11. Batteriet  /  8. Batteriet -  II. Divisionen

Fältpostnr: 18330

Gotlands artillerikår

Landstormsförband. Ursprungligen 11. batteriet. 1940 Batteriet uppsattes på förvåren. Bestod av ett femtontal landstormsmän och 4 stycken 8.4 kanoner m/1881. Batteriet skulle snabbutbildas och det skedde i Tingstäde fr o m 29/4 - 10/4 1940. Batteriet var i vissa delar underställd chefen för 2. Divisionsstaben A 7.

14/4 1940 Grupperat vid Sysne i Gammelgarn.

7/5 1940 Ändrades numreringen till 8. batteriet.

1941 Mellersta försvarsområdet M fo, grupperat i Väskinde.

11/8 1941 Grupperat vid Holmhällar i Hamra.

1945 Grupperat vid Broskogslinjen på Fårö. Batteriet var då utrustade med kanon m/02.

Befäl

Ett beredskapsminne

Av löjtnant Conrad Hultberg

Den minnesrika våren 1940 lågo två landstormsbatterier under utbildning i Tingstäde. Manskapet var utplockat från ammunitionsersättningsförband och depåer. Meningen var, att batterierna sedan de färdigutbildats med den gamla hederliga ”åttan” skulle ingå i hamn- och kustförsvaret. Ledare för utbildningen var kapten Kyhlberg med de båda blivande battericheferna, styckjunkarna Hultberg och Lundgren som biträden. Ungefär hälften av den utmätta utbildningstiden var gången, då oroande rykten angående förestående anfall mot grannländerna började cirkulera. Dagarna fortskredo dock under intensiva övningar. Det var mycket som skulle läras och den till förfogande stående tiden var knapp.

Manskapet utgjordes även synnerligen oenhetlig skara beträffande föregående utbildning. Hovslagare, signalister, kuskar, kockar, icke vapenföra, ersättningsreservister m fl kategorier voro representerade. Av denna blandning skulle två något så när användbara batterier skapas. Någon personal med föregående underbefälsutbildning fanns icke bland de uttagna. Endast ett fåtal hade varit stamanställda och dessa räckte icke på långt när till. Det blev att välja ut av de dugligaste värnpliktige och dessa blev o sannerligen ej de sämsta pjäscheferna. - Materiel- och reglementskännedom beträffande »garnla åttan» måste också friskas upp, även av befälet.

De väldiga snömassor, som vräkt ner vintern 1939-1940, började upplösas av den strålande vårsolen, då tyskarna den 9. april igångsatte invasionen mot våra broderfolk i väster och sydväst.

- Hela dagen hade vår chef varit upptagen av telefonsamtal med staberna i Visby och batterierna forcerade sin utrustning med förnödenheter och materiel samt med det viktigaste för ett batteri - nämligen ammunition.

Personalen var förlagd i en kassemat inom befästningsområdet och gick till sängs på aftonen den 9. april i vanlig ordning, dock med en känsla av att natten ej skulle bliva så lugn. Följande dag skulle det övas på- och avlastning av pjäser, då batterierna voro bilburna, och pålastning och körning med bilburet artilleri var en nyhet, som bara hade medhunnits en gång förut under utbildningen.

Ljuset i förläggningen hade knappt hunnit släckas, förrän en ilsken telefonsignal kallar mig till telefonen. Det är kapten Kyhlbergs lugna stämma, som hörs i andra ändan av tråden. I några korta meningar klarlägger han läget.

- Batterierna beordras att snarast göra sig marschfärdiga för att ingå i förut rekognoserade ställningar.

Jag gick ut i förläggningen. Någon av manskapet hade avlyssnat mitt samtal med chefen och av detta förstått att något allvarligt var å färde samt spritt kännedomen härom. En del voro redan uppstigna och halvklädda - en del kvarlågo i sina sängar. »Jaha, gubbar, nu är det slut med nattron», sade jag. »Batterierna skola omedelbart göras marschklara. Jag tar emot kl 2220 - vidare order då». Min kamrat gav samma order åt sitt folk.

