10 Linjekompaniet

Gotlands infanteriregemente

Ingick i III. Bataljonen. Bestod av tre plutoner. Kompaniet var först förlagt i Hejnum och senare i Othem för att tillslut flyttas till Tingstäde. I juli 1914 skulle kompaniet med förstärkning bilda 14. fästningskompaniet och tillsammans med 13. fästningskompaniet förläggas i Fårösund.

Befäl

Gottfrid Nilssons minnen

När jag den 2 augusti på morgonen kl. 06.00 cyklade mot Visborgs slätt, ringde kyrkklockorna i alla kyrkor vid färdvägen. Det första världskrigets utbrott var ett faktum. När jag kom till regementet, var kasernerna utrymda. Jag tog mig in på 7:e kompaniets förläggning. Mitt skåp stod kvar, så att jag kunde få ut min utrustning. En vakt meddelade mig, att jag skulle anmäla mig för kompanichefen på 10:e linjekompaniet i Tingstäde. Jag hade blivit placerad på detta nyuppsatta kompani, som tillhörde 3:e linjebataljonen. Efter anmälan för min nye kompanichef, var det att sätta igång med inmönstringen av de nyinryckta för denna mobilisering. I det överförfriskade tillstånd dessa till övervägande delen befann sig i, blev det ingen lätt uppgift. När vår fanjunkare kvitterat ut, och lastat kompaniets utrustning, gav vi oss iväg med till kompaniet tilldelat manskap mot vår grupperingsort, som var Hejnum, söder om Othem. Efter en regning dag hade vädret förbytts till det bästa tänkbara månljus. Men vilken sorglig företeelse denna trupp utgjorde. Vi hade en sträcka på cirka en mil att marschera. De som under inmönstringen var onyktra, var nu dödfulla och raglade framåt. Marschkolonnen, som under normala förhållanden skulle haft en längd av 150 m, hade nu en långrotning av cirka 500 meter. De som var mest illa däran, fick vi lyfta upp på en medföljande höskrinda. En löjtnant Söderberg (som senare blev min bäste vän) och jag blev tilldelade kön av kompaniet. Det blev vår lott att upprätthålla ordningen i kön, och det var sannerligen ingen lätt uppgift. Så småningom nådde vi fram till vår grupperingsplats. Där fanns en gammal exercished, sedan den tiden då Gotlands indelta beväringar var förlagda där. På denna hed lossades vår utrustning, och på denna hed fick vi, delvis i månljus, då tiden var långt framskriden mot kvällen, dela ut persedlarna. Det var första gången de grå fältuniformerna kom till användning jämte de trekantiga hattarna. Hela utrustningen var splitter ny.

Jag och en av mina skolkamrater var de enda underbefälen på stat. Korpraler var vi båda. Vi jämte officerarna hade verkligen arbetsamt, som fick ta hand om det hela. Därtill kom besvärligheter med alla de som slocknat på grund av överförfriskning. Allting har ju en övergång, och så även detta. Dagen efter var det att byta plagg sins emellan. En del hade fått för smått, och en del för stora byxor eller rockar.

Jag hade blivit uttagen till vaktchef för en postering placerad vid en vägkorsning ett par kilometer från kompaniets förläggning. Andra dagen blev det fördelning till plutoner inom kompaniet. Jag fick då löjtnant Söderberg till plutonchef, och mellan honom och mig utvecklades vårt samarbete till bästa kamratskap under hela min tid på kompaniet. Vi hade även en löjtnant Granfelt, känd från Olympiska spelen i Aten. Övriga befäl, utom furir Ekeroff och furir Karlsson, som båda var inmobliserade, har jag glömt. Den senare, som var en typisk beväringsplågare, hade jag aldrig någon sympati för. Vår förläggning blev en stor lada. På dess jordgolv fick vi ett inte för tjockt lager halm att ligga på, sida vid sida och halvtropp efter halvtropp i långa rader.

