Adolf Wilhelm Claudelin

"Zulu kriget" 1879

År 1879 avgick fartyget Eugeni från Skellefteå under befäl av kapten Herman Lindström. Med ombord fanns Adolf Claudelin som tillsammans med 10 besättningsmän hade en resa på 130 dygn framför sig. Fartygets destination var Kap i nuvarande Sydafrika.

Vid framkomsten uppsökte Claudelin den svenske konsuln för att hör om det fanns något arbete till honom. Konsuln rådde dock Claudelin att i stället bege sig till East-London för i Kap fanns tillräckligt med omkringdrivande arbetslösa. Med sig fick Claudelin ett rekomendationsbrev som skulle lämnas till den svenske konsuln i East-London, en skotte som hette Jackson. Claudelin hade tur, konsulns bokhållare hade dagen innan rymt från sitt arbete, med konsulns dotter, och därför fanns det en plats ledig för honom. Jackson var även chef för Union Line, ett bolag som ägde flera bogserbåtar och pråmar som bl a användes för fartygens proviantering. Claudelins arbete som bokhållare kom emellertid endast att vara två dagar. Vid ett besök på en av de provianterande fartygen klämde han ena foten så pass svårt att han var tvungen att uppsöka läkare. Läkaren ansåg dock att Claudelins fot var så svårt klämd att han inte kunde hjälpa honom. Nedslagen begav sig Claudelin hem till sin bostad. Men han skulle få hjälp från oväntat håll. Claudelin hade anställt en städerska, en kafferkärring som han själv kallade henne. Hon erbjöd honom sin hjälp.

- "Doktorn kommer att ta livet av Boss, men om Boss vill så skall Aja bota", sade kärringen.

Och det ville Boss. Kärringen gick då ut, plockade blad, långa fyrkantiga, flata på ena sidan och ludna på den andra. Bladen växte på små buskar. Hon hackade därefter bladen och det ludna lades närmast såret. Förbandet byttes 3-4 gånger om dagen och efter ett par dagar kände sig Claudelin verkligen bättre.

Efter att han blivit frisk uppsökte han Jackson och frågade om han i stället för att besöka fartygen kunde få ett arbete på kontoret. Men tyvärr fanns det inget.

Det var dåliga tider och Claudelin tvingades ta tillfälliga arbeten. Ibland som målare, ibland som hotelluppassare och ibland som järnvägsarbetare. Claudelin lyckades till slut få ett arbete på en tegelfabrik där han ganska fort avancerade till "gagner" (bas).

Då Basuto upproret utbröt fick han av fabrikschefen order om att stanna kvar och vakta anläggningen. Alla andra, både negrer och vita hade gett sig av. Efter att ha varit ensam i flera dagar började den ena truppenheten efter den andra komma för att i fabriken tillfälligt inkvarteras.

Det var framför allt infanteri- och artilleri styrkor som kom men en dag kom Cape-Mounted-Rifle som var en mindre kavalleritrupp av i England värvat manskap och som i fredstid tjänstgjorde som polis. Männen var värvade på tre år men var oftast tvungna att låta värva om sig då de vanligen var skyldiga mer än de fick i lön. De skulle själva hålla sig med häst och fick endast 4 shilling om dagen, en korpral fick 5 shilling och en sergeant 7 shilling.

Efter några dagars vila gav sig trupperna iväg mot fronten och Claudelin var nu återigen ensam. Men eftersom han alltid velat bli kavallerist beslöt han sig för att låta värva sig. Han hade hört att i staden Dordrecht värvades manskap till en volontärkår. Han gav sig iväg för att anmäla sig.

Framkommen inmönstrades han som volontär och placerades i Woodhouse-Boarder-Gard. Truppen på ca 100 man hade emellertid tidigare givit sig av. På väg för att uppsöka sitt förband hamnade Claudelin på en farm där femton andra män i samma ärende som han hade samlats. Gruppen bestod i huvudsak av guldgrävare och diamantsökare. I samlad trupp begav sig männen iväg till ett ställe som hette Barkley där de fick svära trohetseden vid fanan samt utrusta sig.

