Vid 2. Plogplutonen - Märkäjärvi 1940

(Från egna biografin "Till flydda tider återgår..") 

"Jag fick tjänstledigt från Hästholmsvarvet från och med den dagen, jag skulle åka. Det skulle dröja ännu ett tag, för bl.a skulle jag få sprutor mot tyfus och paratyfus. Efter den andra sprutan trodde jag, att jag aldrig skulle komma iväg till Finland. Jag var fruktansvärt sjuk. Jag hade hög feber och förfärligt ont i bröstet där jag fått sprutan. Det var så ömt att jag inte ens kunde ha ett lakan över mig. Efter tredje och sista sprutan blev jag emellertid bra igen, och jag fick besked om att jag skulle resa den 25 januari.

Stockholms Central var full av folk, den kvällen vi skulle åka. Förutom föräldrar och syskon var också många vänner nere och sade adjö. Det var något ödesmättat över hela stämningen nere på Centralen när alla sjöng "Vår Gud är oss en väldig borg.." och "Vårt land, vårt land..".

Så gav sig tåget iväg och vi frivilliga började bekanta oss med varandra. Den här truppen skar verkligen genom alla samhällsklasser och yrken men ett hade alla gemensamt, viljan att hjälpa Finland.

På kvällen den 26 var vi framme i Haparanda och vi marscherade omedelbart över Torne älv till broderlandet i öster. Vi inkvarterades i en stor gymnastiksal vars golv var täckt med halm. Här låg betydligt över hundra man. Halmen hade genom långvarig användning malts sönder så det stod som ett osynligt moln av halmdamm i lokalen. Detta damm framkallade en fruktansvärd hosta. Halsarna blev alldeles torra och vi köpte läskedrycker för nästan alla våra slantar för att svälja ned dammet och komma över irritationen.

Första dagen i Torneå användes för utrustning. Dagen därpå som var en söndag bevistade vi en gudstjänst i Torneå kyrka ledd av vår fältprost, Hans Åkerhielm. Därefter åkte vi till Karihaara i närheten av Kemi. Först förlades vi i en skola i Pajusaari men vi flyttades snart över till en barack som vi själva byggt.

Efter några dagar inspekterades vi av chefen för grupp II, överstelöjtnant Viking Tamm. Jag var placerad som ingenjörsoldat i en självständig hästanspänd plogpluton. Plutonchef var löjtnant Sven Grape som var ett utomordentligt gott föredöme för sina soldater. Stf plutonchef var översergeanten Ivarsson. Vi fick uppge utbildning och civilt yrke för överstelöjtnant Tamm. När han hörde att jag var nästan färdig civilingenjör ville han ge mig en befälsställning på något motoriserat förband, antagligen något slags reparations-förband. Men jag tackade artigt nej till det vänliga erbjudandet, jag hade väl läst för mycket av min "Fänrik Stål", jag ville vara en enkel soldat i ledet.

Det var mycket kallt och särskilt de nätter jag gick på post frös jag väldigt så jag skrev hem och bad om maggördel och flera vantar. Under nattpassen gick vi alltid två och två då det hänt att finska kommunister överfallit ensamma poster. De här kalla nätterna bjöd på något för oss sörlänningar så ovanligt som härligt sprakande norrsken som med sina flammor lyste upp polarhimmelen.

Jag skrev också hem efter en dunsovsäck, och jag måste säga, den var värd sin vikt i guld.

Dagarna användes för utbildning. Skidåkning några mil om dagen vilket medförde knäskador, skavsår och andra små justeringar hos oss som ej var födda skidåkare. Men konditionen och skickligheten infann sig i alla fall så småningom.

Det var ofta flyglarm, men vi såg aldrig några plan. Finnarna sa, när flyglarmet gick, att nu kom Molotov - den ryska utrikesministern. Molotov förkroppsligande i finnarnas ögon allt ont från Sovjet. Han fick även ge namn åt de flaskor, innehållande bensin och något slags klibbigt häftmedel, som kastades mot och förstörde så många ryska stridsvagnar. De kallades Molotovcocktail.