De första 14 dagarna hade vi enbart våra kappor att krypa under, varför vi fick ligga med kläderna på oss. Så blev det utdelning med en filt per man. Då hade halmen inunder oss smulats sönder till hackelse, så vi låg så gott som på bara jordgolvet. Någon ny halm blev det inte. En vecka efter mobiliseringen kom Gustav V till Gotland för att inspektera trupperna där. Tredje linjebataljonen sammandrogs till Tingstäde. Det var en regnig dag. Bataljonen ställde upp på en åker nordväst om Tingstäde kyrka. 9:e och 10:e kompaniet med bataljonstab i främre ledet, och 11:e och 12:e med bataljonstross i andra ledet. Där jag stod på vänstra flygeln, hade jag kompanichefen på häst vid sidan om mig. Som jag nämnde hade det regnat den dagen, och även nu. Vid sina försök att få in sin häst i rättningen vid sidan om mig, blev jag trampad av hästen på min vänstra fot. Genom att hästen sjönk ner i leran, hade den svårt att få hovarna med sig vid kaptenens försök att få in den i rättningen När leran släppte hästens högra bakhov, träffade den marken på nytt just där jag hade min vänstra fot. Tur att marken var så blöt. Hela min fot trycktes ner i leran. Jag kom ju loss, men bet ihop tänderna, och låtsades som ingenting. Det blev avlämning till konungen, med tal av honom till bataljonen. Därefter paradmarsch för honom vid mässen. Till min fasa kom 10:e kompaniet i teten, och jag i teten för kompaniet. Jag började få ont i min illa tilltygade fot, och när spänningen började släppa, och vi hade kommit cirka 100 meter från konungen, gjorde jag tecken till min plutonchef, och 1ämnade ledet. Då hade jag, med musikkårens hjälp, tagit takten för hela bataljonen. Nu tänkte jag bara på min fot, som värkte kolossalt. Foten hade svullnat så, att jag knappast fick kängan av. Märke efter hästskon syntes tydligt på lädret. Efter en vecka var jag återställd. Min vänstra fot blev lite vriden, och har så förblivit.

Trots denna händelserika tidsrymd, tänkte jag på syster Ida. Då världskriget bröt ut, befann sig "Fredrik VIII" på väg västerut mellan England och U.S.A. En tacksam tanke: "Må hon komma fram lyckligt".

Omkring den 10 augusti reste Betty till Landskrona, där hon skulle tillträda en plats. Mina systrar skulle ta emot henne vid framkomsten. Själv fick jag cykla från Hejnum till Visby för att säga farväl till henne vid båten. Gotlandsbåtarna fick vid denna tid gå under jagareskort. Det var sannerligen ingen avundsvärd lott, att som första fastlandsresa fara under så ogynnsamma förhållanden. Militärtransporter förekom ständigt i Kalmar, i Alvesta och överallt.

Vår förläggning i Hejnum blev sämre för varje dag. Någon ny halm fick vi ej, och nu hade den till hackelse söndernötta halmen alldeles försvunnit. Vi låg nu på rena jordgolvet i den dragiga ladan. Det hände en morgon omkring fyra veckor efter mobiliseringen, att när jag skulle resa mig, kunde jag inte komma upp. Det knöt sig runt midjan. Jag fick efter hjälp komma upp på trossvagnen, och fick åka till sjukstugan i Tingstäde. Jag var mycket sjuk. Det visade sig vara blindtarmsinflammation, och jag tålde inte transport till lasarettet i Visby. Jag fick stanna på sjukstugan, där jag inte fick mat på en vecka. Dom svalt bort inflammationen. Så småningom ökade de min sjukportion, så att jag fick krafterna igen. Efter 14 dagar var jag på kompaniet igen, och min tropp önskade mig välkommen tillbaka. I slutet på oktober, flyttade kompaniet in i Othems fattighus.

Vi hade verklig hårdkörning med de inkallade. En del av dem hade inte varit i militärtjänst på nio år. Åldern på de mobiliserade var mellan 22 och 32 år. Efter sex veckor var det avlösning av första omgången. I min tropp fick jag uteslutande Eskilstunabor. Mycket bra pojkar allesammans. Troppen var som en enda stor familj. I utbildningen ingick mycket fälttjänstövning, och då detta ämne var det jag bäst behärskade, så trivdes jag som fisken i vattnet, därmed inte sagt, att jag saknade intresse och färdighet i övrig militär pedagogik.

