|
Johan Einar Detlof Schåltz |
|||||
|
|
||||
 |
|
||||
|
|
|||||
|
En beklaglig olyckshändelse, hvars följder dock dess bättre icke torde blifva så stora som man till en början hade anledning befara, inträffade igår e. m. ute å södra järnvägsstationen under ganska säregna omständigheter. Det var strax före eftermiddagstågets afgång söderut. Därmed skulle följa en del officerare som fått sina öfningar under nu pågående officersmöte förlagda till Hemse och bland desse medförde öfverstelöjtnant Scherstén och regementsadjutanten löjtnant E. Schåltz sina tjänstehästar, hvilka på därom särskildt framstäld begäran placerats i en vanlig boskapsvagn med räcken omkring. Löjtnant Schåltz hade äfven tagit plats i vagnen för att tillse hästarna och särskildt söka lugna sin egen häst, ett ganska nervöst djur, som visade sig mycket oroligt och bråkigt, ovant som det var med detta sätt att färdas. Hästen var bunden i vagnen med två rätt bastanta tåg och löjtnant Schåltz hade tyglarna till yttermera visso virade om handleden för att på detta sätt ha djuret bättre i sin makt. Men trots det lyckades hästen, sedan han sparkat af de två öfversta slåarna af räcket och tagit en väldig sats, hoppa öfver detta, slitande bindslen, och dragande med sig löjtnant Schåltz, som icke ville eller kunde släppa tyglsrna. Hästen slog en volt i luften och störtade sedan omkull på marken och föll delvis öfver sin ägare. Till tåga på olyckan bar, när detta inträffade, vagnen i rörelse. Den sköts nämligen jämte några andra fram af ett lokomotiv för att inrangeras i tåget. Häst och ryttare föĺlo i en klunga alldeles intill vagnen, och det såg ut som om denna gick öfver dem. Då torde dock knappast ha varit förhållandet, tack vare i främsta rummet den omständigheten att man lyckades stanna lokomotivet så godt som ögonblickligt. Löjtnant Schåltz fick emellertid ansiktet sönderrifvet samt vänstra handen och högra underbenet förfärligt massakretadt och klagade jämväl öfver smärtor i bröstet, så att man som förut sagdt till en början befarade det värsta. I den bårsäng, som numera finnes placerad å stationen, bars han ofördröjligen af tillstädesvarande militära personer till lasarettet och befinner sig nu efter omständigheterna i någorlunda god kondition. Den skadade handen, hvaröfver ett vagnshjul torde ha gått, kan emellertid icke fullt återställas, och fråga är, om icke en eller flera fingrar måste amputeras. Tummen får löjtnant S. dock i alla fall behålla. Skadorna å benet inskränka sig till några jämförelsevis obetydliga köttsår, som icke komma att medföra framtida men. Hästen, som slet sig lös och en stund sprang lös omkring på stationen dock utan att vålla något ytterligare missöde, kom mycket lindrigare från äfventyret. Han erhöll dock naturligtvis i fallet en del kontutisioner, hvarför djuret nu vårdas i artillerikårens sjukstall. (Källa: 1296) |
|||||
|
|
|||||
|
|
|||||
|
Dödsfall. I sviter af det svåra olycksfallet vid järnvägsstationen 2 April och därvid ådragna inre skador afled inatt å härvarande länslassarett löjtnanten vid Gotlands infanteriregemente Einar J. D. Schåltz i en ålder af icke fullt 29 år. Den unge hurtige mannens kraftiga fysik nedbröts till slut alldeles af en feberalstrande sjukdom, hvars härd läkarna trots upprepade operationer icke lyckades fullt påträffa och oskadliggöra. Det sista dygnet låg den sjuke medvetslös, och vid 1/2 2-tiden i natt drog sitt sista andetag. Einar Schåltz var född i Lundby i Husby socken (Södermanland); föräldrarna voro framl. landtbrukaren J. E. Schåltz och hans maka, född Ohlson. Efter att ha aflagt mogenhetsexamen och genomgått krigsskolan å Karlberg, utnämndes han 1902 till underöjtnant öfver stat vid Skånska dragonerna men erhöll redan påföljande år transport till Gotlands infanterireg., där han 1906 avancerade till löjtnant och samma år förordnades till andre regementsadjutant. Det var en ung lofvande militär, hurtig och oförskräckt, inbland kanske litet ungdomligt obetänksam, men öppen och redbar och med ett hjärta på rätta stället, som med Einar Schåltz gick ur tiden. Sorgen öfver hans bortgång är därför bland kamrater och vänner, för att nu icke nämna de närmaste sörjande, lika stor och uppriktig som deltagandet med den af olyckan så svårt drabbade unge mamnen visade sig vara, medan han ännu lefde och kunde mottaga deltagade vänners besök. (Källa: 1297) |
|||||
