Michael Silvius von Hohenhausen

Härstammande från en urgammal tysk slägt -- hvaraf en ättlägg, en af Karl XII:s bussar och farfars-farfar till den senast aflidne, emot slutet af 1600-talet inkom till Sverige -- föddes Michael Silvius i Stockholm den 6 febr. år 1790.

Faderlös redan vid födelsen, vårdades den kroppsligt svage ynglingen i barnaåren af den ömma modern: Elisabeth von Nackrey. Fattig på egodelar, hade han i arf erhållit ingenting annat än de grundsatser af mandom och dygd, som på honom öfverflyttades ifrån fadern, majoren vid arméns flotta m. m. Karl Johan von Hohenhausen, hvilken i det första slaget vid Svensksund ärofullt gäldade sitt lif åt fosterlandet.

Faderns förtjenster skaffade Hohenhausen redan vid 11 års ålder inträde vid krigsakademien, hvarifrån han, efter undergången officersexamen, år 1807 utnämdes till fänrik vid Finska gardet. I sådan egenskap deltog han om hösten 1808 i träffningarna vid Lokalax, Helsinge och Viais. I den sistnämda förde Hohenhausen befälet öfver yttersta högra flygeln af jägarkedjan. Hufvudstyrkan hade redan tvänne gånger med bajonettanfall afslagit fiendens genombrytningsförsök, då rapport ankom ifrån den tappre öfverstlöjtnant Lagerbring -- hvilken, till afvärjande af en fiendtlig turneringsrörelse, redan i 2:ne timmar underhållit en ärofull strid, 1/3 mil från Viais -- att han icke längre förmådde uppehålla den öfverlägsne fienden. Återtåget till Helsinge måste nu skyndsamt anträdas, så vida man ej ville befara att blifva derifrån afskuren. Såsom det vid dylika tillfällen ofta händer, erhöllo de långt framskjutne och i full strid varande flyglarne för sena order. De på den venstra lyckades likväl genom befälhafvarens rådighet på omvägar återförena sig med hufvudstyrkan, men på den yttersta högra flygeln, der en mötande insjö försvårade denna utväg, blef Hohenhausen, som genom sin närsynthet varit förhindrad att nog tidigt varseblifva återtåget, omringad och tillfångatagen.

Han affördes nu till det inre af Ryssland, till staden Meschtschowsk i guvernementet Kaluga, der en lycklig tillfällighet, Hohenhausens likhet med guvernörens i krigen emot Napoleon fallne son blef anledningen till en nära vänskap emellan den unge fången och denne guvernörs familj -- en vänskap, som under fångenskapen yttrade sig genom Hohenhausens upptagande i huset på ett sätt, som hade han varit en dess nära anhörig, och efter fångenskapen fortlefde i en mångårig skriftvexling.

Om hösten 1809 återkom han till fäderneslandet och befordrades påföljande år till löjtnant vid Andra gardet.

Den lätthet, hvarmed Gotland år 1808 blifvit af en obetydlig rysk styrka intaget, hade väckt tanken på inöfvandet af dess manbara befolkning till ett ordnadt försvar. Åtskilliga af arméns officerare, och bland dem Hohenhausen, kommenderades för detta ändamål år 1811 till Gotland -- och törhända var det den kärlek, som då hos honom grundlades till detta Östersjöns öga, hvilken sedermera blef första anledningen till hans återvändande dit i en mera maktpåliggande befattning.

Under fälttågen i Tyskland och Holstein kommenderade Hohenhausen Andra gardets jägare och fick af sådan anledning mer än flertalet af den öfriga hären tillfälle att vara med i elden. Vid stormningen af Leipzig anryckte de svenska jägardivisionerna emot Grimmaporten. Befälhafvaren, major von Döbeln, stupade strax i början af striden. De främsta afdelningarna, på en gång blottstälda för handgevärselden ur fönstren och för det längs gatan med kartescher skjutande artilleriet, började rygga, då Hohenhausen, som med sina jägare befann sig i slutet af kolonnen, utan order bröt ut ur densamma och i språngmarsch störtade in genom porten. De andre följde efter, och stormningen lyckades. Denna raska handling, verkstäld under Adlercreutz�s ögon, lofordades inför kronprinsen af denne, eljest på beröm särdeles sparsamme general, likasom af befälhafvaren för svenska hären, fältmarskalken Stedingk, som i sin rapport omnämner Hohenhausen ibland de officerare, hvilka mest utmärkt sig. Den förskaffade honom äfven, jemte guldmedaljen för tapperhet i fält, hedern att, ehuru endast löjtnant, få till högqvarteret öfverföra alla de högre franska officerare, hvilka denna dag såsom fångar föllo i svenskarnes händer.