Claudelin utsågs till gruppchef därför han, enligt borgmästaren, "var den ende som såg hygglig ut". Utrustningen skulle manskapet stå för själva, en sadel som i vanliga fall kostade 4 £ kostade nu 10 £ och likadant var det med betsel, regnrock, stövlar mm. Den lokala butiksägaren blev bara rikare medan soldaterna blev fattigare och då huvuddelen av dem inte hade några pengar så fick de tillsvidare bli skyldiga butiksägaren. Några av manskapet hade också sålt sina persedlar för att kunna köpa sprit. Till utrustningen hörde också den s k "Sneidern", ett långt infanterigevär av tysk modell som användes i kriget mot fransmännen 1870-71 men som nu hade kasserats i Tyskland. Ammuni-tionen bestod av explosiva kulor som förvarades i manskapets fickor eller innanför deras skjortor eftersom inga bantlärer fanns.

Tidigt en morgon gav sig truppen iväg. Efter att på kvällen slått läger åt man kokt fett fårkött. Inför natten beordrades Claudelin att tillse att vakter satts ut, men det gick inte männen med på så Claudelin fick själv ställa sig på vakt. Männen festade hela natten,avfyrade sina gamla gevär och skrattade. På morgonen fortsatte marschen mot fronten. Framkomna skulle truppen förenas med en annan enhet. Till sin fasa fick Claudelin se att även denna bestod av en samling fyllbultar under befäl av en gammal full engelsk löjtnant som ideligen snubblade över sin släpande sabel.

Vid Claudelins anmälan sluddrade löjtnanten fram "det är bra ni kom, säg till era karlar att de sadla upp! Säg till era karlar att de sadla upp! Hör ni inte?" Claudelin svarade löjtnanten: "Jo, men det är första gången jag hör att man skall sadla upp oxar, eftersom vi inte har några hästar."

När den samlade truppen till slut gav sig iväg var det endast en till bland manskapet som hade helt ansikte, alla de andra hade antingen sned näsa eller kluvna läppar.

Framkomna till en farm vid Krag River som ägdes av en som hette de West kom plötsligt en man med löjtnants uniform gående mot Claudelin och utropade:

- "Känner du inte igen mig Bill? Jag seglade från Calcutta med far och mor och du var skeppspojke. Du brukade kalla mig Fred då."

Claudelin som veterligen aldrig sett mannen förut och vars namn han senare fick veta var, Fred Nesbeth, höll god min och sa:

- "Jo, nu ser jag det, men jag var ung då så jag kände inte igen genast."

- "Jag kände genast igen dig, du har kommit i galet sällskap Bill", svarade löjtnanten.

"Jo, jag har förstått det", sade Claudelin.

- "De har varit ute för tjärkvasten (blivit bruna). Jag skall hjälpa dig, för jag är adjutant för det här distriktet."

En natt började ett antal negrer uppföra en krigsdans på berget intill. Dansen efterföljdes av ett anfall som styrkan efter en halv timmes strid kunde slå tillbaka.

Dagen efter skickades två män iväg för att hämta lönen. Männen kom tillbaka, fulla och utan några pengar.

Claudelin utnämndes till sergeant.

En dag kom Nesbeths äldre bror kaptenen Henry Nesbeth med "Cape-Mounted-Yeomanry", en trupp som också var beriden. Den enhet som Claudelin var "chef" för upplöstes. Claudelin inmönstrades istället i Nesbeths trupp.

Första kvällen råkade Claudelin i gräl med en engelsman som hette McEvoy. Det var vanligt att rekryterna sadlade av hästarna men Claudelin hade vägrat att göra det på McEvoys befallning då han inte ansåg sig vara en rekryt. Claudelin gick och lade sig i tältet. McEvoy kom också in och började klä av sig varvid han hängde sina våta byxor över Claudelin så att vattnet rann ner över honom. När Claudelin protesterade sade McEvoy:

- "Tål du inte vatten?"

- "Vill du veta så är jag en sån karl som tvättar mina byxor i sjövatten och torkar dem i krutrök. Nu kanske du förstår vem jag är", svarade Claudelin, varvid han tog och slängde ut byxorna.