Utbildningen omfattade naturligtvis också skjutning och sprängning med dynamit och trotyl. Vi ingenjörsoldater skulle ju dels kunna spränga bort hinder, dels genom sprängningar kunna hindra fientlig framryckning. Vi hade "dynamitgubbar" i byxfickorna, så de hölls varma och mjuka. Var de för hårda och råkade brytas av, var de enligt expertisen mycket farliga.

Vi var 9.500 frivilliga. En av dem var Gert Nyman, klasskamrat från Visby, och vi två hamnade i samma förband. Även Gerts bror, Dag, var frivillig, men han var placerad någon annan stans.

Sverige eller rättare sagt svenskarna backade verkligen upp oss. Vi fick massor av brev och paket från både kända och okända.

Den 11 februari skedde en omorganisation inom vår pluton. Vi bestod hädanefter av två ploggrupper och fyra ingenjörgrupper. Chef för 3:dje ingenjörgruppen blev Åke Bronéus, en trevlig och duktig skidåkare från Friska Viljor i Örnsköldsvik. Själv blev jag stf chef i samma grupp. Nu satte förbandsövningarna i gång på allvar, förut hade det mest varit enskild utbildning.

Några dagar senare var det åter tid för inspektion av överstelöjtnant Tamm. Jag blev då uttagen att tillsammans med några kamrater utgöra förtrupp, och vi skulle avresa mot fronten omedelbart. Äntligen! Vi skulle åka tåg från Kemi till Kemijärvi lördagen den 17 klockan sju på morgonen. Vi marscherade till ett hus, där vi fick lägga av våra packningar, för att sedan gå vidare till en brandstation alldeles i närheten, där vi skulle utspisas. Just, när vi hade lämnat våra packningar, och skulle ge oss i väg till brandstationen, hördes, utan föregående varning, några förfärliga explositioner. Det var ryssarna, som bombade brandstationen och några hus där bredvid. Fyra personer dödades, däribland tre lottor, som skulle utspisa oss. Dessutom skadades flera personer svårt. Det var den första handgripliga kontakten med krigets hela råa brutalitet. Hade vi lämnat huset fem minuter tidigare, hade vi själva varit offren. Det kom litet mer allvarsstämning över oss efter detta.

Vi åkte skidor till vår nya förläggning i Halosenranta, ca. 5 km söder om Kemijärvi. Ryssarna företog tre stycken raider mot Kemijärvi den dagen, förmodligen visste de, att de svenska frivilliga hade börjat anlända. Själv såg jag för första gången sex ryska plan.

Termometern visade hela tiden häruppe på 40 till 50 grader kallt, men märkligt nog verkade det ej så kallt som nere vid Kemi, där den fuktiga vinden gjorde att 20 grader sved mycket mer i skinnet. Här uppe var luften torr och fin.

Ett par dagar efter oss kom resten av plutonen, och vi hade då förberett dess förläggning. Nu fortsatte övningarna, bl.a byggde vi snöhinder vid vägarna ett par dagar, då det var full snöstorm. Då var det kallt!"

Den 21 började den egentliga marschen mot fronten. Jag var lite förkyld och kände mig ganska dålig.

För första gången gick ryska jaktplan till angrepp mot oss med kulsprutor. Aldrig hade vi kommit i skydd så fort. Ingen träffades som väl var, men åtgången på skidor och stavar var stor. På kvällen slog vi bivack och dagen därpå stannade vi på platsen och utförde vägarbeten.

På natten fick vi order att bryta bivacken och åka tillbaka till vår gamla förläggning vid Halosenranta. Det var ju inte precis vad vi tänkt oss.

Men dagen därpå, den 24 klockan två på natten kom äntligen den slutgiltiga uppbrottsordern och den eftertänkande sista etappen påbörjades. Det var nära 50 grader kallt. Vi åkte skidor i över ett dygn med korta avbrott för måltider och vi slog bivack vid tretiden på natten i närheten av Joutsijärvi. Det var hemskt kallt och jag var ganska förkyld, vilket knappast förbättrades av, att jag inte fick någon liggplats i tältet utan måste sitta rätt upp och ned utan att få en blund i ögonen på hela natten.

