Johan Jacob Viktor Ahlström

Reste år 1853 till New York i Amerika där han fick arbete på Stodarts piano manufactory som stämmare med en lön av 6  dollar i veckan. Efter några år i New York flyttade Ahlström till Red Bank i staten New Jersey där han etablerade sig som  musikhandlare och musiklärare.

När orolighetern började mellan nord- och sydstaterna organiserade han ett kompani milissoldater där han själv valdes till kapten av soldaterna. Men eftersom han inte kunde ta ut någon lön som miliskapten var han tvungen att fortsätta med sina musik-lektioner. Han började studera de militära reglementena samt andra militära arbeten på engelska och gjort bekantskap med en del inflytelserika personer blev han slutligen på divisionsgeneralen Parkers rekommendation utnämnd till kapten vid 14th New Jersey Infantry Regiment med en lön av 130 dollar i månaden. Regementet rekryterades på sommaren 1862. Under befäl av överste William S. Truex var regementet färdig-organiserat den 8 juli och förlades i Camp Vrendenburgh för utbildning. Kompanierna var i huvudsak rekryterat i centrala Jersey, fyra var från städerna Trenton och Elisabeth och sex kom från Monmouth, Ocean och Middlesex counties. Soldaterna var in-mönstrade på tre år räknat från den 26 augusti 1862. De framhöll stolt att de varken var inkallade eller tvångsvärvade utan frivilligt värvade amerikanska patrioter. Ahlström utnämndes till chef för Kompani C. Regementet spelade en stor roll vid Washingtons försvar och för sitt orubbliga mod inför en numerärt överlägsen konfedererad styrka vid slaget vid Monocacy nära Frederick i Maryland, varefter regementet blev känt under namnet "The Monocacy Regiment". Tillsammans med andra regementen i 6 armékårens 3 division erhöll regementet general Sheridans beröm för sin stora tapperhet och stridskvalite vid de federalas seger vid Cedar Creek i Virginia. Trettiofyra månader av oavbrytna marscher och stridande hade minskat manskapsstyrkan från 950 till 230. Totalt kom 1.384 män att tjänstgöra i regementet under kriget. Regementet för-flyttades till Monocacy Junction i Maryland där tjänstgöringen i huvudsak bestod i att vakta järnvägsbroar och andra viktiga installationer vid Upper Potomac fram till den 9 juli 1863 då regementet anslöt till huvudarmén. Den 30 oktober förlades regementet nära Bealeton Station i Virginia för att den 7 november förflyttas till Rappahannock floden där de deltog i striderna som fördrev de konfedererade från området intill floden. Men det första stora provet blev vid Locust Grove där regementet stred med stor tapperhet och förlorade 16 man stupade och 58 man sårade, de första förlusterna så här långt i kriget. I striderna i de "Wilderness" var regementet invecklad i flera timmars svåra strider. I strider med den konfedererade generalen Longstreets styrkor den 8 maj var regementet delaktig i att kunna driva tillbaka de fientliga trupperna. Vid Hanover Court House låg man i de främsta linjerna, vid Cold Harbor förlorade regementet 240 man på två timmar. Direkt efter striderna vid Cold Harbor utnämdes Ahlström till major och förflyttades den 11 juni till 3rd New Jersey Cavallery Regiment. Där tjänstgjorde han i staben. Deltog direkt därefter i striderna vid Whiteoak Bridge.

Brev till brodern Ludvig, daterad, Head Quarters, Third Division Third Corps March 7th 1864:

"Jag har sett döden i alla möjliga former, det är icke något lekvärk att marschera opp emot fienden när kulorna vissla omkring öronen, det går väl för sig medan striden rasar som hetast, men det är hemskt när allt är över och man har tid sitta ned och tänka på saken och undra hur fan det är möjligt att man kan vara vid liv ännu, det är en besynnerlig scen efter en batalj det är omöjligt för mig att beskriva det, första gången är det en ryslig syn att se högar utav blodiga lik över allt omkring men när man blir vand därvid sätter man sig lugnt ned och äter sin kvällsvard. Jag har det mycket bra för det närvarande, jag tjänstgör nu vid General Staben, såsom Provost Marshall af 3dje Divisionen 3dje armé Corpsen, bestående utav 12 infanteriregementen och ett Batteri af artilleri, jag har överseendet af ordning o disciplin, har hand om fångarna, beskyddar innevånarna ifrån våld och plundring, emottager och utdelar rekryter till regementena o s v. Jag har just varit ut och låtit avtaga mitt porträtt till häst, vilket jag härmedelst skickar till dig, du tar det naturligtvis hem så mamma och flickorna få se det......"

