Sin tidigaste barndom tillbragte E. hos sin mors morbror, sedermera
riksrådet greve Jacob Cronstedt på Fullerö, vilkens bröder voro
fortifikationsdirektören Gabriel och artillerigeneralen Carl
Cronstedt (se dessa). Fr. o. m. 1720 bodde E. hos sina föräldrar på
Karlsten. Han var den äldste i en stor syskonskara. Redan som ung
visade han brinnande kunskapstörst, flit, arbetsamhet och
pliktkänsla. Allt detta jämte redbar och flärdfri karaktär och klar
blick för det väsentliga i varje sak synes han ha ärvt från fadern.
De konstnärliga anlagen funnos både på fädernet och i mormoderns
släkt Cronstedt, vilken dessutom utmärkte sig för matematisk och
teknisk begåvning. Sextonårig inskrevs E. som volontär vid
artilleriet. Matematiken var ett av hans favoritämnen. Konungen gav
E. 1728 rätt att fortsätta sina studier däri vid Uppsala universitet
och samtidigt åtnjuta iön som överfyrverkare. Faderns tidiga död och
styvmoderns sparsamhet voro orsak till att hans akademiska studier
avbrötos. Han blev icke professor i matematik, som han hade hoppats,
men övergav dock ej matematiken. Han sökte sig till Chr. Polhem i
Stjärnsund för att under dennes ledning lära sig mekanik. Där
vistades samtidigt en kusin till hans mor, sedermera arkitekten,
överintendenten och presidenten greve Carl Johan Cronstedt (se
denne). De båda ungdomarna fortsatte sina studier i Stockholm under
ledning av nyskaparen av artilleriet Carl Cronstedt samt dåv.
majoren, sedermera generalfälttygmästaren frih. P. Siöblad. Som
lärjunge till dessa två experter och genom studiet av faderns
efterlämnade papper blev E. en framstående kännare av artilleri- och
vapenläran.
Under tiden hade han blivit löjtnant vid artilleriet. E. beviljades
nu för två år ett reseunderstöd på 1,000 dir smt, vilket sedermera
ökades. General Cronstedt utarbetade en resplan och en instruktion,
i vilken han uppmanade E. att studera olika länders artilleri och
annan stridsmateriel, vapen- och rustkamrar, gevärsfabriker m. m.
Han glömde ej heller att varna för »söta frukters för myckna
ätande». Resan gick till Danmark, Tyskland, Frankrike, Holland och
England. Efter sin återkomst till Stockholm våren 1738 inlämnade E.
till Krigskollegium två redogörelser, av vilka den ena berörde
artilleriet och den andra gevärs-, kanon- och krutfabriker. På sina
resor hade han även studerat befästningar samt frågorna om deras
försvar och erövring. E. hade också kunnat komplettera sin
allmänbildning och speciellt ägnat sig åt sina konstintressen. Han
utvecklade sin målnings- och teckningskonst och studerade i Paris
gravyr. Därjämte läste han verk av samtidens ledande författare,
speciellt sådana, som framställde upplysningsidéerna. A. Pope blev
redan på denna resa hans älsklingsförfattare.
Återkommen fick E. sig anförtrott att utbilda artilleriofficerare,
och som »kaptenmekanikus» (1739) ställdes han inför uppgiften att
förverkliga sin ungdomsdröm: att undervisa i matematik. Han satte i
gång vetenskapliga kanonförsök för utrönande av det inflytande, som
kanonens längd hade på skottets verkan. Hans förnämsta insats på
detta område var dock, att kanonerna skulle gjutas massiva och sedan
borras. Hans intressen förde honom in i kretsen kring den nygrundade
Vetenskapsakademien, i vars matrikel han står som nr 9, invald 6
juni 1739 på förslag av Linné.
E. var tydligen vid denna tid en levnadsglad ung officer. A.
Browallius antecknar i sin dagbok (18 april 1738) ryktena om en
vårtraktering hos E., där alla »söpo sig ganska druckna av vin».
Redan vid 1738—39 års riksdag började han sin politiska verksamhet
som representant för sin ätt, E. räknade sig från början till
hattarna, under vilkas maktperiod han vann en ställning som en av
partiets främsta män utan att dock någonsin höra till de egentliga
politiska ledarna. I hattarnas krig 1741 mot Ryssland ställdes E.
till överbefälhavarens disposition och kom då att för första gången
se Finland. E. bidrog till att rädda den armé, som från Helsinge
malm retirerade in mot Helsingfors, från större förluster genom att
med sitt batteri nedtysta ett ryskt dylikt och skjuta ett krutförråd
i brand. Kort därpå återvände han till Sverige och besparades
sålunda en förödmjukande kapitulation.
Ar 1745 fick E. ny kommendering till utlandet, denna gång för att på
arvprinsen Adolf Fredriks bekostnad följa med på dennes svåger
Fredrik II: s av Preussen fälttåg. Han var med i slaget vid Soor 30
sept. 1745. Fredrik II sände honom omedelbart härefter till
Stockholm för att framföra segerbudskapet. Efter återkomsten till
hemlandet placerades E. 1746 som major vid artilleriet i Göteborg,
blev året därpå överstelöjtnant och fick sommaren s. å. transport
till Gotland. Ar 1749 blev E. överste för Artilleriregementet och
därmed detta vapens främste representant. Men han kom ändå att på
ett annat område utföra sitt livsverk.