Dagen därpå utförde vi en massa arbeten och på kvällen blev jag vaktbefälhavare, så jag sov i högst två timmar den natten.

Nästa kväll fortsatte vi på isiga och halkiga vägar. Det var hemskt att staka sig fram genom de här trakterna. Finnarna hade använt sig av den brända jordens taktik, så man såg inte ett helt hus, blott övergivna byar och förkolnade skorstenspipor. Byar, där det bara för några månader sedan funnits lyckliga hem. Strider hade också rasat i dessa trakter, så i mörkret kunde vi urskilja trasiga fordon, vagnshjul och en massa annan material, som ryssarna lämnat efter sig. Även den ryska soldatens förläggning, som endast bestod av ett vindskydd, gjorde ett kusligt intryck. Han hade det säkert betydligt värre än vi.

På natten mötte vi de finska förband, som Frivilligkåren skulle avlösa. De hälsade oss i mörkret, och jag tyckte, att de verkade mycket trötta. De skulle ner till Karelska näset för att förstärka fronten där.

Vi åkte i ett kör till klockan tio på morgonen med endast ett uppehåll för utspisning av buljong. Då det nu var ljust och vi lätt kunde synas från luften, var det viktigt, att vi kom fram till vår bestämmelseort så fort som möjligt. Därför beordrades tolkning efter slädarna. Denna fick dock snabbt avbrytas, då flera pojkar somnade på skidorna. Bronéus hade frostskadat höger fot och jag hade skållat mitt högra ben med kokande choklad. Bronéus fick åka iväg till sjukhus - han hann aldrig ut igen - och jag blev gruppchef tills vidare.

Hela dagen arbetade vi med bivackslagning i närheten av Salmijärvi. Jag tror, jag aldrig varit så trött i hela mitt liv.

Vår pluton hade under marschen haft till uppgift att ploga en framkomlig väg för de efterkommande förbanden och vi fortsatte nu med att ploga slingor i det blivande förläggningsområdet. Det höll vi på med ett par dagar. Hemska syner mötte oss även här med nedbrända byar och döda hästar längs efter vägarna.

Den 5 mars bröt vi förläggningen igen. Vi åkte ytterligare en bit närmare frontlinjen. Jag var vaktchef på kvällen och som sådan fick jag order av Ivarsson - Grape hade lämnat plutonen för att förstärka Grafströms jägare - att ta med mig två man och undersöka, vad det var för skjutande, som pågick i närheten - i riktning mot de ryska linjerna.

Det var en underbar, stjärnklar, kall vinternatt, när vi åkte österut mot det okända. När vi kom till en glänta i skogen gjorde vi halt, eftersom vi såg skidande soldater och en släde i skogen på andra sidan gläntan. Vi kunde inte avgöra vilken uniform de bar, eftersom de hade snödräkt utanpå. Efter en stund följde vi försiktigt efter dem. De åkte till ett tält, där de gick in. Jag sa till de andra två att vänta, medan jag smög mig fram till tältet för att försöka utröna, vilket språk, som talades därinne. Det var finska, och jag gick in i tältet och framförde mitt ärende. Tältet var en av de längst framdragna posteringarna i detta avsnitt, och jag fick också reda på, att det var finnar, som skjutit mot de ryska linjerna. Med det beskedet återvände jag till Ivarsson. Det hela var faktiskt ganska spännande, för som menig soldat hade jag inte någon karta och heller inte någon aning om, var jag befann mig. Kartorna var endast förbehållna det högre befälet.

Dagen därpå sköts två ryska plan ned ovanför oss. Jag såg det ena singla mot marken.

Vi fick en ny gruppchef från Sverige. Han hette Green och var utbildat underingenjörbefäl, så jag återtog min gamla plats som stf.