En dag i slutet av september hade vi fälttjänstövning mot II bataljonen i terrängen söder om Slite. Vi drev den fingerade fienden söderut, och jag med min spaningspatrull, opererade på vår högra flank. Vädret var regnigt, och allting vått och slaskigt. Jag hade sex man i patrullen. Då vi skulle forcera en gärdsgård, bar det sig inte bättre än att en av pojkarna, vid namn Eriksson, jag kan se honom framför mig när som helst, fumlade med geväret, som hade påsatt bajonett. Samtidigt som Eriksson tog mark vid den andra sidan gärdsgården, tappade han geväret så illa, att bajonetten med sin spets ganska hårt träffade hans vrist. Jag såg hur blodet trängde upp genom hålet på hans våta marschkänga, och levrade sig. Här gällde det att handla snabbt. Då jag själv ej använde någon livrem, lånade jag en av pojkarnas, och surrade den hårt om benet strax ovan knät. Under tiden hade två av pojkarna svimmat, de övriga var vita i ansiktet av illamående. Jag släpade de två, som svimmat, bort till en vattensamling. Därefter fick jag Erikssons arm om min hals, och så släpade jag oss fram cirka 500 meter till landsvägen, där jag visste trossen skulle passera. Därefter återgick jag till patrullen, och fortsatte mitt uppdrag.

Så blev det november. Mitt 2-årskontrakt med regementet gick ut. I vanliga fall skulle jag då hemförlovats. Men döm om min besvikelse. Betty hade rest till Landskrona med tanke på att jag skulle komma efter i november, men istället fick jag stanna kvar på grund av mobiliseringen, och blev kommenderad till underofficerskolan. Denna skola blev sammandragen bataljonsvis på grund av krigsläget. Vår skolchef blev löjtnant Snöbom, en sträng men rättvis officer, och av oss allmänt omtyckt. Vi blev förlagda i en bondgård, och i ett gammalt hus, vari i tidigare varit betfolk. Där fick vi inreda vårt logement. Vi var 18 elever, hälften av oss låg i en träram på golvet, och hälften i en tillsnickrad överslaf på fyra ben. Jag fick en underslaf, och tyckte det var så ovanligt kallt på golvet av drag. Efter en vecka fann jag orsaken, jag hade ett ventil hål i sockeln just under mig.

Det var en kall vinter, och därtill miserabla förläggningsförhållanden. Våra måltider intog vi vid närmaste kompani. Vår matsal var belägen på ett höloft. Dit tog vi oss upp på en stege. På själva julafton kom vi till middagsmålet. Vi fann vår ranson, som bestod av bräckkorv och potatis, blandat med snö på våra tallrikar, och fruktsoppan var kall. Ute snöade det och var rätt så kallt. Tänk själv efter, hur fettet på bräckkorven var stelnat, och potatisen kall! Hu! Hu!

Under denna period av underofficersskolan hade vi mycket krigsspel och fälttjänstövningar, och då med trupp från vår bataljon. Under dessa övningar kom jag ofta i kontakt med mina kamrater och min tropp från 10:e kompaniet. Alltid en omväxling. Då jag inte visste när kriget skulle sluta (då hade jag blivit hemförlovad) hade jag ej nämnvärt intresse av undervisningen. Men då jag i april insåg, att jag ej kunde komma hem före underofficersexamen, satte jag igång med att plugga. Jag läste upp mig förvånansvärt snabbt, och vid examen placerade jag mig som fyra.

Trots diverse obekvämligheter under dessa fältförhållanden, hade vi även många roliga stunder. Jag minns en gång, då en av mina kamrater förde befälet över trupp från bataljonen. I förutsättningen ingick, att fienden tagit ställning på en skogsås. Fiendens båda flyglar markerades med röda skärmar. Min kamrat, som var utrustad med kikare, fann de båda röda skärmarna på åsen. Den ena (trodde han) vid en liten gård. Formeringen av kompaniet övergick så småningom till skyttelinje. Påsättning av bajonetterna, och så kommando "anfall med bajonett gå marsch!" Vid det laget hade väl alla uppfattat misstaget. utom min kamrat, som ledde kompaniet. Gumman på den lilla gården, som hängt ut några plagg till tork på en lina, hade även ett par röda flanellbyxor, och det var dessa, som min kamrat

uppfattat som den ena röda skärmen. När soldaterna nått skärmen (flanellbyxorna), var det några tokstollar, som började sticka bajonetterna i dem. Tanten kom utrusande och började skälla ut pojkarna för tilltaget. Det hela slutade med att övningsledaren fick betala tanten för byxorna. Men ett allmänt skratt blev det onekligen inom kompaniet. I militärlivet får man inte gå och se trist på det hela. Man får även ta vara på små, små korn av humor, och humor fick man ofta ta del av, i synnerhet som jag själv hade läggning för det.

