Minnen från volontärsoldatskolan på I 18 1942 - 43

Gotlands infanteriregemente

”Vi fick vråla god natt korpral tjugofem gånger första kvällen”

Förvaltare Hilding Larsson, började sin anställning på regementet den 1 oktober 1942. I den här artikeln – som är den första i en serie om volontärsoldatskolan 1942–43 – berättar han om den första dagen på regementet. Han kallar kapitlet för ”Första dagens upplevelser omfattande inryckning, utrustning och sänggående”.

I ett förord skriver Hilding Larsson: ”Denna bok tillägnas mina volontärkamrater åren 1942–43. Jag räknar inte upp er alla, men mer eller mindre kommer ni medverka på dessa sidor som jag med stor möda åstadkommit.

Jag hoppas också att en hel del av er skall i minnet gå tillbaka och tillsammans med mig på nytt uppleva lite av det roliga som vi i alla fall hade under åren vid I 18. Jag överlämnar härmed denna lilla skrift åt Kamratdomstolen. Döm mig icke allt för hårt”.

Det var den 1 oktober 1942. På kaserngården vid dåvarande I 18 övades gevärsföringar och vändningar. Kommandoropen ekade mellan väggarna och för varje vändning sjönk skorna allt längre ner i gruset. Som mänskliga drillborrar igångsatta av rytande befäl roterade soldater åt vänster, åt höger och helt om.

På något avstånd och samlade mitt för kanslihuset stod ett antal (för miljön i övrigt) mycket avvikande personer. Jag kunde se och utläsa av förbipasserande befäls och ”gamla” soldaters ögonkast var det nästan ett vanhelgande av kaserngården och vi fick stå kvar.

Vi var nämligen i civila kläder (bara det var ju vågat) och hade dessutom (vilket var än värre) frivilligt sökt oss innanför de murar där helt andra normer än vi hitintills var vana vid i fortsättningen skulle gälla som absolut LAG.

Vi stod alltså och väntade. En sysselsättning som vi så småningom blev specialister på. En och en hade varit inne hos Väbeln (regementets ordningspolis). Han var stor och stark och i enlighet med ett reglemente från äldre tid ”hiskelig att skåda”. Vi hade lämnat våra inkallelseorder och mottagit en annan: ”VÄNTA”.

Jag studerade i smyg mina blivande kamrater. På en väska satt Isak. Han var smålänning. Han hade lätt för att skratta och var med sin realexamen ett intellektuellt jättekliv före oss andra med bara folkskolekompetens.

I en liten klunga i klungan (en delmängd) stod nåra Stockholmsgrabbar. De var Nappe och Benne och Kalle W. Lite längre norrut stod Anders från Uppsala. Han hade burrigt hår och var både uppkäftig och uppnäst.

Vid sidan om och lite för oss själva stod vi tre. Bosse, Bigge och jag. Bosse var rund i ansiktet och såg barnslig ut. Bigge hade breda axlar som han gärna körde fram. Själv var jag tunn som en tråd och rödhårig.

Med mina tjugo år fyllda var jag äldst i gänget. Ett försprång som jag behöll till dess Folke kom över i våran skola.

Trevande och försiktigt närmande vi oss varann. En andlig känning på pulsen. Mest blev det väl fräckisar av föga salongsmässigt slag. Med hänsyn till rådande förhållanden och miljön verkade de att passa nog så bra.

Från en av kasernerna närmade sig en liten svarthårig man. Han gick rakt på oss men i sista sekunden kommenderade hjärnan halt och det blev tvärstopp.

Genom skvallerradion fick vi snart reda på att han kallade Pinnoccio fast för oss gällde bara hans militära grad och titel.

Efter ett kort tal uppmanades vi att ta våra väskor och ställa upp på något som liknade ett led där alla försökte stå i täten. På kommandot ”Börja gå” (trots omfattande studier av reglementet har jag aldrig hittat detta igångsättningskommando) traskade vi iväg mot förrådet för att få något mera ståndsmässiga kläder.

Jag fick ett par byxor med blå revärer (m/10). De passade säkert någon annan.

Bigge fick en mössa med skärm som endast tack vare öronen stoppades på sina störtdykningar ner mot axlarna.

Bosses byxor skavde under armarna på den glade Bennets linnerock var i Maxistil (ett senare tiders modeuttryck).

Isaks kläder passade perfekt.

Hade våra betyg redan nagelfarits av kompanichefen?

Sålunda utrustade började vi att från vindsvåningen stegvis förflytta oss ner till den kaninbur (volontärer kallades allmänt för kaniner och stod långt under O i det militära systemet) där vi skulle bo ett bra tag framöver.

I dörren till ”buren” var ett befäl med en blank plåtbit (dagbricka som bars av tjänstgörande dagbefäl) om halsen uppställd. En efter en fick vi gå in och söka upp en säng med tillhörande skåphalva. På både skåp och säng satt en nummerlapp där vårt tresiffriga volontärnummer var skrivet. Jag vill inte avslöja mitt men siffersumman var lika med fjorton.

Så småningom var vi alla inne på logementet och efter några diskreta anvisningar i stil med ”ställ upp vid sängen bassejävel” stod vid fotändan med alla prylar i en kaotisk röra runt omkring oss.

Det var dags för ”plåtbiten” att presentera sig och det gjorde han genom att vråla ut sin grad och sitt namn omedelbart följt av frågan: ”Vem är jag”? Att han inte visste det själv gjorde det inte lättare för oss på något sätt men när vi hade upprepat det allesammans (flera av oss ett par gånger extra på grund av dåliga röstresurser) kom han på det och övningarna kunde börja.

På varje skåphalvas dörr satt en skåpordningsplan och efter denna lades, stuvades, klämdes och trycktes prylarna in. När de var på plats togs de ut, lades in och togs ut, lades in, togs ut, togs ut på nytt och när klockan var sjutton slagen försvann ”plåtbiten” efter att han sagt till om uppställning i korridoren klockan 17.15 då alla prylar skulle vara perfekt inlagda på nytt enligt skåpordningsplanen.