I den kalla, stjärngnistrande aprilnatten verkställdes pålastning av pjäser, ammunition och annan utrustning och trots att utbildningen i dessa detaljer icke medhunnits gick det hela med fart och lugn. Alla försökte göra sitt bästa och snart voro de första landstormsbatterierna på Gotland marschfärdiga för att gå till sina ställningar på olika platser, fast besjälade av viljan att med de gamla kanonerna göra sitt yttersta till fosteröns försvar.

Ordern till oss löd: »Batteriet skall kl 0400 stå i ställning - - - -» och med ett lycka till bjöd oss vår sympatiske chef farväl.

Vårt batteri hade en marschsträcka av omkring 5 mil framför sig. Vägarna voro svårtrafikabla på grund av snösmältning och nattfroster. Isgatan låg spegelblank kilometervis. »Hur skall det gå», frågade jag mig gång på gång. Blicken riktades omedvetet mot den stjärnprydda himlakupan därovan, där Hjälparen i svåra situationer är tillfinnandes. Och det gick lyckligt, ett stycke i taget. Tätt som ofta måste jag göra halt för att manskapet skulle få tillfälle att stiga av bilarna för att springa och stampa sig lite värme i de stelnade lemmarna, ty livpälsar ingingo ej i utrustningen för dessa batterier. Och så gick färden vidare i den kalla vårnatten. Vid halvtretiden anlände batteriet till G-kyrka och möttes där även underofficerspatrull för vägvisning till den blivande ställningen. Befälhavaren för patrullen var i början lite purken för att vi ej kommit förr, som han uttryckte sig. Han hade gått ute på vägen i nattkylan och väntat länge. Någon bestämd ankomst till G. var ju ej angiven, enär man ej visste hur lång tid pålastningen i Tingstäde skulle kräva. Nåja, han lugnade sig så småningom och färden fortsatte österut. Vid H-gårds lämnade vi landsvägen och nu först började den verkliga påfrestningen på bilar och förare. Bilarna med de höga pjäserna på flaken krängde som båtar i storm. Varje minut väntade vi att någon av dem skulle kapsejsa. Vid rattarna sutto dock gamla beprövade lastbils- och traktorförare från det civila livet och de gjorde sannerligen ett gott arbete. Snart stodo »de gamla åttorna» - efter att ha stått bortglömda och omoderna i sina förråd under lång tid - åter i ställning, nedgrävda i snödrivorna på udden med sina outslitliga eldrör hotfullt pekande mot inloppet till viken, beredda att sända sina välriktade granater i flanken på varje uppdykande fientlig landstigningstrupp på det tillfrusna havet. Rapport angående ställningens intagande avgick till divisionschefen. - Batteriet hade införlivats med Gotlands försvarsberedskap på anbefalld plats och i rätt tid - och det var ju det för tillfället viktigaste. Men nu kommo de tusen och en detaljer som skulle ordnas. Den mest påträngande var förplägnaden. Den måste lösas - ögonblickligen. Personalen, som ej hade fått något till livs sedan kl 1700 kvällen förut, hade arbetat och frusit en hel lång natt. Batteriets utspisning skulle ske vid ett närliggande kompani inom försvarsområdet. Jag överlämnade befälet över batteriet till en av pjäscheferna och begav mig i bil mot kompaniets förläggning i hopp att kunna skaffa något varmt, ät- och drickbart. Jag körde långsamt mot en angiven gård, där jag visste att kompaniet var att söka. Men som klockan ej var mer än 5 på morgonen hyste jag föga hopp om att kunna få tag i något i matväg. - Framkommen i närheten av förläggningen såg jag eld glimma i skogen och körde dit. Det var kompaniets kokplats jag hade turen att hitta. Kockarna tittade storögt på mig; de trodde väl att det var fråga om inspektion som vanligt.

