6. Skyttekompaniet II. Bataljonen

Fältpostnummer 18122

Gotlands infanteriregemente

Kompaniet grupperat 1/9 1939 i trakten av Östergarn med uppgift att vid behov förstärka strandförsvaret inom Östra försvarsområdet. Blev senare grupperat vid Filippuse i Östergarn, för att efter IV. Bataljonen anlänt i början av september 1939.

Kompaniet grupperat 1940 på Sudret

Kompaniet grupperat hösten 1940 vid Filippuse samt Fackla i Östergarn. (Katthammarsvik 1939-42)

Kompaniet grupperat ?/3 1943 vid Fackla i Östergarn

Kompaniet grupperat 1944 i Katthammarsvik

Befäl

I Skyttekompaniet ingående enheter

Kompanistab. Kompanichef. Består av kompaniadjutant, stabsfurir, observations- och gaspatrull, kommissarie, rapportkarlar, kulsprutepistolskytt, sjukvårdsmanskap, hovslagarmanskap, cykelordannans, hästskötare och 2 stabskärror jämte kuskar. I kompanistaben ingår även en ksp på en s k  patrullbil.

3. Gevärspluton. Består av chef, ställföreträdare, fyra gevärsgrupper och en lätt granatkastargrupp. Varje gevärsgrupp består av gruppchef (utrustad med kulsprutepistol), ställföreträdare, kulsprutegevärsskytt (kgskytt) och 7 gevärsskyttar, av vilka 2 är kgersättare. Lätt granatkastargrupp består av gruppchef och 3 meniga samt är utrustade med 47 mm granatkastare.

Tung pluton. Består av chef, rapportkarl, en kulsprutetropp och en granatkastartropp. Kulsprutetroppen består av chef, ammunitionsunderbefäl, avståndsmätare och två kulsprutegrupper, vardera om chef, 6 servicemanskap, 1 reservmanskap, 1 kusk, 1 pjäskärra och 1 kulspruta. Granatkastartroppen består av chef, ammunitionsunderbefäl, 4 signalister, 1 rapportkarl och en granatkastargrupp med chef, 6 servicemanskap, 1 reservmanskap, 2 kuskar, 1 pjäskärra, 1 ammunitionskärra och 2 8 cm granatkastare (dvs en pjäs mer än vid fastlandsregementen).

Minnen från värnpliktstiden

Sune Larsson

Till fältförbanden

Vi övergick till fältförband söndagen i månadsskiftet mars-april 1944. De nya befälen kom på söndagens middag, och de var inkallade reservare förutom Filip Viktorsson. I praktiken var det han som var kompanichef, men på papperet var han chef för l.pluton.

Måndagen efter åkte kompaniet ut till Vallstena, där det blev förlagt i baracklägret vid Norrgårde. Det fanns inte baracker till alla så vår pluton fick ligga i tält. Hela april låg vi kvar där, förutom några dagar då vi var inne vid flygfältet i Visby och byggde minor. Första maj åkte vi in dit igen och blev kvar där i tre veckor. Bivacken låg väster om järnvägen där den korsas av Hangarvägen. Uppgiften den här gången var att bygga befästningar kring fältet.

 

Plutonen utanför baracken vid Fackle i Östergarn

Tillbud. En lördagskväll kom order att minera fältet. Minorna bestod av en trälåda med trotyl och en stolpe med snabbstubin och tändhattar med en slagtändare i toppen. Varje minas plats var markerad med en brädlapp i gräsmattan. Man körde ut minorna med en lastbil varifrån man langade av en mina vid varje sådan lapp. Helt plötsligt när man var i norra änden av fältet small det. Det var en tändhatt som fått en smäll i hastigheten. Det var endast några veckor efter att en liknande mina gått på Romafältet då två man omkom. En ambulans och generalens bil gick med högsta fart över fältet, men den enda som blev skadad var en som fick lite träflisor i benen.

Kristi himmelfärdsdagen flyttade kompaniet ut till Fackle i Östergarn.Tidigt på förmiddagen lämnade vi flygfältet och åkte Kung Magnus väg in mot Österport. Det var en härlig vårmorgon och I 18-s musikkår spelade i domkyrkans torn, när vi passerade därutanför. Andra frukost intogs vid den tidigare förläggningen i Vallstena. Under rasten där påstod den fårögrabb vi hade i gruppen, att han nog inte kom till Östergarn förrän sent på kvällen. En av de andra mente på att han inte hittade till Östergarn på egen hand. Då svarade han på sin genuina fårödialekt: "Det är väl ingen konst, det är ju bara att hålla till vänster så mycket som möjligt". Där ute fanns det baracker till alla plutonerna. Vi på 3.pluton fick en alldeles nybyggd 30-mannabarack. Det var trångt men kamratskapet var gott, så det förekom aldrig några kontroverser.