- "Kom ut", skrek McEvoy.

Claudelin visste vad det var frågan om, han måste slåss. Att slåss var strängt förbjudet bland manskapet men hans anseende stod på spel. McEvoy var engelsman och följaktligen skicklig i boxning. Claudelin hade aldrig varit någon slagskämpe. Alla gick dock ut i natten, uppsökte en lämplig plats där kampen kunde stå. De båda kämparna stod nu mitt emot varandra, färdiga att gå till aktion. McEvoy som inte riktigt visste vad Claudelin dög till intog en avvaktande hållning. Claudelin som visste att han inte hade en chans tänkte att det är lika bra att få det hela överstökat. Han lutade sig fram och gav McEvoy en ordentlig örfil. Till allas förvåning stöp McEvoy och blev liggande kvar. Han låg kvar över en minut, vilket enligt engelsk sed anses för att vara besegrad.

Claudelin inkallades till Nesbeth. Alla misstänkte att nu skulle han få en rejäl avbasning för slagsmålet. Men i stället fick han beröm av alla officerarna för att han hade gett den uppkäftige McEvoy på käften Inte nog med att han fick beröm, han utnämndes också till Sergeant major (fanjunkare).

En gång var Claudelin ute och red sent en kväll på en gångstig på ett berg vid en brant. Helt plötsligt rusade en stor neger mot honom och rände sitt spjut mot honom. Lyckligtvis tog spjutet i bältet. Han lyckades dock slå bort Claudelins gevär. De båda rullade runt på marken i en vild kamp. Negern försökte komma åt Claudelins kniv som han bar baktill. De båda rullade ned för en brant och Claudelin tappade med-vetandet. När han vaknade var negern borta. På platsen för slagsmålet fanns en stor blodpöl. Han gick upp på berget för att få en överblick.

Han kunde se sitt förband ock kunde ansluta sig till dem.

När kriget hade slutat hade Claudelin kommit till en negerby. Han såg då att en av infödingarna tittade skarpt på honom. Efter ett tag kom han fram och började prata med Claudelin. Han visade också ett stort intresse av Claudelins kniv. Det visade då sig att det var den negern som han slagits med under kriget och som då de rullade ned från berget hade slagit sig så han börjat blöda. Som ett minne av händelsen gav Claudelin negern kniven. I utbyte fick han en stor ring som dock sedan försvann efter det att han lämnat den i förvar hos en annan svensk.

Claudelin blev kvar i skvadronen även efter det att kriget tagit slut. Skvadronen var en s k flygande skvadron så den låg sälla i läger utan var ständigt ute på rekognoscering med sina små bergshästar. Claudelins häst hette Calebass, en låg grovbyggd trogen häst. Han hade emellertid den egenheten att han endast löd Claudelin när han hade uniformsmössa på sig, tog han av den vände hästen alltid bakdelen till.

Efter att Claudelin slutat vid skvadronen kom han återigen att arbeta med lite av varje. Till slut lyckades han dock skapa sig en egen liten åkerirörelse.

Skandinaviska kåren. Claudelin i mittersta raden som nummer 6.

År 1899 bröt boerkriget ut och Claudelin anslöt sig till den Skandinaviska kåren. Han blev där "Commendant" och skulle sörja för provianteringen mm.

Claudelin mönstrade in i kåren i Pretoria, som därefter förflyttades med järnväg till Blomfontein. Därifrån marscherade man till Mafeking där de deltog i belägringen av den engelske generalen Baden-Powells styrkor. Efter att det gick dåligt för boerstyrkorna vid Mudder River förflyttades kåren dit. Där stod dagarna kort före jul slaget vid Longs Neck (Magersfontein), där engelsmännen fick stryk.

Skandinaviska kåren blev emellertid hårt åtgånget under striderna. Av femtio skandinaver kom endast sju tillbaka, sjutton hade stupat, de övriga var antingen svårt sårade eller tillfångatagna. Det föll på Claudelins lott att begrava de stupade.