På hösten 1746 började en riksdag, vid vilken viktiga beslut
fattades i fråga om rikets försvar. Som huvudman för sin ätt deltog
E. däri. Han invaldes som hatt i sekreta utskottet och
defensions-deputationen, till vilkas mest inflytelserika medlemmar
han kom alt höra. Omkring generalissimus Adolf Fredrik hade samlats
en grupp yngre framstående officerare, som krävde ett effektivare
försvar och en allsidig förbättring av försvarsväsendet. Till de
mest bemärkta bland (dem hörde dåv. generaladjutanten bos
generalissimus, översten greve Hans Henrik von Liewen, och E.,vilka
samarbetade iförsvars-politiska frågor. Under de fredliga årtiondena
efter stora nordiska kriget hade rikets försvarspolitik varit
famlande. En del tvivlade på rikets möjligheter att bygga upp ett
fast försvar, andra fruktade, att redan ett försök att stärka
Finlands försvar skulle hos den östra grannen väcka farliga
misstankar, och somliga slutligen ansågo det lönlöst att offra medel
speciellt på befästningar i Finland, eftersom gränserna, såsom man
hoppades, snart skulle ändras till Sveriges fördel. Efter det
senaste kriget framträdde emellertid kravet på försvar av
gränsbygden i söder och öster, Skåne, Gotland och Finland.
E. hörde till dem, som på riksdagen med kraft hävdade nödvändigheten
av en förstärkning av Finlands försvar. Han var även med om att
utarbeta den definitiva försvarsplanen för Finland. Han var nämligen
medlem av den kommission, som under von Liewens ledning sommaren
1747 undersökte platser för tilltänkta befästningar i Finland, och
vars utlåtande lades till grund för ständernas befästningsprogram
för Finland. Åt E. anförtroddes programmets förverkligande. På samma
riksdag avgjordes även frågan om befästningar i den sydligare
gränsbygden, i Skåne, och von Liewen förordnades att leda arbetena
där. Anmärkningsvärt är, att arbetena på de nya befästningarna helt
undandrogos Fortifikationskontorets administration och direkt
underställdes generalissimus Adolf Fredrik. I Finland övervakades
befästningsarbetena av generalguvernören greve G. Fr. von E.osen,
som erhållit denna post av ständerna våren 1747 närmast för att vara
militärbefälhavare där. Anordningarna vidtogos på E: s uttryckliga
begäran för att befästningarna skulle bli fortare färdiga, men
begripligt är, att utnämningarna av von Liewen och E. väckte kritik
i vissa fackmannakretsar, i synnerhet som varken von Liewen eller E.
var fortifikationsofficer: den förre var kavallerist, E.
artillerist. E. var dock ingalunda främmande för befästningskonsten,
såsom av det föregående framgått. Här gällde det dessutom att
förverkliga den stora plan, som just hade blivit fastställd; och
därtill behövdes en man, som var något mer än en yrkeskunnig
fortifikationsofficer. Det var naturligt, att uppdragen anförtroddes
åt E. och von Liewen, som hade hört till de egentliga skaparna av
denna plan. Av en viss betydelse var, att de tillhörde det
makthavande partiet, men viktigast, att man hade förtroende för dem
personligen.
Den plan, som E. varit med om att skapa, var till sina huvuddrag
ingalunda ny utan byggde på den plan, som Axel Löwen redan 1723 hade
framlagt och senare kompletterat. Den gick ut på att Finland måste
få ett så starkt försvar, att det kunde hålla stånd, tills hjälp
hann anlända från Sverige. Landet behövde två befästa platser, den
ena vid gränsen och den andra längre väster ut på sydkusten. För
gränsfästningen ansågs Degerby som den lämpligaste platsen. Den
andra fästningen, den egentliga place d'armes, skulle anläggas vid
Helsingfors, dels på fastlandet, dels på öarna utanför. I samband
med båda fästningarna skulle inrättas hamnar, dit
undsättningsfartygen från Sverige kunde inlöpa. E. ansåg, liksom
redan Löwen, att endast Finlands sydliga kustområde kunde bli
egentlig krigsskådeplats. Då den var den viktigaste och samtidigt
den sårbaraste delen, borde försvaret koncentreras där. Utom
befästningar erfordrades en skärgårdsflotta, som lämpade sig för
Finlands rika skärgård. Även detta hade redan Löwen och andra
insett, men ingen hade med sådan kraft som E. framhävt, att Finland
behövde en dylik flotta. I flera sammanhang återkom han till denna
sin uppfattning, samtidigt som han föreslog även andra utvägar att
försätta Finland i försvarsdugligt skick. Han framhöll bestämt, att
riket nu måste visa, både att det ville trygga sin östra hälfts
integritet och att det var i stånd därtill.