Sedan någon dag hade vi hållit på med att bygga ett taggtrådshinder i "ingenmans land". Vi arbetade i ett skogsbryn, och framför oss låg ett, några hundra meter brett fält med en liten lada mitt på. Taggtråden skulle dras framför ett kulsprutenäste och sträcka sig en bit ut på fältet, på vars andra sida ryssarna låg. För att ha något att fästa taggtråden på, måste vi slå ned stolpar i den hårda tjälen, ett ganska tungt jobb. I början tog vi höga träd, för att slippa fälla för många, men när topparna på träden började vaja, fick vi omedelbart ryskt artillerield på oss, så vi gick snabbt över till att fälla lägre träd.

Vi tolkade fram från vår förläggning fram till arbetsplatsen. Här var en underbart vacker natur med höga åsar, som skar genom landskapet. Och de rena, vita snön i solskenet lockade mer till fredlig skidåkning än till krig.

En dag, när vi tolkade, föll kamraten framför mig, varför jag fick kasta mig åt sidan. Det bar sig dock inte bättre än att min egen gevärskolv slog mig i tinningen så att jag svimmade. Jag vaknade straxt, men kände mig lite vimmelkantig. Efter det vi arbetat ett tag på fältet, blev jag betydligt sämre igen och uppsökte därför ett bevakningstält, där jag hoppades att få ta igen mig en stund. Straxt därpå gick det larm. Ryssarna anföll över fältet.

Jag införlivades snabbt i 2:a skyttekompaniets 4.de grupp, i vars tält jag befann mig, och placerades i ett stockvärn med order att stanna där tills vidare. Jag låg ca. 50 meter in i skogen och såg inga ryssar för bara trän. Men skottlossningen var livlig, och kulorna ven omkring. Det är märkligt, vad de hörs väl, särskilt vid stark kyla. Det blev mörkare och mörkare, och kallar och kallare, och jag frös ganska bra, där jag låg ensam i mitt värn. Skottlossningen och skriken från de sårade upphörde så småningom, men jag fick ingen ny order. Inte en människa såg jag och jag kände mig allt ensammare. Till slut tog jag befäl över mig själv och lämnade mitt värn för att söka upp de övriga. Men jag hittade inte någon och jag kände mig ganska övergiven i den stora, stora skogen. Jag åkte då tillbaka till vår bivack. Där fick jag reda på, att omkring 300 ryssar hade anfallit och slagits tillbaka efterlämnande ett 50-tal stupade.

När jag kom tillbaka till mitt förband, skickades jag vidare för undersökning av min huvudskada. Jag åkte ambulans tillsammans med några andra till Kemijärvi. Därefter fortsatte jag med tåg. Mitt på linjen fick vi byta till ett annat, för banan var bombad. Jag klev av vid Hirvas station, ca. 20 km SV Rovaniemi. På stationen träffade jag en kamrat, Florell, och vi två kunde i nattens mörker så småningom leta oss fram till krigssjukhuset. Här fick vi bada varmbad, och det var verkligen härligt.

Efter undersökningen löd diagnosen: "Smällen i huvudet", influensa och magkatarr. Det var inte särskilt bra, men jag kände mig fullt frisk och det tyckte jag var huvudsaken.

Dagen därpå, den 13 mars, var jag nästan feberfri och hoppades att få lämna sjukhuset och åka tillbaka till mitt förband. Den här utflykten till sjukhuset var ju löjlig - ja, varmbadet var ju väldigt skönt förstås. Nej, jag fick inte åka.

På sjukhuset började det gå rykten om, att vapenstillestånd hade inträtt, men ingen satte tilltro till det. När bekräftelsen sedan kom, grät många finnar. Villkoren var mycket hårda. Stackars Finland, som kämpat så tappert.

Jag fick stanna på sjukhuset i ytterligare fyra dagar, innan jag blev friskriven.

Men nu fick jag inte åka tillbaka till mitt förband utan skickades till Torneå. I Kemi, där jag skulle byta tåg, fick jag vänta i nio timmar, eftersom torneåtåget var försenat.