Då jag meddelade att vi skulle ha mat av dem för framtiden och isynnerhet nu, straxt, slogo de ifrån sig och menade, att det hade de aldrig hört något om. - »Nu är det så», sade jag, »att jag har ett 40-tal arga och utsvultna landstormsmän i kylan och blåsten ute på udden, och få de icke mat nu så riktar de sina kanoner mot er och då är ni bortblåsta i första salvan», skämtade jag. Men det hjälpte inte stort. »Vi ha inget till er - vi ha inte fått någon order om det», sa de. Ja, vad skulle man göra? Bredvid mig stod en isoleringskoklåda. »Vad är det i den här?» frågade jag och fick till svar, att det var kaffe till kompaniets morgonmål. ”Hugg i hän”, sade jag till min bilförare och så slängde vi in lådan i bilen. Det blev förstås protester från kockarnas sida, men jag klappade på mitt pistolhöster och menade att i krig tager man vad man behöver. Den ena kocken var ej sen att gripa sitt gevär för att försvara koklådan, men till slut fick jag behålla densamma och vi skildes under ömsesidiga hedersbetygelser. Vi blevo sedermera relativt goda vänner. (Tack 6. kompaniet för kaffet!)

Med det sålunda erövrade kaffet återvände jag till batteriet på det blåsiga näset, och under det att den strålande solen likt ett jätteguldmynt steg upp ur det isbelagda havet intog batteriets personal sin första måltid i sin ställning, sittande på de åldriga pjäslavetterna. Måltiden bestod av kaffe utan grädde och socker samt reservbröd, ej mycket efter en natt av slitsamt arbete i sträng kyla. (Tänk på det Du senare tiders rekryt, som ibland går och välver tankar om matstrejk!)

Så vidtog ett intensivt arbete. Vila var ej att tänka på den dagen. Tält måste resas, kvarter ordnas, telefonförbindelser upprättas m m. En svår och grannlaga uppgift var ordnandet av kvarteren i gårdarna. Det fordrades både takt och en viss fasthet i uppträdandet för att övertyga bondmororna att det var nödvändigt att överlåta sina finrum till truppen. Man förstår dem så väl. Allt vad gården ägde i prydnadsväg fanns ju i dessa rum, vilka voro ny tapetserade och nymålade, och det var ej med lätt hjärta de överlämnade dem till soldatesken. Men denna bestod ju till större delen av traktens bönder och jordbruksarbetare, vilka väl förstodo att vårda sig om rummen efter en påpekan att de skulle sköta dessa som om det vore i deras egna hem inkvarteringen ordnats. - Batteriexpeditionen ordnades i en gård, där förut infanteri hade varit inkvarterat. Rummet hade ingen eldstad men däremot en härlig utsikt över viken, och med sovsäckens hjälp lyckades man ju hålla den värsta kylan borta. Trots att det var långt lidet in i april månad låg isen i höga berg så långt ögat kunde nå. Snön var mer än meterdjup och nattkylan kunde ibland åka ned till minus 20 grader.

Tack vare isen kunde någon landstigning ej befaras inom de närmaste veckorna, varför det blev god tid för befästande t av pjäsplatserna - tillsvidare med snövärn.

Tälten grävdes ner i snön bakom pjäslinjen och blevo de första åtta dagarna vårt hem, till dess inkvarteringen i gårdarna var klar.

Våren 1940 rådde stor foderbrist på Gotland och att skaffa halm till tälten var hart när omöjligt. Samma dag intagandet av ställningen skett, avdelades tre man, varav två bönder från trakten, med order att skaffa halm till natten. Om så ej kunde ske, fanns ingen annan råd än att ligga på bara granriset. Det var små utsikter att deras uppdrag skulle lyckas, för i de dagarna var halmen nästan värd om icke sin vikt i guld så dock en hel del silverpenningar.

- De återkommo på eftermiddagen med ett litet otillräckligt lass, vilket de tagit ur sina egna knappa förråd. Så omsorgsfullt som dessa tält ordnades förekommer väl sällan. Det gällde ju att skydda sig för den isande kyla, som med nordostliga och ostliga vindar svepte in från det tillfrusna havet över den kala udden. »Har kummar vör att fraus ihjal », var det stående uttrycket bland manskapet de första dagarna. »Så lite dör Ni nog ej av», var mitt svar och faktum var, att batteriet i fortsättningen hade mycket få sjuka.