E: s arbete beredde honom stora svårigheter, då klippöarna utanför
Helsingfors skulle förvandlas till den starka fästningen Sveaborg,
vilket namn befästningarna på holmarna utanför Helsingfors fingo i
aug. 1750. Samtidigt skulle en gränsfästning byggas. Material och
arbetskraft skulle anskaffas, tusentals män inkvarteras och utspisas
och skickliga arbetsledare utbildas. E:s dagboksanteckningar och
brev förtälja om hans outtröttliga nit och iver att undersöka och
planera samt. att utpröva olika arbetsmetoder. Han hade fått
tämligen fria händer och kunde sålunda ordna arbetena nästan efter
eget behag, låt vara att han varje år insände planritningarna för
godkännande och sedan arbetsritningar jämte ritningar över utförda
arbeten. Under de första årens grundläggande arbete hade han ett
värdefullt stöd däri, att generalissimus Adolf Fredrik var
välvilligt stämd mot honom. E: s förhållande till generalguvernören
greve von Rosen var däremot mindre gott. Rosen var även i småsaker
ytterst noggrann, medan E. fäste sig mera vid de stora dragen. I det
egentliga arbetet hade E. som medhjälpare fortifikationsofficerare
men även talrika andra officerare och civila byggmästare, däribland
Daniel (af) Thunberg. De utbildades till stor del av E. och utförde
sina uppgifter enligt hans plan. Som arbetare anlitades manskap ur
de indelta regementena, till en början från Finland, senare även
från det egentliga Sverige. Ibland uppgick antalet arbetare till
mellan 7,000 och 8,000.
Såväl samtiden som eftervärlden b a givit E. stort erkännande som
fästningsbyggare. Han skapade dock ej något eget befästningssystem,
och hans planer visa icke »några nya idéer», utan »konstruktionerna
gjordes efter äldre kända förebilder enligt bastionssystemet»
(Ericsson). Men E. löste uppgiften friare och avvek från den stränga
formalism, som var vanlig i den tidens europeiska fäst-ningsbyggeri.
Han utnyttjade därvid Sveaborgs terräng. I Degerby åter, som 1752
fick namnet Lovisa, hade befästningarna planerats enligt det gängse
bastionssystemet, men vid behov kunde den närmaste omgivningen
läggas under vatten.
Då man våren 1747 beslöt att anlägga fästningsverk i Finland,
beräknade man, att arbetena skulle kräva fyra år, men då hade man
ännu ej uppgjort den slutliga byggnadsplanen. Det visade sig snart,
att den beräknade tiden Arar för kort. Det kritiska utrikespolitiska
läget omkring 1750 krävde dock, att man snabbt finge åtminstone en
del arbeten färdiga. Under sådana förhållanden började man i vissa
kretsar tvivla på hela planens ändamålsenlighet, i synnerhet sedan
von Liewen i maj 1750, på uppdrag av rådet, hade besökt Finland för
inspektion av dess försvarsväsende och särskilt befästningarna. Även
Adolf Fredrik började nu — tydligen under inflytande av von Liewen —
ställa sig rätt kritisk till E: s fästningsarbeten. E. insåg även
själv, att arbetena måste påskyndas för att åtminstone något skulle
vara färdigt i farans stund. Han föreslog därför några
begränsningar, vilka godkändes. Man upphörde att befästa Helsingfors
från landsidan och koncentrerade alla arbeten till det egentliga
Sveaborg, först till Gustavssvärd och sedan till Svartöarna, där
även en galärhamn och en skeppsdocka byggdes. Då arbetena på
Helsingfors' befästande icke fortsattes, hade man i själva verket
frångått den ursprungliga planen på att bygga en såväl land- som
sjöfästning. E. var dock fortfarande övertygad om att den
färdigbyggda öfästningen Sveaborg skulle utgöra nyckeln till
Finlands försvar.
Vid riksdagen 1751—52 kritiserades försvarsplanen öppet, men
hatfarna lyckades tysta ned angreppet. Ständerna gåvo även E.
oförbehållsamt erkännande för hans arbete och anvisade nya stora
anslag. Adolf Fredrik vägrade emellertid att godkänna den skrivelse,
som rådet framlade till hans undertecknande, emedan den innehöll för
mycket lovord. Först ett par år senare godkände rådet brevet i den
form, som konungen velat ge detsamma.
Genast efter riksdagens slut begav sig konungen till Finland. I
allmänhet har man ansett, att avsikten med denna hans »eriksgata»
var att söka skäl emot E., men denna förklaring är för ensidig.
Adolf Fredrik hade i många år planerat en dylik resa och önskade
personligen göra sig förtrogen med befästningsarbetena i Finland. E.