Efter några påfrestande dagar i Torneå kom jag hem till Stockholm på min 28-årsdag. En stor erfarenhet rikare.

Vid ett finskt stormpioniärskompani - Hangö 1941

"En dag i början på juni (1941) kom en vaktmästare in till mitt arbetsrum och sa: "Har ingenjören hört, att nu har ryssen hoppat på Finland igen?"

Jag kastade mig på min cykel och körde direkt till finska legationen på Strandvägen. Flickan, som tog emot mig, verkade helt oförstående, när jag anmälde mig som frivillig, och kallade på militärattachén. Han tackade för min stora vänlighet att anmäla mig, men det pågick faktiskt inget krig! Men jag var välkommen igen, om det skulle bliva något.

Under midsommarhelgen fick jag reda på att kriget mellan Ryssland och Finland satt igång. Så fort jag kom till stan, gick jag åter till Finska Legationen. Där var redan en liten kö. Framför mig stod Anders Grafström, som anmälde sig och 17 man. Jag fick nummer 32. Egentligen skulle jag ju haft nummer 1, jag hade ju anmält mig 14 dagar innan kriget började.

Det var gott och väl att anmäla sig som frivillig, men vad fanns det för organisation bakom? Jag gick därför upp till "Grå huset" och begärde företräde för överste Viking Tamm, som då var chef för Krigshögskolan. Han hade ju varit chef för Grupp 2 i Frivilligkåren, den grupp, som jag var underställd. Jag frågade, om översten ville ställa sig i spetsen för en frivilligrörelse. Han hade säkert viljan, men av olika skäl var det omöjligt för honom just nu. Men han tyckte absolut, att jag skulle följa min övertygelse och åka över.

Första båten med frivilliga avgick den 15 juli och den andra den 17. I den kontingenten ingick jag, uppklädd i svensk hemvärnsuniform för sommarbruk.

Pappa följde mig till båten, och det var under en helt annan sinnesstämning jag åkte ut denna gång. Det var ljust, varmt och sommar. Dessutom hade Tyskland angripit Sovjet, så hoppet om framgång för de finska vapnen var stort.

Vi åkte över med gamla Oihonna. Under natten låg vi stilla på grund av min- och ubåtsfaran. Sedan gick vi i svensk konvoj - Äran och ytterligare ett fartyg eskorterade oss. Konvojen upplöstes vi Understen, där en finsk sjöstyrka, förstärkt med två tyska mtp-båtar, tog över. Två stycken väl kamouflerade, tyska trupptransportfartyg ingick också i konvojen. Vid niotiden på kvällen var vi framme i Åbo, där vi inkvarterades i den svenska klassiska Lycéet.

Morgonen därpå började utrustning och utbildning av truppen. Jag fick en tysk hjälm och ett ryskt gevär men ingen ammunition.

Dagarna gick och ingenting hände. Bara exercis och logementsstädning. Det var ju inte precis därför vi åkte till Finland, vilket jag påpekade.

En dag blev jag uppkallad till en finsk förbindelseofficer, överstelöjtnant Savonius.

- Är det soldaten som inte vill sopa trapporna i Åbo Lyceét utan hellre vill åka till fronten?

Då jag bejakade hans fråga, sade han.

- Bra, det är sådana pojkar vi vill ha.

Varpå han gav mig en biljett för avresa samma kväll. På kvällen åkte fem av oss iväg med tåget till en station, som hette Skuru - Pohjankylä. Här möttes vi av en löjtnant Aminoff, som förde fyra av oss till Brödtorp, en gammal vacker herrgård, där en av oss fick stanna. Vi andra tre åkte vidare till Dalkaby gård, där vi fick förläggning i tältet hos en förbindelsepluton. Här stördes idyllen blott och bart av artillerielden och bombkrevaderna från Hangö. Annars var det underbart med en fin badstrand och vacker natur.

