1. Depåbatteriet

Gotlands artillerikår

Bestod av nyinryckta värnpliktiga. 1940-04-09 grupperades batteriet till trakten omkring Kungsladugården. Senare handhade batteriet försvaret av kasernerna mm. Kallades fr o m 1941 Depågarnisionsbatteriet.

Befäl

Karl-Erik Kennerby

"Min start på A 7 blev förvisso ingen mjukstart. Den 4 april 1940 anmälde jag mig för dåvarande kårchefen, översten Gustaf Dyrssen, som aspirant vid kåren efter genomgången aspirantskola vid A 3. Detta efter en båtresa från Nynäshamn, som tog 2~ dygn över ett tillfruset hav.

Jag placerades som instruktör vid depåbatteriet, där åldersklassen skulle rycka in tre dagar senare. Kåren var vid denna tidpunkt redan fältorganiserad.

Under hösten 1939 mobiliserade kåren, batterierna organiserades och förlades ute på landet från Hellvi i norr till Björklunda i söder. Huvuddelen av kårens befäl låg i fält. Endast vad som absolut erfordrades för rekrytutbildningen tjänstgjorde i kasern.

Batterichef var kapten Carl Silfverstolpe, utlånad från A 1. Han förblev min batterichef i hela fyra dagar. Sen kom 9 april 1940, invasionsdagen i Danmark och Norge. Vi väcktes klockan fyra av flyglarm. Vad hände? Ingen visste. Sen kom ryktena. Flyganfall mot I 18, sa någon men det hördes ingenting, varken av flygplan eller krevader. Luftlandsättning på södra Gotland. Vi var nog ganska desorienterade. Rekryterna, inryckta tre dagar tidigare, hade ännu inte fått ut vapen. Men nu fick dom - snabbt och utan formaliteter. Tänka sig - man delade ut vapen utan kvittens. Då blev vi rädda - nu måste det vara krig.

En låda skarp ammunition till varje pluton och så order: "Sätt igång och öva ladda och patron ur." Aldrig förr eller senare tror jag, att ett hundratal rekryter har genomfört första övning i ladda och patron ur med skarp ammunition i nuvarande 2. kompaniets korridorer. Och inte ett enda vådaskott. När aprilgryningen bröt in började artillerigranater vina över kasernen. Det var eget artilleri. A 7:s 4. batteri hade en stridsställning vid silikatfabriken väster om travbanan vid Skrubbs. Det var ett 15 cm haubitsbatteri och nu i gryningen sköt man in ett fast eldläge utanför piren i Visby hamn. För befolkningen i Visby var det naturligtvis inte en helt angenäm överraskning att väckas av artillerield utanför hamnen, men ingen klagade. Det var en tid då man var stolt, när man såg att det egna försvaret var på plats. Vi på depåbatteriet åt en tidig frukost och. därefter marscherade vi till Norderstrand för rekryternas första skol-, fält- och stridsskjutning. Ja, det blev litet snabbutbildning. Idag upptas en stor del av utbildningstiden till att motivera soldaterna och att besvara frågan: "Varför?" Det behövdes inte den 9 april 1940. Det var tyst i leden, när vi marscherade hem till kasernen efter genomförd skjutning.

Hemkomna till kasernen mötte vi vår nyutnämnde batterichef, kaptenen Fritz Hugo Kyhlberg. Han var bror till den kände målaren med samma namn och hade varit statofficer på A 7 men hade i samband med indragningarna slutat vid slutet av 1920-talet. Nu var han, som många av hans kategori, inkallad sedan hösten 1939. Han samlade befälet och orienterade oss om vad han visste. Det var fortfarande oklart vad som hänt. Kyhlberg avslutade genomgången med följande konstaterande: "Oberoende vad som händer, så går jag nu till tandläkaren. Krig måste vara ett helvete men krig och tandvärk står man ju bara inte ut med." Det blev inget krig och Kyhlberg fick sin tandvärk botad men vi fick en lång tid av hård beredskap.

Under de närmaste tre veckorna fick vi inte lämna kasernområdet. Men en olycka kommer ju sällan ensam. Rekryterna fick scharlakansfeber och så blev vi isolerade för det, så blev det difteri och ny isolering. Aldrig har flickorna i köket varit så vackra.

