15. Skyttekompaniet IV. Bataljonen

Fältpostnummer 18143

Kronobergs regemente / Gotlands infanteriregemente

15. Skyttekompaniet ingick i IV. Bataljonen och var uppsatta av I 11 (Kungl. Kronobergs regemente) i Växjö. Norra försvarsområdet N fo, Ställdes under chefen GK / KA 3 befäl.

Kompaniet grupperat ?/9 1939 i Roma

Kompaniet grupperat 24/9 1939 i Vamlingbo

Kompaniet grupperat ?/9 1939 omgrupperad till Fårö (Friggårds)

Kompaniet grupperat 14/6 1941 på Fårö (Mindre del på storlandet)

Kompaniet grupperat ?/3 1943 vid Svens på Fårö

Kompaniet grupperat 1945 på Visborgs slätt

Befäl

Före lägrets (FBU-lägret) tillkomst var kompaniet förlagt i gamla ödehus, kompanistaben vid Möllner (Möllnor). Min pluton låg i ett större ödehus på norra ön som hette Butlex (Butleks), vi låg ganska nära en ganska lång och fin badstrand där vi gjorde befästningar, taggtrådstängsel och löpgravar samt snubbeltråd en bit ut i vattnet. Badstranden hette Ekeviken. Jag var på vaktmånad i januari men pga den kalla vintern frös hela Östersjon igen så jag fick inte åka hem förran den 20:e februari.

Men under tiden var jag och Torkel ute med måttband och mätte ut gränser för den yta den har idag. Vi hade då på sommaren 1941 rest två färdigmonterade baracker, samt en expeditionsbyggnad och i denna var också ett rum som Torkel hade som sovrum, tvättade gjorde vi i det fria. Smeknamnet Kungen på Fårö fick han av översten Gösta Möller, chef då för Gotlands kustartilleriförsvar. Kanske för att kapten Torkel hade oinskränkt kunnat styra verksamheten på ön.

Han var kompanichef i fyra år och hade passande ledaregenskaper. Så här skriver Nils Linderholm om honom från den tiden i sin kronika. ”Han hade förmåga att få kompaniet med sig, och skingra den dova oro, som gjorde sig gällande.”

Nej, kaptenen var nog inte orolig av sig. Jag erinrar mig att Torkel var mycket glad i fårfioler, det hängde alltid sådana i hans rum, och så ville han därtill ha en snaps, det var ju ransonerat på den tiden så jag skickade ibland några flaskor konjak till honom.Vincent Örnsved (Källa: 778)

Målningen vid "Värend"

Erik Oskarsson minns

En av de många tusentals fastlänningar som under andra världskriget var inkallade till beredskapstjänst på Gotland var smålänningen Erik Oskarsson från Alvesta (f. 1915). Sin värnplikt och några repetitionsövningar hade han gjort på Kronobergs regemente (I 11) i Växjö under 1930-talet. Först omkring 1 oktober 1940 blev Erik Oskarsson inkallad och tillsammans med många andra "kronobergare" beordrad till Gotlands infanteriregemente (I 18) i Visby. Resan dit gick över Oskarshamn med Gotlandsbolagets å/f Drotten, eskorterad av Kungl. Flottans torpedkryssare "Jacob Bagge" (då mer än 40 år gammal). Inte bara för Erik, utan för de flesta i den inkallade kontingenten, var I 18 och även Visby något helt nytt. Eriks första tjänstgöring på Gotland blev inte långvarig - han muckade redan 20 december. Man höll mest på med harvning, dvs. exercis ett på kaserngården och därutöver cykelmarscher och skjutövningar.

Inkallad med kort varsel.

I mitten av juni 1941 blev Erik inkallad igen - denna gång med kort varsel. Bakgrunden var att den svenska underrättelsetjänsten under våren hade snappat upp att den mycket uppmärksammade "icke angreppspakten"  mellan Ryssland och Tyskland, ingången i augusti 1939, hade börjat knaka i fogarna och att man nu hade säkra indikationer på att ett tyskt anfall på Ryssland var nära förestående.

Vi kom till Visby vid femtiden på morgonen, minns Erik, där vi blev lastade på öppna godsvagnar destinerade till Tingstäde. Där fick vi nya uniformer och all övrig utrustning. Erik blev placerad på 15:de kompaniet med förläggning på Fårö. Det kompaniet hade varit placerat där större delen av 1940 och dem man avlöste hade först varit förlagda på Västra skolan då de hjälpt till med att bygga "Värend", en barack i Hagalunda där första plutonen sedan flyttade in. Eftersom det var Eriks pluton kom "Värend" att bli hans hem på Fårö. Den här baracken var inte inredd som de andra, här fanns förutom logementet ett stort dagrum (samlingssal), ett mindre skrivrum och ett spelrum. Kompanichef var kapten Torkel Hylten-Cavallius och plutonchef fänrik Tonström.

