Livkompaniet

Gotlands infanteriregemente

(1939-41 var detta även ett s k studentkompani) Kallades även 1. depåkompaniet. Kompani ingående i 1. Depåbataljonen. 1939 grupperad på Visborgsslätt 1939. Förlagda i kasern 2 1940 och i kasern 3 1941. På Livkompaniet utbildades regementets stamskolor, d v s blivande befäl. Den 8 mars 1941 skilde man på volontärer och studenter och därför blev studenterna flyttade till ett separat studentkompani.

Befäl

Korpralskolan 1939

Tjänsten på Visborgsslätt är väl snarlik i dag. Vad vet jag? Men man kan ju ändå orda lite om hur det var en gång. Och då får vi gå sextio år tillbaka i tiden. Hur fungerade lokalvården? Den dagliga logementstädningen gick efter rullande schema, och inskränkte sig till golvsopning. Men först skulle alla ha bäddat och "sträckt upp" sängen till en zeppelin-liknande korv. Den avdelade städaren kunde ibland bli otålig om bäddningen gick långsamt. Min namne Sigvard Norrby från Norrlanda blev lite härsken när sänghanteringen gick lusigt. Han ville ha en stunds avkoppling före uppställningen. Så därför röt han med tordönsröst: - Bedd får fan, ja ska soupä!

Vi var cykelburna. Men kronans gråa järnhästar gällde enbart tjänsten. Den egna hojen fick brukas på permissionstid, eller om nåt skulle ordnas snabbt på middagsrasten. Cykelställen stod vid kanslihuset, och det var trångt om platserna. Sånt skapar problem. Det hände en gång när jag klämde in min tvåhjuling i ett ledigt bås att den var borta på kvällen. Ett annat åk stod där jag ställt den. Var jag bestulen? Plötsligt såg jag skylten över platsen: "RegC". Nu får jag kroken, tänkte jag, och uppsökte vaktchefen, en furir med sträng blick och skarpskurna drag. Man kunde få stora skälvan för mindre. Han hade - som väntat - mitt åkdon. Och efter förmaningstal med mycket hög röst bad han mig ta cykeln och försvinna. Det gjorde jag. Snabbt. Snabbhet ingick i utbildningen. Snabbare, snabbare! hette det ständigt.

På tal om cyklar så blev 42 Hasselborg och jag uttagna till fotomodeller för reglementet "InfR C, Gotland". Det var regler om "lystringsgrader, cykelns förande, handcykel, transportkoppel, buren cykel" m.m. Ett 60-sidigt häfte med blåa pärmar och ett begränsat bildmaterial. Man har alltså hamnat i den militärhistoriska litteraturen. Och det är vackert så.

Sång och musik hade stor betydelse och piggade upp militärlivet. Vid längre bataljonsmarscher hände det att regementets musikkår mötte ett stycke väg från kasernområdet, så att sulstiften skulle hasa lättare i kalkdammet den sista biten. Men annars fick förflyttningen livas upp med sång. Musikdirektör Baltzar Bäckström samlade plutonen i Donnerska hagen och gav förslag och övade. Sedan var det bara att gasta för full hals. Vi hade en norrlänning som hette Ingvar Norrby. Han var studentsångare och angav tonen. Vi klämde i med gamla soldatvisor, om "Madelong (?) uppå marketenteri't", och "Alouette", som sjöngs på franska. Och den ursvenska "Dåne liksom åskan bröder ..." Det var "liv och blod för Sveriges ära". Det gällde att stärka försvarsviljan. Men "Halta Lottas krog" var förbjuden i lägret.