Den boerske generalen Cronje tvangs dock dra sig tillbaka längs med Mudder River hemåt mot Transvaal. Reträtten pågick ända tills man kom till Paardeberg. Efter 14 dagars beskjutning stormade engelsmännen. Under slaget fick Claudelin tänderna utslagna av en engelsk gevärskolv samt sårades i kinden av en granatskärva.

Efter slaget, den 27 februari 1900, fick förlorarna ro över floden och kasta sina vapen framför engelsmännen. Av kårens tre vagnar, vilka Claudelin var ansvarig för, fanns endast en kvar i körbart skick. Endast en kula hade gått igenom den, träffat ett järnskrin som tillbucklades, låset hade gått sönder, tistelstången var av och pengarna i skrinet låg kringströdda överallt.

Claudelin och hans tillfångatagna kamrater fördes nu till Kap för att därefter föras till ön St. Helena och fångläger.

Av någon okänd anledning klarade sig Claudelin från att hamna bland de övriga ombord på fångfartygen. Han togs istället in på ett lasarett där doktorn förklarade honom frisk men officerarna att han var sjuk. Eftersom han var duktig i det engelska språket frågade en officer honom om han verkligen var boer, de var enligt honom inte språkkunniga. Claudelin svarade lite sarkastiskt "I en fårskock finns alltid ett svart får med." Han fick därför stanna kvar som tolk. Claudelin kunde nu vila upp sig och fick ordentligt med mat och levde ett ganska behagligt liv. Men det goda livet tog snart slut och han fördes tillsammans med sina medfångar till Simonstown. Där tillbringade Claudelin två år fram till krigsslutet. Claudelin berättade själv: "Hade mitt sinne varit tungt och svårmodigt, skulle jag ej ha uthärdat, vad jag fått uppleva. Men mitt goda humör har aldrig svikigt, ej ens då jag gång på gång utblottades på allt vad jag ägde. På den tiden jag var åkare i Johannesburg och hade hundra hästar på stall var jag en rik man, men under kriget och fångenskapen blev jag åter naken. Jag tänkte tillbaka på mina öden, då jag efter tjugoett års vistelse i Afrika lämnade Kap för att resa hem, lika fattig som jag kom dit. Jag kände det tryggare än någonsin just då. I ett ögonblick, då jag var nära att förtvivla, fästes min uppmärksamhet på en ö, som fartyget passerade förbi. Jag frågade vad det var för en ö. Det är de spetälskas ö, blev svaret. Då sade jag till mig själv, hur skall jag kunna förtvivla? Mot dem, som gå där, är jag ju dock bra lycklig!". Han återkom hem till Gotland från Transval den 25 september 1902.

------------------------------------------------------------------------

Hyllad gotländing

(1899) I ett under förra månaden i Johannesburg, södra Afrika, utgifvet nummer af en där utkommande tidning, läses följande notis, hvilken vi med nöje återgifva, då vi äro öfvertygade att alla gotländingar som ännu påminna sig Adolf Claudelin, och särskildt hans anhöriga, med glädje mottaga innehållet. Notisen lyder i öfversättning så här:

”Herr Adolf W. Claudelin, som i många år varit engagerad i den ansedda firman R. L. Kramér & C:o, ägnades förliden söndags morgon en högtidlig hyllning, i det en deputation af framstående medlemmar i ”Swedish Society” till honom öfverlämnade sällskapets vackra medalj i guld jämte en ståtlig textad adress såsom ett tacksamhetsbevis för alla de stora tjänster hr Claudelin gjort sällskapet såväl under många år till förne som särskildt under de sista 2 åren, då han varit sällskapets betrodde kassaförvaltare.”

I samma tidningsnummer omnämnes, hurusom hr Claudelin vid högtidliga jordfästningen af en i Johannesburg afliden norrman vid namn Erdal höll ett anslående tal, hvari han tolkade den bortgångnes förtjänster och de sörjandes vännernas saknad samt å deras vägnar bringade den döde ett sista tack. (Källa: 1709)

Våra landsmän i kriget.

