Döpt i fält

Barnet Donald Martin Göte Almlöf döpt i fält 15/4 1940 vid 6. Batteriets förläggning i Hemse. Son till furiren vid Gotlands artillerikår Karl Olof Martin Almlöf och hans hustru Evy Maria Margareta.

En sval försommarkväll någonstans på Gotland. Kvällssolen ligger precis på grantopparna borta över markerna och sjunker sakta ned bakom skogsbandets svartgröna mur. Luften står hög och sval. Naturen tiger stilla efter dagens slammer över landsvägen, som slingrar sig likt ett vitt band rätt genom bygden. Äppelblommen har nyss dragit sin vita slöja över åldriga fruktträd och ett idogt bi avlägger sitt sista kvällsbesök, innan stillheten smyger sig även över bikupan bakom mangårdsbyggnaden. Mitt i denna rofyllda idyll går en post taktfast fram och åter. Hans steg ekar som verklighetens dova trumslag.

Bakom äppelblommen skymtar en bondgård. Nedre botten är förläggning. Sämre kan man få det än i ett gotländskt bondehemman. I kväll är det högtid. Husfar själv står på trappan för att taga emot och bjuda välkommen. Inne i kammaren dröjer ännu en solglimt. En av mannarna har fått en son och han skall döpas i kväll.

Utanför fönstren samlas allt manskap. Inne i kammaren står förläggningschefen med sin stab och de unga föräldrarna. Någonstans på Gotland upptages ännu en människa i Guds Kyrkas gemenskap.

Döpt i fält. Något väsentligt hände den kvällen. Det var inte förplägnaden med kaffet och tårtan. Inte namnet, som pojken fick, men budskapet, som nådde honom. Han förstod det inte själv. Han visste inte ens om det.

Men något viktigt hände.

Att vara döpt, vad betyder det?

Det förhåller sig så, att när Gud visade jordens folk, vad han kände för dem och ville med dem, höll han inte ett rörande radiotal utan sände sin son. Och sändebudet reste inte omkring för att hålla konferenser med världens alla mäktige, men han visade i sin handlingar med livet som insats Gud bottenlösa redbogenhet att räcka jordens folk sin hand.

Men detta var inte slutet. När pöbeln samlades på Jerusalems galgbacke för att bevittna en upprorsmakares sista stunder, beder Guds egen son över dem: Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra. Och trots Pilati sigill över stengraven gick Kristus den tredje dagen därefter vägen mot Emmaus, ty i Kristi uppståndelse ville Gud visa, att hans redobogenhet stod kvar, trots korsfästelsen.

Men icke heller detta var slutet. Ty på Himmelfärdsberget lägger Kristus i lärjungarnas händer en ny uppgift: Mig är given all makt i himmel och på jord. Gån för den skull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Fadrens, Sonens och den Helige Andens namn.

Makten hade han. Den var tillfullo dokumenterad i Uppståndelsen. Så lägger han uppgiften i lärjungarnas händer. Ett nytt tecken på Guds redobogenhet skulle de bära ut: Dopet är Guds ja till jordens folk.

Men det är också ett ja till oss i ofredens år 1940. Det är ingen tom fras. Varje gång Guds kyrka lägger  välsignande händer på ett människoliv, är det på Kristi befallning och denna handling har samma innebörd idag som alltid. Han, som har makten välsignar.

Mannarna stå i sina grå fältuniformer runt omkring, när Guds Kyrka lägger välsignande händer på en pojke någonstans på Gotland. Utanför på vägen går vakten fram och åter. Vad bär framtiden i sitt sköte för detta barn? Ett endast veta vi: Gud har sagt sitt ja. (Källa: 1169)

Stig Lindholm

Fältpastor