Dagen därpå anmälde jag mig för en trevlig löjtnant, som hette Idström. Jag tror, det var han, som kom på den goda idén, att jag, eftersom jag var kvalificerad tekniker skulle utbildas med eldkastare, det vill säga, jag skulle springa omkring med ett oljeaggregat på ryggen och spruta in eld i fiendens värn och korsun. Oljeaggregatet var ju tekniskt, för det hade en massa kranar! Jag skickades emellertid vidare till en löjtnant Ricki, som meddelade, att jag nog borde tilldelas marinen, eftersom jag var skeppsbyggnadsingenjör. Jag skulle förläggas i skärgården, väster om Hangö.

På kvällen åkte jag tillsammans med ryttmästare Solberg till Dragfjärd med buss. Solberg var gammal tsarofficer och han behärskade fullständigt det ryska språket, och han kände också säkert till det ryska kynnet. Han var således väl lämpad att förhöra krigsfångar.

Vid Bengtskär, en fyr sydväst om Hangö, pågick blodiga strider, och finnarna hade tagit en del fångar. Det var dessa, som ryttmästare Solberg skulle förhöra, innan de fördes vidare in i landet.

Vi åkte till en brygga bortom Dalsbruk. Vid 23-tiden kom den första kontingenten fångar. De var flottister och de såg verkligen ut, som jag tänkte mig sovjetsoldater, svartmuskiga i svarta uniformer och med håret snaggat. Solberg började förhöret med dem. Ibland bjöd han dem på cigaretter, ibland var han inte lika vänlig, helt beroende på, hur den förhörde fången uppförde sig. Man kunde ganska lätt urskilja vilka av dem som var politruker.

Efter någon timme var ryttmästaren trött - han var en ganska gammal man - och sa att han ville åka tillbaka till Dalsbruk för att sova. Han gav mig därför order att vakta fångarna över natten. Jag frågade naturligtvis, vart jag skulle föra dem, varpå han svarade, att jag hade ju hela skogen till mitt förfogande. Den hyggliga bussföraren hade ett rep, och det spände vi upp mellan några tallar, föste in fångarna i inhägnaden, och knöt till.

Min nästa invändning var, att jag ännu inte hade fått ut någon ammunition, varpå ryttmästare Solberg svarade: Int f-n, vet de det.

Dessa finnar, vilka underbara soldater de är. De tar verkligen sakerna på ett enkelt och naturligt sätt, utan att krångla till de för sig.

Så där gick jag solokvist i den finska sommarnatten med en tom bössa - men försedd med en lång rysk bajonett - och såg farlig ut för att sätta skräck i mina, till ett fyrtiotal uppgående, fångar.

Klockan fem på morgonen kom nästa laddning och samtidigt med dem kom elva kistor med stupade finnar från Bengtskär. Fångarna var den här gången armésoldater i bruna uniformer och stora hjälmar med sovjetstjärnan. Flera av dem var sårade. De här pojkarna verkade mer "europeiska" än flottisterna, men flottisterna var lättare att ha att göra med. Armésoldaterna, som i allmänhet bara var unga pojkar, var betydligt mera trilska och besvärliga. Det var bedrövligt att se, hur litet den berömda "tavarisj"-andan motsvarade sitt rykte. Ingen av ryssarna gjorde något för att hjälpa sina sårade kamrater, utan bussföraren och jag var de enda som brydde sig om dem.

När de framåt middagstid skulle transporteras vidare, band vi gasbindor för ögonen för dem, för att de inte skulle se, vart de fördes. De var nu helt övertygade om att de skulle skjutas, och de pekade först mot tinningen och sedan ned mot marken. Deras glädje var stor när vi förklarade att vi inte sköt våra fångar.

Efter detta sällsamma mellanspel fortsatte jag min resa. En timmes färd genom den vackra skärgården och jag var framme vid Hitis, där jag skulle anmäla mig för kaptenlöjtnant Nils Sourander. När jag klev in på hans expedition och reglementsenligt slog ihop klackarna och röt: Herr kaptenlöjtnant, frivillige von Braun anmäler sig, vände sig en gosse, som satt vid ett skrivbord, om och frågade: Är det månne seglaren? Det var Åke Andrée, som seglade Lina i Sandhamn 1939.

