41. Hälsovårdskompaniet

Fältpostnummer 18561

Gotlands infanteriregemente

Underofficerarna var förlagda på 2. våningen vid Vibble gård. Av en hälsovårdspluton och två badpluton omorganiserades 11/8 1941 istället ett hälsovårdskompani.

Kompaniet har med undantag för några kortare perioder varit helt eller delvis organiserat under hela beredskapstiden. Verksamheten utgjordes bl a av smittrening av flyktingar samt att ta svalgprov (difteri) vid alla större inryckningar, vattenundersökningar samt hygieniska inspektioner inom militärområdet. Genom de tidigare nämnda svalgprover har i ett flertal fall smittbärare kunnat fastställas och härigenom har difteriepedimier helt uteblivit.

Kompaniet grupperat i Hemse

Kompaniet grupperat i Visby

Kompaniet grupperat ?/3 1943 i Visby

Kompaniet grupperat 1944 vid Hallvards (Vibble) Västerhejde

Befäl

Smittreningsanstalten i Vibble

av Violet Dahlen-Bergdahl

Smittreningsanstalten i Vibble (avlusningen) drevs i visbylottornas regi jämte militär personal. Det är en inrättning där det bästa av människan kommer fram hjälpsamhet, okuvligt mod, oförtröttbar optimism, egenskapers ombehövs på båda sidor, både hos lottor och flyktingar, på ett ställe där besöks frekvensen i bland går upp till över ett par tusen om dygnet. Under den värsta rusningen i september, hände det, att de tjänstgörande lottorna höll på i ett sträck till 1/2 4 på morgonen! Vem skulle vilja göra ett sådant dagsverke?

Det är inte så värst elegant ute i tältstaden i Vibble, men desto mer ändamålsenligt, primitivt men välorganiserat. Så var det inte från början, då arbetade man under ytterst svåra förhållanden och lottorna utförde och utför fortfarande ett jättearbete därute. Det var innan avlusningsanstalter inrättades på andra håll och alla ankommande flyktingar samlades, i första hand, till Vibble. Något uppsamlingsläger var inte heller anordnat utan det var bara, att ta emot den ena kontingenten efter den andra och hålla på tills alla var färdiga. Det säger sig självt, att klockans visare då ibland kunde gå runt nästan två varv, innan det var klart för hemfärd och vila. Allt som allt är de endast några få hundra av de tusentals flyktingar, som kommit till Gotland, som inte först fått göra bekantskap med bastubad och läkarundersökning just i Vibble.

Det var en relativt lugn dag igår, då vi besöker anstalten, åtminstone förklarade de tjänstgörande lottorna så, fast ett par kontingenter kvinnor och barn anlände i stora bussar. Även ett par omgångar män, naturligtvis, men de omhändertogs av kronans folk.

Med flinka händer och rutin gick hela proceduren för varje grupp på ett par timmar, men så fanns det även vana och färdighet bakom. Ledare för arbetet, under den tid som gått, har varit borgmästarinnan Ingrid Löwenberg, ordförande i Visby Lottakår, som tillsammans med Hildur Löf var den, som började det hela.

Men för att börja från början, så förs flyktingarna in i ett tält, där avklädning sker. Kappor och klänningar hängs upp på klädhängare, andra kläder stoppas i en säck, skor och handväskor förvaras i särskilda uppsamlingssäckar. Det låter enkelt, men försök att få 70 kvinnor och barn, varav alla inte förstår tyska, att begripa hur det skall gå till. Stillsamt och beskedligt går de och frågar mer och mer förvirrade tills allting blir klart. Just i avklädningstältet syns skillnaden på samhällsklass, förmögenhetsvillkor etc., där finns damer i undersköna pälsar, damer med en mindre förmögenhet i juveler och guld, ja t.o.m. matsilvret har de plockat med sig. Där finns kvinnor, som först och främst tänkt på att få med kläder till barnen, men nästan inte fått med något för egen del, och där finns stackare som flytt undan ryska kulor som de går och står. Där finns silverrävar och nertzpälsar och där finns utslitna lumpor.

Men när sedan alla kommit in i bastuns hetta, som slår emot en så att man tappar andan bara man tittar in, då är alla lika, liksom smålänningarna inför sin herre. Barnen är förstås otröstliga när de kommer med "Mutti" till vilt främmande tanter, som tvättar dem så, att de blir alldeles våta t.o.m. i håret, en högst obehaglig procedur ungar tycker inte om vatten, det är en gammal känd sak. Efter hårbehandling förs de sedan in i ett nytt påklädningstält, där de utrustas efter förmåga med rena underkläder. Där tjuts det i alla tonarter, mest i moll, efter "Mammi" och "Pappi" och inte ens karameller hjälper alltid. De yngsta är de sötaste och snällaste, dom klättrar omkring som små keruber i en tältsäng under vaksam uppsikt av en ung lotta. Igår var den yngsta fyra månader, men en gång kom en liten niodagars baby till Vibble, modern hade stigit upp på tredje dagen efter förlossningen för, att kunna vara med om flykten till säkerheten i Sverige.