På vår tid hade man sitt inskrivningsnummer, plus rullföringsområde och årsklass. Mitt var 1239 46/40. Till det hade man ett identitetsnummer som stod på brickan. Studkomp 1940 var numrerat från 9900. Själv hade jag 9944. Men endast slutsiffrorna användes: 36 Lindblom, 37 Ström, 54 Luttu o.s.v. Det gick bra tills man nått 9999. Då dök en överårig akademiker från Lund upp. Han hette Lundgren och fick numret 10.000. Skulle han heta 00 Lundgren? Nej, någon nolla var han inte. Än mindre någon dubbelnolla. Han fick smeknamnet "hundramillioner" Lundgren. Dagens första moment för befälseleven 10.000 L. var ett "os"- cigarett eller pipa - på korridorbänken. Ibland ackompanjerad av Ullbergers toner på saxofon. Det gällde att få rätt start på dagen och njuta av stunden före morgonvällingen och dagens harvning. Fi hade oftast landstigit på morgonen vid Lickershamn och Irevik.  (Sjöqvist, Sigvard Väduren 2000/1)

Minnen från beredskapen

När (studentkompaniet) 1940 skulle ut på första fältmässiga förflyttning på de dammiga vita ängarna, så skulle fötterna prepareras med formalin. Sittande radvis i gröngräset utanför "Sjukan" beordrades: "Vänster fot upp!; Höger fot upp!" Och sjukvårdare utrustad med pensel och pyts beströk fotsulorna med vätskan. Hudkänsliga ynglingar kved här och var. När 18 Feinstein undergått den snabba behandlingen utbrast han: - Var detta allt? Jag som har samlat mod en hel vecka!

Tunga plutonens förflyttningar vid övningar gav skäl för namnet. Det var vapnen som var tunga - inte grabbarna, även om många var kraftiga bitar. Killen med granatlådorna, en i varje hand, uppmuntrades av sergeanten Lindell: - När Lundstedt blir trött kan han byta hand. Vi hade stor respekt för överordnade. Det var stor klyfta mellan befäl och meniga. Soldatinstruktion (Soldl InD upplyste i klartext: "Den militära lydnadsplikten regleras genom befälsförhållandena". Det fick vi inpräntat. Och det med besked ...

När 47 Ström deltog i friidrottstävlingar på Gutavallen fick han efter drabbningen sällskap med en medtävlare till omklädnadsrummet. De kommenterade varandras insatser och "du-ade" varandra i vanlig ordning. Men vid ömsningen av dräkt visade det sig att samtalspartnern hade stjärnor på axelklaffen, medan Ström låg lågt med en ynklig studentsnodd på ärmen. Konversationen blev plötsligt högaktningsfull från Pelle Ströms sida. Tala om disciplin...

Sommaren 1941 hade befälseleverna blivit befordrade och placerade som gruppchefer på bataljonen Möller. En flerdagars fältövning utgick från bivackläger i Botvaldavik på östsidan. Batch ville föreviga truppen i ett avslappnat skick och stor del av truppen ställde upp för fotografering i baddräkt. Samma mundering hade förmännen. Det var bara det att befälet hade båtmössa med gradbeteckningar. Någon skillnad skulle det ju vara.

- Det här fotot går till historien, sa batch Möller. - Fan tro't, sa Relling... o Lägrets vattenförsörjande brunn låg nära stranden och visade sig ha intrång av saltvatten. Törsten tilltog, och vid återmarschen till Visborgsslätt gjordes halt vid Gothems mejeri. Någon mer törstande bataljon har ingen sett. Efter vatten!!! o Bataljonsexpeditionen på depån 1941 hade en vpl ordonnans. Han var ständigt redo och plikttrogen. Bataljonsadjutanten löjtnant Calissendorff frågade en dag: - Vad gör A-n i det civila? - Jag är löjtnant i Frälsningsarmen. - Oj då! Ja, vi löjtnanter, vi har ett h-e.  (Sjöqvist, Sigvard Väduren 1998/1)

Glimtar och episoder från gotländsk beredskap

Vi som ryckte in som värnpliktiga befälselever en varm junidag 1940, kom att präglas av militärlivet. En del kom att stanna där, fast de tänkt sig andra yrken. Gemensamt för oss alla var en fördröjning av den civila utbildningen. Men mycket värdefullt är det kamratskap som grundades då, och som håller än efter drygt sex decennier. Vår chef på 6.depåkompaniet var kapten Sven Löwenborg, en fin person, som vi såg upp till. Vår färdighet trimmades av en rad yrkesskickliga utbildare. Än idag kan jag höra gotländske stamfuriren Kurt Fondelius ständigt pådrivande: "Fårtare! Fårtare!" Det var stenhård disciplin, svettig och genuin grundutbildning. Med Djupqvior, Skogslund, Terra Nova, Langeshage, Slättflis o.s.v. på Generalstabens kartblad övades vi.