Klockan 17.15 ekade en visselsignal i kompaniet och dörren till logementet slets upp. På tröskeln stod en furirskoleelev. Han tjänstgjorde som dagunderofficer och skulle marschera med kompaniets styrka till matsalen. Vi som inte kunde förflytta oss ”riktigt” fick hänga med i kön på det sätt som generationer gjort tidigare. Alltså gående.

Innan vi släpptes in i matsalen gjordes en noggrann kontroll av naglar och hårkamning och genom försåtligt ställda frågor klarades ut om vi tidigare använt såna redskap som kniv och gaffel. Vad jag i skrivande stund kan minnas svarade alla ja på den frågan.

Dörren öppnades äntligen och så stod vi där i matkön och försökte göra oss osynliga. Försöken kröntes med ringa framgång. Vid borden runt om oss lades nästan all verksamhet ner och mer eller mindre kryddade anmärkningar om ”kaniners” sätt att uppträda, att stå och att gå uppblandat med kommentarer om utseende och förmåga att uppbära uniform ”grötrock” slängde som ping-pongbollar, studsade och sjönk på sina håll långt in i medvetandet på oss. För en gångs skull verkade dagbefäl rörande eniga med truppen och med oss som byggnadsmateriel slogs en demokratisk brygga av samförstånd. Till och med den dyrbara (det var ransonering) potatisen användes som projektiler utan att dagofficeren fick blodstörtning. Kastvapnen riktades åt rätt håll och för att göra ”kaninerna” mjuka fick ”Ändamålet helga medlen”.

Sakta drog matkön fram sin Via Dolorosa och vid disken fick vi Tonfisk. Den måste ha varit enorm för den räckte nästan hela året 1943 också.

På kvällen fortsatte vi skåpordningen. Nu var vi uppdelade i grupper om fyra stycken i varje. Var sådan grupp leddes av en korpral.

Äntligen fick dessa enstolpiga ynglingar egen trupp att öva med. Ett gudabenådat tillfälle som till sista sekunden av den anslagna tiden utnyttjades. ”Tag ut utrustningen, lägg in utrustningen” och för att öva upp fart och reaktionsförmåga startades övningen från liggande under sängarna eller med hopp från översäng dit vi kommenderades upp för att övervinna ”höjdskräcken”.

Motiveringen hade så sakta vunnit insteg.

Även om tiden ibland synes gå sakta står den dock aldrig helt stilla och klockans visare går. För att kunna ligga på rätt sätt måste man ha undervisning och den sista kvarten före klockan 22.00 övades alla sovställningar som någonsin beskrivits i en drömbok.

Något fel måste dock ha begåtts för det visade sig på morgonen dagen efter att nästan ingen sovit något vidare.

Mellan klockan 22.00 och 22.15 övades avlämning på logementet vilket så till att vi stod uppställda vid fotändan av sängarna med fötterna befriade från strumpor och skor. Innan dagofficeren kom visiterade korpralerna våra fötter. infanteristens viktigaste del näst efter spaden om man fick tro de nitiska instruktörerna. Det gällde att sköta och skydda dem noga. Mera sällan talades om att hjälmen hade någon skyddsfunktion.

Efter avlämning och fram till klockan 22.30 då ”Tystnaden” gick (ett egendomligt namn på en klampande musikelev som blåste så att fönsterrutorna klirrade) hade vid kroppens vård vilket omfattade tvättning och borstning av tänderna.

Även denna verksamhet inspekterades och övervakades mycket noga. För att förebygga alla missförstånd föregicks denna lektion i hygien av instruktion hur tvätt och toalettrum skulle användas. Inte minst proceduren med att dra i snöret fängslade instruktören så till den milda grad att han nedlät sig till att berätta en (i hans tycke) lämplig och rolig historia.

”På ett smålandsregemente hade det för några år sedan ryckt in en samling bondbassar. På kvällen skulle en kollega till berättaren visitera att hygienen sköttes.

Inte minst viktigt var att käften befriades från utbrunnet snus och till den ändan anbefalldes kollektiv tandborstning. En av beväringsmännen försvann härvid och hittades efter något sökande av kompanidagunderofficeren liggande på knä vid toalettstolen med huvudet i vattenytan och med kraftiga handrörelser bearbetande tänderna då och då tagande en klunk ”munvatten”.

”Och, fortsatte han, för att ingen i fortsättningen skall sväva i okunnighet om att den här stolen enbart skall användas när ni skiter så har jag velat gå igenom det här i detalj”.

Efter denna ”folkliga” genomgång kom allvaret åter och på kommando ”I sängarna med språng, Ligg ner” förpassades vi åter till ordningen. Innan Korpralen helt lämnade oss för natten vaknade dock ett minne från ett tidigare civilt liv och efter helomvändning i dörren vrålade han ”God natt-Volontörer. Något ovana vid att besvara en sådan önskan unisont svarade vi alltför lamt och sittande i sängarna fick vi på korpralens tecken med högra armen (han höjde den i omkring 30 graders vinkel spett upp mot taket) tjugofem gånger i sträck vråla ”God natt-Korpral”.

Till sist godkänner han våra godnattsönskningar och tysta hörde vi hans marschskor klampande i riktning mot kompaniexpeditionen.

I sängen över mig låg Bigge. Han hade svårt att vara ensam om sina intryck av dagens händelser när ljuset släcktes släppte han fram sina synpunkter högljutt kryddade med svordomar av ett sådant slag som till och med skulle ha väckt uppseende i korpralslogementet mittemot.

Detta visade sig dock vara obetänksamt i allra högsta grad. Vi hade glömt att dagbefälet var i tjänst hela dygnet och som smygande hämnare kontrollerade att vi var tysta.

Dörren rycktes upp och ljuset slogs på. Bakom korpralen skymtade en intresserad skara av grannlogementets besättning det var förra årets ”kaniner” som skulle praktisera ”kamratuppfostran” och med mild och varlig hand leda oss på den rätta och smala vägen.

”Vid sängarna uppställning.” Kommandot ekade i väggarna och slog lock för öronen. Iförda fotsida skjortor m/81 (våra nattlinnen) stod vi med håret på ända vi fotändan av sängarna. ”Vem i helvete är det som inte kan hålla käften när tystnaden har gått?”

