Niklas Alfred Österberg

Persersvenskarna åter i hemlandet

En gotlänning med bland dem

(1915) De första persersvenskarna har nu återkommit till hemlandet. I fredags passerade de första hemvändande Långsele. De voro majoren A. Andhén, tillhörande Helsinge regemente, och hans fru, hvilken varit sin man följaktig, kapten V. Zettergren vid Älfsborgs regemente samt kapten N. A. Österberg från Sollefteå. Dessa tillhörde den första gruppen, den andra är troligen just nu i Petersburg och den tredje kommer ännu några dagar senare. General Hjalmarson själf kommer emellertid icke till Sverige; han gör sina kamrater sällskap till Petersburg, men där tar han afsked af dem och anträder fortast möjligt färden till Kina. Som förut meddelats, har från detta land kommit meddelande om att upprätta ett gendarmeri äfven där, och General Hjalmarson skall nu närmare undersöka förutsättningarna härför.

Resan har tagit 17 dagar i anspråk, medräknadt den tid uppehåll gjorts på vägen.

Af de nu hemkomna är, såsom våra läsare torde hafva sig bekant, kapten Österberg bördig från Gotland. Det torde då intressera att höra hvad hr Ö. hade att berätta om hemfärden och vistelsen ute i det fjärran landet hvarom han vid en kortare intervju som en medarbetare i Härnösands-Posten hade med honom i Sollefteå hamn meddelade följande:

Resan hade tagit 17 dagar i anspråk medräknadt den tid vi gjort uppehåll på vägen. Vi stannade nämligen tre dagar i Baku, en i Moskva och en i Petrograd. Allt hade gått efter beräkning, och trots kriget hade inga större afbrott inträffat, i Persien hade vi icke så värst stor känning af kriget, men visserligen arbetade båda de krigförande parterna på att få landet på sin sida, men det torde vara tvifvel underkastadt om någondera lyckats att få Persien att öppet taga parti för den ena eller den andra parten.

”På sista tiden ha vi tyckt oss märka, att ryssarna icke längre med allt för blida ögon sett vårt arbete där ute, och de blefvo nog ganska glada, då vi fingo order att resa hem. Hvad deras antipati mot oss beror på, är icke godt att säga. Ett faktum är emellertid, att en sådan förefinnas.

Dem efter Novoje Vremja i pressen återgifna uppgiften, att gendarmeriet skulle ha lagt beslag på persiska statskassan, voro icke sanning. Tidningen hade gjort ett berg af ett sandkorn. Det var nämligen en del krångel med utbetalningen af aflöningarna, och svenskarna vidtogo då anstalter för att undersöka, om några pengar öfver hufvud funnes att tillgå. Denna åtgärd förvrängde emellertid Novoje Vremja på kändt sätt. Intet tvifvel råder om, att de belgier, som hade hand om rikets finanser, hade inspirerat denna artikel. Emellan dessa och gendarmeriet var förhållandet icke det bästa. Genom sin brådstörtade resa gå persersvenskarna emellertid icke miste om något af sin lön, ty den finnes deponerad i svenska banker.

Samma tidnings beskyllningar mot svenskarna för at ha bedrifvit en öppen propaganda för Tyskland betecknade kapten Österberg som grundfalsk. De hade minsann haft annat att göra än att uppreta befolkningen mot Ryssland och England.

”Ganska trefligt, men kolossalt ansträngande. Det värsta var matförhållandena. Det hände ofta, att vi voro ute på månadslånga expeditioner, och då fingo vi hålla till godo med den kost, kunde uppbringas på den ort, där vi för tillfället befunno oss, och den var ofta långt från bra.

Herr Ö. är en man i sina bästa år, född 1871. Han började sin militära bana 1890, afl. und.-officersexamen 1893, blef sergeant 1895 och utnämndes till fanjunkare och kompaniadjutant 1909. Utom sin tjänstgöring vid Västernorrlands regemente har han tjänstgjort vid 6:e arméfördelningens stabsexpedition åren 1901 och 1906 och vid generalstabens topografiska afdelning såsom fältmätare och nivellör. I Persien dit han afreste i dec. 1913, har han haft anställning som organisatör och ledare för de topografiska arbetena. Det torde vara mycket obestämdt, om han kommer att återvända till Teheran, i alla händelser torde det i så fall komma att dröja länge. (Källa: 201)