Reinhold Johan von Lingen

En gotlänning och hans äventyr på Ålands hav.

Några anteckningar av Reinhold Johan von Lingen

Det fanns under sjuttonde seklet en köpman i Visby av tysk nationalitet vid namn Johan Lingen. Han hade icke allenast öppen salubod utan han hade jämväl fartyg, som gingo i främmande farvatten. Han hade stort anseende och god förmögenhet. Lingen tillhörde också en gammal tysk släkt med förnäma anor. Hans förfäder hade varit av adligt stånd, bosatta i markgrevskapet Ansbach. De flesta av dem hade varit militärer och som sådana deltagit i fejder både till lands och vatten. Och Lingens far, om vilken vi ovan talat, var köpman i Hamburg. Sonen hade vid unga år med ett av dennes fartyg kommit till Visby och där för firmans räkning arbetat. Han hade blivit boende där för livet.

  Dennes son hette Petter Lingen. Han fortsatte faderns affärsverksamhet i Visby.  denne blev med åren en rik man och en betydande sådan, som hedrades med åtskilliga förnämare uppdrag. Han var sålunda under många år överinspektör över salpetersjuderierna, först på Gotland, men sedermera jämväl i Södermanland, Uppland och Finland. Han måste därför ofta vara på resande fot. Hans närvaro krävdes allestädes, där man under bemälta tid hade salpetersjuderier i gång. Under dessa resor stiftade han bekantskap med en förnäm bruksägaredotter på fastlandet.  Hennes namn var Margareta Tersmeden. Hon var dotter till bruksägaren Reinhold Tersmeden och styvdotter till en friherre Jonas Cedercrantz, på vilkens ätt hon och hennes syskon adopterats. Enligt vad i memoarböcker blivit framhållit var hon en ovanligt charmant kvinna, vilken egenskap också lär ha gått i arv på sonen Reinhold Johan, som föddes i Visby den 28 augusti 1708?. Dennes barndomsdagar förflöto under lugna och lyckliga förhållanden i de idylliska Visby, som han sedan under hela sin långa livsgärning hade svårt att glömma.

En sjöman till häst.

Det var överinspektörens mening at Reinhold Johan skulle bli sjöofficer. För ändamålet ingick han sedan vid femton års ålder vid amiralitetet i Karlskrona. Tre år senare företog han, för vinnande av erfarenhet även av sådant, som hörde handelsfartyg till, en resa med ett sådant från Göteborg, som var statt på långfärd till Medelhavet. Fartyget blev emellertid vinddrivet till Havre de Grace. Där blev det prejat av utländska pirater, den unge Lingen blev mot sin vilja insatt som soldat vid ett irländskt regemente i fransk tjänst. Dess chef var en ungdom vid namn Clair.

  För ett äventyr var den unge svensken icke ointresserad, varför han stannade även sedan han kunnat erhålla sin frihet. Han trivdes både med yrket och kamraterna. Under flera år tjänstgjorde han sedan vid ett rytteriregemente och kom så småningom över till det lika populära som förnäma Royal Suèdois vilket vid den tiden kommenderades av en överste Lenck. Det var huvudsakligen svenskar, som tjänstgjorde vid detta. Tidigare hade bland adra fältmarskalken Nils Bjelke varit dess chef. Han avancerade till underlöjtnant vid detta regemente.

  Det var ock som sådan han i början av 1730-talet återkom till Sverige. Han uppsökte omedelbart födelsestaden och föräldrahemmet där. Helt säkert hade mycket att berätta om de gångna årens många äventyr i Frankrike.

  Länge stannade han dock icke denna gång på Gotland. Det kunde icke gärna bli tal om att han skulle fortsätta den avbrutna navigationskursen i Karlskrona. Hans längtan gick vidare. Äventyren där ute i Europa lockade med underbar makt.

  Han begav sig nu till det gamla stamlandet, där han omedelbart erhöll anställning som premiärlöjtnant vid det förnäma Veimerska regementet i Cur-Sachsen. Vid detta innehade han sedermera under flera år tjänst. Han blev också snart befordrad till kapten och generaladjutant hos chefen för samma regemente markis De Villa Nuova. Han trivdes väl i dessa sina befattningar. Men hur det var, längtade han efter att ytterligare se sig om i världen, och när tillfälle bjöds till en bataljonsbeställning vid ett ryskt regemente, förlagt i Moskva, sade han icke nej härtill. Sedermera blev han sekundchef vid ett regemente, som kommenderades av en överste Klow. Med honom deltog han i ett fälttåg mot turkarna, varvid svåra strider förekommo. I all synnerhet var detta förhållandet vid belägringen av Otschokoff.