Hitis kyrkby är en vacker plats med många fina små öar. En stab var förlagd här och den hade söndagen innan bombats, varvid fyra lottor dödats.

Efter ett uppfriskande bad i havet anmälde jag mig för kommendanten, major Moring. Vi talade om min blivande tjänstgöring, men någon klarhet fick jag inte heller nu. På kvällen skickades jag vidare till Rosala, som låg på samma ö.

Så fort jag kom fram förseddes jag med ett svenskt gevär i stället för mitt ryska muskedunder. Och den här gången fick jag också rikligt med ammunition. Jag placerades omgående på 4:de kompaniet för omedelbar avfärd till Bengtskär, där striderna fortfarande rasade. Stämningen var inte särskilt uppåt inom kompaniet, för utav insatta finnar hade hitintills hälften stupat och så gott som alla de andra sårats mer eller mindre allvarligt. Själv kände jag nog också av den hastiga omsvängningen från den lugna tillvaron vid Kungl. Kommerskollegium till den minst sagt spännande situationen, som jag nu stod inför.

Fyren på Bengtskär, som var en utomordentligt fin observationsplats för finnarna, hade först anfallits av ryska styrkor, som trängt upp den fåtaliga finska besättningen i fyrtornets övervåning. När de inte lyckats betvinga finnarna bombade de fyrhuset. Bomben blev en fullträff och gick rätt igenom huset, lämnade endast väggarna kvar. Alla ansåg expeditionen som rena självmordet. Vid 23-tiden fick vi emellertid order att vila, men att vara utryckningsberedda. Vi fick inte ens ta av oss skorna.

Någon gång under natten återvände en liten skara finnar från fyren, och de var alla sårade. Ännu hade vi inte fått någon utryckningsorder. Det gick rykten om att förstärkningar sattes in från annat håll och känslan av stark spänning lättade något.

Morgonen därpå vid uppställningen placerades jag i 2:a plutonens 1:a grupp och min chef blev sergeant Ginman. Jag hade order av major Moring att anmäla mig för kapten Nordenstreng i Rosala, men det hade jag inte haft en chans till förut med den hets och höga beredskap som här rådde. Nu tog jag emellertid tillfället i akt och hade därmed fullgjort min order.

Vid en liten ceremoni tackade ryttmästare von Weissenberg den från Bengtskär återvända styrkan, som gjort en mycket god insats. Flera av deras kamrater hade stupat.

Stämningen var fortfarande tryckt, vi låg ännu i högsta beredskap. Under väntetiden tillverkade vi taggtrådsrullar. Det var skönt att äntligen få göra något produktivt.

Jag gick upp på ett berg alldeles vid förläggningen, varifrån jag kunde följa striderna på Bengtskär. När jag kom ner igen fick jag order att ordna stridspackning samt att invänta vidare order. Åter upplevde vi en natt i väntan och spänning.

Vid morgonuppställningen kallade ryttmästaren på mig. Det hade kommit order att jag skulle tillbaka till Hitis och där organisera en reparation, på finländska remont-, verkstad för förbandets båtar. Jag skulle alltså utgå ur kompaniet för att vid första tillfälle fara till Hitis. Jag bad emellertid att få kvarstå i kompaniet tills vidare, vilket också beviljades. Så jag fortsatte att rulla taggtråd.

Grova artilleriet från Örö fort dundrade mot Hangö så marken skakade, och ryskt flyg fällde bomber mot Bengtskär.

Åter hade jag en natt i beredskap. Nu var emellertid ryssarna fördrivna och Bengtskärs försvar hade förstärkts med personal från andra förband. Jag åkte därför till Hitis, där jag åter anmälde mig för kaptenlöjtnant Sourander. Min närmast överordnade skulle bli kapten - ingenjör - Finnberg. Han var just då i Helsingfors för att skaffa verktyg och annan utrustning.