(26/2 1900) Bland de å boernas sida kämpande svenskarne är äfven gotländingen Adolf Claudelin, hvilken deltager i fälttåget i egenskap af fältkommissarie. Efter det blodiga slaget vid Scholtzneck, där så många svenskar stupade efter att hafva kämpat med ett hjältemod, som boerna icke kunna nog prisa, föll på hr Claudelins lott den sorgliga plikten att förrätta jordfästningen öfver de fallne. De begrofvos på slagfältet. (Källa: 741)

Nyheter från landsmännen i kriget

(9/3 1900) Nyheter från landsmännen i kriget och särskildt från den på boernas sida kämpande, för sin tapperhet ryktbara kåren af skandinaviska frivilliga är Gotlands Allehanda idag i tillfälle att meddela sina läsare.

Vår landsman Adolf Claudelin, som bekant bördig från Gotland, och hvars deltagande i kriget tidningen förut ett par gånger haft ett och annat att meddela, har nämligen till sina hemmavarande anhöriga skrifvit ett i många hänseenden intressant bref, hvilket stälts till redaktionens förfogande.

Brefvet är daterat Modderriver 5 Jan. och således skrifvet efter den för skandinaverna så ärofulla men olycksdigra bataljen vid Scholtz Nek 10 och 11 Dec. Det andas den varmaste sympati för boernas rättvisa sak. Hur ohyggligt ett krig än är, har, säger hr Claudelin, jag dock icke kunnat underlåta att draga ut i striden för ett folk, som jag lärt värdera och som hotas med förtryck för ett land som jag älskar.

Beträffande brefskrifvaren själf och hans öden i kriget må först meddelas, att han till en början icke hade någon särskild befattning hos den vid krigets utbrott bildade skandinaviska frikåren, utan endast tillhörde densamma i egenskap af allas rådgifvare och farbror. Såsom sedan presenterades han äfven för presidenten Krüger. Sedan öfvertog han, såsom förut meddelats, i egenskap af fältkommissarie bestyret med truppens utrustning samt förseende med lifsförnödenheter och ammunition, hvarjämte han utöfvade öfverinseende öfver den till kåren hörande ambulansafdelningen (bestående af en norsk läkare och tre svenska sjuksköterskor). Men sedan befälhafvaren för kåren, ”fältkornetten” eller kapten Flygare stupat i slaget vid Scholtz Nek samt de båda löjtnanterna vid samma tillfälle sårats och tillfångatagits af engelsmännen, och kåren sålunda mist alla sina officerare, stälde hr Claudelin sig i spetsen för kåren för att ordna densamma och dess angelägenheter. Han blef äfven omedelbart därefter beordrat att i egenskap af fältkornett i den stupades ställe öfvertaga befälet öfver truppen. Men, skrifver han i sitt bref, ”så fort jag kan och någon yngre kan finnas, som är mera lämpligt att öfvertaga befälet vill jag draga mig tillbaka till hvad jag förut, ty såsom jag nu har det stäldt, blir det i längden för mycket för mina krafter” (det må tillåtas red. att erinra om att hr C. bär sina modiga 58 år på nacken). Brefskrifvaren hade nämligen då icke mindre än 4 olika ställen, där hans närvaro kräfdes: kommissariatet, ambulansen, lägret och förskansningarna.

Vi öfvergår nu till att, fortfarande med brefvet som underlägg för våra antaganden, någon orda om den skandinaviska kåren om huru den haft det i kriget tills tiden för brefvets afsändande från Modderriver. Det framgår däraf otvetydigt, att om skandinaverna med hänförelse skyndat att ställa sig i boernas led, så hafva dessa äfven å sin sida förstått att uppskatta den oegennyttiga frihetskärlek och rättskänsla som satte skandinaverna vapen i händer till deras förmån. Under sitt tåg till Mafeking, dels på järnväg, dels till häst — det var kårens första expedition — mottogos dess medlemmar öfver allt med stor välvilja. Vid järnvägsstationerna och lägerplatserna infunno sig boerkvinnorna från hela omnejden med mat och kaffe till extra förplägning. Och vid en missionsstation, där manskapet låg i kyrkan öfver natten, officerarne i prästgården, slaktade kaffrerna får åt dem, hvilket betecknas såsom ett ovanligt tillmötesgående. ”Det hela var ett riktigt festtåg”, — säger brefskrifvaren — ”hvar vi drogo fram, hurrades för oss”.