hade även på riksdagen begärt, att man skulle undersöka, huru han
hade utfört sitt uppdrag. Han trodde ej heller, att han nu skulle
undgå anmärkningar, ty bland konungens följeslagare voro flera av
E:s motståndare, måhända även fiender. Därför överlämnade han till
konungen vid dennes ankomst till Sveaborg midsommaren 1752 ett
betänkande, i vilket han erkände, att t. o. m. stora svårigheter
ännu förestodo. »Mitt rena samvete», sade han, »bär mig ett tryggt
vittnesbörd, att jag med rena och obefläckade händer hanterat denna,
fästningsbyggnad.» Vid sitt besök på Sveaborg, i Helsingfors och vid
gränsen gav konungen uttryck för sin tillfredsstäl- lelse, men efter
sin återkomst till Stockholm lämnade han till rådet en redogörelse
för resan med skarp kritik av E:s arbeten. Grundtanken däri var, att
befästningarna på Sveaborg hade planerats alltför vidlyftiga och att
arbetena utförts så osammanhängande, att ingenting hade blivit
färdigt. Om han tidigare hade kunnat göra sig förtrogen med
situationen, hade »en annan gradation av arbetet... blivit
fastställt, och i stället för Gustavssvärd, tror jag, att man hade
begynt med Skanslandet, som ligger högre, och utom vilkets
befästande mig tyckes, att galere hamnen ej äger någon
tillför-låtelig säkerhet». Han anmärkte även på det byggnadstekniska
och yttrade som ett allmänt omdöme: »Så säkert står det ock fast,
att man på andra sidan kan falla uti alltför stora utgifter, enär
man låter konsten alltför mycket råda, varigenom verk ibland
uppbygges kostsammare och starkare än de i anseende till själva
situationen kunde behövas.» Han var också missnöjd med att
befästningsarbetena i Degerby avbrutits och talade om Hangöudds
strategiska betydelse på ett sätt, som tyder på att han ansåg dess
läge bättre än Helsingfors'.
Bakom konungens kritik stod von Liewen — så identiska i fråga om
innehållet äro vissa av hans utlåtanden med konungens — men på resan
till Finland var han icke med. Konungen åtföljdes av sakkunniga,
framför allt general M. A. von Ungern-Sternberg —¦ en känd medlem av
mösspartiet — samt överste C. Funck, E: s direkte fiende. E:s
motståndare hade hoppats på stöd även av von Rosen, men den gamle
karolinen nedlät sig ej till att medverka i detta sammanhang, trots
att han måhända även sedan gammalt hade en del otalt med E.
Fästningsarbetena i Finland hade pågått i flera år och krävt stora
summor, men ännu var ingenting så färdigt, att landet hade ett
skydd. Att befästningsarbeten hade satts i gång på många ställen men
sedan avbrutits försvagade tilltron till att arbetena utfördes
planmässigt. Det är onekligen anmärkningsvärt, att för dessa
befästningsarbeten — vilka finansierades i huvudsak med franska
subsidier — aldrig uppgjordes detaljerade kostnadsberäkningar. Till
den grad litade ständerna på E. Konungens ingripande i saken
förefaller mot denna bakgrund sett naturligt. Som nämnts hade
emellertid E. för stadfästelse underställt generalissimus de
arbeten, som varje år skulle utföras, varför han icke kunde
beskyllas för egenmäktighet, vilket ej heller skedde.
Även om det kan medges, att Adolf Fredriks kritik var grundad på
sakliga synpunkter, är det uppenbart, att hela angreppet uppfattades
som politiskt. E. var en så bemärkt hattpolitiker, att man ej kunde
angripa honom, utan att det berörde hela partiet. Här erbjöd sig
även ett ypperligt tillfälle att angripa hattarnas slösaktiga och
planlösa finanspolitik. Konungens anmärkningar blevo dock endast
slag i luften. Hattarna sutto ännu säkert i sadeln. Rådet kallade
visserligen E. till Stockholm och ställde på grundval av konungens
anmärkningar aderton frågor till honom. Dessa berörde ärenden av
såväl allmän som av byggnadsteknisk art. E: s svar be-funnos
tillfredsställande. Rådet var på hans sida, och konungen orkade inte
ensam fullfölja sitt angrepp. E. fick på våren 1753 återvända till
Finland för att fortsätta befästningsarbetena enligt en av ständerna
fastställd plan.
E. hade utgått som segrare ur det första mot honom riktade
angreppet. Men kritiken höjde sig på nytt vid 1755—56 års riksdag.
E. anhöll därför om ny undersökning. Nu tillsattes en kommission,
till vars ordförande förordnades Finlands fd. generalguvernör von
Rosen; E. blev även själv medlem. Kommissionen utvidgade sin uppgift
sålunda, att den upptog till behandling Finlands försvars-plan i
dess helhet. Den kom till det resultatet, att den 1747 fastställda
planen var ändamålsenlig. På grundval av kommissionens utlåtande
stadfäste ständerna den ånyo, samtidigt som de beviljade anslag för
dess förverkligande. Detta var för E. en stor seger.
E. vann vid denna riksdag även en annan betydande framgång. På grund
av hans energi bildades av galärer och andra lätta fartyg arméns
flotta och bestämdes, att största delen därav skulle förläggas till
Finland. E. blev således grundläggaren av ett verkligt
skärgårdsvapen, och därmed förverkligades en tanke, som redan länge
varit aktuell. På Finlands sydkust, fanns nu en fästning, som gjorde
en dylik basering av flottan möjlig. Arméns flotta skildes från
amiralitetet och anslöts till armén. Till dess chef och samtidigt
till generalmajor (1756) utnämndes E, som även blev ledamot av
Krigskollegium. E: s avsikt var att av denna flotta skapa ett
effektivt vapen, som skulle operera i intimt, samband med armén. I
försvaret av Finlands sydkust skulle den få en viktig uppgift. E.
utvecklade särskilda typer av skärgårdsfartyg för denna flotta. Sin
bästa medhjälpare hade han därvid i den framstående skeppsbyggaren
F. H. (af) Chapman. Tillsammans konstruerade de fyra fartygstyper,
skärgårdsfregatter av ny modell, vilka buro namn efter de finska
landskapen: udema (Uudenmaa = Nyland), pojama (Poh-janmaa =
Österbotten), turuma (Turunmaa = Åbo län) och hem-mema (Hämeenmaa =
Tavastland).
