11. Batteriet

Fältpostnr: 18318

Gotlands artillerikår

Batteriet uppsattes i maj 1940.

1940-09-24 förpuppas batteriet och underställs chefen I. divisionen vid Sysne.

1945 vid depån i Visby och vid Blåhäll i Tofta.

Befäl

Kamratträff

II. Landstormsbatteriet av Kungl. Gotlands Artillerikår firade på lördagen (18/6 1960) och söndagen 20-årsminnet av sin beredskapstid vid Sysne i Östergarn. Samling skedde vid Sandviken vid 15-tiden där dåvarande batterichefen C. Hultberg, kunde hälsa omkring 50 % av personalen välkommen. Det var ett gäng stadiga lantbrukare och andra yrkesmän som nu hunnit upp mot 60-årsåldern. Det blev ett glatt återseende, visst hade de 20 åren satt sina spår i form i form av omfångsrika former, kala hjässor och grånande lockar, men den gemytliga, glada batteriandan levde kvar.

Det blev som vanligt ett ryggdunkande och ”minns däu” och när de mesta ”ömhetsbetygelserna” voro undanstökade embarkerades bilarna och färden ställdes till de numera sagoomsusade ställningen på ”udden”. Här strömmade minnena ännu mera påtagligt för besökarna. De med så mycket arbete och omsorg byggda, hästskoformiga kanonvärnen befunnos härjade av tidens tand. Sommarens blommor, örter och gräs utgjorde nu en naturlig camouflering, men de åtta kullarna komma länge att påminna om ofredsåren.
”Här är vårt värn” hördes från många ”och här är mitt” sade en konstapel ”I det här sköt prins Gustaf Adolf men min kanon 1940”. Varje pjässervis hade ju byggt ”sitt” värn och var naturligtvis intresserad av hur deras arbete stått rycken.

Efter en stund slog man sig ned i den nu idylliska batteriställningen, men som den 10 april 1940 tett sig som ett inferno av kyla och blåst. Batterichefen mindes här om den orosfyllda natten mellan den 9 och 10 april då tyskarna invaderade broderlanden Danmark och Norge då batteriet från Tingstäde beordrades utgå till sin stridsställning på ”udden” och där gräva ner sig i de 2-metershöga snödrivorna för att vara eldberett i dagningen samt om de övriga strapatser som voro förenade härmed. – Vid 18-tiden skedde samling till middag på pensionat Borgvik där kommitterade, konstaplarna Evert Nyström och Carl Hammarström, ordnat på ett trevligt sätt. Här bänkade sig de stadiga ”gubbarna” från Kräklingbo, Östergarn, Ardre, Lye, När och Rone fast beslutna att göra sitt bästa. Vid middagen kunde batterichefen hälsa kvartervärdarna vid Sysne välkomna som batteriets gäster. Han framhöll därvid den välvilja som alltid kommit batteriet till del från de tre familjerna, syskonen Petterssons. Alfr. Petterssons och Nordins sida.

I dessa hade ju stora förändringar skett på de 20 åren. Husmödrarna i de båda sistnämnda äro borta liksom yngste brodern i syskonfamiljen och en brottsjö tog för några år sedan de två unga sönerna i Alfr. Petterssons familj.

Vid middagen talade lantbrukarna Öberg, Havdhem och Erik Larsson, Ardre, vilkas anföranden riktades som tack till befälet och vittnade om en samförsvarsvilja och stor kärlek till Gotland.

Alfred Pettersson framförde gästernas tack och middagen avslöts med att man sjöng artillerikårens sång, åtföljd av ett fyrfaldigt leve för A 7 och Gotland. – Trevlig musik utfördes under middagen av hr Bo Johansson.

För de som kvarstannade var inkvartering ordnad av byggmästare Evert Nyström i de under uppförande varande byggnaderna på det av Kiruna stad inköpta området vid Skogs. (Skags?)

Reveljen gick tidigt på den strålande söndagsmorgonen efter nattens regn. Morgonkaffet intogs i den nya kaffestugan inom området. Några av deltagarna sökte sig den tidiga högmässan i Östergarns kyrka och efter besök i Herrvik och Sysne fiskehamnar samlades man hos familjen Alfr. Pettersson vilken bjudit batteriet på söndagskaffe vilket inom parentes sagt inte var första gången.

Här fördrevs tiden med att ytterligare pejla minnena och berätta historier. Särskilt berättades det historier om en legendarisk man ”Vassmundarn” från trakten. De voro strålande.

Ja, så var man färdig för uppbrott. Sysslorna hemma vid gårdarna väntar. En trevlig träff var slut men den hade fyllt sitt ändamål – att göra försvarsandan levande. Man beslöt att snart träffas igen, senast om 5 år. Minnena som bleknat en smula hade åter dragits fram till en stilla begrundan. Med kamratlig hälsning till dem som av en eller annan anledning ej kunde komma, från de närvarande.

Batterichefen (Källa: 904)