Efter examen kom jag åter till mitt kompani. Då det blivit lite lugnare efter den första tidens oro under mobiliseringen, kom förbandet så småningom att förläggas under gynnsammare förhållanden. Således blev vårt kompani förlagt till Othems fattighus. Det var ett tvåvåningshus, som låg vid vägen mot Slite. Enda gästen, utom vi, var en gammal gumma (mor Stinen). Hon var så skygg, och visade sig sällan. Hade alltid förhängt för fönsterna. Vi hade ofta övningar med 13:e och 14:e kompanierna i Fårösund. Eftersom vi hade 100 skarpa skott per man i ammunitionsgördlarna, var det svårt med plats för lösa skott vid övningarna. Det hände allt för ofta, att vi blev beskjutna med skarpa skott av kompanierna från Fårösund. Vid ett av våra anfall mot 13:e kompaniet, blev tre man vid vårt kompani skottskadade, en i armen, en i ljumsken och en i låret. Efter denna malör utfärdades regementsorder om att skarpa skott ej fick medföras under fälttjänstövningar, utan dessa fick medföras i kompaniernas ammunitionsvagn, och skulle, vid eventuellt behov finnas tillhands.

Då vårbruket började, blev gotlänningarna hemförlovade på en månad. Men då kompaniet bestod av övervägande fastlänningar, fortsatte tjänstgöringen som förut. Kompanichefen, kapten Lindman, fick tillfälligt annan kommendering, och löjtnant Söderberg blev t.f. kompanichef. Då jag, som äldste underbefäl, blev kompanichefens ställföreträdare, delade löjtnant Söderberg upp tjänstgöringen med det reducerade kompaniet så, att jag tog förmiddagarna, och löjtnant Söderberg eftermiddagarna. Ett gott kamratskap mellan löjtnant Söderberg och mig blev resultatet.

Ofta förlade jag övningspasset mot Sliteviken vid Närs, och avslutade det med bad. Det var ju sommartid.

1915

En dag, då vi hade fälttjänst i terrängen kring Lärbro, kom den dag, som blev en av de mest kritiska under hela första världskriget för Sveriges vidkommande. "Albatross", den tyska minkryssaren, som blev driven på grund vid Östergarnsholmarna av fem ryska kryssare av Petro Pavlovsk-klassen. Denna händelse utspelades en vacker junidag. Kanonaden öster om Gotland hade nog förbryllat en del av oss, men då det var ganska vanligt att vi hörde artilleriduellerna från östfronten då det var ostlig vind, tänkte ingen på något särskilt. Då regementsadjutanten kom i sträck galopp mot tävlingsledningen med order "ilmarsch mot Östergarn" blev det fart på våra reducerade kompanier , som delvis blivit kompletterade med nyinkallade. Det blev en ilmarsch, som man aldrig glömmer. över Slite, Sju strömmar, Tjälder och Gothem, med omväxlande språngmarsch och hastig marsch! Vår marsch då mot okänt mål fortsatte i samma intensiva hastighet utan avbrott. Då vi passerat Sju strömmar, passerades vi av ett batteri från A l (positionsartilleriet), som var förlagt till Gotland. Efter detta batteri. upphanns vi av våra ammunitionsvagnar. Det blev utdelning av ammunition under marschen. När det delades ut 100 skarpa skott per man, såg jag flera, som bleknade i känslan av att nu var allvaret nära. Själv var jag då fyllda tjugo år, med manskap i ålder 28-34 år. Vi fick fortsätta i samma tempo tills bataljonen nått fram till Gothem, där vi fick avlösa 9:e kompaniet som förtruppskompani. Så kom min vanliga tur att gå ut som självständig spaningspatrull. Vid Norrlanda drog jag mig utåt vänster mot sjön och ett höjdparti. Härifrån såg jag orsaken till den intensiva skottväxling, som pågått sen tidigt på morgonen, dock med påtagligt närmande. Mot Östergarns holme gick ett redan illa tilltygat krigsfartyg med full fart, förföljt av fem ryska krigsfartyg av kryssarklass. Efter cirka två sjömil girade förföljarna plötsligt, efter att ha beskjutit sitt offer fast detta gått på grund mellan Östergarns holme och gotländska fastlandet, och trots att han hade hissat vit flagg. Då hade noterats flera nedslag på Östergarns holme. En ko och ett får hade träffats av deras illa riktade kanonad mot Albatross. Fyrpersonalen hade sökt skydd i bergsskrevor så gott de kunde, och lyckats undgå att bli träffade. Mitt kompani och hela tredje bataljonen hade så småningom nått fram till Östergarns fiskläge, dit även andra bataljonen anlänt. I småbåtar från fiskläget organiserades patruller för, att ta hand om sårade och dödade tyskar. Jag fick en halvtropp med i en större roddbåt. Vi kom ut till haveristen, och lade till vid ett stort hål i babords sida, där jag kröp in, följd av några av mina pojkar. Vi kom rakt in i kolboxen, som var fylld med briketter (kolstybb som var pressat till äggform). Det var en hemsk syn, som mötte mig. En arm stack upp i kolhögen. När jag tog i den, trodde jag att någon matros låg begravd där. Nej, o fasa, jag fick bara en avskjuten arm i handen, Genom hålet i babords sida, som var den enda ljuskällan, syntes inget levande liv, bara stympade kroppar. Jag tog mig upp på en lejdare till en lucka som ledde till däck. På däcket intill luckan låg en sjukvårdare, som just hade förbundit huvudet på en matros. Han hade själv blivit träffad av splitter, och hjärnsubstansen hade runnit ut på däck. Båda var döda. På däck fanns nu svenska och tyska officerare i underhandlingar. Tyskarna blev avväpnade och förda i land. Sårade och döda blev omhändertagna av svenskar och en handräckningsavdelning från tyskarna. "Albatross" hade en besättning på 160 man, varav 24 var döda, och ett 40-tal skadade. De döda, som fördes till Östergarns kyrkogård, hade ökats till 27 man. De 3 dog i land av skador. De begrovs alla i en gemensam grav, omlindade med tyska och svenska flaggor.