Även sedan kvarteren voro ordnade bodde halva styrkan på udden varannan natt. Den trupp som hade hand om beredskapstjänsten bodde i tälten. Visserligen började ej stridsberedskapen förrän en timme före solens uppgång - den pågick till två timmar efter samma tidpunkt - men det blev större möjligheter till vila, om beredskapstroppen redan vid »tapto» förlades i anslutning till batteriet.

Efter tio dagar inträffade något efterlängtat. Befälskadern, vilken hittills utgjorts av min ringa person samt de sex snabbutbildade underbefälen, utökades med en sergeant. Man kan förstå att denne var efterlängtad. Tio dygns tjänstgöring i batteriet och expeditionen med omkring 20 timmar per dygn måste ju åstadkomma en viss trötthet. (Tack för att du kom, Nyqvist!). Vi finga sedermera hjälp från divisionsstaben även med eldledare.

Så kom dock äntligen våren på allvar. Is och snö försvann, men då snön gick sin väg stodo »de gamla åttorna» där, blottade på skydd från de mäktiga snövallarna. Nu gällde det att ordna stabilare värn för dem. Det blev en tävlan mellan pjässerviserna dels att bliva först färdig, dels att åstadkomma så välgjort arbete som möjligt. En del värn blevo riktiga konstverk sett ur skyddssynpunkt. Men det räckte ej med ett värn till varje pjäs. Batteriet borde helst kunna skjuta horisonten runt med alla pjäser på en gång, som en inspekterande vid ett tillfälle utlät sig, men det var nog lite skämtsamt menat. Nåja, det gick ju inte, men nästan. När ställningen sedermera blev utbyggd, gick det att skjuta med alla fyra pjäserna i två riktningar och med tre pjäser i tre riktningar. Arbetet gick med liv och lust. Alla voro besjälade av att göra sitt bästa. Antalet värn var nio stycken, vart och ett med ammunitionsrum. Som sagt, det arbetades villigt trots den nattliga beredskapstjänsten. Det började dock gå sämre ett tag och det var då de värnpliktigas tankar på de egna gårdarna och tegarna därhemma började tränga sig på. Våren var ju kommen och det måste ju sås, om det skulle bli någon skörd. Det gällde ju både de egna familjernas försörjning och landets i övrigt. Hittills hade »hon därhemma » fått sköta om djur och gård, men vårbruket orkade hon ej med. Det var många små såväl sorge- som glädjeämnen man som batterichef telefonledes fick del av den våren. »Skulle inte A. kunna få komma heim i kväll, styckjunkarn. Ja, tror int' att ja orkar syssie i margen bitti. Ja vet int' hur ja ska kunn säge de, men de är så att A. ska bli pappa igen, å ja tror han blir de snart, kanske i natt. Skull han inte kunn få glide heim i kväll, saj?» Ja, vad skulle man svara på det? Jag hade ej rätt att bevilja ledighet, men efter en kort konferens med divchefen ordnades saken. Han hade visst inte den befogenheter han heller, men vem kan motstå en kvinnas bön i ett så ömmande fall. - Eller ett annat tillfälle: »Jo, styckjunkarn, J. gubben min, måste heim i kväll, märi ska ti u Fyle u ho är hanses augenstain, märi majnar ja, u om ho nå skudd dåi så blir ja alldeles olyckliar. Han kan väl få komme, saj?» - Ja, det blev att kompromissa igen och fru J. blev bönhörd. - Det ordnade sig så småningom med hempermitteringarna. Alla voro ju inte jordbrukare och styrkan minskades efter hand till ungefär hälften. Med våren komme vårfåglarna till stränderna och det är ett minne för livet bara detta att ha fått följa deras åtgöranden och häckningsbestyr från första vipans, »blackus», skri över den sanka myren på udden tills storskarvshonan, som hade sitt bo i en enebuske, vid midsommartiden vaggade iväg med sin ungkull mot vattenbrynet. Måsarna värpte villigt åt oss, och i vissa bunkers, där tillgång fanns till spis, sutta landstormsmän ur infanteriet och stekte måsägg samt flundror, som de själva dragit ur sjön - en behaglig sysselsättning.