Efter någon tids deltagande i Mafekings belägring, hvarunder kåren föga var i elden — den fick endast en sårad under hela tiden — erhöll densamma order att draga söder ut för att möta den engelska här, som var på väg för att undsätta Kimberley, och så inträffade den heroiska striden vid Scholtz Nek, där på gammalt karolinskt manér 50 man, kårens halfva styrka, i timtal trotsade ett tusental af engelsmännens bästa trupper — högländare af ”Black Watch” och ”Sea Forth”-regementena — och icke uppgåfvo motståndet förr än voro oförmögna till strid eller sönderslagit sina karbiner under ett förtvifladt handgemäng. Sju man undkommo till boernas förskansningar. Alla de tillfångatagna voro mer eller mindre svårt sårade; officerarne hade samtliga stupat.

Herr Claudelin uppskattade de i tvekampen fallna högländarnes antal till 300.

Den skandinaviska kåren, öfver hvilken herr C. såsom förut nämts, öfvertagit befälet, är emellertid något brokig. Den består af svenskar, norrmän, danskar, finnar, 1 holländare, 1 engelsman, 1 New Zeeländare och 4 tyskar — ”jag har räknat upp dem i den ordning de äro modiga till”, tillägger herr C. med patriotisk stolthet. På grund häraf råder en viss förbistring vid utdelandet af order o. d. Engelskan, som alla mer eller mindre förstå, får ej begagnas, boerspråket förstås ej af alla, och svenska är obegripligt för en del finnar och utländingarne.

Svårigheterna torde dock snart nog hafva öfvervunnits, ty kapten Claudelin hade satt sig före att icke vidare, såsom skedde vid kårens uppsättande, antaga hvem som helst som bad om inträde, ty, säger han, ”bättre få men goda än många och mindre goda”.

Sitt bref afslutar emellertid kapten Claudelin med en liflig önskan, att kriget snart vore lyckligt öfver, så att han och de öfriga skandinaverna kunde få återgå till sina fredliga sysselsättningar. (Källa: 742)

Våra landsmän i kriget

(18/4 1900) Vid general Cronjes kapitulering efter den ärofulla men hopplösa striden vid Paardeberg blef så godt som hela den återstående delen af skandinaviska kåren — med undantag af ambulanspersonalen och några få andre, inalles endast ett 10-tal personer, som lyckats sätta sig i säkerhet — tagen till fånga af engelsmännen. Bland de sålunda tillfångatagne skandinaverna märkes: f. d. trafikschefen vid Gotlands järnväg baron Oskar Cederström, hvilken hittills är den enda bland dem som uppgifvits såsom sårad. Att befälhafvaren för kåren, gotländingen Adolf Claudelin vid samma tillfälle blef tillfångatagen, har förut meddelats i Allehanda. Krigsfångarnas behandling i Kapstaden uppgifves i bref till Göt. Handelst. Ha varit så god man kunnat önska. (Källa: 743)

Till dagskrönikan

En hemkommen frihetshjälte

(11/10 1902) Adolf Claudelin är ett namn som under det brödrakriget ännu pågick i Sydafrika flere gånger varit synligt i Gotlands Allehandas spalter med anledning af dess bärares deltagande i kriget på boernas sida såsom medlem i den ärekrönta skandinaviska kåren och jämväl för någon kort tid efter den blodiga striden vid Magersfontein, där så många af den tappra skaran med sitt blod och sitt lif bringade kärleken till frihet och rättvisa det största offer en människa har arr gifva, såsom schef för återstoden af samma kår, innan den samma med Cronjes öfriga skara delade ödet att vid Paardeberg tillfångatagas af engelsmännen, hvarefter hr Claudelin tillbringat två långa år som fånge i Simonstown.