Före inryckandet i Holstein ansåg kronprinsen Karl Johan nödigt att emot Hamburg återkasta de trupper, med hvilka marskalk Davoust framryckt i hans venstra flank till floden Stecknitz. Under det förberedelser gjordes att med den öfriga hären anfalla denna ställning i fronten, afsändes en ströfkorps under majoren friherre Jakob Cederström att öfvergå Elben vid Gestacht för att hota fiendens rygg. Hohenhausen med sina jägare utgjorde en del af denna korps, hvilken likväl, genom fiendens hastiga återtåg, hindrades att inlåta sig i någon hufvudsaklig strid.

Under framryckandet emot Lübeck tillhörde Hohenhausen förtrupperna. Fienden anträffades den 5 december på morgonen vid Landwehrgraben. Jägaredivisionernas befälhafvare, friherre Mellin, stupade på den till en del upprifna bron, och Hohenhausen, som efter honom öfvertog befälet, störtade sig med sina jägare i det iskalla vattnet, öfvervadade grafven och lyckades att fördrifva fienden. Men saknande tillfälle att ombyta kläder förrän sent på natten efter inryckningen i Lübeck, ådrog han sig derigenom giktkrämpor, hvilka följde honom till slutet af hans lefnad. Det oaktadt åtföljde han hären på tåget genom Holstein och var med vid intagandet af Fredriksort, men nödgades våren 1814 begära tillåtelse att till sin helsas vårdande begagna baden i Aachen. Derifrån återkommen, begaf han sig till Norge, der han i egenskap af adjutant anstäldes hos sin forne befälhafvare, friherre Jakob Cederström, då kommendant i Fredriksstad.

År 1817 blef Hohenhausen kapten och 1820 kompanichef vid Andra gardet, 1822 riddare af svärdsorden. 1827 utnämdes han till major i armén och 1828 till major i regementet med tjenstebref.

Under alla dessa år egnade sig Hohenhausen åt ett nitiskt uppfyllande af tjenstens fordringar, och han förskaffade sig derigenom ibland kamrater ett odeladt vitsord för militärisk duglighet och noggrannhet. I sitt yttre saknade han visserligen något af detta raskt beslutsamma, som man vanligen förstår under benämningen knektmässighet, och mången skulle kanske ej anat, att han var en lika grundlig som skicklig exercismästare -- men detta kunna alla de intyga, som med och under honom tjenstgjort. Ett ytterligare bevis derpå företer den omständigheten, att vid inspekterandet år 1811 af den nyorganiserade beväringen på Gotland, tvänne kompanier i synnerhet ådrogo sig uppmärksamhet såsom väl inöfvade, och att det ena af dessa var det, som hade Hohenhausen till chef.

Men icke blott åt den praktiska militärtjensten riktade han sin uppmärksamhet. Han hade af naturen erhållit ett kritiskt sinne, förenadt med ett aldrig tröttnande forskningsbegär. Vid krigsakademien, hvarifrån han endast 17 år gammal utexaminerades, hade han ej vinnlagt sig om studier med den ifver, som man haft rätt att vänta af hans goda minne och lätta uppfattning. Vid mognare år deremot använde han nästan alla ifrån tjensten lediga stunder till inhemtande af grundliga kunskaper, ej blott i militärvetenskapen, utan äfven i statsekonomiska och politiska ämnen. Han älskade att omkring sig samla de yngre kamrater, hvilka delade detta tycke. Med dem genomgick han välkända arbeten i militärvetenskapen och krigshistorien, och de lefva ännu (1849), som otvunget yttra, att hvad de i denna väg veta, det hafva de hufvudsakligen att tacka Hohenhausen för. Alla dessa omständigheter i förening med en sällspord ädelhet och rättsinnighet, samt en ärlighet, som aldrig tvekade att öppet uttala sig, och en hjelpsamhet, som genom sträng ordning och hushållning satte honom i tillfälle att ofta bistå andra, tillvunno Hohenhausen inom regementet så mycken aktning ibland både högre och lägre kamrater, att hans råd af dem alla ofta inhemtades, och att sedan Hohenhausen uttalat sin åsigt, densamma vanligen blef gällande.