De oskadade fördes till ett provisoriskt fångläger vid Roma sockerfabrik. De sårade fördes till Visby lasarett. Jag nämnde att de ryska krigsfartygen girade ut mot öppet vatten. Orsaken till detta var, att de svenska jagarna "Hugin" och "Munin" dök upp i den sydliga horisonten, och föranledde ryssarna att sätta kurs nordost tvärt. Denna kurs ändrades rätt snart, då jagarna "Ragne och Magne" dök upp i norr. Ryssarna satte full maskin ostvart för att komma utanför tremilsgränsen, som de överträtt. Till saken hör, att jagarna Ragne, Magne, Hugin och Munin under första världskriget hade vakt kring Gotland och dess farvatten. Två varje fjortondagarspass. Just denna dag skulle de avlösa varandra, och denna avlösning brukade ske utanför Visby. Genom Tingstäde radio, hade de blivit varnade, därav orsaken till omfattningen norr och söder om Gotland. Det var nära svensk inblandning i kriget då! De svenska kanonerna var klara, och jagarna tänkte inte vika! Så hade denna vackra försommardag slutat på detta brutala sätt. Under sena timmar, då solen var på nedgående, lika vacker som då den gick upp fick många ung män nå sitt sista vilorum. De fick aldrig mera se sina kära där hemma. De fingo en gemensam grav i ett främmande land på en vacker kyrkogård. Salut vid graven, var den enda hälsning, Jämte prästens avskedsord, som tillägnade dem. En minnessten Med samtligas namn är rest som minne för kommande släkten.

Sommaren 1915 gick även den. Ständiga bulletiner från de olika krigsskådeplatserna surrade om varandra. Det var nästan så man kände vibrationerna i luften. Mycke åskväder var det den sommaren, folk hade för sig att det åstadkoms av kanonaden från krigsskådeplatserna. Kanske folk hade rätt.

Förläggningen i Othems fattighus blev så gott som mitt hem. Nya kontingenter fastlänningar avlöste varandra var 3 månadsdag, så att halva kompaniet bestod av gotlänningar och halva fastlänningar. Vid vårbruk och slåtter tid var gotlänningarna hemförlovade vissa tider, då var det endast fastlänningar kvar på kompaniet. Detsamma var det med underbefälet. Tjf kompanichefen och jag delade då upp övningspassen sinsemellan, varför jag fick mycke fritid. De gånger jag hade permission, reste jag till Sproge.

