Jean-Carlos
Danckwardt avled i Ystad den 31 januari 2001. Närmast anhöriga
är hustrun Ann-Marie samt barnen Tina, Johan och Louise.
Jean-Carlos Danckwardt föddes
den 1 december 1922 i Stockholm, där hans far var kapten och
gymnasielärare. Han tog studenten i Östra Real 1941, sökte sig
liksom fadern till den militära banan, blev fänrik vid Vaxholms
kustartilleriregemente 1944 och löjtnant 1946. På detta följde tjänstgöring
vid Sjökrigsskolan och därpå kurser vid Sjökrigshögskolan
1951-1953. Med sin kunnighet och förmåga att uttrycka sig i tal
och skrift framstod han här för yngre generationers
kustartillerister som ledargestalt och föredöme. Han kommenderades
sedan till Försvarsstaben, blev kapten och undervisade under fyra
år vid Militärhögskolan, vilken han lämnade 1964, samma år som
han befordrades till överstelöjtnant.
Från mitten av
1960-talet kom han att varva högre stabsbefattningar med förbandstjänst.
1966 kom han till Försvarsstabens operationsledning, 1969 som överste
till posten som chef för sektion 2 vid Marinstaben. 1971 utnämndes
han till chef för Gotlands kustartilleriförsvar, 1973 som överste
1. gr till souschef vid Östra militärområdet i Strängnäs och
1977 till slutposten som chef för Blekinge kustartilleriförsvar.
Från 1980 till pensioneringen 1983 var han tillika garnisonschef i
Karlskrona. Däremellan hade han avlagt Försvarshögskolans allmänna
kurs och chefskurs.
På sina högre
chefsbefattningar hade Jean-Carlos Danckwardt förmågan att dra ned
på tiden för stabsarbetet för att i stället tillgodose de
operativa intressena. Han var ett utpräglat generalsämne och var
inte rädd för att stå i centrum för uppmärksamheten. Den tid
som inte åtgick till tjänsten eller till den representation som
han med framgång utövade tillsammans med sin hustru, tillbringade
han gärna med skrifter i militära eller militärhistoriska ämnen.
Han var sekreterare i 1965 års försvarsutredning, som avvisade
tanken på svenska kärnvapen men förespråkade ett bibehållande
av det odelade värnpliktssystemet och ambitionen att försvara hela
landet mot angrepp.
Han var också under lång
tid ett namn i den försvarspolitiska debatten. Tidigt hade han
bidragit till att ge impulser till det som skulle bli de rörliga
kustjägarna och betydligt senare amfibiestyrkorna. Han var en varm
förespråkare för det kustartilleri som han själv hade bidragit
till att bygga upp och hade svårt att godta den nedrustning av det
fasta försvaret som blev följden under 1990-talet. I den vackra Skånelänga,
som var hans hem efter pensioneringen, fortsatte han att följa
utvecklingen. Det hindrade inte, att han också var en ledande
person i staden Ystads ordensliv, där han vänligt överseende och
med sin stundtals magnifika framtoning kom till sin fulla rätt.
Till de skrifter han
publicerade hör Morgondagens marin (1959), Svensk säkerhetspolitik
(1966) och Ställningstagande i försvarsfrågan (1968), båda
tillsammans med Sven Hellman, ÖB svarar Försvarsutredningen
(1967), Chefsansvar, disciplin, medinflytande, skriven under
de ofta besvärande disciplinförhållanden som vid den tiden rådde
på förband runt om i landet (1971), Kungsholmens historia
(1990) samt Kustartilleriet i Sverige under andra världskriget
(1992). Han lade under 1980-talet ned stor kraft på sin
kustartillerihistorik. Genom att sekretessen lyftes successivt under
hans arbete, kunde allmänheten genom detta verk för första gången
komma i kontakt med mer detaljerad kunskap om kustartillerianläggningarna.
När den sovjetiska ubåten
U 137 en höstnatt 1981 gick på grund i Gåsöfjärden utanför
Karlskrona, förde Jean-Carlos Danckwardt i egenskap av
kustartillerichef befälet över bevakningsstyrkorna. Han tog emot
pressen på ett sätt som inte lämnade tvivel om att han var beredd
på yttersta allvar, och i det längsta drev han en bestämd linje
som gick ut på att den sovjetiska besättningen skulle föras i
land och förhöras på svenskt territorium. Politiska bedömningar
på andra nivåer ledde till ett annat resultat. Till denna fråga
återkom han sedan i ett antal artiklar i Tidskrift i Sjöväsendet.
Jean-Carlos Danckwardt
var ledamot av Kungl Örlogsmannasällskapet och valdes in i Kungl
Krigsvetenskapsakademien 1965. (KKrVAHT nr 6 2000)"