Oförgätliga äro alla de stilla vår- och sommarmornar, då man satt vid sin batterikikare i observationsvärnet under det att morgonrodnaden glödde i nordost. Servismanskapet pratade lågmält om problem som låga dem om hjärtat. Fågellivet började vakna längs strandlinjen. Det hördes locktoner och varningsrop överallt på den blommande strandsluttningen. Kl 0130 ungefär började full beredskap och denna varade till omkring 0400. Under dessa timmar hade man god tid för meditationer. - Varför sutto vi här vid färdigt batteri med spränggranater uppradade bakom pjäserna? Varför hade vi fasta eldlägen förberedda, så att vi även under mörker kunde avge eld? Varför lågo tusentals andra soldater på samma sätt, natt efter natt, runt Gotlands kuster, ja, längs hela Sveriges gränser? Det kunde frågas i det oändliga. Varför kunde ej människorna leva i fred med varandra när världen var så gudabenådat vacker som under dessa stilla mornar? Jo, därför att ondskan fått makten i världen. Ondskan, gudlösheten, avundsamheten och maktbegäret hade satt sig i högsätet. Därför fick mänskligheten lida.

- Morgonrodnaden ökar i intensitet och där, omärkligt i början, synes en kant som av ett jätteguldmynt sticka upp över linjen där himmel och hav mötas. De avskärmade fyrblänkarna från Östergarnsholms fyr, som förut dominerat blickfältet, bli mattare och suddas ut. Långsamt höjer sig jättemyntet ur havet. Är detta stilla, går en väg av guld mot betraktaren, men är det uppror blir vägen en glimmande flod av hoppande småmynt.

Utifrån havet höres motorsmatter. Det är fiskarna, vilka kvällen förut stuckit till havs med sina fångstredskap, som nu äro på väg hem mot fiskeläget på andra sidan udden efter en vaknatt på havet. Här komma de från de olika fiskeplatserna med kurs mot inloppet till viken. De måste föra särskilda signaler för att ej bli beskjutna av kustförsvaret. Man kan ju ej veta vad en eventuell fiende kan hitta på för finter för att kunna gå iland ostörd. Motorbullret väcker ytterligare liv bland strandens fåglar. Strandskatan - kustens orosande (av kustbefolkningen kallad »rnarspit») - far skriande omkring och trutarna ropar ut sitt missnöje över att ha blivit störda.

Så småningom slutar motorsmattret, båtarna lägga till vid läget och beredskapstroppens manskap återgår till den avbrutna vilan i lägerhalmen.

Ofta tog jag vägen hem till kvarteret över fiskeläget, där det efter båtarnas hemkomst var ett rörligt liv. Hustrur och barn hade i den tidiga morgonen infunnit sig för att ta emot familjefäder och eventuella fångster. En del hade måhända övernattat i fiskebodarna. Fångsterna bäras i land och jämföras med varandra under skämt och glam, varefter karlarna slå sig till ro vid sin tidiga kaffefrukost och kvinnor och barn börja »bain av», d v s plocka fisken ur garnen. Det var lugnande och nöjsamt att gå där bland fiskar folket sådana mornar och snart blev man som en av dem. Alla kände alla.

Men hände då intet under alla dessa beredskapsnätter och dagar, frågar någon? Jo, nog inträffade en del händelser. En afton vid niotiden kom ett misstänkt fartyg inom synhåll och ankrade upp, men tände inget lyse. Det låg kvar till gryningen då det lättade ankar och satte kurs sydvart. Samma manöver upprepades några aftnar å rad. En morgon i gryningen låg en hel flotta småbåtar på den plats, där den mystiska båten förut ankrat upp några gånger. En av sjövärnskårens motorbåtar gick ut för att undersöka förhållandet och konstaterade, att det var tyskarna, som funnit en givande plats för fiske av torsk omedelbart utanför territorialgränsen. Fisket pågick sedermera hela sommaren.