Efter fredsslutet frigifven ur fångenskapen, har hr Claudelin nyligen efter mera än 20 års bortavaro återkommit till fosterbygden, där anhöriga och många gamla vänner mött den varmhjärtade och hårdt pröfvade mannen med ett varmt ”välkommen åter”. Vi tro oss bereda dem alla en glad och kär öfverraskning genom att i dag återgifva hr Claudelins för dem välbekanta drag med den öppna, trofasta blicken och erinra på samma gång om den stora hjälpsamhet hr C. alltid visat sina landsmän därute i det rika ehuru nu så förhärjade sydafrikanska landet, en hjälpsamhet hvarom bl. a. det hedersdiplom vittnar som skandinavierna vid en för C. tillstäld fest förärade honom af tacksamhet för de många som genom hans bemedling erhållit platser och dem, som tärda af hemlängtan o. d. fått hjelp hem. Som exempel på  hr C:s verksamhet för missionen kunna vi ej neka oss nöjet att för dess vänner göra ett utdrag ur en kalender, tryckt i Amerika, i hvilken det heter: ”Utan hr Claudelins fasthet i bekännelsen och uppoffrande sinne hade vi ej haft någon svensk luthersk verksamhet i Johannesburg. Verksamheten påbörjades där 1893, har näst Gud att tacka hr C. för hvad den är. Han uppoffrade tid, krafter och penningar. Han hyrde och betalade gudstjänstlokalen – han skref till hr biskop von Schéele, och vände sig sedan på biskopens inrådan till Amerika. När Afrikas hednamark blifver en Guds lustgård och den svensk-afrikanska historien skrifves, då skall hr C:s namn stå främst bland lekmäns!”

Möjligen kommer hr C. att på mångas begäran utgifva en bok on Afrika och sitt lif därnere – medan han hvilar upp i fosterlandet. (Källa: 190)

Adolf Wilhelm Claudelin död. Ett liv fyllt av bragder och äventyr.

(1921) I går avled i sitt hem i Ljugarn f. konsuln Adolf Wilhelm Claudelin nära 79 år gammal. Han var nämligen född på Ljugarn den 1 juli 1842.  Den avlidne sörjes närmast av barn och barnbarn.

Claudelins liv var fyllt av märkliga upplevelser från krig och fred. Vid unga år blev honom stugan för trång, och han följde med ett skepp och landsteg i Kapstaden för att där bli sin lyckas smed. Det tycktes till en början icke gå så lätt.

En dag – så har han själv berättat – då han som vagabond strävade omkring nere i Transvaal, fick han se en vit man och fyra negrer, sysselsatta med att förfärdiga tegel. Han frågade ledaren för arbetet om denne ville taga honom i sin tjänst. Svaret löd, att han kunde få försöka.

Allt gick bra, fast nog var det ovant i början att hugga i med dylikt arbete. Föga nytta hade nu av allt latin och all grekiska, som han som pojke suttit på Visby gymnasium och pluggat in. Så småningom steg han i graderna och fick själv leda en arbetsstyrka. Denna tillväxte och bestod slutligen av sex- à sjuhundra negrer och femtio à sextio vita. Det fanns ju också de, som avundades honom hans karriär. En italienare kastade en gång, då han var nere i en lergrav

en planka efter honom. Den träffade emellertid ej och då negrerna, som voro sin nye ledare varmt tillgivna, fingo veta därom,  satte de efter den flyende italienaren och hade sånär slagit ihjäl honom.

Så utbröt ett inbördeskrig mellan negerstammar och afrikander. Claudelin övergav tegeltillverkningen och tog värvning i afrikandernas främlingslegion. Den som alla andra främlingslegioner bestod huvudsakligast av allt avskum från alla jordens kanter, brottslingar, guldgrävare, äventyrare. C. påträffade där även en svensk.

C. blev korpral och ridande polis. Grep en gång som sådan en hästtjuv i en av skogarna. Befordrandes sedermera till fanjunkare och ingeniör vid vägbyggnadskåren. Blev åter chef för en skara negrer, denna gång blott ett femtiotal.

