Som frivillig till Finland 1940

"Redan när det ryska anfallet på Finland kom den 30 november 1939, tänkte jag anmäla mig som frivillig och hade skrivit en ansökan om avsked som landsstormsfänrik vid I 18. Men innan jag han lämna in den, blev jag avrådd från att göra det, eftersom det ändå inte kunde finnas någon utsikt att få den bifallen. Senare lättade man emellertid på bestämmelserna, jag skrev en ny ansökan och kom i väg. Till att börja med fick jag tjänstgöra på frivilligkårens militärbyrå i Stockholm, som stod under befäl av överste Bertil Uggla, inom parentes sagt alla tiders chef, den absolut bäste man kan tänka sig. Det var en intressant tid. Vi skickade i väg väldiga massor av all slags materiel varenda dag och ett slag rådde faktiskt 14 dagars lastningsförbud på de svenska järnvägarna: allting gick till Finland, det ena tågsättet efter det andra. När frivilligkårens chef general Linder fick befälet på nordfronten och skulle gå till offensiv, fick jag resa över till Finland. På vägen Torneå - Laurila - Kemijärvi hade vi tre bombningar. När vi hade någon mil kvar till Kemijärvi, satte sig tåget på hasorna. Vi störtade ut och undrade vad som var på färde, och vad fick vi se, jo, en rysk flygbomb hade åstadkommit en väldig krater mitt i banan, och loket hade stannat alldeles på kanten! Vi hade inga skidor med oss och kunde inte fortsätta till fots i den djupa snön. Det fanns alltså ingenting annat att göra än att åka tillbaka till Rovaniemi. Där blev det omlastning i lastbilar, och så startade vi på nytt, denna gång på den s.k Ishavsvägen.

I brandkårshuset i Kemijärvi fick jag vara med om min första egentliga bombning. Just som vi satt och åt blev det flyglarm, och vi störtade förstås i väg till skyddsrummen. Lottorna däremot tog saken kallt. De sprang inte sin väg utan plockade kallblodigt undan maten - de svenska pojkarna skulle väl ha varm mat, även om ryssarna kom och störde matron, menade de. När vi kom tillbaka mötte oss en hemsk syn. En lätt bomb hade kreverat mitt i matsalen, och tre av lottorna hade strukit med. De andra fortsatte sitt arbete, och i stället för de stupade kom det genast tre andra. Vi svenskar tyckte oss inte kunna stå ut med att äta. Men lottorna höll styvt på att måltiden skulle avslutas ordentligt. Vi behövde mer än väl maten, menade de.

Och vi måste naturligtvis försöka göra dem till viljes. Det var underbart duktiga, rejäla och kallblodiga kvinnor, dessa finska lottor.

Fänrik Olsson berättar vidare om den s.k dödsmarschen, hur han lyckades komma närmare fronten genom att uppge att han undergått fullständig vinterutbildning, fastän han inte åkt skidor på flera år, och hur han så småningom blev placerad som ordonnansofficer hos general Linder. Vintern var som bekant oerhörd kall, och allting frös. Bilarnas motorer måste man hålla i gång både dag och natt, men oljan i lagren frös, och på morgonen måste bilarna bogseras igång. Pistolen placerade man bäst så långt innanför pälsen som möjligt, och inte ens en gammal god armékompass klarade sig mot kölden. Den mångomtalade 13 mars, då vapenstilleståndet inträdde, var fänrik Olsson på väg till främsta linjen med order om fientligheternas upphörande, men det var omöjligt att komma igenom elden. Ryssarna visade då liksom tidigare emellanåt prov på den mest strålande samverkan mellan flyg och artilleri, och massor av ammunition faktiskt vräktes ned till 13 minuter över tiden. Det föreföll, som om detta oerhörda bombardemang kommit till mest för att ryssarna skulle slippa att släpa med sig bomberna tillbaka från finskt territorium. Hela fronten brann ...

Ja så kom freden, och de frivilliga fick nya uppgifter. Fänrik Olsson för sin del fick en polispluton i Rovaniemi och kom sedan till depån i Torneå, hade en del besvärligheter bl.a med en norsk boxare, som lyckades slå ut en arrestdörr med knytnävarna, och med hetblodiga finnar, som inte hade något emot att sticka puukon i de just då föga populära svenskarna."

Fänrik Bernhard Olsson delade, efter Vinterkrigets slut, rum med en norsk fänrik i Torneå, som före vinterkriget i Finland bl.a. tjänstgjort i Nederländska Indien o f.ö. hade en brokig bana bakom sig. Redan första natten efter krigsutbrottet gav han sig i väg från Torneå för att kunna kämpa för sitt land. Helst hade han velat ha med sig rumskamraten genast, men denna kunde inte följa efter, förrän han i vederbörlig ordning fått avsked från sin beställning i frivilligkåren.

