgöra ett betryggande flankskydd. På grund av försvarsberedskapens upphörande kom emellertid inte dessa arbeten till utförande.

Ett omfattande arbete nedlades på maskering av försvarsanläggningarna. Erfarenheterna visade att detta arbete i regel inte kunde uppdragas åt "fältarbetande" trupp eller vanliga arbetsavdelningar. I stället organiserades särskilda maskeringsgrupper om 5 - 10 man, vanligen krigsfrivilliga, av personal, som på grund av sin civila utbildning bedömdes ha erforderliga kvalifikationer. Från flygplan verkställd spaning visade att maskeringen på de flesta ställen blivit mycket väl genomförd.

Lärbrolinjen kom dock inte att omslutas av skyddsområdesgränsen, vars sydgräns sedan 1939 gått längs Lärbro och Hellvi nordgränser, förrän 1948. 1977 borttogs detta skydd igen. Då drogs gränsen genom Fardumepasset norrut via Rute och Fleringe till Kappelshamnsviken.

Lärbrolinjens skansar Storungs, Brottet, Höjden och Krutkällaren har sedan länge uppslukats av kalkbrott. Mölner och Grustaget har med markägarnas tillstånd bibehållits. De övriga skansarna har till stora delar utfyllts, men de flesta skyddsrummen har bibehållits.

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper