Luftbevakningsstation 14  (Ls 14)

Fältpostnr: 18612

Gotlands infanteriregemente

Gamla numreringen: 428b. Placerat fiskeläget Ireviken Hangvar. (1942 flyttades Ls 14 till Häftings i Hangvar)

Befäl

Käcka ls-flickor göra jordbruket en tjänst.

 Manlig arbetskraft har frigjorts . – Ett besök på en gotländsk luftbevakningsstation.

Halt…!

Rösten är visserligen en ung dams, men att det inte var något skämt förstår jag av det osäkra gevär som pekar rakt mot mig uppe från det höga luftbevaknings-tornet. Jag försöker låtsas att jag inte hört uppmaningen och tar ytterligare ett steg framåt, men ett nytt rungande ”halt” framslungat i ännu bestämdare ton gör att jag föredrar att stanna. Jag kommer att tänka på historien om majoren, som var ute på nattlig inspektion och blev anropad av en post. Trots att majoren genast stannade ropade posten ”halt” för andra gången. Då majoren hövligt påpekade, att han redan gjort halt, fick han det överraskande svaret: Vi ha order att ropa halt tre gånger innan vi skjuter”. Nåja, något sådant behöver inte jag befara, ty flickan uppe i tornet är inte bara söt utan verkar också intelligent och kan säkert postinstruktionen på sina fem fingrar.

Ur mangårdsbyggnadens dörröppning störtar nu en rad käcka, uniformsklädda flickebarn, alla med gevär i högra handen, för att se vem den modige är, som vågar störa friden i amazonernas näste. Min passersedel granskas noga och blir det ”sesam öppna dig”, som gör, att jag i lugn och ro får beskåda förläggningen och beundra omgivningarna utan att behöva riskera att hela tiden ha ett osäkrat gevär riktat mot mig.

Den gamla ödegården, som tjänstgör som luftbevakningsstation, ser riktigt trevlig ut. Det är en typisk gammal gotländsk bondgård med tjocka kalkstensmurar, och även om uthusbyggnaderna börja se skamfilade ut – en av dem har för övrigt redan störtat samman – gör dock mangårdsbyggnaden ett hemtrevligt och rogivande intryck. På den stora gårdsplanen går kalkberget i dagen och bildar en så slät och jämn yta, att man tror att planen är stensatt. I sprickorna lyser blåelden och den gula fetknoppen – Sveriges färger – och i ett fredat hörn skymta röda vallmor och vita prästkragar – Gotlands färger. I den igenvuxna, förvildade trädgården bilda syrenerna stora buskage, och på andra sidan gården håller skogen på att återerövra  dem mark som en gång tagits från densamma.  I mangårdsbyggnaden disponera luftbevakningsflickorna två rum och kök. De ha det snyggt och propert, och man ser genast att de kvinnliga soldaterna äro vana vid ordning och reda. Sängarna äro snyggt bäddade, golvet nyskurat och på alla bord stå blomvaser i vilka högsommarens färger prunka.

Luftbevakningsflickorna ha en stor uppgift att fylla. Tack vare dem ha nämligen åtskilliga jordbrukande landstormsmän kunnat hempermitteras under sommarens bråda dagar. Men samtidigt som flickorna göra jordbruket och livsmedelsförsörjningen en tjänst få de några veckors stärkande lantvistelse långt borta från stadens damm och kvalm. Man skall dock inte tro, att luftbevakningstjänsten är enbart en dans på rosor. Flickorna få sannerligen göra skäl för sig, och tjänstgöringen uppe i det 74 trappsteg höga tornet kan vara nog så krävande, särskilt när regnet står som spön i backen eller när nattmörkret insvept nejden i ett ogenomträngligt töcken. Då är det inte alltid så roligt för en tös i 15–20-årsåldern att ensam stå på post i det höga tornet, medan hela socknen sover, särskilt som ryktet påstår, att det spökar i ödegården och att en av de avlösta landstormsmännen haft en ofrivillig nattlig tête-à-tête med högst detsamma. Men några mammas flickor äro lsflickorna minst av allt, och det laddade geväret i högra handen inger ju också en viss trygghetskänsla.

