Föregående sida

Tom Ingelse

f. 13/11 1920 på Java, Nederländska Ostindien (Indonesien), d. 27/6 2003 på Östersol, Östergarn, Gotlands län. Han begravdes den 18/8 2003 på Visby norra kyrkogård, avd. 108, nr. 5.

------------------------------------------------------------------

Tom gifte sig 1:a gången med Mary Edit Elisabet Johansson f. 7/9 1921 i Vist, Östergötlands län, d. 13/3 2002 i Högalid, Stockholms län. Skilda den 6/5 1952.

Barn:

Elisabet Maria Ingelse f. 31/10 1953 i Högalid g. Myrvold.

 

Tom gifte sig 2:a gången den 8/6 1952 med Gurli Margareta Gelotte f. 18/3 1926 i Maria Magdalena, Stockholms stad, d. 15/9 1999 i Visby, Gotlands län.

Barn:

Robert Tom f. 15/10 1952 i Johannes. Gelotte.

Mark f. 5/12 1956 i Spånga.

Ann Charlotte f. 24/2 1962 i Visby. g. Ingelse Troell.

  

Tom föddes på den holländska ön Java dit hans fader rest så som storviltsjägare och blivit bosatt. Fadern slöt emellertid med jakten och återtog sitt gamla yrke som apotekare dels i Batavia (Nuvarande Djakarta) dels i Bandung, en mindre stad bland bergen.

Tom arbetade som chefsdekoratör vid Domus i Visby.

   

Tom tog realexamen i en holländsk skola. Man talade holländska i familjen men malajiska med de infödda. Efter skolan blev han inkallad till militärtjänstgöring som pågick i 13 månader. Han tillhörde pioniärtrupperna. En vecka innan han skulle mucka utbröt kriget kriget med Japan. I februari 1942 invaderade japanerna Java. Tom tillhörde där en grupp som hade till uppgift att bl a spränga broar. På en vecka bröt försvaret samman och 93000 holländska och infödda soldater kapitulerade.  Bland dem som togs tillfånga var en grupp fanatiska holländare som trots kapitulationen fortsatte att slåss mot japanerna. De höll på att spränga en bro när de helt plötsligt blev omringade av japanerna. I den holländska gruppen ingick även Tom Ingelse. De omringade männen fick slänga sina vapen i en hög och rada upp sig med ryggarna mot fienden. De var ohyggligt rädda. Gjorde upp huvudlösa planer på flykt. Tom tänkte att om skottet missade kunde han kanske försöka spela död. Skottet kom dock aldrig. Fångarna föstes i hop i ett läger och fraktades med lastfartyg till ett fängelse i Singapor. Under resan kom en av de andra fångarna fram till Tom och delade sin risportion med honom. Han fyllde år och bjöd på det enda födelsedagskalas han kunde åstadkommma.

I Singapor stuvades fångarna in i heta stinkande godsvagnar med löfte om att föras till rekreationsläger i Siam. Rekreationslägret visade sig vara ett arbetsläger vid den beryktade Dödens järnväg genom Burmas djungler.

62.000 holländare, amerikanare, australier och engelsmän byggde den 400 kilometer långa järnvägen under svält och unbäranden, sjukdom och död. Det sägs att under varje syll ligger liket av en krigsfånge.

Lägret i djungeln flyttades tre gånger allt eftersom järnvägsarbetet fortskred. Till mat fick man en skål ris om dagen. Den som ville ha något tilltugg fick skaffa det själv och smuggla in det i lägret. Lägret var endast inhägnat med ett litet bambustängsel. Men det var ändå ingen som kom på idén att rymma med hela djungeln runt omkring.