Dessa egenskaper, ej mindre än den sakkunskap, hvarmed han uppträdde vid åtskilliga riksdagar, och det noggranna studium af främmande länders militäriska och ekonomiska författningar, hvarmed han sysselsatt sig under en åren 1827--1829 företagen resa till Tyskland, Frankrike och Italien, hade ådragit sig styrelsens uppmärksamhet, hvilken för att förbereda hans användande i administrativ väg ansåg sig böra småningom upplyfta honom till en deremot svarande samhällsrang. Derför finna vi äfven Hohenhausen inom mindre än sex månader, ifrån den 4 december 1830 till den 1 juni 1831, efter hvartannat utnämnas till tredje major i regementet, öfverlöjtnant och öfverste i armén, tillförordnad landshöfding och slutligen militärbefälhafvare på Gotland.

Först den 5 oktober 1833 utnämdes han på stat till höfding i detta län. Hvad han såsom sådan uträttat, tillhör ej föremålet för denna uppsats. Att han med nit, allvar och ständig hänsyn till länets bästa skötte denna maktpåliggande befattning, derom vitna dock både den kärlek, hvarmed han under lifstiden omfattades, och den allmänna saknad, som följde underrättelsen om hans död.

Som militärbefälhafvare tillkom det honom att gifva stadga åt den nya organisationen och i nationalbeväringen ingjuta den krigiska anda, som alltid är svår att bibringa en nybildad trupp, synnerligen då denna utgöres ensamt af beväring, och då öfningstiden är så kort som på denna ö. För detta ändamål riktade han sin oaflåtliga uppmärksamhet åt tvänne föremål: anskaffandet af skicklige officerare samt dessas ändamålsenliga bildning, och bibringandet af skjutfärdighet åt manskapet. I förra afseendet bildade han en undervisningsanstalt för linieofficerare i Visby -- utverkade hos styrelse och ständer en löneförhöjning för befälet af 33 1/3 procent -- och lyckades förmå arméns fullmäktige till bestämmande af antagliga vilkor för befälets delaktighet i arméns pensionskassa. Genom dessa förenade omständigheter, och derigenom att, då lämpliga ämnen till officersbeställningar icke alltid i tillräcklig mängd funnos att inom provinsen tillgå, Hohenhausen ifrån närgränsande landskap tillegnade sig bildade ynglingar med fallenhet för yrket, lyckades han att i väsentlig mån höja officerskorpsens duglighet och anseende.

Till skjutfärdighetens uppöfvande stiftades ett allmänt jägaregille för länet och särskilda skarpskytteföreningar inom kompanierna, och dessa inrättningar hafva medfört den lyckliga verkan, att en betydlig del af Gotlands allmoge nu mera förvärfvat sig en ej ringa skicklighet i gevärets handterande.

Då Hohenhausen derjemte aldrig lemnade något tillfälle ur sigte att förskaffa sina officerare sådana kommenderingar, der specialkunskaper i yrket stodo att vinna, såsom vid gevärsbesigtningar, vid instruktionsbataljoner, vid gymnastiska centralinstitutet -- allt kommenderingar, hvaraf de ej förr varit delaktige -- samt då han städse med faderlig omtanke bevakade alla nationalbeväringens intressen, låter det sig lätt förklara, att den varma tillgifvenhet, hvarmed han omfattade denna korps, skulle

af dess medlemmar med samma känslor återgäldas. Han hade derpå många ojäfaktiga bevis, men aldrig gåfvo sig dessa tänkesätt tydligare tillkänna än vid det sista högtidliga afskedet, då han tre dagar före sin död lät bära sig ned till de församlade officerarne för att af dem taga ett slutligt farväl -- ett afsked, hvaraf intrycket länge kommer att fortlefva i nationalbeväringens hågkomst.

Efter en långvarig och tärande sjukdom afled landshöfding von Hohenhausen i Visby den 19 juni 1849. (Källa: Minnen från Carl XIV:s, Oscar I:s och Carl XV:s dagar.1884-1885)