Victor Adolf Richard Schlemlein-Wenell

Den 27 januari 2004 avled kapten Viktor Schlemlein-Wenell i en ålder av 94 år. Han var då regementets äldste officer. Han var född i Wien 1909, där fadern var officer i Franz Josefs armé. Viktor växte upp i den österrikiska huvudstaden under de svåra åren under första världskriget med livsmedelsbrist och andra umbäranden. När kriget var över sändes han 1919 till Sverige som krigsbarn "för att äta upp sig" och hamnade på Gotland hos mejerskan i Buttle, Signe Wenell. Han återvände till Wien, men återkom några gånger till Buttle innan han 1924 blev kvar för gott i Sverige. Han blev adopterad, därav hans dubbelnamn. Svensk medborgare blev han 1931. Efter en kort sejour som tolk och kontorist på slakthuset i Visby följde värnpliktstjänstgöring med början 1931. Han trivdes med militärlivet och blev efter ett halvår antagen som volontär och genomgick 1931-1933 korpralsskola och furirskola med goda vitsord. Då han endast hade folkskola som grund sändes han till AUS, Arméns Underofficersskola, i Uppsala för att läsa in realexamen. 1938 utnämndes han till sergeant.

Under de första krigsåren utbildade han sjukvårdsförband i Tingstäde. Det blev en bra bakgrund till hans tjänst på regementet, ty mellan 1942 och 1948 var han sjukvårdsofficer, d.v.s. föreståndare för sjukhusets expedition och all sjukvårdsmateriel, även ute i mobförråden. Han hade 1942 utnämnts till fanjunkare i trängtrupperna. Från 1948 och fram till pensioneringen följde nu en tid som kompaniadjutant och instruktör. I Väduren nr 1/1989 beskrivs möten med militära potentater, bl.a. Viktor Schlemlein Wenell: "Hans lektioner hur man hanterar ett kg, plockar isär och sätter ihop det, glömmer jag aldrig. Vi satt i våra säckiga överdragskläder och blev efter några minuter oljiga och smutsiga om händerna, medan fanjunkaren Wenell med bibehållen värdighet hanterade vapnet som om det vore en skör antikvarisk raritet. Vapenfett och smuts fastnade inte på honom".

1959, vid 50 års ålder, gick Viktor Wenell i pension. Det var den normala åldern vid den tiden. Några år upprätthöll han en tjänst på mobavdelningen innan han lämnade den militära banan för gott. I samband med det nya tjänsteställningssystemet 1972 befordrades han till kapten.

Redan i Wien vaknade Viktors stora intresse för fotboll, och under hela livet följde han de stora klubbarna i Wien. Under 1940- talet var han ordförande för I 18 IF:s bollsektion och lagledare för främst fotbollslaget, men även för handbolls- och bandylaget. Man spelade bandy under de kalla krigsvintrarna! Viktor började döma fotboll, satt i styrelsen i många år för Gotlands fotbollsförbund och ägnade 28 år av sitt liv som skicklig domarinstruktör. "Ingen kunde slå honom på fingrarna", sades det. När han 1973 lämnade uppdragen inom fotbollen fick han Svenska Fotbollsförbundets förtjänstnål , i guld, den 21:a som delats ut. "Ostraftbart", menade en tidning. Viktor var frisk ända till de sista dagarna. Hans intellekt var orubbat och han hade en stor integritet. Han drabbades så av lunginflammation, och morgonen därpå avled han. Claes Schlemlein-Wenell  (Väduren)