En vacker dag var emellertid allt klart, och då styrde även vår gotländske fänrik kurs på Norge. Men det blev en både äventyrsfylld och besvärlig resa, innan han och hans kamrater, ett par unga norrmän, äntligen lyckades uppnå - och passera - norska gränsen. Det blev bilfärder på fjällvägar i tjällossning, det blev förhör på både landsfiskalkontor och militärposteringar och mycket annat krångel, och den äventyrslystne gotlänningen måste utge sig än för norrman, än för kanadensare för att kunna klara sig fram till det åtrådda målet: norska gränsen. Och ända höll det hela på att misslyckas, därför att de tre glömde betala kaffet på det sista pensionatet före gränsen och så när hade blivit efterspanade av polisen för bedrägeri. Men i sista stund klarades också den biffen!

De sista 500 meterna uppe i fjällen mellan Fjällnäs och Vauldalen måste tillryggaläggas till fots. De första nyheterna, som mötte på den norska sidan, var just inte av det uppmuntrande slaget. Tyskarna komma, sades det. Norska armén var på flykt. Hela femte divisionen med divisionschefen i spetsen körde fast på vägen in i Sverige. Tre kilometer lång var den flyende kolonnen. Och när det kom till kritan hade tyskarna inte alls kommit så långt, som man inbillat sig! Men norrmännen var enligt Olsson dåliga soldater, och framför allt svek befälet. Modstulenheten var stor. Man ansåg motståndet gagnlöst och åstundande ingenting annat än att nå gränsen. När Olsson och hans kamrater försökte få ihop en trupp, som trots allt var villig att göra motstånd, frågade en gardeskorpral från Oslo: "Få vi svenskt befäl då?" Och när han fick tillfredsställande svar på den frågan, så var han villig att slåss. Ja, så blev det helt om marsch, för en i hast hoprafsad trupp. De viktigaste förnödenheterna behövde man inte sakna. Det fanns fullastade ammunitionsvagnar, som presenningarna aldrig varit av på en gång, det fanns proviant också, det fanns kulsprutor inpackade i lådor och fulla av vaselin o. s. v. Och allt detta medan divisionen befann sig på reträtt mot svenska gränsen! Ja, så kom det sig att den frivillige fänriken från Gotland i hast blev befälhavare för en liten norsk trupp, man är nästan frestad att kalla den för en friskara, som när den var som störst räknade 120 man. Man lastade dyrbarheterna på kälkar och fick ihop ett par kulsprutegrupper. Ingen av de norska pojkarna hade förut sett en handgranat, men snart var man i Brekken i färd med att göra handgranater av konservburkar, dynamitgubbar, skrot och spik etc. En stubintråd och ett snöre om det hela hörde naturligtvis också till. Våra handgranater small, så det var en fröjd åt det! Och sprängämne behövde vi aldrig sakna, det fanns alltid att få från gruvorna i trakten.

En dag kom två norska officerare till oss. Men ingen av dem ville ta befälet. Det var för länge sedan de gjorde aktiv tjänst tyckte de, och de föredrog därför att organisera livsmedels- och ammunitionsdepåer. Även en enkel vapensmedja fick vi igång, och på tre dagar ordnade vi till, så att vi hade reservproviantdepåer nedgrävda i snön efter svensk modell. Under tiden bedrev tyskarna en ganska energisk flygspaning, och vi beslöt så småningom att ge oss i väg uppåt Röros. Just som vi skulle ge oss i väg anlände en patrull som huggit två misstänkta individer. De visade sig vara en filmfotograf från Paramount och en korrespondent från Associated Press. De hade kommit från andra sidan gränsen, där det gick rykten om att en svensk frikår opererade mot tyskarna, berättade de och ville naturligtvis ha nyheter och bilder. Ja, sitt reportage skulle de naturligtvis ha, fastän vi just skulle därifrån - vi ordnade alltså till en del bilder från "fronten" (tyskarna låg då ännu på 10 mils avstånd), och ett par av bilderna har jag sedan sett även i gotländska tidningar.

