Per Sune Wallin

Gutes 800-meterslöpare blev chef för I 2 i Karlstad

Britta Didriksson: Möte med människor

Den 19 juni1940 ryckte nyblivne studenten Per Sune Wallin in till Sven Löwenborgs kompani vid I 18 i Visby.

I dag sitter överste Per Sune Wallin i regementschefens rum i en av de röda kasernerna vid Värmlands regemente, I 2 i Karlstad. Han har utsikt över den myllrande trafiken på E 18 och några angränsande trafikleder. Bakom honom på väggen hänger några gamla vapen och i hörnet bakom honom står regementets fana tillsammans med några standar instoppade i sina kapell.

– Det är tur att vi inte så ofta måste ut i den starka trafiken, när trupp från regementet skall ut på övningar, eller när det gäller transporter av gods till och från regementet. Vi har mesta delen av våra domäner på den här sidan E 18, säger Per Sune Wallin.
– Liksom P 18 har vi behov av ett nytt övningsfält. Vi vet också vilket område vi vill ha. Jag tror inte att det behöver bli så hårda diskussioner här i Värmland som det är om Homa och Martille i Stenkumla. Den mark I 2 vill ha är inte sådan god jordbruksmark, som är aktuellt för det gotländska övningsfältet.

Gotländska kontakter

Per Sune Wallin håller täta kontakter med barndomsön Gotland. Han är underrättad om vad som är aktuellt.
– Det var roligt att höra gotländska pratas, säger han när han möter i korridoren utanför arbetsrummet. Klädd i grön fältuniform, silverhårig, glatt leende. En vänlig och lättsam bekantskap.
Han tycker själv att han har en tillgång i att jämt och gott humör, som om möjligt bara bättre med åren.
Och han tycker att det är en fin egenskap, när underlydande och medarbetare kan handla självständigt!
– Till bilden av en bra människa och medarbetare vill jag därtill lägga pålitlighet och lojalitet, förklarar han sedan.

Per Sune Wallin ångrar inte att han valde militärens yrke. Tvärt om. Han trivs och tycker att han kommit rätt i livet. 

Sommarjobb på GA

Någon sommar under gymnasieåren var han volontär (som journalisteleverna kallades på den tiden) och vikarie på Allehanda. Då funderade han lite på att bli tidningsman.

Men när studentexamen var klar var det krig och beredskapsår. Så blev det militäryrket i stället för tidningsyrket.
– Jag fick skriva om idrott och om film, minns Per Sune Wallin. Eftersom jag var yngst sände de äldre kamraterna på alla de sämsta filmerna. En gång skrev jag att en deckarfilm som gick på Röda Kvarn, var rena rama lorten. Dagen efter kom redaktionssekreteraren Gösta Storm, som hade hand om Röda Kvarn vid sidan om arbetet på tidningen och sa: Ja, filmen var ju inte så bra. Men för den skull behöver du inte ta i så hårt…

 
Tradition från far

– Men, Otto Wallin, är gammal underofficer, fanjunkare och kapten på äldre dagar. Genom honom fick jag tidigt kännedom om militärlivet. Det bidrog väl också, när jag slutligen valde yrke.
– Mina föräldrar är i nittioårsåldern. Men de är båda pigga och vitala och klarar sig mestadels på egen hand i hemmet vid Södertorg. Jag tycker de är beundransvärda.
– Var det lättare att vara militär och befäl förr i tiden än i dag?
– Jag vill inte tala om bättre och sämre. Men det förstås annorlunda. Befälet hade det lättare förr i tiden, när de värnpliktiga genast gjorde vad de blev tillsagda. Nu för tiden vill ungdomarna ifrågasätta och diskutera.
– Och det är bra det också.
– Det är klart att demokratiseringsprocessen i dagens samhälle måste medföra förändringar på de militära förbanden. Försvaret måste följa med samhällets utveckling i övrigt och kan inte bli en stat i staten
– Befälen skriker fortfarande och talar högt många gånger. Är det nödvändigt?
– ett befäl måste kunna tala högt i vissa situationer, men det behövs förstås inte alltid. Ibland är det en ful vana. Och jag tycker att det har blivit tystare på senare år.

 
Beredskapen är god

– Har vi ett bra försvar i dag?
– Ja, det har vi absolut. Vår beredskap i dag är bra mycket bättre än den var när Per Albin sa att beredskapen var god. Men det är ändå oroande att försvarets slagkraftigaste enheter kommer att få minskad slagkraft genom politiska beslut.
– Försvaret har ändrats på många sätt, både positivt och negativt, under de år som gått sedan 1940.

Flyktingström

– Bland de minnen jag har från krigsåren är minnena av flyktingströmmen från Baltikum, särskilt hösten 1944. En period var jag lägerchef när flyktingarna togs emot i ”Lägerskogen” vid Kungsladugården. Dit kom många människor totalt utmattade. De kunde berätta om hur flyktingbåtar anfallits av flyg under överresan, hur det kämpat med väder och vind., hur anhöriga och vänner blivit kvar eller omkommit under flykten. Många tragiska berättelser och människoöden.

Kritiskt 6:e juni

– Men den mest dramatiska tiden jag upplevde var junidagarna 1941. Svenska flaggans dag det hade den paraderande truppen i Visby sina vapen skarpladdade. Vi visste inte om kriget var omedelbart förestående. Vi hade sett tyska fartyg på väg norrut tätt under den gotländska kusten. Från land kunde vi konstatera, att ombord på fartygen fanns det artilleri, hästar och annan militär utrustning för ett överraskande anfall.
– Var tyskarna på väg till norra Sverige? Eller vart skulle de?