Vid tiden för 1755—56 års riksdag och omedelbart därefter befann sig
E. på höjden av sin verksamhet. Men hans arbete i Fin- land avbröts,
då riket anslöt sig till Preussens fiender, och krigshandlingarna i
Pommern började. E. kommenderades som chef för artilleriet ut i
fält. Samtidigt kvarstod han dock som ledare av befästningsarbetena
i Finland samt som chef för arméns flotta. Han hörde till
generalitebet och delade sålunda redan från början den ringa äran
med ledarna för detta illa förda krig. Ombyte av överbefälhavare
förekom ofta. E. deltog under krigets första år som underbefälhavare
såväl i försvaret av Pommern som i de fram-ryckningsförsök, som tid
efter annan gjordes, tills man ånyo återgick till
utgångsställningarna. Utan att visa någon självständig
initiativförmåga gjorde han sin plikt och sparade sig ingalunda. Då
turen kom till honom, blev han generallöjtnant, nyåret 1759. Efter
att ha blivit svårt sårad i okt. 1760 fick han ett halvt års
permission och återvände till Stockholm.
Ständerna voro samlade, och E. deltog ivrigt i riksdagsarbetet.
Hattregeringen hade motvind: mycket måste förklaras, då kriget ej
hade gått precis så, som den hade hoppats och trott. Även många
hattar, i synnerhet officerare och bland dem också E., tillhörde
oppositionen. Konungen och rådet erbjödo honom dock posten som
överbefälhavare, då J. A. von Lantingshausen ville lämna den. E.
utnämndes 16 febr. 1761, men då detta den 27 kungjordes i sekreta
utskottet, förklarade E., att han ej komme att taga emot
överbefälhavareposten, då armén var så svag och dess läge beträngt.
Hans omdöme om armén var förkrossande; inte ens regeringen
besparades klander. Efter rådplägningar och övertalningar och sedan
han fått en instruktion efter eget förslag, lät sig E., slutligen
bevekas.
Någon brådska gjorde han sig ej, fastän armén var i trängande behov
av överbefälhavare. Först 4 juli 1761 anlände han till Stralsund.
Han hade i Stockholm egna angelägenheter att uträtta: han lyckades
nämligen byta befattning med en gammal general, innan denne blev
pensionerad. Generalen var överste vid det i Finland stationerade
Livdragonregementet, med vilken befattning Saaris' boställe i Virmo
var förenat. Ombyten av tjänst voro tillåtna endast inom ett och
samma vapenslag, och sådana fall som E: s fingo vanligen inte ens
föredragas för ständerna. Med hänsyn till E: s inflytelserika
ställning i riksdagen remitterade dock rådet ansökningen till
ständerna, som för sin del gåvo sitt bifall.
Som överbefälhavare i Pommern skördade E. inga lagrar, fastän han
hade friare händer än sina föregångare och delvis även i övrigt
bättre förutsättningar. Han lämnade många goda till- fallen
outnyttjade och höll sig i allmänhet på defensiven. Hans instruktion
kunde ge stöd för en krigföring av detta slag. Det har också
framhållits — tydligen med skäl — att hela hans militära inställning
var försvararens; den hade blivit sådan under uppbyggandet av den
östra rikshalvans försvar. J. M. Sprengtporten, som aktade honom
högt, har förklarat, att han saknade insikter och erfarenhet i att
leda en armé och att han visste det själv. Dessutom, tillägger
Sprengtporten, ville E. icke rycka längre in i fiendens land för att
icke utsätta sig och armén för motgångar och sålunda riskera sin
prestige, om vilken han var mycket angelägen.
Efter vinterfälttågets slut våren 1762, då freden tycktes vara i
antågande, anhöll E. av hälsoskäl att få resa hem på två månader
eller att bli befriad från befälet. Mot regeringens önskan lyckades
E: s vänner på riksdagen genomdriva, att han fick tillstånd att resa
hem, om hans hälsa så fordrade och om det fanns grundat skal att
antaga, att fientligheter ej skulle inträffa under hans permission.
E. avgjorde då saken sålunda, att han på eget bevåg med prins Eugen
av Wurttemberg slöt ett vapenstillestånd på sex månader samt
återvände till Stockholm. Detta stämplades som ett brott mot
grundlagen, ty då ständerna voro församlade, tillkom det endast dem
att sluta vapenstillestånd. E. fick även stå till svars för sin
åtgärd men kom undan lättare än väntat, vartill bidrog, att freden
redan undertecknats, då saken definitivt avgjordes. Han fick nu
avsked på egen begäran och i berömmande ordalag. Han bad dock att få
det utbytt mot ett brev, i vilket konungen blott förklarade sig nöjd
med det lilla han uträttat och befriade honom från allt ansvar.