Och utrustningen var 6,5 mm gevär m/96, ränsel, ammunitionsgördel, uniform m/10. Fast ibland hade vi blåställ eller lägerkläder. Det blev en lång sommar, följd av varierande skolor för de flesta. (Sjöqvist, Sigvard Väduren 1998/2)

Från beredskapsåren

Storkrig i omvärlden och förstärkt försvarsberedskap på hemmafronten var allvarliga saker och inget att skämta om. Men det är ju de avvikande episoderna man kommer ihåg. Disciplinen och respekten var höggradig på Visborgsslätt, men några oförargliga minnen kan väl ändå ha sitt värde. När vi ryckte in 1940 var det "tills vidare" enligt § 28 (?) Krigslagen. Ingen ide att köpa muckarkam alltså, bara att knega på. Muckardagen kunde man glömma. Men hoppet fanns ju. Man malde den smått hädiska travesteringen: "Jag tror på den härliga muckardagen, mausergevärets inlämnande, inskrivningsbokens återfående, och ett evigt civilt liv". Vi var de första som utbildades under rådande beredskapsförhållande, medan tidigare årgångar hade haft en fredlig värld omkring sig. Även om det slipades bajonetter och fylldes på krut i ett jäsande Europa. Av det märktes inte mycket på Visborgsslätt, har det sagts.

Utbildningen var inte eftersatt, men man kunde ibland kommenderas att helt fridfullt utfodra kapten Brodins höns. Nu 1940 åkte alla in, rubb och stubb. Överliggare i Lund med flerårigt uppskov, och gymnasister som mönstrat fick lämna böcker och skoldamm. Fosterlandet kallade. Tyskarna hade tagit Danmark och Norge den 9 april. Läget var spänt. Det gällde att samla rubbet. Men det lugnade sig litet framöver. Och skolpiltarna fick nöja sig med en "sommardans" på Slätten.

I augusti blev det skolbänken igen. Svedelius på studentkompanit var en sådan. Vid förhör på kg m/21 huvuddelar visade han anmärkningsvärda kunskapsluckor, och sergeant Ebbsjö blev beklämd - minst sagt. - "Nu har Svedelius varit här hela sommaren, och han kan inte ens kg:s huvuddelar." - "Nej", sa Svedelius, "jag får läsa i vinter." - "Nu ska inte Svedelius prata skit!" exploderade sergeanten. Ja, så kunde det låta. Tonen var rå men hjärtlig.

På lördagar hade kompanichefen kapten Löwenborg läxförhör, om armens indelning, höga befäl, gradbeteckningar m.m. Men det kunde vara snårigt ibland. Uniformen m/39 var ny och officerarnas båtmössa saknade gradbeteckning. En gul kokard visade tjänsteställningen, medan manskapet hade kompanisiffra. Det kunde bli problematiskt eftersom disciplinen fordrade snabb enskild ställning vid konfrontation med högre befäl. För vaktpost gällde även anmälan, med hög röst. Befälseleven Svensson (?) var garagevakt och satt vid ett bord i förrummet då en högrest militär kom in. Svensson lät hastigt vaktinstruktionen passera revy i huvudknoppen men fann inget adekvat fall, varför han anlade en frågande civil min: - ''Var det något särskilt?" Det var inte bra. Mannen var löjtnant Heijl och han var bl.a. en verbal begåvning, vilket nu praktiserades på befälseleven Svensson, som krympte i sin m/10.

På hösten 1940 hade rullföringsområdena skrapat ihop bortglömda - det fanns tydligen så'na - trettiofemåringar, som nu skulle in och få en duvning i militärt vett och kunnande. Vi studentbeväringar som inte ens hade hunnit bli vicekorpraler kommenderades ut som gruppchefer och instruktörer för dessa "gubbar" - som vi tyckte. Jag hamnade på kompani Thord Hedengren med löjtnant Holmbäck som plutonchef. (Se 110. kompaniet) (Sjöqvist, Sigvard Väduren 1999/1)