2. Batteriet I. Divisionen

Fältpostnr: 18312

Gotlands artillerikår

Utrustade 1939 med fyra 7.5 cm kanon m/02-33. Fr o m 1940 utrustade med tolv stycken kanon 7.5 cm m/40. 4/9 1939 underställs batteriet befälhavaren för Norra försvarsområdet. 1944 ingick batteriet i XIV divisionen.

Batteriet grupperat 4/9 1939 söder Slite med uppgift att understödja främst försvaret av inloppet till Slite. Grupperingen skall vara intagen samma dag.

Batteriet grupperat 26/9 1939 i Östergarn och ställd under Östra försvarsområdet

Batteriet grupperat 5/12 1941 i (1 km nordväst Östergarn. I närheten av Gutenviks gård)

Batteriet grupperat 14/6 1941 i Katthammarsvik

Batteriet grupperat 27/7 1943 i Gammelgarn

Befäl

Tisdagen den 13 januari 1943 förstördes en byggnad tillhörande 2. batteriet i en eldsvåda. (Läs polisprotokollet) (Bilagor till polisprotokollet)

Barack 74B689

Baracken var i mycket dåligt skick då skogsmyror ätit upp den. Baracken renoverades i somras (2013). Baracken såld civilt.

Barack 74B116

Baracken användes ett tag av den lokala skytteföreningen men flyttades 2013 i sektioner till Bungenäs.

40-årsmöte med fältpost 18312

- Av THURE ALFSTRÖM-

De möttes igen i Katthammarsvik på lördagen (25/8 1979) för att fira ett 40-årsminne.

De, det var grabbarna på beredskapsförbandet med beteckningen Fältpost 18 312. Koden skulle dölja förbandets art och verksamhet för den lede fienden. Men nu kan vi avslöja att den dolde ett A 7-batteri.

Överstelöjtnant Nils Hägg och kapten Erik Viderström pratar beredskapsminnen med två kamrater från fältpost 18312, Karl-Gustav Johansson från Söderö och Eskil Conradsson från Ödeshög. Två beredskapare som inte besökt Gotland sedan kriget slöt.

Den gången, september 1939 – var grabbarna unga och vackra. I dag är de bara vackra. De inte helt renhåriga hade fått silver i hålet.

Flera av dem som kom från fastlandet till kamrat- och minnesfesten var iklädda livsledsagarinnor, som de under den stora ofreden fördomsfritt knyckte av oss stackars infödingar på Kalkstenshawaii, som de döpte gutaön till när de inte rent av använde namn som inte var fullt rumsrena i vårdat språkbruk.

Spaningsarbete

Det var pensionerade kaptenen Erik Widerström, som tog initiativet till kamratträffen. Med kända och okända medel samt ett intensivt spaningsarbete – som till och med hans furirkollega från den tiden, nuvarande polisen i Västerås, Tryggve Hallgren, gav sitt erkännande för – lyckades han spåra de gamla kamraterna och ge dem inkallelseorder.

Ett 50-tal mötte upp av de 125 som 1939 tog säte i Katthammarsvik för att med grova rör försvara Gotlands utsatta ostkust. Femton kamrater visste man med säkerhet att de hade gått bort och deras minne högtidlighölls med minnesord och en tyst minut. Andra hade av olika skäl inte kunnat komma.Fr många var resvägen lång. Det var inte bara gotlänningar på förbandet, även fastlandet var rikligt representerat. Men de som kom hade hälsningar med sig från rader av frånvarande kamrater.

Återbesök

Några, som till exempel Lennart Hejnebäck med hustru Lisa, hade tillbringat semestern på Gotland, men gjorde på nytt den långa resan för att få vara med på kamratträffen.

Två av de närvarande, K. G. Johansson, Söderö, och Eskil Conradsson, Ödeshög, hade inte besökt Gotland sedan de långa beredskapsåren.

- Men det ska inte gå 40 år på nytt innan vi återkommer, förklarade de båda enstämmigt.

Tre av de lottor som var med under kriget fick på nytt tjänstgöra vid förplägnadsdetaljen. Även detta väckte glada minnen bland de jubilerande artilleristerna.

- Minns du den goda inlagda sillen du gjorde åt oss, frågade Sven Bjuvhammar, när han mötte Edit, Anna och Frida i bygdegårdens kök.

De var lottor för 40 år sedan och de var i farten nu igen. Frida Alfström, Edit Herlitz och Anna Östman breder smörgåsar vid kamratträffen.

Minnet av sillen

Men den här gången blev det inte någon sill. Den gamla, goda sillen finns inte längre. Det är bara minnet av den som lever kvar, liksom de glada beredskapsminnena som för en dag blåstes till nytt liv.

Av befälet för beredskapsförbandet mötte överstelöjtnant Nils Hägg, kaptenerna Erik Viderström och Sven Bjuvhammar samt före detta furirerna Tryggve Hallgren och Åke Holmdahl upp. Förbandscheferna, Christer Leijonhufvud och Carl Silfverstolpe hör till de bortgångna.

Det blev en minnenas dag men ändå en de svikna förhoppningarnas dag. Regnet satte punkt för allt vad de gamla kamraterna hoppades av den planerade rundturen till de välkända platserna i trakten.

- Typiskt manöverväder, konstaterade Sven Ljunggren med resignation i rösten.

Fiolmusik

Men i bygdegården lät Edvin Levin de gamla gotländska låtarna strömma ur sin fiol. Erik Viderström höll låda lätt understödd av Nils Hägg. Minnena från de tunga åren strömmade på nytt fram för de grånade soldaterna, som på nytt upplevde inryckningsdagen, våren 1938. Septembermuck som förvandlades till beredskap. En ny muckardag, våren 1940, med grusade förhoppningar, när halva färden till Visby var gjord. Minnen av det goda kamratskapet och det goda förhållandet till traktens befolkning, vars glädje över återseendet tolkades av Thure Persson vid kamratfestens kaffebord.

Vi möts igen...

 - Det är som om de 40 åren inte fanns, sade Nils Hägg, när han försökte tolka dagens stämning. Vi måste göra om det här snart igen.

I motsats till hösten 1939 var det en fredens dag. Då var beredskapssoldaterna rustade till tänderna.

Den här dagen, minnenas dag, fanns inte ens en droppe flytande ammunition i utrustningen. (Gotlands Allehanda 27/8 1979)