Gevärskompani 1939 - 1941. Bemannad med bl a landstormsmän. Fårösunds försvarsområdet (F fo.).

Grupperade 1939 vid Friggårds norra. Med fyra pjäsavdelningar kan m/81. Grupperade vid Skär på Fårö. Det fanns även en förläggning intill Västerrev.

Kustgevärskompanierna utgick ur organisationen 11/8 1941 och ersattes med värnkompanier.

Befäl

Staben samlad på trappan vid Friggars. Fr.v. i främre ledet kapten Rudolf Tiberg (chef för staben), kapten Elof Lindeborg (chef för värnkompaniet ), doktor Hallqvist (chef för sjukstugan vid Smiss), fanjunkare Hugo Häglund (från Hägur i Bunge).

I bakre ledet Griphult (skrivare ), Karlsson (växeltelefonist), Gösta (Gustaf) du Rietz (från St. Gåsemora, Fårö). (Källa: Boken om Fårö)

Koktrossen

Måndagen den 4 september flyttade militär in vid Jonssons bostad vid Friggars och upprättade sitt stabskvarter med expedition i salen och telefonväxel i det intilliggande

rummet. Husets innevånare fick disponera var sitt rum på övervåningen, köket fick de dela med militären. Fyra rum stod helt till militärens förfogande.

Telefonväxeln var bemannad dygnet runt.

Vid Alnäsa revierade militären en del av ett bostadshus som inreddes till sjukstuga. En kammare på övervåningen blev sjuksal med plats för 16 patienter i 8

"dubbelslafar" som snickrats av de inkallade själva. I undervåningen hade doktorn sitt mottagningsrum och där fanns också ett väntrum.

I handlaren Gustaf Nyströms fisklådefabrik inredde militären till kök och matsal och där installerades stora vedeldade fältspisar.

Beredskapsår på glada Fårö

Beredskapstiden hade väl både sina ljusa och mörka sidor. Nu så långt efteråt minns man mest de ljusa. För visst finns det väl roliga hågkomster även ifrån den tiden. Att jag tillsammans med en grupp krigare råkade hamna på Fårö räknar jag till de trevligaste minnena från militärtjänstgöringen.

Vi kom till Fårö nyårsafton 1939 och tillsammans med två andra mannar blev jag inkvarterad vid Nyströms, Nystugu. Vi hade tidigare på dagen provianterat hos den gemytliga handlaren Nyström och han kunde också ge oss besked om vägen för det var just till hans släktingar vi skulle.

Gästvänliga fåröbor

Alltså pulsade vi i vinterskymningen i väg genom snödrivorna, Jakob Pettersson från Burs, Oskar Johansson från Dalhem och undertecknad med hemort Näs. Vi blev väl mottagna av familjen och kände oss genast som hemma. Vårt logi fick vi i salen. Ved fanns det gott om och vi eldade på för fullt i den öppna spisen. En liten kaffehurra hade vi också och den anlitades flitigt, även om nätterna ibland. Det kunde behövas för det var bittert kallt den här vintern, den första av flera för övrigt.

Men fåröborna visade sig vara ett mycket gästvänligt släkte, var vi kom blev vi bjudna på kaffe och fick många pratstunder med folket i gårdarna.

Kvällarna fördrevs på bästa sätt. En afton svarade vi vid lampans sken till en högstämd dikt betitlad ”Landstormsliv”, ur vilken jag plockat några verser:

Så bister sveper vinden, kring gammal Fårögård,

och yrsnön piskar rutan och stormen den är hård,

kring öppna spisen bänkat sig landstormsherrar tre,

som nu med stor förväntan mot kaffepannan ser.

Sen disken blivit klarad med möda och besvär

vi skriva brev till hemmet och lilla vännen kär,

hon kanske går och väntar, ja väntar varje dag,

men flickor lätt man glömmer i detta glada lag.

När vårsolns varma strålar med blommor klätt vår strand

vi hoppas vara åter i sudergutars land

vi minnas dock de dagar vi lågo här på vakt

och ibland landstormsgubbar fick stå i stram givakt.