De fysiska umbärandena var nog så plågsamma. Men det värsta var att inte få några underrättelser utifrån om hur kriget fortskred, att gå där i död ovisshet. Man stal radiodelar av japanerna och byggde små radiomottagare. Man började smuggla. Bytte klockor och ringar mot tobak och mat och frukt av siameserna i byar som passerades på väg till järnvägen. Smugglingen var en livsfarlig hantering som länge bedrevs med framgång. En gång blev emellertid Ingelse tagen på bar gärning. Han tillhörde en vedpatrull som skickats ut för att samla ved till köket. I ett tjockt bamburör gömdes de varor som skulle bytas mot mat och tobak. Den här gången var det en tröja. Siamesen som var den andra parten i affären satt gömd uppe i ett träd och vedpatrullen gick nere på marken och sökte ved. Man talade med orörliga läppar och blicken i marken för att inte föråda sig för vakten. Man lyckades skicka upp tröjan, men siamesen vägrade att skicka ner något i utbyte. Fångarna blev oförsiktiga, fodrade att få tillbaka tröjan, och Ingelse blev tagen. Situationen var alvarlig. Ingelse visste hur smugglare behandlades. Han chansade på ett fräckt motdrag, och efter den dagen beställde vakterna ibland en höna eller något annat som fångarna fick smuggla in till dem.

Över 12.000 krigsfångar dog i Burmas djungler. Efter ett och ett halvt år var järnvägen klar och de överlevande forslades tillbaka till Singapor. Där ställdes de upp på led och fick tåga ombord på den franska lyxkryssaren Felix Russer som väntade i hamnen. Båten var skinande ren, inbjudande matångor fick de utmärglade fångarna att dra efter andan. De tågade förbi en simbassäng och skuffades ner i lastrummet. När alla 2.000 fångarna trängt sig in skruvades luckan på och då stod alla upprätt, packade som sillar.

Under resan vars destination ingen visste, livnärde sig fångarna på söt fisksoppa. En gång under resans gång blev fartyget utsatt för ett engelskt bombanfall. Om fartyget hade blivit träffad hade fångarna inte haft en möjlighet att ta sig ut. Bomberna missade sitt mål och en vacker dag skruvades luckan av och fångarna fick komma upp i dagsljuset. De såg en syn som tog andan av dem. Japan i full vårblom. Doftande körsbärsträd kantade deras väg genom en liten japansk by där folk betraktade dem med vänlig nyfikenhet.

Målet för färden var ett krigsfångeläger precis som man ser det på bio. Omgärdat av tjocka taggtrådsstängsel, ett vakttorn med kulspruta, utmärglade fångar med slöa blickar. När vi såg de skugglika mäniskorna som hade varit i lägret en tid försvann vårt sista hopp, säger Ingelse.

Arbetet i gruvan gjordes i skift. Man arbetade i 12-timmarspass i en livsfarlig kolgruva där inga som helst säkerhetsåtgärder var vidtagna. Man arbetade tio dagar och var ledig den elfte. Ledigheten bestod av exercis och japansk propaganda. Den dagliga portionen ris var minimal, räckte nätt och jämt till att uppehålla livet. Den som inte orkar arbeta är sjuk, hette det. Den som är sjuk behöver ingen mat. Enda chansen att överleva var att till varje pris hålla sig på benen. Efter ett år i kolgruvan vägde Ingelse 45 kilo.

En tidig morgon när Ingelse och hans skift var på väg ner i gruvan började ett rykte cirkulera. Kriget var slut. Ingen vågade tro på det förrän japanerna sa: Ni behörver inte gå ner i gruvan. Snart dundrade amerikanska flygplan över lägret. Flygblad regnade över fångarna som på tre språk kunde läsa att det verkligen var sant, kriget var slut.

Den första rediga tanken gällde mat. På taket till en av barackerna ritade man med stora bokstäver FOOD. Amerikanarna uppfattade bönen och återvände med mat och cigaretter. Före detta krigsfångar och japaner slogs om maten, alla var lika uthungrade. Många tog också hämd på de värsta japanska plågoandarna.

Krigsfångarna skickades i karantän fyra månader för att återhämta hälsa och krafter något så när. Ingelse hamnade på Filippinerna och där återfördes han med en av sina bröder. På vägen till Manila passerades Nagasaki som i augusti 1945 till stora delar totalförstördes av en av de första atombomberna. De var en chock att se förödelsen, säger Ingelse.