E. blev nu i tillfälle att återgå till sitt egentliga livsverk: att
bygga befästningar i Finland och utveckla arméns flotta. Arbetena
hade under krigsåren nästan helt legat nere. I febr. 1764
befordrades han till general samt upphöjdes jämte sina bröder i
friherrligt stånd juni s. å. E:s erfarenheter av partipolitikens
växlingar väckte så småningom hos honom, liksom hos flera av hans
samtida, till liv en kritisk syn på de politiska förhållandena i
Sverige. Det är därför ingalunda förvånande, att han från hösten
1763 tillhörde den krets, i vilken under hovets ledning en reform
och sanering av det politiska livet diskuterades och förbereddes.
Den planerade parli-försoningen kom dock ej till stånd, och E. blev
ett av offren för den nya partivälvningen.
Då mössorna vid 1765—66 års riksdag kommo till makten, ändrades
kursen också i rikets försvarspolitik. Trots hovets stöd invaldes E.
ej mera i sekreta utskottet, vilket varslade om att ett anfall mot
honom var förestående. Anslagen för befästningsarbetena i Finland
nedskuros kraftigt. Sedan ställdes E. till svars för sin förvaltning
av penningmedel i Finland. Efter en långvarig och slitande process
resolverade Kammarrevisionen emellertid i maj 1769, att hans
räkenskaper stämde. Redan dessförinnan hade man fråntagit honom
chefskapet för arméns flotta liksom även ledningen av
befästningsarbetena i Finland, vilka ånyo underställts respektive
amiralitetet och Fortifikationskontoret. Sålunda hade hans
motståndare inom de två nämnda institutionerna hemfört segern i den
strid, som pågått alltsedan E. hade börjat sitt arbete för Finlands
försvar. Vidare tillsattes på denna riksdag en kommission, som
skulle besiktiga de finska befästningsarbetena och handlägga
Finlands försvarsfråga i dess helhet. E. ansågs jävig att bli medlem
av den; däremot icke de män, vilka utsetts att övertaga hans
tidigare uppdrag: vice amiralen C. Falkengréen och
generalkvartermästaren J. B. Virgin.
E. kände sig åsidosatt. I ett brev till överste A. M. von Arbin
skrev han i april 1766, att vad kommissionen än hade att säga om
Finlands försvar, skulle han framlägga sina egna tankar och sin egen
plan och anhålla om att de skulle hållas hemliga, tills följande
krig vore förbi. Senare synes han ha ändrat åsikt, ty redan innan
kommissionen hade rest till Finland, tillställde han konungen 12
juli 1766 en vidlyftig och teoretiskt väl motiverad försvarsplan för
Finland (E: s orig. i Skrivelser till konungen, Adolf Fredriks tid,
Riksarkivet). Han förklarade, att det var hans plikt mot konung och
fädernesland, mot hans efterkommande och honom själv att framlägga
sina tankar nu, då han i »lyckligare händer» lämnade det uppdrag,
som han i aderton år handhaft. Försvarsplanen var ett slags
försvarspolitiskt testamente med samma grundtanke som i hans
tidigare planer: förbindelsen med Sverige måste tryggas och Finlands
försvar koncentreras till sydkusten. Då havet och sydkusten voro de
egentliga krigsskådeplatserna i Finland, borde sjöförsvaret stärkas
och fästningarna vid kusten byggas färdiga. För att uppehålla
fienden, tills hjälp hann anlända från Sverige, behövdes en
galärflotta, en gränsfästning och lätta trupper. Sålunda befäst
skulle Finland, enligt E:s fasta övertygelse, kunna försvara sig.
Han såg ingenting underligt i att planens förverkligande krävde
mycket arbete och mycken tid, ty så var det med alla planer av
betydelse. Om en mängd odugliga fästningar i Sverige raserades och
deras besättningar överflyttades till Finlands östgräns, skulle
andra omkostnader knappast behövas för detta lands försvar. »Några
kost- nåder måste dock erläggas, då frågan gäller, huruvida vi skola
vara självständiga eller vasaller», hette det.
Kommissionen utförde ett noggrant arbete, undersökte befästningarna
på ort och ställe och planerade nya. Såtillvida var den bunden av
sin instruktion, att Finlands försvar skulle baseras på två
fästningar, en place d'armes och en gränsfästning, ty detta var
ständernas ståndpunkt även vid 1765—66 års riksdag. Kommissionen
inlämnade som resultat av sitt arbete ett vidlyftigt betänkande, som
i huvudsak hade utarbetats av J. M. Sprengtporten. Denne hörde
ingalunda till E: s fiender, och även medan kommissionens arbete
pågick, stod han i förtroendefull brevväxling med E. Av breven
framgår, att E. tämligen noga följde kommissionens arbete. Många
gånger gav han fritt utlopp åt sin bitterhet. »Apparencerne kunna
väl nu vara vackra. Så voro desamma 1752. Stockholms klimatet kan
ändra allt sådant hos några», skrev han i aug. 1766. Samtidigt
försvarade han kraftigt sin egen plan: »Att man ej vill ge Sveaborg
karaktär av place d'armes, kommer därav, att man ej gör sig rätta
idéen om sjökriget i Finland.» Om man led nederlag, måste armén
någonstans få en tillflyktsort, och den måste vara belägen vid
kusten, ty endast sålunda kunde man hoppas på hjälp från Sverige.
»Denne casus fordrar absolute, att man ej ska kujou-neras i sjön.
Låter man komma där hän, så må man så gärna strax ta avsked av
Finland.»