Brev till brodern modern, daterat Head Quarters, 3d N. J. Cavalry Sept. 16 1864:

"Sedan jag sist skrev hem har jag haft fullt upp att göra, Sommar campaignen öppnades den 4 de maj och sedan dess har armén varit uti beständig rörelse, den 5 te mötte vi fienden uti The Wilderness (Wildmarken) där hade vi en blodig batalj som varade sex dagar, det var hårt arbete och kostade många tusende livet, första dagen när vi avancerade emot fienden träffade ett 12 pund shell mitt ibland vår General stab det avtog foten på en af officerarna och dödade 3 af våra hästar, jag hade ett duschbad utav blod men undslapp helskinnad, den 11 te marscherade vi, den 12 te mötte vi fienden vid Spotsylvania där hade vi en annan stor batalj, där var den mest hårdnackade strid jag någonsin har sett, på ett ställe hade fienden fem kanoner uti en förskansning som de fäktade över envist för 12 timmar under den mest förfärliga kanoneld, slutligen tog vi förskansningen med storm, jag har sett många slagfält och döden uti alla möjliga former, men en sådan syn som jag hade där hoppas jag att jag slipper att se igen, innanför bröstvärnet var marken betäckt med lik där de låg i högar på somliga ställen 5 a 6 på varandra, somliga voro ännu vid liv så att man kunde se här och där ett huvud eller en arm röra sig uti massan, utanför låg våra döda och sårade, somliga voro så genomborrade utav kulor att de kunde icke bli igenkända. när striden var över var manskapet så uttröttade af den starka sinnesspänningen de hade varit uti så länge att många föll genast uti sömn de låg rakt ned på blodiga marken ibland liken, jag såg på ett ställe en sårad man på honom låg två döda och ovanpå högen låg en af våra män i djup sömn, vi förlorade uti dessa två bataljer omkring 40.000 man, nu följde en mängd manövrer, marscher och mindre träffningar som upptog tiden till den 1 juni, då börjades bataljen vid Cold Harbor där var 3 dagars hård fäktning, genast efter denna bataljen lämnade jag General staben emedan jag blev utnämnd till major vid 3dje New Jersey Cavalleri Regimentet, där jag blev inmönstrad den 10 de juni, den 12te var jag med mitt nya Regemente uti bataljen vid Whiteoak Bridge, den 24 o 25 Weldon Rail Road, 17 aug. Winchester, 21te Summit Point där kom jag nära på att stå i vägen för en kula, män slapp undan med en lätt skråma, 22dra Charlestown, 25te Kearnys-ville, där träffade ett stycke af ett shell min pistol som jag hade uti bältet utan att skada mig, den 31sta aug. och 1sta sept. Limestone Ridge och slutligen i förrgår den 13de Opequan Creek, där gjorde vi en briljante charge, tillfångatog ett helt infanteri Reg. (8 de Syd Carolina) med fanan, översten o alla hans officerare, det var en ganska intressant affair. Den 8 de aug. blev mitt Reg. transporterat från Potomac armén till General Sheridans armé uti Shennandoa dalen emellan Blå ryggen och Alleghany bergen där vi ha opererat sedan dess, uti rörelse beständigt, ofta har det varit så hett att vi ha legat stilla om dagarna och marscherat om nätterna, vi ha hård tjänstgöring det syns också på våra hästar, utav 1200 har Regimentet förlorat 800 på fyra månader. Jag har det nöjet att träffa mina gamla kamrater emellanåt, 14 de Regimentet är även uti denna armé, det är ett präktigt Regemente, utmärkt för tapperhet, det var uti bataljen vid Monocany och besynnerligt nog på samma fällt där vi voro kamperade två månader var den hetaste striden och där är nu en stor del utav det 14 de begravna, överstelöjtnanten som kommenderade föll först därpå alla officerarna den ena efter den andra när han kom fram och tog kommando, 3 utav dessa dödade, 5 fahnbärarare blev nedskjutna efter varandra, när Regimentet kom ur striden återstod endast något över 80 män......"