Ovisshet

– Den 21 juni utbröt det finska fortsättningskriget. Då visste vi att det var till Finland tyskarna dirigerat sina trupper.
– Under krigsåren minns jag också hur jag var med och tog hand om en nödlandad flygare i Hablingbo. Flera plan och flygare hamnade på Gotland vid olika tillfällen.
– En period var jag hundofficer på I 18. Jag hade bl. a. ansvar för utbildning av hundförare. På den tiden hade förbandet 30-talet hundar eller mer. Hundarna användes för bevakningsuppgifter, som rapporthundar och på andra sätt. Nu för tiden är det väl bara flyget som har kvar vakthundar i sina hangarer. Under krigsåren kom de värnpliktiga vid Gotlandsförbanden till stor del från Småland, Västervik och Kalmar.
– Hela krigstiden tillbringade jag på Gotland. först 1948 fick jag den första längre kommenderingen till fastlandet. Efter den turen sejouren återkom jag hem igen en tid och var bl. a. plutonchef under kompanichefen Stig Runeborg.

Efter krigshögskolan 55-57 var jag kompanichef i Visby sommaren 57. Men sedan har det varit fastlandskommenderingar. Först vid staber i Stockholm såsom lärare vid försvarshögskolan.

Efter en sejour som bataljonschef hos FN-trupperna på Cypern och en tid i Umeå kom jag till Karlstad som regementschef 1969. Här räknar jag med att stanna till pensioneringen.
 

Svårt jobb med gott humör

– Kanske bosätter jag mig i Skåne sedan. Min fru kommer därifrån. Jag vet inte än. Jag trivs bra här i Karlstad. Värmlänningarna är trivsamma människor. Kanske är det en värmländsk dygd att kunna gå till ett svårt jobb och ändå vara på gott humör. Det är i alla fall något som jag uppskattar.
 – Min son är stuvare här i Karlstad och min dotter är lärare och båda trivs bra. Barnbarn växer också upp här i Värmland. Så jag har numera starka band till både Gotland, Värmland och Skåne.

 
Bostad i en lägerbarack

Per Sune Wallin bor på Sandbäcksudden. En gammal barack, som en gång tillhörde Trossnäs läger, har gjorts i ordning till överstens bostad.

Men när översten är ledig ger han sig gärna ut i naturen och tittar på växter och fåglar.
– Jag är en ren amatör, men under åren som mitt fågelskådarintresse hängt i har jag lärt mig en del.
– För motionens skull spelar jag också tennis. Och fortfarande skjuter jag en del här inom regementet. Den gamla träffsäkerheten från förr, när jag ett år var trea i SM i fältskytte och skolskjutning på gevär har inte helt försvunnit. Jag deltar inte mer i större tävlingar men bevarar med glädje Gotlands Folkblads guldmedalj, som jag fick efter SM-framgången 1947.

Segrar i stadslöpning

Under åren i Östra folkskolan – som Solbergaskolan hette på den tiden – och läroverket i Visby och Per Sune Wallin aktiv som idrottsman. Han kom så småningom med i Gute och i slutet av 30-talet sprang han två år i Gutes vinnande stadslöpningslag.
− VIF var huvudfienden på den tiden, minns han.

I Gutes stadslöpningslag sprang bland annat Nils Ekström och Lasse Sundahl, som båda är kvar på Gotland. Roland Nordberg, som nu är stadsarkitekt i Lidingö. Bosse Kuhlau, som är köpman i Kalmar, Anders Dahlin, Ove Silvén och Erik Fransson, som alla är kvar i Visby. Evert Hejneman, som är läkare på fastlandet, och många andra. Med i laget var också Harry Åberg, som senare stupade i Finland.
Per Sune Wallin minns att Beppe Löwin sprang den knegiga sträckan uppför Hästgatsbacken. Själv sprang han ena året 800 meter på Visborgsgatan och in genom Skansport. Starten skedde vid möbelhandlare Löfqvists villa, som nu är riven. Andra året sprang han en sträcka genom Norderport och ner till lasarettet.

Häcklöpning, både 110 meter och 400 meter, sökte sig Per Sune Wallin också på. Ett år var han fyra i skolungdomens tävlingar. Som stavhoppare tävlade han på sin tid i junior DM. och en gång var han juniormästare i fotboll för Gute!
− Men jag fick sluta att idrotta efter det att jag en gång halkat och slagit knäet, när jag var på Karlsö och tittade efter fåglar, tillägger han förklarande. Fågelskådarintresse fick jag redan under skolåren. Vi hade ”Stumpen”, Daniel Glansholm i biologi något år. Då blev jag intresserad och engagerade mig också i Naturvetenskapliga föreningen, som fanns vid läroverket. Vi som var medlemmar i föreningen brukade om vårarna cykla till Lina myr, som ännu var outdikad, för att titta på fågellivet. Slutligen fick vi lov att byta ut en hel skolvecka i maj mor fågelstudier i Lina myr eller på Karlsö. Vi for också till Sandön ett år.
Tandläkare Bo Franzén, Pelle Runander, som nu är ingenjör vid Stockholms gasverk, K G Stålhandske, som sedan själv blev biologilärare, och Ove Silvén deltog i fågelskådarexpeditionerna. Fågelintresset sitter i. när jag är ute och reser nu för tiden har jag alltid fågelboken med. (Källa: 86)