  Emellertid blev förhållandet mellan Sverige och Ryssland allt mera spänt. Det kunde, enligt till ryska militärledningen ingångna berättelser, snart nog arta sig till krig. Lingen var icke vidare hågad att kämpa mot sitt eget fädernesland, varför han, i avvaktan på vad som komma skulle, begärde avsked. Överste Lingen hade emellertid gjort sig så fördelaktigt känd inom den ryska krigsledningen, att man erbjöd honom 1,000 dukater om han ville stanna kvar, samt befrielse från att deltaga i den eventuella kamp som kom att föras emot de svenske. Han avslog anbudet.

Ett krig utan mening och folkligt underlag.

När hattarna år 1740 äntligen lyckades få ett krig till stånd med Ryssland, hade man icke något underlag för detta. Det var helt och hållet uppkonstruerat. Och detta på allt annat än hållbara grunder. Man hade förespeglat ständerna, att genom ett angrepp på Ryssland just då skulle man icke allenast kunna återtaga de tidigare förlorade Östersjöprovinserna utan jämväl flytta gränserna ännu ett gott stycke österut. Detta för att hålla vederbörande på avstånd.

  Lingen ankom i lagom tid hem för att deltaga i kriget mot de arméer han nyss förut tjänat. Han blev överstelöjtnant vid ett svenskt regemente. Han kom dock icke i några skarpare skärmytslingar med de forna bundsförvanterna. Han hade sällan bevittnat ett sådant krig. Det föreföll rent av som om de båda emot varandra kämpande kårerna undvikit att närmare komma till tals. Efter dalkarlarnes marsch till Stockholm och riksdagens sammankallande blev det emellertid slut med kriget. Hela landet längtade därefter. Man lyckades också, tack vare vissa omständigheter med avseende på tronföljdens ordnande får ett förmånligare fredsslut än man väntat.

  Under riksdagen 1742 uppehöll sig Lingen under någon tid i Stockholm. Riksdagen var samlad och han hade åtskilligt att säga till vid denna. Under denna blev han av konungen utsedd till marskalk vid fredsunderhandlingarna i Åbo. Ryska och svenska delegater voro där för ändamålet samlade.

Storm över Ålandshav.

Den 13 juni 1743 erhöll Reinhold v. Lingen konungens och rådets uppdrag att begiva sig till Åbo, med order att om sex dygn vara tillbaka i Stockholm i fall fred kunde erhållas. Han hade också erhållit instruktioner med anledning härav. Utresan skedde samma dag. Denna gick lyckligt och vid framkomsten kunde man omedelbart gripa sig an med fortsättning av de påbörjade underhandlingarna. Klockan 3 på morgonen den 17 juni voro dessa avslutade och av båda parterna undertecknade. Det gällde nu för Lingen att snarast möjligt vända åter till Stockholm, där han visste att såväl rådet som andra med andlös spänning avvaktade resultatet. Spänningen var så mycket större, som en kurir ett par dagar före undertecknandet under genomresa till Stockholm bland allmänheten spritt ut det ryktet, att underhandlingarna blivit avbrutna och en stor rysk krigshär när som helst kunde vara att förvänta. Kuriren ifråga, , som var utländsk sådan, hade även bibringat befolkningen på Åland den felaktiga underrättelsen, att man när som helst hade att vänta ryssarna. Hals över huvud hade dessa därför rymt från sina hem för att dölja sig i skogarna.

  När därför Lingen på sin genomresa kom till Åland fann han folket borta. När han anlände till Brännö fann han tre tolvåriga flickor och ett par ålderstigna gubbar. Efter löfte om goda villkor rodde de honom den 2 ½ mil långa vägen till Kumlinge. Hans äventyr skildras för övrigt i ett äldre arbete sålunda:

  ”Vid ankomsten till Kumlinge stod ingen skjuts att uppbringa, utan här måste han med sina betjänter gå tre fjärdedels mil till fots och kunde med möda finna några personer som rodde honom över till Bomarsund. Anländ dit nödgades han åter gå till fots en halv mil till den första gästgivaregården från vilken en minderårig gosse skjutsade honom till Fåresund. Här låg vanligtvis en färja, med vilken folk fördes över sundet. Men denna var av de flyende lämnad kvar vid andra landet, men Lingen måste simma för att avhämta färjan och därefter med denna hämta betjänten. Vid Marklund, varifrån överfarten är en fjärdedels mil, fanns varken människor eller båt. Av brädändar, stävrar och störar gjorde han och betjänten en flotte, som sammanbands med strumpeband och vidjor; på denna lade de sina saker och med var sin stör flottade de sig sedan över sundet. Vid Ekerö poststation syntes i början ingen människa, men omsider, sedan man länge vankat omkring på stranden, upptäcktes två tiggargubbar, över 70 år gamla. Dessa lämnade anvisning på en gammal fiskarbåt, som några år legat uppdragen på land, söndersprucken och till en del ruttnad. Utan verktyg och tjära stoppade Lingen till läckorna med kläder ur sin kappsäck. Detta arbete upptog tiden från kl. 10 f. m. till 8 e. m. Han förde båten i sjön och efter en innerlig bön till Gud, satte han sig själv däruti, tillika med betjänten och de båda tiggarna. Mast, segel, kompass och styre saknades. Arbetet indelades så, att den ene tiggaren styrde med en åra, en person öste beständigt vatten ur båten med ett dåligt öskar och de återstående båda personerna rodde oavbrutet. På detta sätt ankom man kl. 12 på natten lyckligt till Signildsskär. Också här kunde ingen hjälp erhållas. Det återstod således ingen annan utväg, om man icke ville kvarstanna, än att med den dåliga farkosten passera Ålandshav. Båten, som vid ankomsten var nära att sjunka, diktades ånyo. Därmed begav man sig sedan till sjöss den 19 juni kl. 2 på morgonen. Till att börja med var väderleken vacker, men kl. 9 uppkom storm, åtföljd av så stark dimma, att man med svårighet kunde se några famnar framför sig. Uti denna svåra belägenhet hotade båten snart att sjunka, emedan den blott med möda kunde hållas så fri från vatten, att den bar de arbetande. I fullkomlig osäkerhet om riktningen fortsattes dock rodden tills man frampå förmiddagen, då töcknet något skingrats, fick sikte på Grisslehamns fyrbåk. Man hade således icke avvikit från den rätta vägen. Endast den, som någon gång varit i samma belägenhet, kan föreställa sig den hänryckning och tacksamhet mot Guds försyn, som då livade de nödställda fyra personerna. Hoppet om räddning återgav dem krafterna och de arbetade sig fram till Grisslehamn, dit de anlände kl. 2 e. m. Lingen fortsatte omedelbart resan till Stockholm och kunde sent på aftonen meddela kungen underrättelsen om fredsslutet. Tidigt morgonen därpå kungjordes detta för huvudstadens invånare.

I Pommerska kriget. – Landshövding i Kristianstad.

Lingen blev icke obelönad för sin bragdrika färd från Åbo under dessa spännande junidagar. Vid ankomsten till Stockholm åhörde både konung och råd med stort intresse hans berättelse om strapatserna på Ålandshav. Han upphöjdes till svensk adelsman, med bibehållande av sitt namn.

  Som generalmajor deltog sedermera Reinhold Johan von Lingen i det Pommerska kriget. Under detta råkade han ut för ett äventyr, som höll på att kosta honom kriget. Under den våldsamma träffningen vid Göstrow blev hans häst honom undanskjuten. Hästen föll och i fallet fick ryttaren sin ena arm under denna. Armen skadades så svårt, att han sedan aldrig mera kunde begagna den utan måste använda sig av den vänstra. Han var emellertid glad över att ha sluppit undan för så pass billigt pris. Efter krigets slut blev han generallöjtnant och sedermera landshövding i Kristianstad. Som sådan gjorde han stor nytta. Han omorganiserade så gott som hela vägväsendet i länet och lät uppsätta stenar här och var vid länsgränserna. Åtskilliga av dessa, som bära hans namn, stå allt fortfarande kvar.

  1771 transporterades han på egen begäran till Malmöhus län, men tillträdde aldrig. Till följd av sjukdom begärde han så gott som omedelbart avsked. Han avled dock först den 2 september 1785. Redan tidigare hade hans maka Anna Christina von Flygarell avlidit. (Källa: 1237)