Luftbevakningsstation 9  (Ls 9)

Fältpostnr: 18608

Gotlands infanteriregemente

Gamla numreringen: 421a. 1939 låg ls-sationen vid gården 500 meter öster Bibos fiskeläge. Förläggning var i den röda tegelvillan vid Kronholmen för en grupp luftbevakare. Där var överbyggt ett torn på taket, där vakten var placerad. Bemannad av frivilliga äldre och även en del unga grabbar. Ls-stationen handhade även kustbevakningen mellan Fättings - Västergarns hamn.

Befäl

Luftbevakningsstation Kronholmen i juni 1940. Från vänster: Staffan Roswall, Jan-Erik Brantås, Lars Hellman, chefen pensionatsägaren och hästuppfödaren Robert Appelgren, Rune Runsten samt Bengt Åkesson.

Rune Runsten kör in ved. Som tack för god pensionatsmat

Lasse Hellman på post. Geväret för fotagrafens skull. Kikare gällde annars

"Några ungdomsminnen krigets skugga" av Erik Gadd

Luftbevakning på pensionat

1941 blev det luftbevakning i Västergarn, närmare bestämt på Kronholmen. Vi var förlagda i pensionatets annex med bevakningstorn på taket. Chefen var Kronholmens ägare, Robert Appelgren. Han sade redan första dagen: "Jag har så mycket att göra så du får bli min ställföreträdare, och sköt om er pojkar". Så var det med det. Lugnt och skönt med mat på pensionatet. Men midsommaren det året blev orolig. Tyskarna gick in i Ryssland. Centralpunkten för festligheterna på Gotland var då Västergarn. På midsommaraftons kväll ringde det på vår telefon. Order: "Utrusta en grupp med uppgift att på festplatsen meddela all militär personal att återgå till respektive förband". Tre av oss åkte dit med hjälm och gevär för att utföra ordern. Men när vi med visst besvär meddelat vårt budskap fick vi på pälsen av mer eller mindre nyktra beredskapare. "Ni smågrabbar skall inte försöka er på med några skämt", sade de och tryckte ner hjälmarna på våra huvuden. När vi anmält vår misslyckade insats blev det sedan militärpolisens uppgift att reda ut det hela.

Jag blir chef

Året 1942 blev det också Västergarn. Jag blev då chef och konstituerades till furir. Vi var ett gäng sammansvetsade killar med stort intresse för vapen och militär disciplin. Min yngre bror kom också med det året. Broder Olof var en mycket duktig skytt. En nyhet bland våra uppgifter var sjöbevakning. Till vår hjälp hade vi fått en enkel, men fullt användbar bäringsmätare. Tyskarna fraktade mycket materiel och folk sjövägen till Finland. Vi tog bäring på alla fartyg som passerade vår sektor. Tyskarnas transporter övervakades av flyg och de visste var vi fanns. Så gott som varje morgon omkring klockan 04.00 kom det ett Heinkel spaningsplan, lågt från sydväst nästan över oss, gjorde tecken med vingarna och flög sedan västerut. Våra J 9:or i Roma hann aldrig upp.

Gevär och handgranater

Vi tränade ganska ofta på skjutbanan. Svårigheten var att få tag på ammunition. Vår ammunition på stationen fick vi inte röra. Men vi hade en del kontakter på regementet som hjälpte oss. Sonen till överstelöjtnanten tillhörde vår grupp. Pappan var också chef för Södra Försvarsområdet och hade därför vägarna förbi oss med ett och annat litet paket. Det skall också sägas att i Västergarn slapp vi karbinen. Vi hade istället den avkortade mausern, m/38. Så till handgranaterna. Under min säng hade jag en stor låda innehållande handgranat m/18 med sprängpatroner, i samma låda! Handgranat m/18 hade ingen fördröjning. Det var ögonblicks brisad. Med en viss tvekan, minns jag, började vi handskas med dom. Men så tog vi reda på att dessa handgranater, oarmerade, kunde man träningskasta med. Trotyl kan man ju både hugga och såga i. Därför ordnade vi också tävlingar i hgr-kastning. Men vi apterade och armerade dessa handgranater några gånger som övning.

Ett minne för livet

En augustikväll inbjöds jag till pensionatet av några gäster. Jag var ju gubevars chef för därvarande militär personal. Den kvällen begick jag också min alkoholdebut. Det blev några groggar. När jag gick tillbaka till förläggningen kände jag mig ganska vinglig, men så kom jag plötsligt på en ide, att pröva posten. I skymning och mörker flyttade vi alltid ner från tornet. Man hör motorljud bättre på marken. Jag gick ner i en dunge belägen alldeles före stranden. Gjorde lite oväsen och det dröjde inte längre innan jag hörde: "Halt, vem där?" Jag fortsatte. "Halt eller jag skjuter skarpt!!" Jag fortsatte. Då kom första salvan. Den tog nog lite högt. Sedan kom nästa. Den glömmer jag aldrig. Som ett piskrapp. Då började jag ropa: "Det är jag, det är jag!!" Dessutom blev jag nykter. "Jaså, var det du!" Framför mig stod min käre bror. Det var han som var post. Vi blev nog lika chockade båda två. Alkoholen kan vara en njutning, men den kan också vara mycket farlig. Dessa minnen kan ge en uppfattning om vilket ansvar man på den tiden kunde lägga på oss ungdomar. Den äldste av oss var 17,5 år, den yngste 15. Hos oss alla fanns den starka känslan att vi skulle försvara vårt land, och blev vi angripna skulle vi göra allt vad vi förmådde.  (Källa: 681)