6 juni

Första veckan i juni var vi i Rute på manöver. På förmiddagen den sjätte kom vår pluton åkande på vägen från Rute kyrka mot Valleviken. Signalisterna höll med sin bil på vägkanten och det blev halt just där. De hade lyckats få in riksradions nyhetssändningar på sin radio, och berättade för oss att invasionen börjat. Senare på kvällen var bataljonen samlad i Rute Folkets Hus för att se fältteater. Bataljensassistenten. den kände redaktören Allan Beer, hade satt ihop en nyhetskorumunike om nyheterna från Normandie. Han skickade sedan ut en nyhetsrapport till varje matuppställning de närmaste dagarna. Den korpral som vi hade till gruppchef på vår grupp var kontorist i det civila, och han snackade in sig vid fanjunkarn, så honom såg vi inte av på hela sommaren.

Eftersom jag blivit placerad som ställföreträdare fick jag vara gruppchef. Varje vecka var en pluton s.k. dagpluton och hade något som kallades lufttruppsberedskap. Det innebar att plutonen och en kspgrupp skulle vara marschfärdiga på några minuter. Dessutom fick ingen i plutonen då permission. En sådan lördag var det dans i Kräklingbo, och en sörmlänning smet iväg dit efter att först bäddat upp sängen. Dessutom hade en lyckats få permission för att bevista sin brors bröllop. Barackchef var en korpral från Västergötland som var djupt religiös. Han låg och läste sin bibel varje kväll, men på dessa sex månader hörde jag aldrig att någon sa ett ord om detta. När det började närma sig avlämning den här kvällen, kom han till mig och bad att jag skulle överta avlämningen. Hans samvete tillät inte att han ljög då han hade måst anmäla att en fattades.

Visitation

De flesta kvällar brukade furiren som gick dagis stå i barackdörren och ta emot avlämningen, men icke så den här kvällen. Han kom in för att kontrollräkna att alla var inne. Vi räknade båda två och fick det att stämma med rätt antal, hur det gick till begriper jag inte ännu i denna dag. Men just när han skulle lämna baracken fick han se den uppbäddade sängen. Naturligtvis skulle han ha reda på vems sängen var, så jag förklarade att sängen tillhörde den som hade permission, vilket han gick på. Men han undrade varför han då bäddat upp, med yttrandet att: "Det måtte vara en dum dj-l", och så gick han.

På den tiden kunde man cykla nästan hur långt som helst. En lördag åkte kompaniet från Rute till Östergarn på förmiddagen, sedan hade jag sån tur att jag fick permission och cyklade hem till Roma på eftermiddagen. På kvällen cyklade jag tillsammans med några kompisar till Norrlanda på basar och så hem igen. Det var nog en dagsetapp på 15-16 mil.

Slutövning

Sommaren gick och till slut återstod endast slutmanövern. Efter diverse förflyttningar hamnade vi en regnig söndagskväll på vägen mellan Stenkyrka och Elinghem. Övningen gick ut på att Gotlands trupper skulle dra sig tillbaka innanför Lärbrolinjen. Vårt kompani skulle gå vägen Stenkyrka-Elinghem, och vi som var tredje pluton skulle gå i kön och föra uppehållande försvar. Hela kvällen och förnatten var det spaningspatruller framme som vi hade skärmytslingar med. En MC-förare med en furir på bönpallen tog vi till fånga, en fänrik som chef höll vi på och munhöggs med när generalens bil plötsligt uppenbarade sig. Furiren vi hade som chef stack omedelbart fram och rapporterade för generalen, varvid han bestämde att vi behöll ställningen, medan fänriken med sin patrull fick dra sig tillbaka. Efter midnatt upphörde all fientlig verksamhet, och vi kunde ta igen oss några timmar i en liten ladugård med en post ute. I gryningen var vi ute i ställningen igen, när helt plötsligt ett fientligt kompani kom vägen fram. De övriga i vår avdelning tog sina prylar och smet före, medan vi fyra som låg längre in från vägen blev kvar. Vi drog oss in i ett änge, där vi avvaktade till dess att vi inte sett någon militär aktivitet på ett tag. Vi visste att vi skulle till Hangvar, men hur komma dit utan att hamna i fiendens klor?