Frågan ställdes kollektivt men tystnaden var kompakt. Dagens upplevelser och förödmjukelser har redan lagt grundstenen till en sammanhållning som skulle hålla sig ända fram till lönegradsplaceringarna.

En efter passerades vi av dagunderofficeren och hans följe (stab).

Visitationen gav ingen utdelning. Ingen enskild syndabock plockades fram. Nåd fick gå före rätt denna första kväll och efter en timmas uppställningsövningar låg vi åter i mörkret och funderade. Denna gång fann vi inte det rådligt att fortsätta med några kommentarer utan tystnaden var katakomblik.

Lika långt – som du käre Läsare funnit detta första kapitel vara, lika lång tycktes mig också denna första dag. (Källa: 2050

Andra dagen fick vi gevär

Förvaltare Hilding Larsson, P 18, fortsätter här sin skildring av livet på volontärsoldatskolan på regementet för 30 år sedan. Det första kapitlet var infört onsdagen, den 5 januari, och nästa avsnitt kommer nästa onsdag, den 19 januari.

Matsalsklockan slog sex dånande slag. I varje kompanikorridor avklingade de sista tonerna av ”reveljen” och i samma sekund (exakt) slets samtliga logementsdörrar upp och ropet ”REVELJ” kompletterade både klocka och horn.

Yrvakna och sömndruckna tumlade vi ur sängarna. Ovan med att ha taket (Bigges sängbotten) 50 centimeter över skallen reste jag mig alltför snabbt och gick resten av dagen (och lite längre förresten) omkring med ett blåfärgat märke i pannan.

Bigge slängde benen över sängkanten och märkte först när han slog i golvet att han var en dålig fallskärmshoppare.

Övervakade av respektive logementschef (vice-pitt) vandrade vi efter att ha blottat överlivet (bart överliv enligt kompaniinstruktionen) på ”ett led” ut till tvättrummet där vi först fick en mycket givande instruktion om innerörats rengöring.

Instruktionen anslogs senare på kompanianslagstavlan, underskrevs av kompanichefen och medförde en betygshöjning för den fänrik som plankat av den ur någon gammal skrift.

Efter tvättning och rengöring ansågs sängarna färdigvädrade och det var dags att sätta sig in i det mysterium som gick under orderpunkt: Sängbäddning.

Mitt på bordet ställde logementchefen upp sig. Med båda händerna fattade han tag i filtöverdragets (ett om i nutidens tabulatur påminnande påslakan) hörn på insidan och vände med ett djärvt grepp ut och in på överdraget varefter han satte filten mot ena sidan och kvickt vände alltsammans rätt igen.

När vi hade gjort det tio gånger fick vi löfte att öva mera efter utspisningen och i kön på kompaniet förflyttads vi till matsalen för att äta välling.

Klockan 0800 skulle vi få ut vapen och tillbehör. Eftersom tjänsten började (när slöt den?) klockan 0730 övade vi under en halvtimma uppställning.

Gång på gång sprang vi ut genom dörren, formerade oss på ”Linje” och sprang in igen. Målet var att alla skulle vara först. Det tog många timmar innan vi lyckades med detta konststycke.

Klockan 0800 fick vi vapen. Alla tilldelades gevär m/96 och resten av dagen tog vi isär och satte ihop det, lärde oss rabbla upp delarna och fick som belöning tillverka en laddbricka som sedan vid alla övningar medfördes i en av ammunitionsgördelns väskor.

Mycket mer är inte att säga om denna dag. Första dagens rutingöromål avslutade även dag två och i nästa avsnitt tar regementchefen emot oss.

VI KUNDE INTE TALA SOM MÄN

Utdrag ur kompaniorder: Regementschefen tar emot volontärsoldatskolan kl 12 00. Plats: Kompanikorridoren. Klädsel: Uniform m/10.

Med bleka ansikten tog befälet emot klockan 07 30. Kompaniets anseende stod på spel. Fast det inte gällde ”Krigsmans erinran” (vi skulle inte få gå utanför kasernen på ännu drygt fjorton dagar) var spänningen hög.

Hela förmiddagen övade vi hälsning i trupp. För att göra det mer omväxlande ändrade vår skolchef grad efter varje tillfälle. Började rätt lågt (fänrik), men hade innan klockan 1030 varit fältmarskalk (kriget kastade sin skugga ända in på skolkompaniet). Ett stort antal gånger.

Klockan blev 1130. Spänningen steg. Vi stod uppställda på linje och i gradordning passerades vi en och en av kompanichefen, adjutanten, skolchefen, ställföreträdande skolchef och underbefäl till förfogande (instruktör).

För var och en vred vi på huvudet: åt vänster, åt höger och (nära på) helt om.

För att stärka vårt självförtroende ”en svensk soldat har inget att vara blyg för” spärrade vi på order upp ögonen och borrade dom in i den förbipasserande.

När själen på detta sätt hade pejlats ett otal gånger och vi fixerat skallarna någorlunda rakt fram skulle kompanichefen pröva om förmiddagens hälsningsövningar givit resultat.

Det visade sig då att Lasse, när kompanichefen skrek ”God dag Volontärer” var den enda som svarade ”God dag Major”. Eftersom chefen bara var kapten erhöll han för denna insats omgående fem minuters rast.

Detta lilla försteg återtogs dock vid ett senare tillfälle när samme man som ensam vicekorpral i hela regementets närvaro kallade arméchefen general Jung för major.

Klockan blev fem minuter i tolv (1155) och med ena benet (vänstra) kvar på plats för enskild ställning stod vi under lystringsgrad Manöver och väntade.

Adjutanten tryckte vid dörren beredd att lämna klartecken (varna) när regementschefen med sin stabschef (livvakt) passerade ytterdörren.

Framför fronten (linjen där vi var uppställda) gick kompanichefen av och an. Han var liten och rund och för det mesta snäll. Ibland såg han ut som Himmler.

Skolchefen stod mitt för ”Riktkarlen”. Han var fänrik, elitgymnast och lika strong både militärt och civilt (märkte vi senare).