Men kvällens timmar skridit och brasan brunnit ut

och lampan synes slockna ty oljan tagit slut

Vi bädda våra britsar och lägga oss till ro

och snart vi fridfullt snarkar uti vårt enkla bo.

Men ute stormen ryter och vågen slår mot land

och fyrarna i natten syns blinka ifrån land

Så lugnt på britsen vilar de landstormsgubbar tre

och deras namn härunder du kanske önskar se

Var införd i GA

Och undertecknarna var alltså Petter, Johan och Mats. Dikten skulle väl egentligen ha kallats ”Beredskapsliv”. För egentligen var vi inte landstormsgubbar, men begreppen var väl inte så klara så i början på beredskapstiden. Vi sände i varje fall in vår ”dikt” till GA, där den också var införd den 11 januari 1940. Honoraret blev tre kronor och det var ju inte så illa. Dagsförtjänsten i det militära var på den tiden bara 1:50 vill jag minnas. Men någon inbjudan att bli med bland ”de aderton” har ännu inte hörts av.

Vi blev senare förlagda på en annan gård på Fårö, dit vi kom på sena kvällen. Min vana trogen gick jag före sänggåendet ut för att titta på vädret. Som jag ännu inte hunnit orientera mig på det nya stället tog jag fel dörr när jag skulle gå in och kom in i en kammare där gårdens fru just klev i säng. Mycket snopen bad jag om ursäkt och försvann så fort jag kunde ut och lyckades efter något letande hitta dörren till den militära vilokammaren. Men fåröborna är ett folk med sinne för humor så dagen efter fick jag minsann höra för min nattliga vandring.

Möte med chefen

En dag mötte vi kapten Einar Råberg, vår högste chef, och han frågade vad vi höll på med om dagarna. ”Kokar kaffe och sågar ved, kapten”, svarade jag. För det var faktiskt det enda vi gjorde. Hur det var tog jag mod till mig och anhöll på egna och kamraters vägnar om fem dagars permission. Vilket han på stående fot beviljade. Vi hade med honom att göra senare också. Han var inte bara en god militär, han var en alla tiders karl.

Jag brukade fördriva kvällarna med att rita mer eller mindre lyckade karikatyrer av mina medbröder bland grårockarna. En lördagskväll satt vi länge uppe och jag förevigade så gott jag kunde mina kamraters nunor och även befälens. Följaktligen var jag ganska sömnig på söndagsmorgonen när jag hastigt väcktes. ”Kapten vill tala med dig”, ropade någon. Jag tog det hela som ett skämt, men hoppade för säkerhets skull snabbt i byxorna. Klädseln för övrigt var nog ganska oordnad. I köket stod kapten Tiberg och folkskolläraren på Fårö, Birger Larsson, och tittade på mina kvällen förut uppritade gubbar. Barfota som jag var slog jag dock klackarna eller rättare sagt hälarna ihop och intog något som skulle föreställa militärisk hållning. Nåja, sådant händer och är man sömnig faller man lätt ur rollen. De båda herrarna kände i varje fall igen flera av typerna jag ritat och det tyckte jag förstås var roligt, men jag skämdes ordentligt över mitt omilitäriska uppträdande.

Blev lovad stryk

Jag kom senare till andra förläggningar, där jag fortsatte med karikatyrtecknandet. En gång gjorde jag en verkligt lyckad bild av en brasse (basse). Han betalade visserligen de två kronor jag ville ha, men lovade mig också stryk vid tillfälle. Eftersom han var nästan dubbelt så stor som jag gjorde jag en betydligt snällare teckning och gav honom varefter friden var återställd.

Tiden på Fårö gick fort, man tänkte nästan inte på att man var inkallad och när jag sedan blivit förflyttad till annan ort hade jag riktigt långsamt i början efter både ön och dess gemytliga gästvänliga och gemytliga folk.

Text: Axel Mattsson

(Källa: 1088)

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper