1. Linjekompaniet / Livkompaniet

Gotlands infanteriregemente

Ingick i I. Bataljonen. Bestod av tre plutoner. Kompaniet bestod bl a av 50 man ur Göta livgarde samt Svea livgarde. I mars 1914 placerad vid File i Othem. I juli 1914 ilastade kompaniet på Södra järnvägsstationen för vidare färd till Tingstäde. Där förlades kompaniet i fästningen. Den 3 augusti skedde allmän mobilisering vilket medförde att Livkompaniet bytte namn till 1. Linjekompaniet. I slutet av augusti flyttades kompaniet till Othem.

Befäl

Utanför 1. Linjekompaniets expedition i Othem september 1914

Fr v: 3/liv Karlsson, kompanichefen kapten B. Francke, hästskötare Stenström, fanjunkare O. Nilsson, en vpl, underlöjtnant N. Söderberg, en vpl.

Minnen från 1. Linjekompaniet

Nils Wilhelm Söderberg

I Tingstäde fästning. "Det var inte vidare trevligt för en fri infanterist, tycke jag, men det fanns ju sängar och utrustning, vattenledning, ett bra kök och matservis. Trångt var det emellertid. När det första målet skulle serveras ställde kompanierna upp utanför med 2. kompaniet i täten, så tågade man in till långborden i korridorerna, men när slutet av Livkompaniet så småningom kom in var maten uppäten. Ni får gå in först nästa gång, tröstade kompanichefen, och så skingrades misstämningen.

1. linjekompaniet fann stugan för trång och flyttade ur fästet (Tingstäde fästning) till bivack på förrådsgården där fick manskapet ligga i runda lägertält som vi fått låna ut från förrådet. Så tog vi ut put- och madrassvar och filtar från fredsföeläggningen och då blev det riktigt bra. Ett av de gamla officerstälten blev kompaniexpedition och i ett sådant bodde jag och kompanichefen. Kokplats var ordnad vid träskets strand. Det var naturligtvis en öppen kokgrav, men vi lagade mat i kopparlitlar så att soldaterna kunde få behålla kokkärlen att äta ur. Matbestick ingick inte i den tidens fältutrustning bara en sked och så den fällkniv som det ålåg soldaten att själv ha med sig. Kompaniets egna gossar hade emellertid kvar sina matgrejor, mugg, kniv, gaffel och sked, som varje man förde med sig till måltiderna i matsalen på Visborgs slätt. De var således bättre rustade i den vägen än gardisterna. Men kompaniet hade ett bra marketenteri, som snart tjänade ihop tillräckligt med pengar att köpa kniv och gaffel till dem också.

Vår kompanichef hittade en trevlig stuga vid File i Othem mitt emot fattighuset, där en del av 3. plutonen fick plats, resten kom in i smågårdar i File. Vid Klints, 2 km längre söderut, förlades 2. pluton. Min pluton inkvarterades i Qviende en km norr om kompanistaben. Det var ju inte möjligt att ordna gemensam utspisning för kompaniet inom en så spridd förläggning. Varje pluton fick laga mat för sig själv. Det blev naturligtvis så småningom ett par permanenta kockar, som ordnade den saken. Plutonsköken inrymdes i brygghus där det fanns en brygghuspanna och en öppen spis där kompaniets kopparkittlar kunde användas. Manskapet förlades i utrymda rum i gårdarna och fick till en början ligga på golvet, men det blev ju bättre. En duktig kompanichef kan ordna ganska bra med små medel. Det fanns mycket bräder i Tingstäde, där en såg arbetade för fullt med all den skog som fälldes. Det blev träbritsar i dubbla lager i "logementen", det blev klädhängare, hyllor och gevärsställ. I en vagnbod med cemetgolv fick man matsal med långbord och bänkar, som dukades med djupa tallrikar, inköpta av marketenterimedel. I min gård fanns en gammal smedja som blev tvättrum med handfat och en vattentunna, som hölls fylld av den för dagen kommenderade "handräckningen". Inte var det som i kasernen, eller i de baracker som byggdes under förra beredskapen men det blev drägligt. Själv bodde jag på vindskammaren i en utdragssoffa, men var kommenderad att äta med kompanichefen.

Det var en fullt fri kompanihushållning. Proviantartiklar hämtades av packvagnen vid magasinet i Tingstäde men en hel del artiklar köptes i orten. Mathållningen var bra. Det fanns gott om får på File hajdar och kompanistaben låg hos en slaktare. När mårtenstiden nalkades var kompanichefen mycket bekymrad över att inte kompaniet kunde få gåsstek, men hönsstek blev det och svartsoppa, för säkerhets skull lagad gemensamt för hela kompaniet på gästgivargården i Slite.

Kompaniskomakaren fick mycket att göra, det fick tas ut en till. En skräddare fanns också bland manskapet. Så fick kompaniet en egen reperationsverkstad, som alltid hade fullt arbete.

Vårt omtalade marketenteri slog upp sin handel i ett provisoriskt reparerat ödetorp. Det sköttes av en av mina troppchefer och två ständiga marketentare, och gjorde goda affärer inte minst med ortsbefolkningen.

Nu blev det också bättre tillfällen till övningar. Där fanns fält för exercis i sluten ordning, där fanns skogar för fälttjänst. Det blev exercis i pluton och kompani. Ibland bataljonsövningar och så övningar i regementsförband eller under militärbefälhavarens ledning: anfall mot Tingstäde, anfall mot Slite, anfall mot Fårösund. En 5-milamarsch i regementsförband visade kompaniets goda disciplin och laganda, det var det enda i regementet utan efterliggare.

Arbetena i Tingstäde fortsatte alltjämt. I regel två-tre dagar i veckan var kompaniet där på arbete. Det var tidig frukost, en smörgås i tornisten och så marsch till Tingstäde, 9 km för min pluton, längre för de andra. Så var det arbete i Tingstäde: skogsfällning, arbete med skansarna, hinderbyggnad, vägarbeten mm. Så hemmarsch till middag.

Under allt detta utvecklades ett gott kamratskap. Det visade sig att man kunde roa sig inom kompaniet det fanns ju en och annan "talang" som kunde visas upp i logementet och som snart blev kompaniets egendom.

Den 6 november skulle naturligtvis "Gustav Adolfsdagen" firas. Vid Ytlings fanns en rymlig lada som ordnades till teatersalong. Där samlades utom kompaniet bataljonsstaben och alla kvartersvärdar med familjer. Utöver det vid en sådan fest sedvanliga programmet framträdde även en del av kompaniets förmågor. Resultatet blev så gott att bataljonschefen på stående fot beordrade kompaniet att ordna en bataljonsafton som sedan skulle följas av liknande tillställningar vid de andra kompanierna. Så kom vår stora dag när hela bataljonen marscherade upp i Ytlings lada för att se vad vi hade att bjuda på. Bifallet var storartat, de mesta applåderna tillföll säkerligen en medlem av operabaletten som uppträdde som dansös. Så var det 2. kompaniets tur, och jag måste erkänna att dess Götagardister var minst lika duktiga som våra Sveagardister. De andra kompanierna hann aldrig visa vad de dög till.

Nu kom nämligen hemförlovningen för fastlandskontingenterna i början av december. Även en del gotlänningar fick fara hem och ersattes med 2. uppbådet.

Så upplöstes 1. linjekompaniet och dess kader kom till Visborgs slätt i god tid att fira jul hemma. Snart kom det nya rekryter att ta hand om vid Livkompaniet."