Längst ut på högra flygeln stod furir S Oåtkomlig och allvarlig som en kopia ur SIGNAL (en tysk soldattidning som i vissa kretsar var oerhört populär...) stod han och tänkte på hur Hjärntvätten skulle förvandla oss till soldater. Adjutanten gav klartecken. Störtade sig på dörren, öppnade, gjorde honnör och försvann.

Kompanichefen skrek ”Giv akt” och stelnade till med ögonen på en tänkt fläck (ögonmärke) uppåt väggen.

Regementschefen gick med raska steg och långbyxorna nerstoppade i stövlarna (klädd som till övning) fram till kompanichefen, gjorde halt och fick avlämning. När han skrek ”God dag – Volontärer” vrålade alla ”God dag – Överste” utom Lasse som envist höll fast vid majorstiteln. Denna gång belönades han inte med rast.

Med ögonen nästa gömda under ögonlocken visiterade regementschefen och när han passerade skrev vi nummer och namn och vad vi haft för civil verksamhet. Ibland verkade han hemlighetsfull, smög nära inpå en och viskade förtroligt. När vi svarade med samma ljudstyrka fick kompanicheferna en åthutning för att vi inte kunde tala som ”män”.

Detta avhjälptes under eftermiddagen då vi på 400 meters avstånd från instruktören fick skrika ut vad vi hette, kom ifrån och hade sysslat med.

På morgonen efter åt vi halstabletter och övade exercis på tecken.

Visitationen var över och regementschefen klev upp på en korridorbänk. Den knakade betänkligt men höll

Under halvslutna ögonlock (vi trodde ett tag att han sov) kisade han mot avdelningen och förklarade att vi haft en rakt oförskämd tur som för det 1:a blivit antagna till volontärer och för det 2:a blivit det vid I 18:s regemente.

Att vi skulle bli bra soldater betvivlade han inte ett ögonblick med den samling elitbefäl (han tittade bort mot furir S som slog ihop klackarna så att mynningsblecken hoppade ur gevären) som tagits ut för att utbilda just denna skola.

Efter ytterligare några förmaningar skrek han ”Farväl – Volontärer” och inspektionen var slut.

Vi fick rast och från fönstret såg vi hur han besteg sin ridhäst och med armarna runt halsen på den försvann han ut genom kaserngrinden. (Källa: 2051)

Sergeanten hotade skjuta ner alla vicekorpralerna

Förvaltare Hilding Larsson fortsätter här sin skildring av volontärsoldatskolan på I 18 1942-43. I det här avsnittet – det tredje – berättar han bl. a. om luciafirande.

Från och med det här avsnittet går författaren ifrån kapitelindelningen, utan skriver lite som det faller sig. Kanhända kommer inte allt i strikt kronologisk ordning och lite kommer väl också att färgas. Inte alltid har väl händelserna utspelats precis på den plats som han anger eller precis på det sättet han skriver, men om någon känner igen sig i en viss situation så är det förvisso sant att ungefär så gick det till.

Vi hade blivit lite ”varmare” i kläderna. De värsta skoskaven var helade och vi kunde klä på oss i sömnen. Kort sagt vi var på väg att bli robotar.

Och så blev vi martyrer. Led nästan som Lucia (fast ögonen fick vi behålla).

Reveljen gick 0500. Utanför kasernen låg höstmörkret och tryckte.

Klockan 0525 stod skolkompaniet i kö vid matsalsdörren. Sängvärmen var för länge sedan förbrukad. Den snåla blåsten gick rakt igenom linnerockarna. Vi frös ohyggligt.

Benne stoppade händerna i byxfickorna och kurade ihop sig. Från kön passerade vicekorpral E.

Han var volontär året innan oss.

Benne och E. var båda stockholmsgrabbar och kände varann sedan tidigare. När E. fick se Benne med armbågarna nere där byxfickorna började kändes stolparna tunga och han beordrade: ”Ta upp händerna ur byxfickorna – volontären där”. Benne, ännu halvsovande och genomblåst, svarade på denna uppmaning med att be E. ”fara åt helvete”. E. stannade upp, borrade blickarna i Benne (ögonmärke mot ögonmärke) men fortsatte sedan utan att säga något mer.

Intermezzot glömdes bort?

Dagofficeren låste upp matsalsdörren och vi gick till vårt bord.

DÄR STOD HON

Framför utdelningsdisken stod Lucia med sin stab. Det var ”Hagaskräcken” som var Lucia. Namnet hade hon fått på grund av sitt kärva språk. Hon var stor och blond och bredvid henne verkade ”Judas Vingmuttern” ännu smalare än vanligt.

Judas efternamn hade något med öronen att göra. Några år senare han blev ”Judas Spritkuriren”. beväringarna utnyttjade honom som expressbud mellan vattentornet och systembolaget tills verksamheten stoppades av polisen.

Husmor sträckte upp högra armen i vädret, fällde den framåt och Lucia-tåget gjorde marsch-anträde, klämde i med sång och skred högtidligt fram mellan borden.

Samtliga fick Lucia-kuse och ens stor pepparkaka.

Sen var det över och Lucia blev ”Hagaskräcken” och Judas blev ”Vingmuttern”.

Vi hade ”enskild” förflyttning till kompaniet. Bosse och jag gick och småpratade om hur skönt det var att vila upp en dag. Det var söndag och vi skulle bara städa logementet och sedan ”disponerade” vi själva vår tid.

Precis när vi kommit in på logementet blåstes signalen uppställning.

Förvånade såg vi på varann men efter en sekund trängdes vi i alla dörrar och kvickt var vi inrättade och uppställda på linje i korridoren.

På bänken mitt framför oss stod en vicekorpral. Till vänster om oss stod resten av vicekorpralerna.

Tyst åhörde vi ”Den på bänken uppflugne” relatera fallet ”Benne”. Påhejad av övriga vicekorpraler förklarade han i detalj vilka straffpåföljder som ”Brottet” kunde medföra om det kom till högre befäls kännedom.

När han fördjupat sig i och uppläst paragraferna i Militära strafflagen förstod vi att arkebusering närmast var en ynnest och med dystra föraningar begrep vi att denna Lucia-dag skulle firas på ett för oss alla nytt och ovanligt sätt.

MIN VICEKORPRAL

Ur klungan av vice-korpraler avdelades en man till varje volontär. Dom var flera än vi och kunde jobba i avlösningar.