Kommissionens inställning till E: s livsverk, till de bärande
idéerna i »Sveaborgs försvarsplan», var ej så negativ, som man
måhända hade väntat. Efter noggranna undersökningar och grundlig
prövning kom kommissionen till det resultatet, att E :s plan till
sina huvuddrag borde bibehållas. Den ansåg Sveaborg lämpligast som
place d'armes, varför dess befästande borde fullbordas. I fråga om
Tavastehus delade den även E: s uppfattning: staden kimde endast
tjäna till förrådsplats och samlingsort för trupperna. Det var
oundgängligt, att befästningarna vid Lovisa och i synnerhet de vid
Svartholm byggdes färdiga. Däremot fäste kommissionen större vikt
vid försvaret av gränstrakten inne i landet än E. Fastän den icke
tillmätte Hangö udd någon större betydelse, ansåg den dock, att det
var möjligt att på Eldskär utanför Hangö bygga ett fort. Virgin och
Falkengréen voro i mycket av annan åsikt'— de inlämnade var sitt
utlåtande — men fingo ej medhåll av andra. »Virgin är en stor
stålle», skrev E. till Sprengtporten i juni 1767; »då jag hade
fästningsbyggnaden, sade han, att jag tog för mycket till. Nu vill
han göra överflödigt, och ännu ändrar han sig varje dag. En som
kände Finland och Statskontoret men icke Virgin, skulle tro, att han
som rysse styrkte till så stora verk för att ej kunna göra dem
färdiga utan att ständigt få leva under ryskt förmynderskap...
Ryssland blir sålunda vår place d'armes, vår gränsfästning och vår
galäreskader. Vår armé och vår flotta skulle sålunda komma under
ryskt förmynderskap.»
Kommissionen stödde sålunda i stor utsträckning E. i stället för att
utdöma hans livsverk. E. skrev till Sprengtporten i dec. 1767: »Ert.
Sveaborg är mindre kostsamt än mitt, ävenså ert Lovisa, likaledes er
flotta eller eskader. Ni har bara Hangö udd mer än jag, och den ska
vara en stor stålle som balancerade vid hela Finlands säkerhet emot
några kapares.» E. fick också sedermera offentlig upprättelse. Då
hattarna 1769 åter övertogo makten, anförtroddes honom på nytt
ledningen av befästningsarbetena i Finland. Han blev även 14 aug.
1769 landets överbefälhavare. Han utverkade, därvid åt sig ett K.
brev av 15 jan. 1770 med decharge för sin förvaltning av finska
fästningsbyggnaden. En så livlig byggnadsverksamhet, som varit
utmärkande för tiden före pommerska kriget, uppnåddes dock ej mera.
E. var, vid sextio års ålder, redan en bruten man. På grund av
hälsoskäl tog han också 1771 avsked från sina befattningar. Han
upphöjdes 15 okt. s. å. till greve och fick 14 sept. 1772 mottaga
fältmarskalksstaven av Gustav III. E. avled kort därpå i okt. 1772
på sitt boställe Saaris och begrovs först i Virmo sockenkyrka.
Följande år utgick K. befallning om stoftets överförande till
Sveaborg. Under stor militär eskort bars kistan till Åbo, där stater
och kårer samt stadens borgerskap till häst och fot mötte vid
Aningaistull. Domkyrkans klockor ringde, och H. G. Porthan
parenterade i akademien över den bortgångne. Kistan fördes sedan på
turuma Lodbrok under befäl av översten, sedermera generalamiralen H.
af Trolle till Helsingfors, där den nedsattes i stadens lilla
träkyrka för ett årtionde. Först sommaren 1783 var den av konungen
på Vargön framför generalshuset utsedda graven så färdig, att
överflyttningen kunde ske 1 juli; gravvalvet tillslöts 5 juli i
Gustav III: s närvaro. Först senare blev Sergels monument över E.
där färdigt. Inskriften meddelar, att E. vilar »omgifven af sina
verk, Sveaborgs fästning, Arméens flotta» samt att konungen upprest
monumentet »At i fältherrens och medborgarens spår lifva snillen at
kunna, hjärtan at vilja gagna fäderneslandet».
E. har gjort sig förtjänt av eftervärldens aktning och bemidran,
främst som planläggare av Finlands försvar. »Eftervård stå här på
egen botn och lita icke på främmande hielp», lät han som sitt
testamente inrista över Gustavssvärds kungsport. Han var ej blott
försvarspolitiker och fästningsbyggare utan också en av tidens mest
bemärkta svenska kulturpersonligheter. Som ledamot av Vetenskaps-'
akademien, där E. april—juni 1740 fungerade som sekreterare, och två
gånger var preses (jfr nedan), tryckte han i dess publikationer
flera för sin tid rätt betydande studier på krigsvetenskapernas
område, bl. a. rent fackliga uppsatser i Handlingarna. Som
artilleri-konstruktör verksam genom att konstruera en
rikoschettmörsare för fältartilleriet skrev han om mörsare i
akademiens Handlingar 1742. Uppmärksammade blevo hans två
presidietal, 1743 »Om ungdomens upfostran til krigsmän» samt »Om
svensk sjömagt», det senare ett uttryck för E:s försvarspolitiska
system; det hör till året 1766, men E. nödgades avbryta presidiet
och fara till Finland, varför talet upplästes först 29 maj 1767.