"Kl. 2 på morgonen den 19 de, vid dess utsatta tiden var hela Sheridans armé uti rörelse, det var turen för vår kavalleri brigad att vara i fronten för dagen, vi attackerade vid soluppgången, drev fienden från hans position, avsteg och fäktade till fots till infanteriet hann att komma upp, och våra batterier gick uti position, och så börjades den blodiga bataljen vid Opequan, där var hårdnackad fäktning på båda sidor till kl. fyra på efter.m. då kavalleriet chargerade fiendens vänstra flygel, du kan föreställa dig vad effekt det måste ha att se en massa utav tiotusen kavalleri komma rusandes uti ett moln af rök och dam, fienden bröt och flydde i alla direktioner, vi tog 15 kanoner, 3.500 fångar och en mängd fanor, vi fortfors att förfölja till sent på kvällen, uti en liten by blev jag omringad tillsammans med en del utav mitt Regemente o kom nära att bliva tillfångatagen, men jag högg mig igenom och undkom med största delen utav mitt manskap. Dagen därpå hade vi en mindre träffning, den 21sta stod bataljen vid Ficher's Hill där tog vi 22 kanoner och 1000 fångar, den 22dra hade vi en fäktning vid Millford, den 23dje 24, 25, 26, 27 marscherade vi, den 28 de bataljen vid Waynesboro, där hade jag ett annat äventyr, mitt Regemente blev avskurit ifrån Divisionen, den enda vägen för oss att komma tillbaka var att passera opp en väg, förbi en hel linje utav fiendens infanteri, jag hängde på sidan af min häst med högra benet uti sadeln, liksom en indian, och passerade oskadad, men två kaptener och tolv män föll på vägen, denna batalj fäktades endast utav vår 3dje kavalleri Division, varemot fienden voro två gånger så starka och hade både infanteri och kavalleri, vi drog oss tillbaka, marscherade hela natten och kamperade följande dagen vid Bridgewater där vi låg stilla för några dagar, den 2 oct. vid middagstiden blev vi attackerade utav fiendens kavalleri, vi fäktade till det var mörkt och bibehöll vår position på ena sidan om en ström, på den andra var fienden, vi förblev så för tre dagar utan att avlossa ett enda skott på varken den ena eller andra sidan. Den 6 te på morgonen bröt vi upp och marscherade, frampå eftermiddagen just som våra trupper passerade över Shennandoa floden vid Brocks gap, kom fienden i sikte, jag blev utskickad med fyra kompanier att hålla fienden tillbaka uti bergspasset medan vår kolumn passerade, jag fäktade för två timmar, men blev slutligen omringad, som jag icke är hågad att bliva tillfångatagen beslöt jag att försöka min goda lycka igen och slå mig igenom, jag drog mitt manskap tillsamman och gjorde ett desperat anfall, min goda häst som jag förut ridit uti fjorton bataljer föll här genomborrad utav en gevärskula, jag hoppade upp på en annan som var utan ryttare, och under ett riktigt kulregn lyckades jag att komma undan helskinnad men förlorade nära hälften utav manskapet. De två följande dagarna marscherade vi och hade två träffningar på vägen med fienden som fortfor att följa oss. Den 9 de vid dagningen formerade vi linje och attackerade fienden vid Tom's Brook, mitt Regemente var först uti elden, vi bröt igenom fiendens leder stormade en höjd och tog ett batteri bestående utav 6 kanoner just som artilleristerna voro sysselsatta med att skjuta på våra avancerande trupper, det dröjde icke länge förrän fienden var uti full flykt uti den allra största oordning vi smidde medan järnet var varmt och förföljde för 20 mil uti fullt gallopp, varunder vi erövrade ytterligare 5 kanoner, tillsammans elva, en hel train med vagnar innehållande forage, proviant och ammunition, även tre Generalers Högkvarters vagnar med deras kläder papper och andra tillhörigheten, samt fyra fanor och 1000 fångar, uti denna striden hade jag återigen en häst skjuten under mig, vid ett tillfälle när jag hade en liten dispyt med några fientliga ryttare om en fana som jag gärna ville ha, satte en utav dem en revolver för bröstet på mig, två gånger och klickade bägge gångerna, det är vad jag kallar god tur, jag hade endast två män med mig, den ena blev nedskjuten men den andra dödade fanbäraren och tog fanan varpå de övriga tog till flykten, detta var en af de mest intressanta bataljer jag har deltagit uti.

Vi såg icke till något utav fienden igen förrän den 13de när han attackerade oss vid Cedar Creek, men drog sig tillbaka efter en kort träffning. Den 19de okt. fäktades bataljen vid Cedar Creek, fienden attackerade kl. 4 på morgonen det såg illa ut för oss i början, vänstra flygeln började att giva vika och vid middagstiden hade redan förlorat 5000 män och 24 kanoner, jag var på högra flygeln och visste icke huru illa det stod till förrän vår Cavalleri Division blev beordrad till vänster för att förekomma en allmän reträtt, på eftermiddagen när infanteriet var formerat igen avancerade vi igen och innan kvällen hade vi en fullkomlig seger, vi tog 1800 fångar 51 kanoner samt en train med vagnar och ambulanser. Sedan dess ha vi haft tre bataljer näml. 12te nov. vid Mount Sions Church, 22dra nov. Mount Jackson och 21sta dec. New Market, därmed slutades fälttåget uti Shennandoa dalen för 1864. Shennandoa är ett indianskt namn och betyder Dödens skugga, det är ett riktigt passande namn för platsen, för tre år sedan var denna dalen ett riktigt paradis men sedan dess har kriget rasat så förfärligt här, att nu återstår endast en ödemark. Våra arméer ha gjort stora framsteg på senaste året, vi hålla nu alla de stora städerna på Atlantiska kusten, Mobile, Charleston, Savanna och Wilmington, Rebellernas resurser är nästan uttömda och det är icke möjligt att kriget kan räcka mycket längre, för min del har jag haft nog utav det, det är ett hårt liv och alldeles icke något lekwärk, jag har likväl ingen orsak att vara missnöjd, jag har haft god framgång, jag har varit uti detta Regimentet endast åtta månader och är redan första major och näst i kommando, du må tro att våra Cavalleri Regementen är storartade bestående utav 1200 man, varje Reg. har en Överste, en Överste Löjtnant och tre Majorer, Översten utav mitt Reg. kommenderar nu en Brigad och väntar snart befordran. Vårt kavalleri är väl utrustat, varje man är försedd med en räfflad carbin som skjuter sju gånger med en laddning, en revolver skjuter sex gånger med en laddning, samt en skarp slipad sabel, rebellerna har också mycken respekt för oss, de säga att vi kan ladda om måndagen och skjuta hela veckan utan att ladda igen...."