Jag tilldelades en vicekorpral Jo. Han var liksom jag gotlänning.

Utrustad med en stor cigarr gick han fram och tillbaka i korridoren.

På knä för ett gevärsställ låg jag och skrapade med naglarna bort smutsen.

Efter varje hål (det fanns tio stycken i varje ställ) steg jag upp och intog givaktställning och vrålade: ”Korpral – volontär Larsson anhåller om att få hålet visiterat”.

Detta med ”Hålet” utlöste varje gång stora skrattsalvor hos våra övervakare.

Allt som kunde leda tankarna söder om livremmen var alltid gångbart.

Det blev lunchdags men eftersom vi inte var färdiga fortsatte städningen på eftermiddagen.

Jo, vi fick avlösning eller också gillade han mej. Jag fortsatte med mina ”Hål” (det fanns många gevärsställ på skolkompaniet).

På eftermiddagen hade Jo tydligen bättre ställt för nu var cigarren tänd. Han marscherade fram och åter. Tuggade på cigarren och blåste ut rök.

Ibland kom det i ansiktet på mig. Men det var mitt eget fel att det satt i vägen för hans rökpuffar.

HÄMNDEN ANSIKTE

Sakta släpade sig dagen fram. Snart kunde jag spegla mig i alla gevärsställ.

Det var inget vackert ansikte jag såg. Det ruvade på hämnd.

Ett par tre år senare kom tillfället. Jo hade då (efter att ha uppnått den alltför höga titeln furir) slutat sin militära bana och livnärde sig på något mystiskt sätt som civil.

På ”Biggen” (Stadshotellets bakficka) träffade Bosse och jag honom en sommarkväll.

Vid ett bord litet längre bort hade ett amerikanskt turistpar slagit sig ner. Jo om tydligen börjat supa ett par veckor innan var märkbart påverkad. Vi beslöt att hjälpa honom ytterligare. Fast det kändes hårt överlät vi våra 15 centiliter per man kompletterade med öl och lättgroggar. Utan att höja ögonbrynen svepte Jo alltsammans. Från det amerikanska ”bordet” litet längre bort hördes spridda fraser som innehöll ”nice and beatiful” tydligen syftande på Visby stad och ”Biggens” gäster.

Plötsligt stelnade damen vid bordet till. När vi tittade upp höll vi på att tappa andan. Bakom ryggen på turistparet stod Jo.

Med blickarna stelt fixerade i taket lät han sitt vatten i byxslagen på en gentleman vid bordet i höjd med deras.

Med fingret pekande mot Jo skrek amerikanskan: ”What are You doing?” varvid Jo minnandes några engelska glosor sluddrade fram: ”I am pissande”.

Ur köksregionerna störtade köksmästaren fram och med rockvaktmästaren (utkastarens) stora sko i ändan förpassades Jo med en kraftig spark ut på Strandgatan. Under vilda hotelser om att aldrig mer sätta sin fot på stadshotellet försvann han ner mot hamnen och det var sista gången vi träffat på honom. Det amerikanska paret betalade snabbt sin nota och avlägsnade sig till ”a more nice place” vilket jag innerligen hoppas att dom fann.

BEVÄPNAD

Middagssignalen gick. Efter en sista kontroll befanns våra arbeten godkända. Klockan var 1700 och vår långa Lucia-dag var tillända.

På kvällen kom sergeant E. han var kompanidagunderofficer. Han hade varit i Finladskriget och gick sedan dess alltid beväpnad. Vi skvallrade för honom och han ställde upp vicekorpralerna och hotade skjuta dom allesamman. För detta fick han en varning av kompanichefen. Vår städinsats under en hel dags ”livning” ansågs vara normal utbildning för blivande befäl. (Källa:2052)

Med ett löst skott och sex mekanismen rörelser, kastades fienden i havet

Förvaltare Hilding Larsson fortsätter här att skildra sina minnen från volontärsoldatskolan på I 18 1942-43. Dagens avsnitt – som är det fjärde i serien – handlar om när fienden kastads i havet med hjälp av ett löst skott och sex mekanismenrörelser. (sic)

De föregående avsnitten var införda den 5, 12 och 24 januari. Nästa avsnitt, som handlar om sommarförläggning, kommer nästa måndag.

År 1943. Vi hade gjort sex månader och den 1 april lades kontraktet fram. Jag skrev på och var från detta ögonblick att betraktas som en forna tiders legoknekt.

Nu kärvade det till och alla förflyttningar till och från övningarna skedde i fortsättningen med språng.

Ute på Norra Hällarna övade vi oss med att avslå fientlig landstigning.

Nu kärvade det till och alla förflyttningar till och från övningarna skedde i fortsättningen med språng.

Ute på Norra Hällarna övade vi oss med att avslå fientlig landstigning. Övningen leddes av fanjunkare S.

På linje med en meters lucka och en liten grästorva till stöd för vapnet och skydd för skallen låg vi och observerade horisonten en bra bit längre bort. Samtidigt vred vi också ögonen åt vänster där en imponerande samling skärmar i olika färger lagts upp.

Övningen avsågs lära oss rapportera mål och sedan oskadliggöra dessa genom att på kommando skjuta ett skott. Vitsen var att alla skulle göra detta på en gång.

Genomgång före övningen. Fanjunkare S. ”När jag reser” (låter resa) vit skärm ska ni i tur och ordning från vänster anmäla: Rök vid horisonten. På gul skäm anmäler ni: Master vid horisonten och på blå skärm: Båtskrov synes, nationalitet kan ni ännu ej avgöra. Om röd skärm reses markerar denna att fienden just håller på att landstiga i Visby hamn. Ni skall då göra anläggning och på mitt kommando: Samtidigt eldöppnande, Eld skjuta ETT löst skott. Rikta väl. Därefter fortsätter vi med mekanismenrörelse (sic) fem gånger till (vi ansågs ha råd med sex skott i magasinet). Efter sista gången låter ni mekanismen vara öppen och anmäler magasinet tomt.