Tidigt på söndagsmorgonen den 22 juni anföll Tyskland Sovjetunionen på bred front, från Finska Viken och ner till Svarta Havet, och Erik minns att man vaknade i baracken av att fönsterrutorna skallrade utav strider ute till havs. Vakt från plutonen beordrades att patrullera utefter stranden, från skolan, bort till Hagalunda och upp till Västra missionshuset där matsalen var inrymd och där kokvagnen var placerad ute på planen. Övningarna intensifierades. Det var bl.a. skjutövningar och cykelorienteringar. Vidare byggde man små värn inne på ön. En gång i veckan var det larmövning nattetid. En morgon gick larmet vid tretiden och sedan blev det cykelrnarsch med olika övningar runt Fårö. Det 15:e kompaniet, som var ett skyttekompani, ingick i Fårösunds försvarsområde under befäl av chefen för KA 3 som vid den här tiden var översten Gösta Möller. Erik minns att Möller vid en inspektion hälsade dem välkomna och att det sedan var parad på kyrkbacken.

Man hade förstås också fritid, men de aktiviteter som då bjöds var inte många och särskilt inte vintertid. Sommartid var det bad och en och annan fika på Sudersand, minns Erik som också påminner sig att sommaren 1941 var mycket fin. På Eriks pluton var de flesta från Blekinge och Småland. Sammanhållningen var god. Ett mycket bra gäng, säger Erik, så jag har många roliga minnen. Jag minns en Älmhultsgrabb, han kallades Raggen, han piggade upp oss när han började sjunga och spela teater.

I september 1941 förpuppades förbandet. Kvar lämnades en vaktstyrka om 15 man som avlöstes varje månad. Erik blev hemförlovad, men i november var han tillbaka igen och eftersom han var målare beordrades han att fräscha upp matsalen, dvs. Västra missionshuset med ny invändig målning. De som låg i "Värend" skulle nämligen i fortsättningen utspisas i en ny barack, placerad inom nuvarande FBU-området. Erik berättar om en stor, fin målning som prydde en av väggarna i "Värends" dagrum. En av de inkallade, konstnären Sven Jakobsson från Växjö, hade målat den. Han gjorde också en stor målning i IOGT-lokalen som då var uthyrd till försvarsmakten och Erik var med och spände upp pappen. Den målningen finns inte kvar, men målningen i "Värend" finns bevarad och pryder nu en av väggarna i förbandsmuseet på Visborgslätt i Visby.

Under hela 1942 kunde Erik ägna sig åt civil verksamhet, men i mars 1943 var han tillbaka på Fårö och då efter den besvärligaste överresa han varit med om. Den gången gick resan över Nynäshamn som de lämnade vid 10-tiden på kvällen. Först vid i 12-tiden nästa dag nådde man Visby, men vädret låg då så hårt på att man inte kunde angöra utan man tvangs gå till Fårösund. Väl inne i sundet vid 6-tiden på kvällen, efter tjugo timmars resa, togs man iland med mindre båtar från KA 3. Erik och de av övriga inkallade som skulle till Fårö gick ombord på färjan och även nu var sjön så upprörd att däcket sköljdes över hela tiden. När vi kom fram till Broa gick kaptenen, "Hyltakalle" som han kallades, och väntade på oss.

Åter i beredskapstjänst

På Storön hade man dragit igång en omfattande manöver som pågick nära två veckor, men för Eriks del blev det sjuksängen. Han drabbades av öroninflammation och fick flytta till en mindre barack upp mot Lauter där han och andra sjukskrivna pysslades om av en lotta som lagade maten, en sköterska och en sjukvårdare, och det var Girgo som var inkallad. Denne Girgo var Girgo Jonsson och honom kände Erik väl till, han och hans hustru Emelie bodde nämligen i Hagalunda, bara några stenkast från "Värend". När Emelie bakat bullar hände det att hon bjöd killarna i "Värend" som naturligtvis lät sig väl smaka. Ibland hjälpte hon dem med skjorttvätt. Eriks beredskapstjänst varade den här gången omkring en månad och när den var slut blev han och några av kamraterna avförda från kompaniet och därmed var det för deras del slut med beredskapstjänstpå Fårö.

När Erik blev inkallad i november 1943 blev han placerad på en luftbevakningsstation på S:t Olofsholm och nästa gång hamnade han i Ala. Det var i maj 1944 och med då var några av kamraterna från "Värend" som alla saknade Fårö, Rosa Olofsson i affären, Emelie och Girgo med dottern "Bojan" (Ingeborg, sedermera gift Broman ) med flera.

1944 blev Erik hemförlovad för gott. Kompanichefen, kapten Hylten-Cavallius, såg till att det inom 15:de kompaniet bildades en kamratförening och några år efter krigsslutet ordnades en träff i Växjö, då också kaptenen deltog. Flera träffar blev det inte. Av kamraterna i "Värend" var fyra från Alvesta. Men, säger Erik, det är bara jag kvar, de andra har gått bort. Många av de fastlänningar som gjorde beredskapstjänst på Gotland under andra världskriget återkom senare till Gotland som turister. Erik återkom till Fårö med sin familj inte mindre än ett tjugutal somrar. (Källa: Fårö - Människorna på ön)

Kompch. Torkel Hyltén-Cavallius anhöll om tillställning sönd. 28/12 -41 i IOGT-lokalen å Fårö. Sergeant Stig Persson Kamratföreningen för fp 18143 anhöll om tillställning lörd. 21/3 1942 i IOGT:s lokal. Avslogs.