När kvinnorna sedan strömmat in i påklädningstälten blir det liv och rörelse, alla är på ett förunderligt gott humör efter badet, det känns naturligtvis även skönt att vara riktigt ren efter att kanske ha sovit i kläderna under flera dygn och gott humör är ju det enda vi har kvar, förklarade en glad bankdirektörsfru från Tallinn, som flytt med man och barn. Det var en flykt i etapper Tallinn-Ösel-Windau-Libau-Gotland. Ack min vackra stad, den är bombad, förstörd, kanske står en fjärdedel av husen kvar, förklarade en fru med en 15-årig dotter. Det är så underligt att komma hit till Sverige. Här är ju skyltfönstren fulla av alla möjliga varor, här finns både kläder och skor, hemma i Estland har vi haft tomma skyltfönster så länge kriget varat och vi har fått gå i våra gamla kläder. Den som hade vänner och inflytande kunde få en rekvisitionssedel, men det var inte alltid man kunde få något på den ändå.

Ett par strumpor kostade 100 tyska Mark, ett par skor 600, man måste ju vara falskmyntare för att klara sig. Smör fick man 100 gram veckan men fanns aldrig i affärerna, men på svarta börsen förstås.

Förföljelserna var naturligtvis svåra, särskilt de intellektuella deporterades av ryssarna till Sibirien och ingen har kommit tillbaka. De sändes, män, kvinnor och barn ihopstuvade i boskapsvagnar, vi måste glömma sådant nu när vi kommit till Sverige, där alla är så vänliga mot oss.

"Blir Ni inte trötta på oss alla flyktingar?" undrade en liten spenslig judinna från Riga. ''Vi kommer ju i tusental, har jag hört. Vi hade ett så vackert hus vid hamnen, det finns inte längre. Tyskarna befäste det och nu har ryssarna bombat det. Vi flydde från Windau i sista minuten, de första ryssarna kom just ner i hamnen, när vi gav oss iväg i en fiskebåt. De sköt på oss men bommade. Det var dimma. Vi drev omkring i dimma en dag och en natt tills den lättade och upptäckte, att vi inte var långt från Gotland."

En liten graciös varelse är mycket riktigt dansös, med internationellt rykte, operasångerskor från den berömda Operan i Riga drillar på den välbekanta arian ur Rigoletto ''Ack, som ett fjun så lätt", när de stretar med att dra ett alldeles för smått tilltaget blåställ kring diafragman. Blåställ är den vanliga utrustningen för kvinnorna innan kläderna kommer tillbaka från desinficeringsugnen, där kläderna värms upp i 100 grader, med varmluft, under en timmes tid.

En medelålders kvinna, med mörka, spelande ögon, berättar, att även hon är från Riga, "men vi fick gömma oss ute på landsbygden hos bekanta, i flera omgångar, innan vi kunde komma iväg, min man och jag. Jag har även en dotter, premiärdansös vid Operan. Hon hade en fästman i Tyskland och flydde dit i stället - ungdomen nu för tiden gör som den vill."

En äldre dam, förvillande lik skådespelerskan Julia Caesar, som med förlov sagt, är sällskapets rolighetsminister. Hon anlände till Gotland med hundar, pälsar och guld och först och främst gott humör. Hon får den mest nedslagne att skratta, hennes historier är också dråpliga. Roligast är hon, när hon berättar om den första ryska tiden, då det ännu fanns varor att köpa i butikerna. En del ryska kvinnor följde med sina män och gick naturligtvis ut och shoppade mycket hade de inte upplevt förut. Aftontoaletter t.ex. var en okänd lyx och följden blev, att det fanns kvinnor, som på teater- och operaföreställningar ståtade i rikt spetsprydda nattlinnen! Siden som siden tyckte de. Det hände även en dag, att en sovjetrysk dam kom in i en sanitetsaffär. En estniska köpte just en klosettborste. Ryskan, som förmodligen inte kände till dess användning, men trodde att det var något nytt och fint, köpte även en borste för att inte vara sämre. Dagen efter kom hon tillbaka och ville lämna igen borsten "jag föredrar papper, som vanligt", sa hon förklarande.