”Övningen börjar”. Som en rasp lät fanjunkarens röst och sakta (fienden kan ju använda periskop eller mastutkik) stack vi upp skallarna bakom grästorvan. Högra ögat mot horisonten och vänstra mot skärmhögen. Fanjunkare S. reste vit skärm och Bigge som låg längst ut till vänster vrålade: ”Fanjunkare – rök vid horisonten” (fienden ansågs vara så långt borta att vi kunde öva högtalning).

När alla hade anmält för fanjunkaren var han också klar på rökens befintlighet.

För säkerhets skull hade han dock krupit ned bakom ”Södis” och kontrollerat att ”Södis” inte bluffade med sin rapport.

Gul skärm kom upp och vi anmälde: ”Master vid horisonten” efter kontroll fortsatte övningen med blå skärm och vi började nästan se båtskrovet i varje fall ”Svisse” som blev så skärrad att han vräkte iväg ett löst skott.

Inte ens den atombombsmäll som två år senare skakade hela världen kunde ha rönt mera uppseende.

”Övningen avbrytes. Låt vapnen ligga. Stå upp.” Fanjunkaren nästan väste fram kommandot och knappt var pp i upp utsagt innan vi stod på ”Hällakanten” och väntade på genomgång.

Den kom kvickt. Med nedböjda huvuden fick vi alla höra ”vilken oerhörd brist på samhällsanda vi hade visat (i synnerhet och givetvis ”Svisse”) som mitt under brinnande krig kunde ha gett oss till att rent ut sagt (nu var han förbannad) slösa bort den ammunition som Svenska Staten, i förhoppning om även volontärer hade något slag av ansvarskänsla, tilldelade oss. Dessutom var ju skottet ur utbildningssynpunkt totalt värdelöst.”

På den punkten höll vi med honom.

Efter denna salva beordrade Svisse runda ”Oskarsstenen” två gånger (cirka 2 000 meter). För att lugna ner nerverna och bli stadigare på handen i fortsättningen skulle denna förflyttning ske med Språng. Vi andra fick springa med och kontrollera att han inte maskade. (Källa: 2053)

Sommar och flatlöss

Detta är femte avsnitt i förvaltare Hilding Larssons berättelse om tiden på volontärsoldatskolan på I 18 1942-43. De föregående avsnitten har varit införda den 5, 12, 24 och 31 januari. Berättelsen avslutas nästa måndag.

Det var lördag. Ivrigt studerade vi anslagstavlan där kompaniordern just anslagits av adjutanten. Vi läste och kommenterade.

Glada och uppspelta tog vi del av att kompaniet skulle förläggas i trakten av Norrlanda för att efter tre veckor omgrupperas till Gnisvärd.

Det var i juli månad och på kaserngården och övningsfältet var det för det mesta stekhett. Såg inte solen till att vi svettades tillräckligt så grep befälet in och hjälpte henne.

Med förväntan såg vi fram mot måndagen då vi skulle vara marschfärdiga klockan 08.00 och sedan cyklande förflytta oss till angivet marschmål.

UTFLYKT

- Måndag. Avlämning, visitation och start.

Genom det sommarfagra landskapet trampade vi på ”Ett led” ner mot öns östsida. Det var nästan trettio grader varmt och vi fick tillstånd att öppna översta knappen på vapenrock m/10.

Det kändes ganska bra.

Benhårt höll vi våra 3,5 meters avstånd. När vi ”cyklat in oss” och blivit vana vid trafiken började övningarna.

På furir S visselsignal anföll hela västmaktens flyg-flotta och vi störtade med cykel och utrustning på skalle i närmaste dike, tryckte där på botten tills furir S blåste nästa signal som markerade att vi visserligen var upptäckta men på grund av snabbheten vid intagande av skydd klarat oss.

Det gällde nu att utnyttja den tidsfrist som skapades när flygplanen svängde för att komma åter längs med vägen och peppra oss fulla med bly.

Med cyklarna på nacken störtade vi oss ”minst” 30 meter in i skogen och när kulorna rev upp dammet på vägen var vi i säkerhet.

Gick det inte fort nog blev vi eller cyklarna skadade.

Ofta låg elden så väl att stora hål uppstod på cykelringarna (luften släpptes ut) och vi fick laga (pumpa) innan vi kunde fortsätta. Ett bra sätt att göra gruppen avogt inställd till mera saktfärdiga medlemmar och ibland upphov till gruppsmörj (misshandel, sanktionerad sådan). Vi höll på så länge att vi blev förbannade på östmakten och äntligen blev klockan 1200.

MATRAST

I en skogsdunge vid sidan av vägen ställde vi upp cyklarna, maskerade dom (sic) och satte ut poster samt kastade sig över ”torrskaffningen” (två smörgåsar och en termos kaffe). De flesta termosflaskorna hade östmakten skjutit sönder och samman.

Adjutanten visade dock föga förståelse för den förklaringen när vi skulle försöka byta till oss nya ur hans hemlig vinterförråd.

 Istället för ”krigsrätt” betalade vi flaskorna.

- Innan i startade på morgonen hade vi fått ”sammanslagen” frukost vilket betydde att vi åt första frukost och lunch på samma gång.

För män med stor aptit och plats att lägga maten i gick det väl an men för det mesta tjänade kungen (staten) en massa mat som sedan hämtades av bönderna och användes vid utspisning av grisar.

- Vi satt i gräset och njöt. Drack kaffe och tuggade bröd med ost och korv till pålägg.

  Uppe i trädkronorna sjöng vinden och lite längre bort i skuggan blommade en hel koloni av ”Blomsterkonungens” egna Linneor.

Små skära klockor böjde sig för vinden och spred en berusande doft.

Raklång låg jag och tittade upp mot den klarblå himmelen där lätta skyar drog fram. Nästan rakt över mej äkte en lärka hiss. For upp och ner och stod ibland alldeles stilla.

För en kort minut var jag lika lycklig och omedveten nuet som hon. Småpratande runt om mej låg mina kamrater. Vinden, pratet, blomdoften och lärkan blev en hel orkester och till den somnade jag in och var helt ”borta” när furir S med en visselsignal påkallade lystring och meddelade att det var ”två minuter kvar på rasten”. Sömndruckna plockade vi ihop vår utrustning och när kommandot: ”Rasten slut – uppställning” ekade mellan trädstammarna var den bistra verkligheten åter på plats och vi rättade in oss och satte vänsterpedalen i läge för snabb uppsittning på cyklarna.