Färden till Filippinerna skedde på ett hangarfartyg. De f d fångarna fick rikligt med mat och spelade fotboll på däck. Efter fyra månaders rekreation i Manila tog sig Ingelse tillbaka till Java där han återförenades med sin familj. Hemmet var dock förstört så familjen beslöt att flytta till moderlandet Holland. Där bosatte man sig i Amsterdam.

Efter ett flertal olika turer hamnade Ingelse i Sverige och 1962 kom han till Gotland där han fick ett jobb som reklamchef på Domus i Visby. (Källa: 771)

 

 

 

Tom Ingelse från Visby målar om tiden som japansk krigsfånge i Burma

  

- Av LARS SCHILL –

 

 

Tom Ingelse – gotländsk konstnär med personliga erfarenheter av krigsfångenskap i Burma under andra världskriget.

 

The story of a railway eller på svenska, historien om en järnväg.

Så kallar visbykonstnären Tom Ingelse en serie om 19 akvareller som han gjort ur minnet från sin tid som krigsfånge i Burma 1942–44.

En tid när han tillsammans med 68.000 allierade krigsfångar i japansk regi byggde en järnväg tvärs igenom Burma och Thailand.

20 januari hade utställningen vernissage på muséet för undervisning och dokumentation i Haag, Holland.

Sedan skulle Tom Ingelse gärna se att den kom till Gotland, det är ju här han nu verkar sedan drygt 20 år.

 

 

Tom Ingelse i ateljén med några av skisserna till serien om järnvägsbygget i Burma. På väggen till höger utställningsaffischen. (Foto: Ulf Glimfalk)

 

The story of a railway eller historien om en järnväg heter alltså utställningen som just nu visas i Haag.

Bakgrunden är den järnväg som 68.000 allierade krigsfångar byggde tvärs igenom Thailand och Burma vid den japanska ockupationen av Sydostasien under andra världskriget.

En 415 km lång järnväg som byggdes med primitiva redskap och under mycket hårda förhållanden. I den fria världen var denna för Japanstrategiskt viktiga förbindelse mycket lite känd. Största delen av krigsfångarna miste livet, däribland tusentals holländare, skriver Tom Ingelse i sin förklaring till bakgrunden.

- Jag tillhörde de lyckliga som överlevde denna period och detta är ett antal minnen från den tiden, såsom jag kommer ihåg det 40 år senare.

 

Inbjudan

Utställningsprojektet tog sin början i juni förra året. Då fick Tom Ingelse en inbjudan från muséet för undervisning och dokumentation i Haag.

Det var en bekant som visat bilderna för muséet och där konstaterade man att de utgjorde en länk som saknats länge. Det var en del av järnvägsbygget under kriget som de inte hade något dokument ifrån.

Eftersom man håller på att bygga ett nytt museum så ville de ha ner de 19 originalakvarellerna till januari i år. Den 20 januari var vernissagen och då fanns Tom Ingelse på plats.

En vernissage som blev ordentligt uppmärksammad. På plats fanns förutom museifolk även exempelvis 85 burma-veteraner. Holländsk radio och tv gjorde också inslag med anledning av utställningen.

 

Tårar

- Många besökare kom tårar i ögonen och sa att de kände igen sig på olika ställen.

Hollands prins Bernhard hörde också av sig per brev och lyckönskade. Ännu när Tom Ingelse kommit hem till Visby igen så fortsätter det att komma brev angående utställningen – en del från personer han inte visste levde fortfarande.

- Bara en person har varit negativ. Han menade att det saknades inslag av sjukdomar och japaner som slog krigsfångarna.

- Det är rätt i och för sig men han kommer troligtvis att hata hela sitt liv och ville inte känna igen det här. Jag var också utsatt för våldshandlingar men har glömt det.

Just avsaknaden av direkta våldshandlingar på bilderna är helt medveten.

