Föregående sida

Emmy Sofia Myrsten - Leijon

f. 25/3 1883 i Närs Slite Othem Gotlands län d. 8/5 1971 på Åkermanska stiftelsen Visby Gotlands län. Begravd den 25/5 1971 i Varberg, S:t Jörgens kyrkogård, kv. J, nr. 5.

 

Emmy var dotter till handlanden Johan Niklas Myrsten f. 30/6 1836 i Visby d. 14/1 1915 i Othem Gotlands län av hjärtförlamning. Gift den 18/2 1871 med Chatarina Elisabeth Petersson f. 12/7 1842 i Visby d. 30/12 1901 i Othem Gotlands län av hjärtförlamning.
Emmys syskon:

Alma Elisabeth f. 29/1 1873 i Othem d. 28/6 1957 i Othem.
Ellen Maria f. 1/7 1874 i Othem d. 23/10 1953 i Skövde. g. Berglund.
Ebba Johanna f. 15/4 1876 i Othem d. 11/2 1960 i Othem.
Johan Gustaf f. 5/10 1877 i Othem d. 30/8 1946 i Othem.
Anna Chatarina f. 13/6 1879 i Othem d. 3/12 1954 i Adolf Fredrik.
Elsa Carolina f. 4/8 1880 i Othem d. 13/9 1948 i Norra Kyrketorp. g. Härnelius.
Johan Herman f. 9/10 1881 i Othem d. 7/9 1934 i Danderyd.
Märta Helena f. 31/7 1885 i Othem d. 6/1 1965 i Othem.
Selma Cicilia f. 27/6 1888 i Othem d. 25/7 1953 i Jakob, Stockholm.
 
Emmy konfirmerades 1899.

Hon flyttade den 15/10 1904 till Kammakaregatan 66 i Adolf Fredrik, Stockholm. Sjuksköterska.

Hon flyttade den 1/12 1911 till Närs i Othem. Sjuksköterska.

Hon flyttade den 12/9 1916 till Gladhammar, Kalmar län.

--------------------------

Emmy gifte sig den 24/9 1916 i Othem med kamrer Gotthard Napoleon Leijon f. 31/8 1884 i Istorp Älvsborgs län d. 19/10 1955 i Adolf Fredrik Stockholms stad.

Barn:
Elsa Sofia f. 19/10 1918 i Gladhammar d. 14/9 2006 i Visby.

Gunnar Vilhelm f. 14/9 1921 i Gladhammar d. 14/3 2003 i Söndrum.

     

Sjuksköterska vid Kalmar regemente, deltog som sjuksköterska i Balkan kriget 1912

   

Emmy som i flera år tjänstgjort som sjuksköterska vid Röda korset erbjöds i november 1912 att följa med en grupp läkare och sjuksköterskor för att arbeta på ett svenskt militärsjukhus i Konstantinopel i Turkiet. Det svenska sjukhuset var beläget intill en järnvägsstation i staden. Hela dagarna anlände mängder av flyktingar och turkiska soldater, utmärglade och i utslitna kläder. Stelkramp, sönderskjutna armar och krossade ben hörde till vardagen. Emmy mindes bl a en äldre turkisk soldat med sin pipa. Han hade framme vid fronten plötsligt känt ett slag mot benet. Men inga smärtor. Därför hade han fortsatt striden. Efter en stund hade han dock märkt att det rann blod och han kunde inte stödja på benet. Han lade första förband med mössfodret, en platt sten och livremmen. På ett ben och med geväret som krycka haltade han bort till en gård. Foten var av. I sex dygn transporterades han på hästrygg och i två dygn på en hästskjuts. Sedan var han framme vid närmaste järnvägsstation. Under fyra dagar fick han åka i en godsfinka, liggande på golvet sida vid sida med andra skadade, tills han kom till sjukhuset i Konstantinopel. För sina insatser erhöll Emmy Myrsten av den turkiska sultanen en förtjänstmedalj i silver. Hon återvände till Sverige i mitten av januari.

   

(1912) Förliden fredag afreste den andra gruppen af sjuksköterskor ned till Balkankriget, denna gång för att ställa sina krafter och kunskaper till Turkiets disposition. Färden går öfver Rumänien ned till Konstantinopel, den hotade staden. Öfversköterskan inom gruppen är syster Anna Vogel, öfversköterska på Sabbatsberg, af de öfriga ha syster Emmy Myrsten tjänstgjort vid Kalmar regeente å Hultsfred. (Källa: 1060)

(1912) Som sjuksköterska skall, bland andra, frkn Emmy Myrsten från Slite åtfölja den till Konstantinopel afgående svenska ambulansen. (Källa: 927)

(1913) Hem från kriget. Sjuksköterskan frkn Emmy Myrsten från Slite, som haft anställning vid Röda korsets till Konstantinopel utsända ambulans anlände på lördagsafton till Stockholm i sällskap med d:r Erhardt och syster Ruth Berthelius, som äfven tillhört den svenska ambulansen i Konstantinopel. (Källa: 928)

(1913) Syster Myrsten talade gotländska med turkarne. Från den svenska ambulansen i Konstantinopel berättar d:r Erhardt följande episod:

”Jag kommer att tänka på hur hyggliga och vänliga våra patienter alltid voro”, fortsätter han, ”och så tacksamma för den behandling de fingo. Det enda som någon gång kunde bereda oss svårighet var…”

”Språket?”
”Nej, vi rådde oss utmärkt med franska och tyska. Och syster Myrsten som föredrog att tala gotländska med patienterna, redde sig bättre än någon af oss andra. Hon var underbar. Nej, hvad som beredde oss svårigheter någon gång, var att få en patient att ta af sin fez – en turk låter hellre skära tungan af sig än han skiljer sig från sin fez. Det erinrar mig om en liten episod. En dag fördes till sjukhuset en arm sate, som inte hade någon fez. Men ni skulle ha sett hur han strålade upp, då systern lade om hans huvud ett bandage med s. k. lusvatten – ja, ni behöfver ju inte precis skrifva det ordet – för att döda ohyran. Då hade han ju ändå fått en fez! Dagen därefter hade förbandet gjort afsedd verkan, men karlen ville knappt skiljas från det. Han grät, och på kvällen fick han feber”. (Källa: 929)

 
 
 
 
_________________________________________________________________________________________
                            

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

                            
Till huvudsidan                    Kontakta sidansvarig
 
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se"