ANFALL IGEN

Nu skulle vi öva att köra med två cyklar (en del hade besvär med en). Detta kallades handcykel och gick ut på att halva styrkan förflyttades till fots genom terrängen för att utföra t. ex. anfall mot en tänkt fiende någonstans.

- Fienden hade nu kommit ner på marken och vi var lite mer jämnspelta.

Den andra halvan tog hand om den första halvans cyklar och förde alltså två cyklar längs vägen.

Innan man blir van med detta konststycke verkar cykel nr två som ett levande väsen med en stark vilja att ställa till besvär.

Efter några kullkörningar började dock cykel nr två uppföra sig ”soldatmässigt” och på ”Två led” fortsatte vi mot kusten.

- Solen bestrålade våra ryggar. Vi hade trampat tvärs över ön och klockan 1800 var vi på förläggningsplatsen. Efter middagsmålet reste vi våra tält och omkring klockan 21.30 var vi färdiga.

Klockan 22.30 gick tystnaden i form av sergeant Jo (senare sergeant Wi), som stack in skallen och såg efter att vi låg på anbefallda platser.

Nere mot stranden kluckade vågorna. Det rasslade i småbåtarnas ankarkättingar och i skolkompaniets förläggning härskade ”John Blund”.

Från befälstältet hörds skatt och glasklirr och ”John Blund” går inte dit.

- Och det var afton den första dagen.

FÖRSTA MORGONEN

- Och det var morgon den andra dagen. Klockan 05.30 stack sergeant Jo in ansiktet och kommenderade uppställning för morgongymnastik och bad.

Iförda kronans blå gymnastikbyxor ställde vi upp nere vid stranden och flaxade med armarna, gjorde knäböjningar och armsträckningar för att sedan formeras på linje med en meters lucka och sergeant Jo bakom i mitten.

På kommando ”framåt” avancerade vi mot havet och då vattnet räckte oss till naveln skrek sergeant Jo ”OMKULL”!

Var det mycket kallt i vattnet reagerade sergeant Jo från stranden.

Klockan 07.30 började vi exercera. Sergeant Jo ledde denna övning. Han var allaredan på dåligt humör och detta blev inte bättre av att han glömde att kommendera hälsning för flaggan när den hissades och för detta fick en utskällning av kompanichefen som i vår närvaro talade om för sergeant Jo ”att hans uppmärksamhet var i den absolut sämsta klassen i hela försvaret.”

NAKENSTUDIER

Efter denna salva tittade kompanichefen på oss ett par minuter men försvann sedan ner till badstranden där han kröp omkring bland turisterna och iförd full uniform med stövlar och ridbyxor rekognoscerade sannolika landstigningsplatser för österifrån kommande fartyg.

Han var borta hela dagen.

Sergeant Jo berättade några år senare att han påträffade honom fram på eftermiddagen uppflugen i en talltopp där han där han med dubbelkikaren för ögonen studerade två stockholmsdamer som badade nakna 400 meter längre söderut.

- Och det vart afton och det vart morgon flera dagar och så blev det lördagskväll.

Från festplatsen hördes dunket från trummorna och dragspelsmusiken.

Vi hade permission till klockan 02.00 på söndagsnatten.

Dansen slöt klockan 01.00.

På dansbanan var det full fart. Med en chokladkartong på ryggen (instucken under kopplet) dansade adjutanten, fanjunkare Gusse.

Stel som en pinne och i marschtakt förde furir S med knyckiga rörelser en flicka i dansen.

Sergeant Jo (sedermera Wi) klämde en fullmatad blondin mellan armarna och försvann efter ett par turer med henne.

Mellan varje dans försvann befälet till en samlingsplats och efter varje sådan samling producerades alltmera djärva och invecklade steg.

Adjutanten var nu högröd i ansiktet och jag kom att tänka på eld.

Denna man hade en gång som furir tittat till i flaskan, somnat i sängen på sitt furirrum och därvid glömt att släcka sin cigarrett innan sömnens Gud överrumplade honom.

Efter en stund brann det i överändan på lakanet och kudden. Dessbättre vaknade Gusse till av hettan och van att fatta snabbe beslut anlade han omedelbart en moteld vilken från sängens fotända skulle hejda den från överändan framryckande branden.

“Tillkallad” brandberedskap lyckades efter ett förtjänstfullt arbete rädda n del inventarier.

- En efter en försvann befälet med traktens flickor och från fastlandet nedresta turistdamer.

Oss tittade just inga flickor åt och vi försökte låtsas som om vi inte brydde oss så värst mycket om det.

Men om ordspråket säger: ”När det regnar på prästen så stänker det på klockaren” och rätt som det var blev jag uppbjuden till ”damernas tjyvdans” varunder jag anhöll och beviljades ”sista dans” vilket automatiskt medförde ett löfte att fortsätta den inledde bekantskapen på en något mera ostörd plats.

Nu gällde det att få fatt på skolchefen och försökte utverka någon timmas extra permission.

Han var just på väg att försvinna ut genom grinden med ett Bläckfisktag om livet på en välsminkad skönhet när jag klev fram och gjorde en av de snyggaste hälsningar jag ditintills presterat kombinerad med en anhållan som säkert höjde skolchefens prestige i damens ögon med flera Decibel.

Han blinkade lite åt mej och tittade bor mot den plats där min ”erövring” stod (och hoppades) och beviljade muntlig permission till klockan 06.00 på söndagsmorgonen.

Tydligen var han större kännare av det kvinnliga psyket än jag och ansåg att det räckte till.

Det gjorde det och i god tid innan den beviljade tiden var tilländalupen låg jag åter i tältet med en erfarenhet – och som det senare visade sig – några tusen flatlöss rikare.

- På måndagsmorgonen kom Anders och talade om att han fått ”bagg”.

När vi pumpat honom på vilken flicka han varit med i stan och till slut fått honom att tala ut störtade hela soldatvolontärskolan till sjön och tvättade underliv.