 

Fredsinsats

- Delvis ser jag målningarna som en insats för freden. Mina barn har frågat i många år vad jag gjorde under åren i Burma. Så började jag rita, som ett dokument för dem och för de som överlevt.

- Jag gör det 40 år efteråt eftersom de dokument som kommer först handlar om våldet, det finns redan skildrat i böcker etc.

Tom Ingelse menar att när han nu kan se skeendet mera från distans så syns också det som var humoristiskt och inte bara våldet. Det direkt humoristiska har han dock inte tagit med, det kunde verka stötande på efterlevande till de krigsfångar som avled. Nu blir det mycket som ett foto.

Det var också denna typ av dokumentation som det holländska muséet tyckte var intressant och nytt.

Avsaknaden av direkta våldshandlingar på akvarellerna betyder dock inta att allt är frid och fröjd på bilderna, men stämningarna antyds mera diskret.

 

Begravning

På en bild föreställande en begravning av en holländsk krigsfånge ser man en japansk fångvaktare bevaka det hela med cigaretten tänd, väntande på att få sätta de överlevande i arbete igen.

På den avslutande bilden i serien, när järnvägen är färdigbyggd och man har mötts på halva vägen (den byggdes från båda hållen) är de japanska officerarna grupperade för att bli förevigade. Intill är järnvägen med ett lok, upp från lokets skorsten stiger rökplymen och formar sig till en dödskalle – dödens järnväg.

 

Detaljerna

Alla de 19 akvarellerna har kommit till i Tom Ingelses ateljé vid Smedjegatan. Först gjordes skisser, det gällde ju att ur minnet erinra sig alla detaljer, hur såg lok, gevär etc. ut. Tom Ingelse är noga med detaljerna.

- Jag tycker att det skall vara helt perfekt, rälsens profil skall vara riktig o.s.v. Därför skickade jag skisser till andra i Holland som var med samtidigt och så fick de komma med rättelser om det behövdes.

Inte minst färgskalorna beredde problem, helt annorlunda som de givetvis är i det tropiska Burma jämfört med Gotland. Så hela projektet blev också till en övning som konstnär.

I Haag visas utställningen till april.  Sedan blir det en vandringsutställning för skolor om kriget i Asien och den kommer att visas bland annat i trakterna av Hilversum och Arnhem.

Materialet, muséet har också gjort exempelvis diabilder och videoband med anknytning till utställningen, skall alltså stå till förfogande för undervisningsändamål men även för fredsrörelser och för burmaveteraner, och är därför tills vidare deponerat till muséet i Haag.

  

Till Gotland?

Från Holland ser Tom Ingelse gärna att utställningen går till Gotland.

- Det är ju trots allt här man bor och jobbar.

Men Tom Ingelse menar att det hänger på om det finns intresse för detta från Gotland så avlägsna ämne. (Fast han under många år varit verksam som konstnär vid sidan av ordinarie arbetet som dekoratör har han ännu inte haft någon utställning på ön.)

Annars har såväl England som Australien visat intresse för järnvägs-utställningen – i dessa länder är många av de överlevande från fångenskapen bosatta.

- Bäst vore givetvis att visa utställningen i Japan, men risken är då förstås att det blir pekande fingrar.

Intresset är nog inte heller det rätta där. Tom Ingelse berättar att när han under arbetet försökte få material därifrån så påstod man sig inte veta vad han talade om.

Ingen av de 19 originalakvarellerna är till salu, däremot finns en mapp med reproduktioner av verken. Själva reproduktionerna är tryckta i Holland men omslaget på GA:s tryckeri.

Historien om en järnväg är nu ett avslutat kapitel för Tom Ingelse – vad själva bildskapandet beträffar. På sistone har han i stället målat exempelvis så skilda ämnen som gotländska vintermotiv och en science fiction-serie.

Men nog vore det intressant med en egen utställning på hemmaplan av Tom Ingelse.  (Källa: 2021)

 

 

 

Gravsten på Visby norra kyrkogård

 
 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se"