Sigurd Sigurdsson - Melin

Sigurd Melin tog studentexamen vid Norra Latin i Stockholm och kom 1928 till Svea trängkår i Linköping, fortsatte därefter vid Karlbergs Kungl krigsskola i Stockholm. År 1933 inledde han en utbildning på Strömsholms ridskola, där han också mötte sin blivande hustru, Marianne Ridderstolpe. Sigurd Melin antogs till Krigshögskolan 1935. Det militära yrkeslivet med nya tjänster innebar att familjen flyttade ett 20-tal gånger inom landet. Några av bostadsorterna var Stockholm, Linköping, Skövde och Sollefteå. Han deltog på uppdrag av greve Folke Bernadotte som då var ordförande i Svenska Röda Korset vid evakueringen av skandinaviska lägerfångar vid krigsslutet 1945 med de så kallade "vita bussarna". Sigurd Melin var under många år byråchef för järnvägsstyrelsens försvarsbyrå och de sista åren före pensioneringen var han chef för Svea trängregemente i Linköping. Efter pensioneringen 1970 flyttade han till gården Ådö, som brukats av fadern sedan 1940-talet. (Källa: 67)

Sigurd kom att bli en av mina närmaste vänner. Vi möttes på Krigsskolan Karlberg, där han var "yngrekursare" (OK31) till mig och båda var vi "Trängare". Vi kom att följas åt i karriären under många år - jag innehade en tjänst och följdes i den sedan av Sigurd. Så var det på T1 i Linköping, T3 i Sollefteå, T2N I Nora, Försvarsstaben, och så vidare. Vid flera tillfällen blev det helt enkelt så att familjerna bytte våning med varandra och därigenom blev mycket goda vänner - en vänskap som höll livet ut, även sedan jag redan på 50-talet lämnat den militära banan.

En insats av nationellt intresse, där Sigurd Melin hade stor del i dess lyckosamma genomförande, var evakueringen av skandinaviska lägerfångar vid krigsslutet 1945, de så kallade vita bussarna, för övrigt aktuellt i år i samband med tv-film och tidningsartiklar.

Jag tjänstgjorde då på Försvarsstaben och fick i uppdrag av chefen för armén och greve Folke Bernadotte, vice ordförande i Svenska Röda korset, att organisera och bemanna den räddningsaktion som Bernadotte lyckats förhandla fram.

Det var naturligt för mig att kontakta Sigurd, då på T3 i Sollefteå, som var specialutbildad i transporttjänst och utse honom att ingå i detachementschefens, överste Björcks stab, med placering i Friedrichsruh öster om Hamburg.

Under två månader och under besvärliga förhållanden i världskrigets slutfas, lyckades det svenska detachementet med sin svåra uppgift.

Med sitt kunnande, sin organisationsförmåga och strama befälsföring hade Sigurd Melin en betydande del i uppdragets framgång.

Sigurd Melins militära bana fortsatte med omväxlande stabsbefattningar och trupptjänst och karriären avslutade Sigurd som chef för Svea trängregemente, T1. Jag och många med mig saknar en sann officer och en god kamrat. Mina tankar och många goda minnen går till Sigurd Melins stora familj. AGNE WÄRNSUND  (Källa: 68)