Brev till modern daterad, Remount Camp, Pleasant Vally M. d.. March 11te 1865:

"Den 27de Feb. kl. 6 på morgonen marscherade General Sheridan med 12000 Cavalleri opp Shennandoa dalen, aftonen förut blev jag beordrad att rapportera hos Generalen för instruktioner, nämligen att taga kommando utav allt manskap som blev lämnat uti lägret, ett batteri af artilleri, hava vagnarna lastade och marschera alltsammans tillbaka över Potomacfloden in uti Maryland, det tyckes icke vara någon lätt sak att hantera 1200 vagnar varje vagn dragen utav sex mulåsnor, men så fullkomlig är organisationen och disciplinen här, att två timmar efter Cavalleri Corpsen marscherade var trainen uti full rörelse och i god ordning på vägen till Maryland, dit vi anlände efter tre dagars marsch. Jag är nu uti Remount Camp i kommando utav 1sta Brigaden af 3dje Divisionen. Detta är en Kavalleri station och en allmän depå för rekryter män utskickade från hospitalen o s v där de är utrustade exercerade försedda med hästar samt härifrån utdelade till Regementena. Jag är här uti gott kvarter och anser mig ganska lycklig att ha undsluppit detta svåra fälttåget, det har regnat och stormat nästan hela tiden sedan expeditionen gick ut. Den 2ra mars hade de en batalj vid Fishersville där Sheridan tog 1340 fångar och sex kanoner, fångarna anlände här igår, Sheridan är på vägen till Lynchburg och har troligtvis vid denna tiden erövrat den staden, jag längtar att höra ifrån mitt Regemente vem och huru många ha bitit uti gräset denna gången. Det ser nu ut på allvar som om kriget snart kom att sluta, vi ha nu sådant övertag över rebellerna att de kunna icke länge hålla ut. Många af våra officerare börja redan på att spekulera på att gå till Mexico och slåss med fransoserna så fort som detta kriget slutar, och är ivrigt sysselsatta med att studera spanska språket, för min del föredrar jag att stanna uti Förenta Staterna, jag kan likväl icke säga vad inflytelse en Generals fullmakt kunde hava över mig, vi ha många lysande anbud ifrån Mexikanska ministern, amerikanska officerare med den praktiska erfarenhet som vi ha uti tjänsten är mycket eftersökta....."

---------------------------------------------------------------

En tapper svensk som skattat år förgängelsen. Enligt bref till här bosatta anhöriga har musikhandlaren, major J. J. Viktor Ahlström, född 1830 i Karlskrona såsom äldste son till den bekante, från Gotland bördige musikern och tonsättaren J. N. Ahlström, 2 dennes aflidit i sitt hem i Long Branch, New Jersey, i hvilken fashionabla badort A. i början af 1860-talet öppnade en musikhandel, som han alltjämt sedan innehaft och vidare utvecklat.

Ahlström, som innan han 1850 for till Amerika, läst på officersexamen och varit antagen som volontär vid Uplands dragoner, var, då det stora amerikanska inbördeskriget utbröt, officer vid milisen i New Jersey samt erhöll anställning som kapten med anställning i general Ulysses Grants generalstab och befordrades sedan till major vid ett dragonregemente, tillhörande general Sheridans armé.

Kastad midt i hetaste kriget fick Ahlström nu tillfälle att gång på gång visa prof på rådighet och en tapperhet, som gjorde det svenska namnet heder. Efter kriget återgick han till sin borgerliga näring och framlefte sina dagar i ostördt lugn, högt aktad af alla, som gjorde sig därunder äfven känd som en lycklig kompositör.

Ahlström sörjes närmast af änka, född Boije från Stockholm, och Nordamerika, samt af två yngre bröder därstädes och af tre systrar här hemma, bland hvilka en gift med fabrikör Gustaf Forsberg härstädes. (Källa: 1266)