Det provisoriska fånglägret i Roma sockerfabrik, hade blivit utbytt mot ett mera permanent sådant på Tofta intill därvarande skjutfält. Dit turades kompanierna med en vaktstyrka. Dit blev jag dock inte kommenderad.

Albatross blev först bogserad till Fårösund för provisoriskt reparation, med nödvändig personal från besättningen. Därefter blev hon förd till Oskarshamn, för återställande i sitt ursprungliga skick. Efter freden blev hon överlämnad till 'I'yskland.

Från fånglägret i Tofta förekom flera rymningsförsök. Somliga lyckades och andra inte. Det hände då och då, att fiskebåtar försvann och då i samband med rymning från lägret. Flera av de internerade hade fäder och bröder ute i kriget på skilda krigsskådeplatser, och man förvånar sig inte över att de ville hem, för ett få de nyheter de inte kunde få på lägret. Flera av dem hade redan förlorat anhöriga. En del av rymlingarna fann säkert sitt slut på Östersjön. Rykten därom hörde man ofta.

I september fick kompaniet lämna förläggningen i Othems fattighus det hade blivit riktigt hemtrevligt att bo i det gamla tvåvåningshuset. Kompaniets nya förläggning blev barack i Tingstäde. Runt om Tingstäde hade de där förlagda kompanierna slagit en ring av förhuggning omväxlande med kasematter (försvarspunkter). Även 10 komp. hade varit ditkommenderat. Under en rast träffade jag där, för första gången min blivande svåger Valter Larsson vid 13 komp.

Då mitt kontrakt med regementet varade till l nov., väntade jag på meddelande därom. En regementsorder utkom också däri bland annat meddelades, att de vars kontrakt upphörde skulle stanna kvar i tjänst. De som så ville skulle tilldelas l månads krigspermission, att uttagas antingen november eller december månad. Då jag hade Betty i Landskrona och ej hade träffat henne sedan hon den 10 augusti 1914 reste dit ner, var det naturligt att jag valde november månad för min permission. Jag lämnade så Gotland, där jag under mina tre år lärt mig så mycket av det goda, av dess folk och dess gamla stolta kultur. Jag kände, mig mer som gotlänning än som skåning. Jag tror att man fäster sig mer, och är mera mottaglig, för alla intryck under ens artonde och tjugonde levnadsår. Jag har aldrig glömt mitt gamla regemente, där jag fick min fostran bland befäl och kamrater. Allt lämnade jag med visst vemod, men på grund av ovannämnda orsaker den l nov. kanske kom jag igen, kanske inte.

Så kom jag då till Landskrona. Hem till alla mina anhöriga. Skriv upp att det kändes skönt, men vilken omkastning. Från det militära till det civila, allra roligast att få vare i närheten av Betty. När den första glädjen lagt sig,  kom jag att tänka på att jag om en månad, skulle inställa mig efter tilländalupen permission. Skulle jag lämna allt detta, som jag nu hade börjat uppskatta.

En av de första dagarna av min permission, var jag på besök hos min äldsta syster, som då bodde på Regeringsgatan. Från hennes fönster såg jag militär på den gamla Skolgården. Det var ett kompani ur Kronobergs regemente som var förlagda i den gamla skolan vid dammen. Omedelbart fattade jag ett beslut att söka in i reserven vid Kronobergarna. Jag bestämde mig för ett besök hos kompanichefen, han blev välvilligt inställd till mitt beslut. En ansökan utskrevs på kompaniexpeditionen som av mig underskrevs och avsändes till regementschefen i Växjö. Nu följde väntans tider, om min ansökan skulle beviljas eller inte. Dagarna gick, utan något besked kom. Snart var tiden inne att jag skulle inställa mig på Gotland efter avslutad krigspermmision. Samma dag som jag skulle påbörja min återfärd, kom så besked från Växjö, att jag var antagen i reserven vid Kronobergs regemente. När jag lugnat ner mig efter de sista dagarnas spänning, beslöt jag mig för att återsända min färdbiljett till mitt kompani i Tingstäde, med hälsningar till mina forna kamrater där. Jag fick sedan bekräftelse på min övergång I 27 till I 11.