105. Tunga kompaniet

Gotlands infanteriregemente

Förlagt på Visborgsslätt.

Befäl

Gruppchefsskolan 1943-44. Sune Larsson två från höger i nedre raden.

Tunga tjänsten bra

Så gör vi ett besök i en av 105. kompaniets små baracker, där femton man bo i varje. Grabbarna sitta på och kring bordet i väntan på matuppställning och diskutera krigarlivet. Ett par äro upplessna på det, men flertalet se på det med filosofisk upphöjdhet. De här pojkarna blir vicekorpraler när de rycka ut, och det var en samling pigga grabbar med självständig syn på tingen. En kritisk röst höjdes möt utbildningen, man anser inte att tiden tillvaratagits på effektivaste sätt - och han får medhåll från andra håll. Men en sak är man ense om, att den tunga tjänsten är bättre och intressantare än gevärsutbildningen. Sista tiden har vi också hållit på med pvlv och det har varit kul, menar gotlänningen 14804 Olofsson. Så vi har fått lära oss fyra vapen. Själv ska jag ligga kvar på depån i sommar, då jag är uttagen till underofficerskurs. Det är klart att det hade varit roligare att komma på fältförband, men det måste gå det också.

Jag hyser en ganska ful önskan, menar 14788 Ekvall från Visby att en gång få se de nya rekryterna åla med kulsprutorna. Men hur det är tung tjänst kan vara besvärlig, men får man välja mellan den och gevärstjänsten tar man i alla fall den tunga. För övrigt har ju vi Visbybor haft det så bra man kan önska sig. Det är värre för fastlänningarna, som få komma hem så sällan.

Det tråkigaste är att man omöjligt kan läsa och studera här, menar stockholmaren 16042 Andren, och det man en gång lärt sig det glömmer man bort här. Man blir förslöad. Men kamratskapet i en sådan här barack blir ju prima, det fordras också att man håller ihop, om man ska kunna hålla reda på sina grejor när man förfogar över ett fjärdedels skåp var. (Artikel i Gotlandsinfanteristen 1943:4).

Minnen från värnpliktstiden

Sune Larsson

Jag ryckte in till d.v. I 18, för att göra min militärtjänst, den 5 april 1943. Vi var ett gäng som kom in med tåget till järnvägsstationen i Visby. Vid Söderport hade alla från Visby och trakten däromkring samlats. Vi tågade i en oordnad skock ut till Visborgsslätt, där vi fick ställa ifrån oss våra väskor, och så fick vi gå in i matsalen för att för första gången smaka på kronans kaka. Därefter var det upprop i Gymnastiksalen, där vi fördelades på olika kompanier.

Jag tilldelades 105.kompaniet, som var förlagt på nedre botten i kasern 3. Kompanichef var kaptenen Ernst J Sjögren och plutonchef fänrik Anders Dahlin.

När logement och säng tilldelats, företogs en visningstur ner genom lägret under sergeanten Janssons befäl. Vi gick Regementsvägen ner, där han beskrev de olika byggnaderna, bl.a. markan. På vägen tillbaka gick vi vägen utanför mot fältet. När vi var nedanför markan gjorde han halt, och frågade en av de blivande soldaterna vad det var för byggnad. Han svarade att det visste han inte. "Det sade jag på nervägen", sa sergeanten, "hade ni hört upp då så hade ni vetat de". "En del höirar en del höirar inte" svarade grabben. "Det skall ni dj-lar anamma få lära er", blev sergeant Janssons replik.

Första dagarna

Första veckan gick och någon permission blev det inte för flertalet. Jag och en kamrat till hade gått Lantmannaskolan ute i Hemse under vintern, och det var ännu en vecka kvar av kursen när vi ryckte in. Vi hade intyg med oss från rektor Nordlander och det visade sig att han och kapten Sjögren var gamla bekanta, varför det inte var någon svårighet att få permission, även över måndagen då avslutningen av denna kurs ägde rum. Kapten Sjögren skickade även med en hälsning till rektorn.

Våren gick med övningar av olika slag, bl.a. mycket skjutningar på skjutbanan. En del fredagskvällar slog vi bivack där nere, och sköt så länge ljuset medgav för att fortsätta när det ljusnade. Som kompensation blev det tidigare permission på lördagsförmiddagen.

Första gången jag gick vakt var naturligtvis en lördagskväll och söndag. När det var dags att hala flaggan skickade vaktchefen upp mig på kanslihusets tak för att utföra detta uppdrag. Detta blev sedan min uppgift varje gång jag var med i vakten, om jag var ledig vid tillfället. Det var ju en musikelev med och blåste trumpet, det hände ibland att han hette Lasse Gullin.

I början av oktober blev jag uttagen till befälsutbildning. I och med det så flyttade jag tillsammans med några kamrater till 110-de kompaniet.

Utskällda

I slutet på februari var vi tre grabbar som skulle till tandläkaren. Vi hade var sin tid med en halvtimmes mellanrum. När vi kom tillbaka till kompaniet alla tre i sällskap, hade vi oturen att möta plutonchefen i korridoren. Han gav den av oss som hade först tid en rejäl utskällning, och mente på att han skulle varit tillbaka en timme före mig, som hade tid en timme senare. Till slut kunde jag inte hålla käft, utan påpekade att vi varit vid olika tandläkare, att de sedan hållit på olika länge med var och en av oss kunde vi inte hjälpa. En vecka senare fick jag tillsammans med några andra flytta ifrån 110.kompaniet och tillbaka till 105. Orsaken tror jag var incidenten efter tandläkarbesöket.

Nu var det bara en månad kvar tills vi åkte ut på fältförband. Under den tiden hade vi en manöver och en cykelrnarsch på 24 mil. Den här gången var vägbanan frusen så den blev ingen större strapats, med undantag av att jag och ett par stycken till höll på att bli utan mat på kvällen. Vi hade punktering i närheten av Slite, så vi gick fram till en liten verkstad där det var ljust så vi kunde se att lappa punkteringen. Vi blev ju på efterkälken, så när vi kom till bivacken i Tingstäde, hade de övriga utspisat och kockarna slagit ut överbliven mat. Vi var uthungriga efter att ha åkt cykel hela daegn, men som tur var låg ett sjukvårdskompani i barackerna i närheten av bivacken. Vi gick in till deras kockar som skaffade fram smörgås och mjölk åt oss. (Väduren 1999/1)

Vpl 66-78-41 Bror Åke Hilmer Ekman