På vintern innan jag ryckte in i det militära, gick jag på lantmannaskolan i Hemse tillsammans med Bengt Björkegren från Gräne i Stenkyrka. Vi bestämde oss för att åka in dit, för att höra efter om det fanns någon genväg över till Hangvar. Vid Gräne höll man på att tröska, så vi blev inbjudna på kaffe med stora tröskbullar, vilket vi inte tackade nej till. Det smakade ju bra i synnerhet som vi inte fått någon frukost. Bengt visade oss en väg som det skulle gå att komma över till Elinghem. Efter en bit delade sig vägen, vi prövade den vänstra men den slutade ute i en åker. Vi vände tillbaka men i en vägkrök mötte vi en fientlig pluton med fänrik Söderberg som chef. Det var bara att ge sig fången. De skulle plocka av oss ammunitionen, men vi vägrade att lämna ifrån oss något utan att få motsvarande antal tomhylsor. Vi hade fått stränga order av fanjunkarn, när vi åkte ut på manövern, att inte inte lämna ifrån oss ammunition utan att få tomhylsor i utbyte. Den regeln höll vi hårt på, utom när vi själva tog fångar, då plockade vi så mycket vi kunde. Genom det så hade vi mer ammunition med oss hem än vi hade när vi åkte ut.

Fångar

Men nu var vi fångar och fänriken avdelade en man att föra oss till deras kompanichef. När vi kommit en bit på väg sa en av mina grabbar att: "Det är väl för jäkligt att vi skall vara fångar på sista manövern". Jag höll med honom men sa att han fick lugna sig till vi kom fram till nästa vägskäl. När vi kom dit sa fångvaktarn att vi skulle ta av åt höger. "Vi tar till vänster", sa jag, och så stack vi ifrån honom. Vi åkte sedan till Tingstäde, där vi tog en rejäl rast på Cafe Gertrud, för att sedan fortsätta över Othemkorset till Hangvar. När vi kom dit var klockan fyra eller halv fem på eftermiddagen, och de första vi träffade på var vår egen pluton. De låg och höll ställningarna längs en kanal som.korsade vägen innan Hangvar kyrka. Där låg vi kvar hela natten och följande morgon avbröts manövern. Nu hade vi en dryg marschväg innan vi var hemma i Östergarn.

Det hade under sommaren samlats rätt mycket penningar i marketenterikassan, som enligt kompanichefen skulle levereras in till marketenteriet på I l8. Alla man på kompaniet enades om att vi skulle få åtminstone någon nytta av dessa. Vi skulle ligga sista natten i Kohagen på Visborgsslätt. och vi begärde att kompaniet skulle abonnera en biograf i Visby för dessa penningar. Först var kompanichefen emot det, men efter protester gick han med på förslaget. Det blev Hansabio där man spelade Grönahissen med Max Hansen. Så hade 18 månader passerat och efterlämnat en hel del roliga minnen medan man glömt de tråkiga.

Sune Larsson (Se även 105. kompaniet) (Väduren 1999/1)

Minnen från beredskapen

Sigvard Sjöqvist

Sedan bar det av till fältförbanden i Ganthem, Ardre, Vallstena, Fackla i Östergarn m.fl., över hela ön. Om dramatiska händelser finns säkert många som kan berätta; överflygningar av främmande plan, nödlandningar, baltiska flyktingar i skrangliga båtar på östsidan. Det pågick ju krig runt nästan hela östersjön. Sverige var omringat.

En stor övning som jag särskilt minns är den stora stridsskjutningen med skarp ammunition mot Laus holmar 1941 då också artilleriet deltog. "Kanonkulorna" visslade över huvudet där vi låg i främre linjen. Den realistiska övningen leddes av överstelöjtnant Erik Edlund, och genomfördes skickligt.

Den 6 juni 1944, när vårt förband, fältbataljonen Arwesson, låg på övningar i Rute, hade fänrik Clarkson snappat upp i radion att invasionen i Normandie hade inletts.

När bataljonen sedan stod uppställd på ängen vid Rute kyrka för att hylla svenska flaggan hade bataljonsassistenten Allan Beer något verkligt stort att forma sitt högtidstal till. Det var en historisk dag. Sigvard Sjöqvist (Väduren1998/2)