En afton vid elvatiden rapporterade posteringen på näset och batteriets spanare samtidigt, att ett fartyg, som endast förde topplanterna, i mycket stark fart styrde mot vikens mynning. Förhållandet rapporterades omgående till divchefen och batteriet intog »färdigt batteri» i »läge III». I land rådde anbefalld mörkläggning och samtliga fyrar voro släckta. I den ljusa sommarnatten skymtades silhuetten av ett stort krigsfartyg av okänd nationalitet, vilket, då det troligtvis upptäckt landkonturerna, gjorde en snabb gir och stävade ostvart hän, öster om Östergarnsholme. Av kustbevakningen därstädes fingo vi sedermera meddelande om att det varit den ryska kryssaren »Kirow», som varit och nosat på den gotländska kusten. Batteriet hade pjäserna laddade och inriktade och det är mycket troligt att kryssaren befann sig på »svenskt vatten». Det rådande mörkret hindrade dock ett klart bedömande härav. - Ett kommando, åtföljt av ett ryck i fyrsnö rena, kunde helt ha förändrat Sveriges förhållande till den store grannen i öster. Det hängde verkligen på ett hår - eller rättare sagt ett fyrsnöre - den gången, men snöret sträcktes ej, lyckligtvis.

Ja, så gick tiden. Striderna böljade fram och åter på andra sidan Östersjön och i det lilla batteriet på den gotländska kusten fortsattes fältarbetena. Då pjäsvärnen byggts färdiga vidtog byggandet av skyddsrum, avsedda även som boningsrum vid stark kyla. Det var ju tänkbart att ännu en vinter måste tillbringas på udden och det var bäst att bereda sig på det värsta. De mest snickarkunniga av manskapet fingo sätta igång med byggande av garage och förrådslokaler. Dessa arbeten gingo ej så fort. De medelålders männen måste ju, de korta tidsperioder de lågo i tjänstgöring, övas vid pjäserna och med de stridsmedel, handgranater, gasskyddsmateriel m m, som tillkommit sedan de fullgjort sin rekrytutbildning.

På försommaren inspekterades Gotlands försvarskrafter av HKH Kronprinsen och även vårt lilla landstormsbatteri fick äran av ett besök av Högst densamme, vilken visade ett synnerligen stort intresse för anordningarna inom batteriet och för de åldriga pjäserna, vilka under inspektionen fingo visa vad de kunde ifråga om sjömålsbeskjutning. Särskilt intresserad var nu framlidne Prins Gustaf Adolf, vilken absolut personligen skulle pröva riktning och avfyring av pjäserna.

Omkring 10 minuter före de inspekterandes ankomst till batteriet lågo två främmande spaningsmaskiner i luftrummet över vår ställning. Hade inspektionen icke varit just dessa 10 minuter försenad, hade uppvaktningen i luften stämt precis. Det hände vid flera tillfällen att främmande plan lågo i luften, då någon viktig övning ägde rum med gotlandsförbanden. Planen voro ej svåra att identifiera; det fanns ju bara två makter, som kunde misstänkas.

Den 6. juni, Svenska flaggans dag, firades vid batteriet med korum och flagghissning på en av gårdarnas flaggstänger. Korumförrättare var batterichefen och sällan har väl firandet av denna dag varit av så allvarlig och gripande karaktär. Osökt ställdes den frågan: »Hur länge skulle den kära, blågula duken få vaja fritt över Gotland och över övriga svenska landamären?» Händelserna i Danmark, Norge och Finland lågo ju så påtagligt nära.