Akademiens sessionssal i Frescati prydes av Sergels, marmorbyst av
E. samt hans porträtt i olja (av O. Are-nius; jfr bild) på den
förnämliga väggen med stiftarporträrten. När E. gått bort
parenterade A. M. von Arbin 23 febr. 1774 över honom i akademien.
Utan att vara partiman enligt dåtida uppfattning kom E. dock att på
ett inflytelserikt sätt deltaga i det politiska livet. Hattarna
ansågo honom som sin man och stödde honom i alla skiften. Fastän E.
icke okritiskt hyllade frihetstidens regeringsform, stödde och
försvarade han den. Då konungaparets kuppförsök vid tiden för 1755—
56 års riksdag skulle nedslås, anförtroddes honom en viktig uppgift.
Han fick order om att samla Artilleriregementet och bevaka
Stockholms artillerigård samt att sedan tillsammans med överste
Pfeiff upprätthålla ordningen. I sin iver att inskränka konungens
makt gick han dock på denna riksdag längre, än han senare önskat.
Han hörde nämligen till dem, som i »tjänstebetänkandet» försökte få
inryckt en bestämmelse, att tjänsteåren skulle vara avgörande vid
befordringar. Senare •— som överbefälhavare i pommerska kriget —
beklagade han sig över att en mans duglighet och förmåga på detta
sätt blevo illa premierade.
E. var en utmärkt stilist. Klart, enkelt, ofta lapidariskt kort. men
samtidigt träffande och övertygande framställde han sina tankar i
skrift. I det nämnda presidietalet 1743 uppställer han kravet på en
god soldat: »Vett att skilja de rätta krigsrörelser ifrån de falska;
vetenskap att kunna känna sin styrka, hindra fiendens och dölja sitt
ömmaste ställe: samt tapperhet till att våga allt för sitt. kära
fädernesland.» Som talare var han svagare och uppträdde ej heller
gärna. Hans brev äro både sakliga och pigga men samtidigt rätt
uddiga. Han skrädde inte orden, då han karakteriserade personer, som
av en eller annan anledning inte tilltalade honom. T E:s papper
finnas även tecken på att han dyrkade sånggudinnan. Breven, liksom
hans många epigram, ge vid handen, ätt han hade tillägnat sig
upplysningstidens världsåskådning. Pope var ju redan tidigt en av
hans närmaste lärofäder, men han läste även Rousseau, Voltaire o. a.
G-jörwell hade bekymmer för E: s »tänkesätt i religionen» men
gladdes åt att han till slut hämtade »vishet och tröst utur
uppenbarelsen» (Sylwan, nedan anf. arbete, s. 57). Intressant är
omdömet hos hans samtida och parentator, lektor M. J. Alopaeus i
Borgå. Denne säger: E: s »ärliga skarpsinnighet. att fatta själva
kärnan av kristendomen kan man sluta av hans yttrande kort före sin
död, att han uti Lucidors psalm, som finnes i Svenska psalmboken
(antagligen n:o 406), funnit ett särdeles nöje och att de tvenne
sista verserna i samma psalm ständigt varit hans livsverser».
Sedan ungdomen hade E. varit en flitig tecknare. På sin ut-rikesresa
1736—38 hade han utvecklat denna förmåga, och i Paris tog han
lektioner i kopparstickets svåra konst. Han graverade sedan ett
porträtt av sin vän Linné. E. intresserade sig även för oljemålning,
och hans målningar från Sveaborg »vittna om både formell säkerhet
och fin koloristisk smak». Små pennteckningar av honom, förmodligen
utförda i utlandet, äro »sirliga och spirituella och lägga i dagen
en god portion iakttagelseförmåga» (Hoppe). Hans teckningar äro
stundom utförda med blott några få penndrag, stundom i detalj. Gärna
avbildade han människor och djur men även landskap, och ofta tog han
sina motiv från Sveaborg med dess befästningar och galärer. Över
allt vilar en äkta rokokoprägel. Av E: s teckningar må nämnas
porträtten av riksrådet greve C. Lagerberg och Linné. Största delen
av E:s bevarade teckningar är i Finland, i Ateneum, Helsingfors, dit
den kommit från släkten Edelfelt. Om sådana i rikssvensk ägo jfr
nedan under Källor anförd utställningskatalog av Hoppe och Uggla
1926.
E. var en stor intellektuell och konstnärlig begåvning med klara
linjer, praktisk läggning och energi. Han var mycket bestämd såväl i
åsikter som uppträdande. Han var även stolt i den meningen, att han
kände sig vara andligt överlägsen, men samtidigt var han medveten om
sitt ansvar. Också i andens värld var han aristokrat. »Hans umgänge
var behagligt och ledigt. Ibland vänner öppenhjärtigt och glatt; men
i stora samkväm var han merendels tystlåten», heter det i von Arbins
nämnda minnestal 1774. »Under alla tryckande besvär ägde han ett
förnöjt sinne. Hans kropps ställning var icke att räkna ibland
starke och store; men välbildad. Hans utseende och alla hans
rörelser vittnade om en stark själ och ett stort hjärta». (Källa:
Svenskt biografiskt lexikon) |