Det är ganska många gotländska läroverksflickor och dito pojkar, som i sommar ägnat sig åt frivillig luftbevakningstjänst. Då avsikten med denna rekrytering varit att frigöra arbetskraft arbetskraft för jordbrukets behov ha de militära myndigheterna noga tillsett att inga jordbrukskunniga landsbygdsungdomar erhållit anställning vid luftbevakningsstationerna. Påståendet att det bland luftbevakningsflickorna finns jordbrukskunniga landsbygdsflickor är sålunda rena förtalet, som inte har det ringaste med verkligheten att skaffa.

Liksom de manliga soldaterna få flickorna gå tvåtimmarspass, och fritiden ägnas åt exercis, vapenvård, gymnastik, idrott och bad. Dagens stora händelse är att få cykla till handelsboden efter posten. Då och då är det någon eller några flickor, som skola avlösas, därför att deras kontrakt utgått. Alla flickor ha sålunda inte varit i luftbevakningstjänst lika länge. Av de båda chefer, som tjänstgjort på stationen, har Margit Ottosson varit där i sju veckor och Ann-Mari Bergman i tre. Av flickorna har en tillhört förläggningen inte mindre än tio veckor, och de övrigas anställningstid varierar från två till åtta veckor.

Förläggningens nestor ifråga om tjänstetid – om man nu kan kalla en ung dam på 20 vårar för nestor – är Märtha Karlsson, som tjänstgjort i tio veckor i rad, en säker och noggrann ung dam, som älskar ordning och reda och är mycket noga med att det alltid finns blommor på borden i förläggningen.
− Det är andra sommaren jag ligger på luftbevakning, säger hon, och jag trivs storartat med det här jobbet. Vad vi roar med på fritiden? Det är olika, men själv gillar jag vedhuggning bäst.
Gunnel Olsson, som är ställföreträdare och chefens allt i allo, tycker att det är trevligare att tillbringa semestern på detta sätt än att gå i stan.
− Det är visst inte trist, förklarar hon. Vi roar oss själva så gott vi kan och trivs utmärkt, i all synnerhet som maten är prima.
− Det har varit roligt men jobbigt, infaller Vera Karlsson, som är förläggningens specialist på vapenvård och kan gevärets delar på sina fem fingrar.

Även Karin Johansson tycker att det varit en trevlig semester.
− Det har varit en lugn och härlig tid, konstaterar hon. Det enda tråkiga har varit passen mellan kl. 12 och 2 på natten.

Dagny Svensson, som är på luftbevakning andra sommaren, tycker att det är roligare att bära vatten och hugga ved än att stå på post.
− Trevligast av alltsammans är dock att få permission, tillägger hon med en tjuvpojksglimt i ögat.
− Det är första gången jag är luftbevakare, omtalat Margaretha Hegethorn. Jag vill gärna göra om det till en annan sommar, ty även om det varit jobbigt har det varit en hemskt trevlig semester. På dagarna är det inte farligt att stå på post, men nätterna äro kusliga, i all synnerhet när regnet står som spön i backen. Och det har det gjort ofta denna sommar. Vad vi gör på lediga stunder? På förmiddagarna roa vi oss med exercis, gymnastik, idrott och lek, och på eftermiddagarna bada vi. Vidare sticka vi eller också hjälpa vi till i granngårdarna med betgallring, inkörning av hö o. d.
− Flickorna äro snälla och hyggliga, konstaterar förläggningens utmärkta kocka, fröken Astrid Malmquist. De ha god matlust, och flera av dem ära lika mycket som fullvuxna karlar. De äro tacksamma matgäster, ty de förstå att sätta värde på kronportionen, äta vade de få och tycka att allting är gott.

Att fröken Malmquist är en skicklig kocka, bevisas lätt av det faktum att samtliga flickor ökat i vikt, trots den ansträngande tjänstgöringen.
Det är just avlösning, och de nya flickorna, Ann-Marie Hellgren, Inga-Britt Bergquist, Inga Olsson och Astrid Rondahl, höra intresserat på när de avlösta kollegerna berätta om sina erfarenheter från luftbevakningstjänsten.

Luftbevakningsflickornas föräldrar, kunna vara stolta över sina käcka döttrar, som av sina överordnade få betyget, att de skött sig bra och visat både ansvarskänsla och mod. Och samtidigt ha de gjort landet och folkförsörjningen en tjänst. Om alla stadsflickor och dito pojkar visade lika stort intresse för folkförsörjningsfrågan skulle säkerligen livsmedelssituationen varit betydligt ljusare än vad den nu är. Junker. (Källa: 680)