Så upphörde kriget och därmed denna anställning. C. var en tid anställd hos en postmästare. Handlade därefter bland negrer; bytte till sig pälsverk mot vanliga bodvaror.

Under årens lopp hade Claudelin förtjänat ej så litet penningar, för vilka han köpte ett jordbruk. Han ägnade det några år, men så en dag kom hagelstormen och förstörde allt. C. reste då till Johannesburg för att där bryta sig en ny bana.

Kort tid därefter utbröt boerkriget. Claudelind slöt sig till skandinavernas frivilliga kår å boernas sida. Var med som lägerkommendant och sjukvårdare i slaget vid Magersfontein, där av femtio utgångna skandinaver endast fem kommo tillbaka. Aderton hade stupat, de övriga voro sårade och tillfångatagna. Deltog även i slaget vid Paardeberg; fick där framtänderna utslagna av en påträngande engelsmans gevärskolv och sårades i kinden, som sedan bar ärr därefter, av en skärva från en bomb. C. föll i detta slag i engelsk fångenskap och forslades med järnväg till Kap, där alla skandinaver fördes till cellfängelset och inkastades tio à tolv i varje cell. Han fördes därifrån med de sjuka fångarna, ehuru ej själv sjuk, till ett lasarett, fick vila och stärkande föda; blev tolk på detta lasarett och hade det bra där. C. blev sedermera med de tillfrisknade kamraterna-fångarna förd till Simonstown och var där en tid av två år, då fångenskapen var till ända och frigivandets timma slog.

Claudelin hade bl. a., har han berättat, tvättat sin skjorta i saltvatten och torkat den i krutrök. ”Hade mitt sinne varit tungt och svårmodigt, skulle jag ej ha uthärdat, vad jag fått uppleva”, plägade han säga.” Men mitt goda humör har aldrig

 Svikit, ej ens då jag gång på gång utblottades på allt vad jag ägde. På den tiden jag var åkare i Johannesburg och hade hundra hästar på stall var jag en rik man, men under kriget och fångenskapen blev jag åter naken.”

”Jag tänkte tillbaka på mina öden, då jag efter tjugoett års vistelse i Afrika lämnade Kap för att resa hem, lika fattig som jag kom dit, berättade C. en gång för den som skriver dessa rader. ”Jag kände det tryggare än någonsin just då. I ett ögonblick, då jag var nära att förtvivla, fästes min uppmärksamhet på en ö, som fartyget passerade förbi.

Jag frågade vad det var för en ö.

- Det är de spetälskas ö, blev svaret.

Då sade jag till mig själv

- Hur skall jag kunna förtvivla? Mot dem, som går där, är jag ju dock bra lycklig!” (Källa: 1407)

Medaljer från boerkriget. Även två gotlänningar hedrade.

(30/4 1937) Stockholm, 29 april. (TT.) Syd. afrikanska unionens regering lät på torsdagen officiellt överlämna Transvaals och Oranje-Fristatsns krigsmedalj till de akandinaviaka kamparna i boerkriget. Den högtidliga akten hade formen av en lunch på Grand, dit unionens minister och Mrs Gie inbjudit omkring 85 personer, däribland 15 veterarer.Vid lunchen äskade Mr Gie ljud och räknade upp namnen på de 15 veteranerna, som antingen personligen eller genom ombud skulle motta medaljen, både de verkliga och de företrädda kämparna ställde upp led, och sedan fingo de ur Mrs Gie's hand ta emot hederstecknet. Ceremonien avslutades med ett anförande av ministor Gie, som både på boerspråk och engelska förklarade, att sydafrikanska folket aldrig kommer att glömma den skandinaviska kårens hjältemod. Dennas tack framfördes under djup rörelse av skandinaviska kårens befälhavare, generalkonsul Uggla, medlemmen av det gamla Rustenburg-kommandot, kapten Schroeder-Nielsen, Bergen, och dåvarande löjtnanten i skandinaviska kåren grosshandlare William Bärentzen från Köpenhamn.Bland de femton personer, som erhöllo utmärkeleon, voro J. A. E. Söderström, Västkinde, och A. Claudelin, den senare avliden. (Källa: 1325)