Ryktet spred sig och på kvällen stod även studentplutonen (som låg på samma kompani under sommaren) i tvättbaljan.

TILL GNISVÄRD

Tre veckor går fort. Vi satt återigen på cyklarna. Marschmål Gnisvärd på västra sidan av ön. Vi kom dit och så utbröt ”Barnens Dag”.

En av Visbys stora fester där ungarna pressar i sig sockervadd och farsans plånbok krymper.

Permission beviljades alla till klockan 06.00 på måndagsmorgonen.

Klockan 07.30 skulle övningarna börja.

Vi var trötta. Isynnerhet Alex som motvilligt och utan ordnad utrustning ställde upp klockan 07.35.

Fem minuter försenad

Skolchefen och furir S stod och tittade på. Klockan blev 08.00 innan allt var klart.

Det var exercis 1 (ex 1) enligt programmet.

På skrivavstånd (cirka 300 meter) ifrån varann ställde skolchefen och furir S upp sig och sen fick vi springa mellan dom.

Hur vi än ansträngde oss stod alltid någon fel men till sist var första timmen slut.

Andra timmen var det exercis 2 (ex 2). Vi använde femminuters raster till att klä om och hämta utrustning. Även tunga vapen (kulsprutor) skulle med. I stort sett var andra timmen lika med första. Skillnaden bestod dock i att vi nu för det mesta höll oss i höjd med gräsrötterna med hela koppen.

Vi var rätt starka och inga fick några fysiska men. Vad beträffande dom psykiska så var vi redan hjärntvättade.

Timmen var slut och vi också (lite grann i alla fall).

Som avslutning sa skolchefen: ”Jag antar att det är sista gången som den här skolan inte passar en uppställning efter en permission – han lät furir S få ordet och han antog precis samma sak. (Källa: 2054)

När vi lagade kulhål med tuggummi

Och det hände sig vid den tiden att från regementsledningen utgick ett påbud att volontärskolan skulle bestrida vakthållningen av I 18.

Med vapnen i högsta trim vad vården anbelangar står vi på kaserngården beredda för avlämning.

Vi var en ansenlig skara. Precis lika många som ännu i dag svarar för Kungliga Slottet var också vi, detta år 1943.

Klockan slår sex dånande slag och som skjuten ur en raketramp störtar dagofficeren ut genom kanslihusdörren och gör halt så att gruset stänker om stövlarna.

Med en röst som hotar att spricka lämnar vaktchefen av.

Visitationen är över och dagofficeren ger order om avlösning.

Vaktchefen skall nu marschera ut genom kansligrinden och verkställa denna. Ett skådespel som varenda dag följes av en stor el av regementets för tillfället lediga personal. Varenda en av soldaterna kan avlösningens olika faser utantill och varje gång är det lika spännande att se hur vaktchefen klarar detta mandomsprov. Alla vet också precis när vaktchefen är ny. Skogstelegrafen fungerar som alltid perfekt på regementet och i dag är förväntningarna särskilt stora eftersom de hatade ”kaninerna” skall gå vakt.

Vaktchefen svettas så att närapå hjälmen är våt på utsidan.

Ansikte mot ansikte med vaktstyrkan står han där och upptäcker till sin fasa att han glömt bort hur han skall få styrkan att röra på sig.

Äntligen kommer han på kommandot: ”Avdelning vänster om marsch”, men glömmer att han står vänd mot truppen och samtidigt som denna sätter igång mot grinden gör han världens flottaste marschanträde åt motsatt håll.

Ensam vandrar vaktchefen med taktfasta steg mot upp mot kasernen och utan befälhavare traskade vaktstyrkan mot grinden.

Särskilt långt kommer dock inte vare sig vaktchef eller vaktstyrka för dagofficeren avbryter och hela avlämningsproceduren göres om.

Vi, den passfria delen av vaktstyrkan, ligger på sängarna och vilar upp oss till det blir dags att gå ut till poststället.

Då och då sticker vaktchefen in skallen och kontrollerar att ingen har oordnad klädsel. Det är första gången vi går vakt och vi ligger nästan i ”givakt”. Inte en knapp är oknäppt och inte ett dammkorn kan hittas på någon marschsko.

Plötsligt small det till så att murbruket föll av väggen även inne hos oss.

Med ett språng var vi på fötter och störtade in till chefsrummet. Med ett mycket förvånat utseende satt chefen och tittade på pistolen som rykte och när vi tittade upp mot taket vittnade ett cirkelrunt hål i detta om vilken väg kulan tagit.

Sakta rann lite trävirke ner över bordet och samlade sig i en liten hög.

Någonstans inne i bataljonschefens rum skulle kulan finnas. Men var?

Det var lördagskväll och rummet var låst. Nu var goda råd dyra men en välutbildad soldat fattar snabba beslut, så även i detta fall.

Ett par man beordrades till ”markan” för att köpa tuggummi. För en gångs skull hade vaktchefen pengar så vi slapp ”lägga ut”.

Så fort tuggummipaketet anlänt beordrades samling i chefsrummet där vi efter en kort orientering om vilka följderna skulle bli om någon så mycket knystade om vad som hänt fick sätt oss i en ring runt chefen och tugga allt vad vi var värda.

Efter cirka fem minuters tuggning kommenderades tuggning ut och chefen undersökte handgripligt om avsedd verkan var nådd.

Han var inte nöjd och vi tuggade vidare. Efter ytterligare fem minuter klev han upp på bordet oh vi fick nu servera det färdigtuggade tätningsmaterielet. Med pistolen i hölstret och säkrad den här gången stod vaktchefen iförd full mundering mitt på bordet. Nedanför i ring stod vi och tittade upp mot den väldige. Käkarna malde oh då och då sträckte en av oss upp ett färdigtuggat gummi. Oftast fick vi det i retur med uppmaning att tugga om. Sakta fylldes hålet igen och snart var chefen någorlunda nöjd med resultatet.

Vi beordrades in till vaktlokalen och märkligt nog hade chefens lust att kontrollera vår utrustning avtagit avsevärt vad det nu kunde bero på.

Vi fick ett relativt hyggligt vaktdygn och vi hörde heller aldrig något mera av skottet. (Källa: 2055)