107. Skyttekompaniet

Gotlands infanteriregemente

Kompaniet var förlagda i barack 6 (6B) på Visborgsslätt.

Befäl

En ommönstrad hemvärnsman berättar om kumpaner och befäl.

Ja, redaktörn skall få som han vill, och vill han att det skall vara en hemvämsgubbe som skall skriva om oss hemvämsgubbar i den här tidningen, så inte är jag den som bråkar.

Vi är inga vanliga hemvärnsgubbar vi, som ligger på 107 kompaniets tredje pluton. Vi är ommönstrade, d. v. s. sådana där halta, döva och lytta gubbar med ischias, skavsår och andra otäckheter som läkarna. dock tyckt gärna kunde ut och göra rekryt. Och den gör vi nu och om jag får säga det själv gör vi det riktigt bra.

Visst är det bekvämare` hemma hos gumman, men här har jag blivit av med 5 kilo fläsk, Ischia sen, ett par kronkalsonger och en oxeltand (det var den näst sista som strök med kronknäckebrödet i förrgår). Kalsongerna var det ju synd med men resten kunde jag gärna vara av med och här mår jag annars fint värre.

Kamrattgubbarna är bra fast en hel del är ju litet konstiga förståss. Johansson går i sömnen om nätterna i bara skjortan och det ser för festligt ut när han kliver omkring med sina håriga ben och med händerna stretande rakt fram i barackmörkret. På Lucia skall vi sätta ett ljus i skallen på honom och väcka honom med sång. Det kan bli riktig julstämning.

Och så har vi Hansson, som måste dricka 10 liter vatten om dygnet för att känna sig riktigt pigg. Varför han måste det begriper varken vi eller han, men han är också en sån där nattklivare, som blir riktigt trivsam `när man vant sig vid honom.

Pettersson snarkar värst. Han är den enda som snarkat baracken i darrning. När han snarkar börjar ljudet med en bubbling långt nere i knäna, sen hör man snarkningen passera magen och då eller han, låter den mörk och konstig, sen drar den sig upp genom bröstet och då piper det till så man kan skratta sig fördärvad och så ger den ifrån sig ett gurglande läte i halsen för att till sist efter e snörvling i nästrakten ta sig ut genom munnen med ett avgrundsvrål. Nu har vi vant oss vid honom, så nu` kan vi knappt somna förn han kommit i gång.

Eriksson är en bra karl också, men han hör inget alls. När dom kommenderar halt kryper han alltid upp på ryggen på mig som går framför honom. Och han blir alltid över på alla upprop och ser ut som en hund när han får skäll för att han inte hört upp. Men nu känner befälet till honom så nu går det bättre.

En av oss har inte en enda tand i munnen. När han äter knäckebröd brukar vi tippa hur mycket han kan få ned. Men en gång blev han förbaskad och nu får han dietmat. Man får då aldrig ha för roligt i kronans kläder.

Store Stenberg år klipsk som katten och är väldigt fin för han har ett knivhugg över benet som han visst fått av en indian. Han har varit i Sydamerika. Han skall dit igen när kriget är över och då blir han säkert skalperad.

Thomsson klagade första dagen över Ischias. När han fått springa som rapportkarl första veckan och övat skyddsstållningar så det sa plask om magen på honom i det våta gräset, då viskade han till mig en dag, att ischiasen på något sätt försvunnit. Fast det fick jag förståss lova att inte tala om.

En karl är låghalt eller har fel i höften eller vad det är. Hur som helst så räcker inte ena benet ner på honom men han klarar exercisen bra fast det ser konstigt. ut. Och fin på att skrika är han.

Ja, sen har vi ett par visbybor också, och dom är inte alls så malliga som man tänkt sig. Parhästarna Nyman och Thimgren trodde nog först att dom båda skulle få be och äta hemma och titta till regementet litet på fritid, men jag tror nog att dom nu är av en annan uppfattning.

Nu känner ni en hel del av grabbarna. Sen har vi en massa andra som också är konstiga på olika sätt, men dom sparar vi till en annan gång. Huvudsaken är att vi alla är goda vänner och kamratskapet är fint. Inte är det så där underbart att ligga här ute inte, när man hunnit till mogen ålder och har stor familj att försörja men är1igt sagt är det bättre än väntat.

Gotlandsinfanteristen skall ju vara en soldattidning så då kan det väl| inte vara förbjudet att skriva en del om vår uppfattning om befälet. Och då det är något alldeles speciellt med vårt befäl, så skall jag beskriva våra ommönstrade hemvämsgubbar och deras liv och leverne, då måste jag helt enkelt ta med ledningen också i skildringen.

Att vara kompanichef för oss är nog inte så lätt, men så har vi också fått en alldeles speciellt skicklig karl för det jobbet. Direkt från Finlandskriget tog dom hem kapten Sven Hedengren till oss, och uppriktigt sagt var vi nog ganska knäsvaga, när han lång, mörk och bister visade sig första gången. Jag är inte den som fjäskar in mig för befälet såna typer har vi hittills sluppit på plutonen men ärligt skall det sägas ifrån, att han är hård men rättvis och .upp förman sig ordentligt och militäriskt går det bra att tala med honom också. Ordning håller han på oss men det trivs vi nog med i längden.

Vår plutonchef löjtnant Feltner har mest hållit på med att göra vad dom kallar psykologiska prov med oss och så pluggar han soldatinstrukition i huvuna på oss, så det riktigt värker ibland. Man är ju inte så van vid läsandet än. Pyskologien verkade ganska konstig tycker jag det var en massa siffror huller om buller, och till slut gick det runt i huvet på mig.

Vår sergeant heter Sundkvist och är en sån där som kan allting och nog får vi veta att vi lever när vi masar med uppställningen. Men han vet nog att vi är litet gubbiga, för när vi går fram och visar våra för korta ben och krokiga armar, som inte går att röra åt vissa håll, då kan han nog förlåta en avig gevärsföring.

Mest har vi nog att göra med våra korpraler som nu förresten har blivit furirer. Dom heter Beer och Lindwall, känner hela Visby och 4/5 av Gotland, är vanliga värnpliktiga men kan ryta tio gånger värre än någon stammare. Men se bägge har dom glimten i ögat som yrkesmilitärer sällan har. Odh sånt gillar vi gubbar, och dom har fått en väldig pli på oss.

Furir Beer är otroligt slängd i munnen (det är väl bäst att uttrycka sig fint) och kan prata ikull vem som helst och kommenderar när han vill så det skär i magen och man blir riktigt rädd. Men är han på gott humör en kväll, så brukar han berätta en historia för oss ni vi lagt oss efter avlämningen. Och vilka historier. Jag ligger och antecknar dem under täcket i smyg för dom måste jag berätta där hemma.

Furir Lindwall är. hans trogne vapendragare och kan en väldig massa militärt. Honom gillar vi fint också fast han kör hårt under Ex 1. Ingen kan skälla så roligt som han men det är alltid synd `om den han skäller på, för den skäms alltid förfärligt. Ja, nu vet ni det mesta om oss för den här gången. Vad vi uträttat i det militära får ni veta nån annan gång, men hittills har det varit mest rekrytutbildning och harvning. Och det känner ju alla till. Nu vill väl både kamraterna och ni som läser det här veta vem jag är, men om jag skulle tala om att jag heter Johansson, då skulle jag få hela baracken och befälet på mig i morgon. Så .jag föredrar att vara anonym och för att skylla ifrån mig på någon oskyldig så skriver jag väl under det här Fll Thomsson. (Gotlandsinfanteristen 1942:11)