Dagen fortsatte med tävlingar i de gamla gotländska idrottslekarna och på eftermiddagen skedde prisutdelningen vid en festlighet, där värdfolken svarade för förplägnaden. Innevånarna i de tre gårdarna togo sig en välbehövlig fridag från det slitsamma arbetet på åker och sjö och firade dagen tillsammans med oss, vilket vittnar om ett synnerligen gott förhållande mellan truppen och civilbefolkningen.

Sommaren fortskred under övningar och hempermitteringar och på dessa få månader skapades en liten truppavdelning inom det gotländska försvaret, sammansatt av bönder och arbetare med goda militära färdigheter (vilket konstaterades vid flera skjutningar) och en fast vilja att offra allt för sin hembygds frihet och oberoende. De under beredskapstiden knutna vänskapsbanden mellan befäl, trupp och civilbefolkning hålla så länge livet varar.  (Källa: 1974)

Kamratträff vid Sysne

Befäl och manskap vid f. d. fältpost 18325 samlades på söndagen (12/7 1948) till kamratmöte vid Sysne i Östergarn. Ett tjugotal landstormsartillerister – varav en med fru – hade mött upp och samlades vid lantbrukaren Alfr. Petterssons gård. Det blev ett glatt återseende och de tillstädeskomna hälsades av batteriets första chef, löjtnant Hultberg, vilken uttryckte sin glädje över att än en gång få stå framför fronten av den lilla, men naggande goda artilleritruppen. Så skedde avmarsch till den med mycket svett och möda utbyggda artilleriställningen där batterichefen kommenderade ”färdigt batteri” och trots att åtta år förflutit sedan sist, rådde ingen tvekan om var vederbörande hade sin drabbningsplats. Det konstaterades att de omsorgsfullt byggda pjäsvärnen var raserade och endast åtta gröna kullar skall för långa tider minna om det arbete en liten trupp i farans stund kan åstadkomma på kort tid. På de gamla pjäsplatserna sköt nu jättekungsljusen sina spiror mot höjden.

Man lägrade sig så småningom i skuggan på den gamla tältplatsen. Batterichefen rekapitulerade de förhållanden och händelser som utgjorde bakgrunden till batteriets organisation och dess inlemmande i den gotländska försvarskedjan. Han framdrog ur minnets skattkammare de episoder som utspelades den ödesdigra 9 april 1940 och den efterföljande sommaren. Efter anförandet ägnades en tanke åt dem som av en eller annan anledning icke haft tillfälle att vara närvarande.

Vid 14-tiden samlades man till kaffe vid serveringen nere i Sandviken. Till detta hade inbjudits samtliga kvartervärdar med familjer från Sysne grannlag, och vid ett långbord i den vackra strandskogen bänkade man sig till fest som en enda stor familj. För anordningarna svarade en självvald kommitté bestående av hr E. Nyström, Kräklingbo, Edv. Höggren, Gammelgarn och K. Hammarström, Ronehamn, vilka ordnat med ett på det hela gemytligt och trevligt sätt. De till ett 15-tal uppgående gästerna hälsades välkomna av batterichefen, vilken erinrade om det synnerligen goda förhållande som städse varit rådande mellan värdfolket och den inkvarterade truppen. Han framhöll även, att det i stort sett var den gotländska kustbefolkningen som fått bära huvuddelen av inkvarteringarnas vedermödor och intrång å sina markområden. Talet följdes av ett fyrfaldigt leve för gästerna. Alfr. Pettersson som framhöll, att det visserligen varit en del besvärligheter, men att det samtidigt var nödvändigt för försvarets skull att påtaga sig dessa. Truppen hade, som han sade, givit liv och färg åt det annars stillsamma Sysne. Han kvitterade med att utbringa ett fyrfaldigt leve för ”batterichefen och hans käcka”.

Byggmästare Evert Nyström framförde batteriets tack till batterichefen och så hurrades det även för denne.

Efter att ha valt en kommitté – vilken inom parentes sagt, blev densamma som den för dagen fungerande – avslöts den trevliga och om gott kamratskap vittnande sammankomsten vid 19-tiden, och en trevlig dag bland goda vänner och kamrater var tillända. (Källa: 1975)

.

.