Så småningom lättade beredskapen och livet blev litet mer normalt - normalt med den tidens mått mätt. Hela sommaren 1940 var en lång rad av larm - övnings- eller skarpa - det visste vi inte men man vänjer sig vid allt. Och så for vi till Blåhäll. Under 1940- och 1950-talen flyttade man ut rekrytutbildningen till Blåhäll under två månader på sommaren. Blåhäll 1940 var ett primitivt läger. Regementsofficersmässen var ett dragigt råttbo; nuvarande manskapsbaracker och matsal, kompani- och plutonsofficersmässar var ännu inte byggda. Sämst var väl dåvarande manskapsmatsalen. Den var belägen i norra delen av nuvarande övningsmaterielförrådet och bestod av ett primitivt kök och dito matsal. En enda brunn, den nu övertäckta brunnen söder om matsalen, var allt som fanns. Den var inte täckt på den tiden. Den utgjorde en uppskattad swimmingpool för rabits, vildkaninerna. De måste vara dåliga simmare för varje morgon måste brunnen rensas från drunknade kaniner. Det kan låta konstigt men nästan alla, såväl befäl som trupp trivdes i Blåhäll på sommaren. Så småningom började utbyggnad av lägret och det utnyttjades som åretruntförläggning. Men de första, kalla vintrarna var ruggiga för dem som "övervintrade" i Blåhäll. Inte heller förläggningen i Visby var någon lyxförläggning. I kasernen inrymdes kårexpeditionen, intendentur- och mobiliseringsavdelningar, sjukavdelning och på vinden fanns alla intendenturförråd.

En stor del av förläggningsutrymmena i kasernen upptogs av handräckningskompaniet. Detta bara växte ju längre beredskapen fortskred. Många arbetsskygga anmälde sig och antogs som krigsfrivilliga. De gjorde en inte alltför heroisk krigsfrivillig tjänst. De höll sig undan från arbete, stal där de kom till och åt kronans mat, som var bättre än den civila under kriget. Dessutom fick de betalt. Många lyckades hålla sig kvar långt efter krigets slut. Utrensningar gjordes ibland men snart var sängarna fyllda igen. Den mest radikala utrensningen gjorde Axel Hullberg, när han blev tygofficer. Han upptäckte snart att utfört arbete inte på något sätt stod i proportion till antalet arbetare. En dag anbefallde Axel uppställning med bart överliv. Alla, som uppvisade en präktig solbränna, avskedades. Det var före anställningstryggheten. Men hösten kom, Axel försvann som tygofficer och "vakanserna" fylldes.

Till depån kom också ett antal inkallade reservbefäl. De flesta äldre gentlemän, som inte passade för livet i fält~ Där fanns depåchefen, majoren Lennart Rosengren. Han hade varit officer vid kåren och avgått med majors avsked 1932. Han hade varit en av kårens skickligaste ryttare, hade gått i ungersk ridskola, varit en god gymnast och var, när han tjänstgjorde på 1940-talet mycket vital. Han var något av asket. Varje morgon steg han upp klockan fem, tog en cykeltur på tre-fyra mil. Turen avslutades med kallbad i havet så länge det var isfritt. Skulle han missa kallbadet i havet, tappade han badkaret fullt med iskallt vatten och kröp i. Efter frukost på A 7 tog han en ridtur på ett par timmar. Oss ungdomar ansåg han som veklingar, vi varken vinterbadade eller åt strömming med benen kvar.

Som divisionsadjutant till major Rosengren tjänstgjorde hans fullständiga motpol, kaptenen i A 7 reserv "Jacksson" Bolin. Han var mer än huvudet högre än Rosengren, var akademiker och saknade varje intresse för det militära. Han uppträdde i uniform m/ä eller m/10 och någon gång till och med i trekantig hatt. Han var inte Rosengrens typ men alla har sina goda sidor. När vi gick riksmarschen - tio kilometer i valfritt tempo och i rikshälsans tecken - gick Bolin ifrån Rosengren. Han bara gled iväg med långa vägvinnande steg. Det var ett svårsmält nederlag.

Kapten Kyhlberg och kapten Bergman var batterichefer tillsammans. Om Rosengren och Bolin var olika så var Kyhlberg och Bergman samma andas barn. Under blåhällstiden tillbringade de huvuddelen av tiden promenerande på fältet. När förmiddags- och eftermiddagskaffet serverades blåste mässupppassaren i trumpet och efter en stund anlände herrar batterichefer. Tjänsten blandade de sig inte i så mycket men båda var som en andra far för såväl soldater som yngre befäl. Bergman, som var statofficer, var mycket intelligent men lat. Han hade alltid problem med att få något färdigt i tid. Han skulle enligt ett rykte befordras till major men han blev aldrig färdig med att sända in sitt läkarintyg. Kapten Reichenberg tjänstgjorde längre perioder vid kåren. Han var ordförande i Svenska pistolskytteförbundet och skänkte flera pris, som kåren tävlade om.

Många av dessa befäl, som inkallades, kunde väl skrattas åt men långt mer hedras. Visst brast det i de militära kunskaperna ibland, men hederligheten, människokännedomen och kamratskapet var alltid framträdande. Och så gav de oss yngre varje dag en lektion i kårens historia från 1920- och 1930-talen. Det var en förbindelselänk mellan i de flesta fall en svunnen idyll och 1940-talets bistra verklighet."  (Artilleriet vid Korsbetningen och Artilleri Tidskrift 1980)