I fortsättningen sökte den svenska frikåren kontakt med engelsmännen i Gudbrandsdalen och fick då order att störa järnvägslinjen genom Stördalen, spränga broar, snappa upp patruller o s v, och sedan gällde det att rensa Röros. Det påstods att det inte var mer än 53 tyskar som höll Röros med motorcykelpatruller, "gangsterpistoler" och pansarvärnskanoner, som ställts upp i gathörnen. Vi gjorde upp en plan att ta Röros och startade marschen över fjällen. Det var i maj månad. Vi hade ungefär tre mil att gå i fjällen med extra tung stridspackning; snön och isen varken bar eller brast, men fram skulle vi. Tre tyska flyganfall hade vi på den färden. Kulsprutesalvorna rasslade runt om i snön, men vi hade en underbar tur och klarade oss utan förluster. Så smög vi oss ned mot Röros utkanter, och när vi kom dit, så befanns det, att tyskarna gett sig i väg på förmiddagen! De visste genom sina agenter, att norrmännen var på väg mot platsen, och tyckte tydligen det var bäst att dra sig tillbaka inför en överlägsen styrka. Polismästaren ville först inte ta emot oss. "Det blir bara krig och skjutning, om ni stannar här" sade han, men då rekvirerade vi mat och husrum och vad vi för övrigt behövde. Tyskarna hade tagit alla bilar i stan, men till sist fick vi dock tag i en gammal lastbil, som kylvattnet rann tvärs igenom. När man kört en halv kilometer med den, måste man av och fylla på vatten, men den var i alla fall bättre än ingenting. Vapenförrådet kompletterade vi genom att plocka bort en kulspruta ur en tysk flygmaskin som störtat. Ett par tusen skott fick vi på köpet. Någon lavett fanns ju inte, men vi snickrade om ett par vedträn till lavett.

I Röros blev den svensk-norska truppen inte länge. Tyskarna var på marsch från Elverum, och norska styrkor drogs samman för att söka hindra dem. Det kom till häftiga strider vid Os. Det ruskigaste var, när tyskarna fått sitt artilleri ordentligt inskjutet. De lade då en ogenomtränglig eldridå omedelbart bakom första linjen, och det var omöjligt att få fram vare sig ammunition eller proviant. Striden pågick i en trakt, där man inte hunnit eller brytt sig om att evakuera gårdarna, och därför kunde man mitt i eldlinjen se folk på en gård gå och sköta sina sysslor. Kulsprutorna spolade massor av bly över gården, men när en gumma gick exempelvis från boningshuset till ladugården, så blev det "Eld upphör". Så fort gumman kommit inomhus igen, satte helveteskonserten i gång på nytt, och så höll man på. Vapnen vi hade i Norge var inte de bästa. I regel var det gamla dåliga modeller, som utdömts i Sverige. Och stålhjälmar fanns det inga, det måste vi ta från fallna tyskar. Våra kulspruteskyttar hade en het dag, och de hade fått stränga order att inte släppa sina vapen ifrån sig. En av dem kom krypande tillbaka från sin ställning nedblodad och omtöcknad och såg ut att vara väldigt illa däran. "Men sprutan klarade jag, fänrik", rapporterade han och räckte fram - kolven på pjäsen och en remsa av patronbandet. Det var allt som var kvar av kulsprutan! Tyskarna hade gjort kål på den, men karlen själv hade haft en sällspord tur. Fastän kulsprutan hade gått i bitar, hade han själv sluppit undan med bara näsblod, visserligen ymnigt, men ändå! Men alla hade inte en sån tur. När striden var slut, låg omkring trettio av våra män döda i sina ställningar. De hade emellertid gjort sitt bästa, och tyskarna fortsatte inte sin offensiv efter striden vid Os utan retirerade likaväl som vi.

Själv fick jag en kula i ena axeln och lite skrot i ena låret. När jag i Jensvold skulle söka läkarbehandling, var emellertid de båda norska militärläkare vi haft där borta. De hade försvunnit till Sverige och tagit sjukvårdsmaterialet med sig, när tyskarna närmade sig. Helt andra takter visade den 18-årige sjukvårdare från Göteborg, som vi hade ibland oss. Han var frisksportare och brottare och stark som en björn. Vi hade en front på 2 km vid Os, och där gick han och bar sårade ensam. Man tyckte ju, att man kunde begärt något av den andan också hos läkarna. Men norrmännen var dåliga soldater och visade inte ett dugg stridsdiciplin. I varje fall huvudparten av dem jag hade beröring med.

Efter slaget samlades bitar av ett par sönderskjutna kompanier ihop och förenades med andra norska trupper, som fanns i närheten. För gotlänningen och några till var kriget emellertid slut. De gick över gränsen, överlämnade sig till en svensk militärpostering och transporterades sedan till lasarettet i Sveg. Därifrån gick färden någon vecka senare till Stockholm för vidare behandling. När Olsson senare skulle återgå i svensk tjänst, befanns det, enligt vad han själv berättar, att han blivit dödsrapporterad. Men det var inte Bernhard Olsson från Visby, som varit framme den gången, utan en annan Olsson, som fått ett halsskott och inte kunde identifieras och därför blivit förväxlad med sin namne. (Källa: 773)