Stridsaktiviteten var stor, såväl det finska som det ryska artilleriet sköt i ett och det ryska flyget var i livlig verksamhet.

Den närmaste tiden ägnade jag åt att bygga upp en verkstadsorganisation med hjälp av finska soldater, som i det civila var mekaniker. Samtidigt med att vi byggde ut verkstaden satte vi igång med att reparera för fullt. Jag hade själv snickrat till en säng och jag bodde i förstugan hos en gammal gumma, som vägrat att evakuera. Det var skönt med ett eget rum. Det enda som störde idyllen var råttornas knaprande och springande nätterna igenom. Det var obehagligt i början men man vänjer sig så småningom vid nästan allt.

Jag fick många mycket trevliga och intressanta kamrater. Förutom Sourander, Andrée och Finnberg var det djupvattenseglaren, sjökaptenen Gustaf Alexander Fock, den ende av oss, som enligt egen utsago "pissat i Röda havet". Han tillhörde egentligen kustbevakningen men var också underofficer i flottans reserv. Jag träffade också en ryttmästare Fager som i sex år varit kavalleriofficer under tsarregimen och därefter fört ett mycket omväxlande liv. Under världskriget blev han tillfångatagen, sedan har han varit bartender på en atlantångare, ridlärare i Amerika mm. Jag var den ende rikssvensken på hela vårt avsnitt.

Visst hade jag full gärning med verkstaden, men när jag gick ut som frivillig hade jag inte tänkt mig ett sådant här händelselöst liv. Jag ville vara soldat också, men förutom de strider, som rasat vid Bengtskär, var det alldeles lugnt på vårt avsnitt.

Den 16 augusti hände äntligen någonting, som gjorde att jag fick lite omväxling i min tjänstgöring. På kvällen kom en kapten Ruusuvaara och en löjtnant Salkari, vilka både skulle ut och inspektera de yttersta utposterna mot ryssarna. Jag såg omedelbart min chans och sade, att det var bäst, att jag följde med, om det skulle hända någonting med motorn. Det var med stor tillfredsställelse jag drog på min fältutrustning och följde med. Ruusuvaara, som fyllde 40 år samma dag, var en utomordentlig ciceron, och jag fick för första gången en inblick i vad vi egentligen höll på med. Vi åkte runt bland de yttersta posteringarna och bland annat inspekterade utlagda mineringar. Vi åkte mellan våra ställningar och ryssarnas, och vi såg artilleriets mynningseldar på ömse håll och hörde, hur projektilerna veno i luften över oss. Det här var den bästa dagen hitintills, och jag hoppades, att fortsättningen snart skulle följa. Jag anhöll alltså hos Sourander att få flera sådana här kommenderingar, och redan kvällen därpå var jag ute igen.

Sedan var jag med ute och trallade minor mm. Under tiden växte verkstaden, som jag skötte på dagarna.

Ruusuvaara var en märklig man. Han påminde något om den tyske skådespelaren Erich von Stroheim - han som framställde så underbara officerstyper. Ruusuvaara var ungkarl och han var mycket beläst. Han var en riktig soldat. Det här var hans sjätte krig och han var rikt dekorerad. Bland annat hade han deltagit som frivillig i de baltiska frihetskrigen. Han befordrades slutligen till major. När kriget var slut kom han till Sverige, marken brände nog under fötterna på honom hemma i Finland, nu när ryssen segrat och kommunisterna fick mer att säga till om. Han var då i en ganska dålig kondition både psykiskt och fysiskt. Jag träffade honom i Stockholm och han dog straxt därefter. Veiko Ruusuvaara var en stor hedersman.

I slutet av månaden blev jag befordrad till korpral.

Nimitetään pvm:nä 23.8.41

Korpraaliksi:

Sotamies v , Karl Axel Georg Detlow.

Jag var mycket stolt. Jag blev ännu gladare, när Sourander meddelade mig, att korpralsbefordran i finska armén var en honnörsbefordran. Det medförde inte någon högre befälsställning, men det gjorde mindre, jag gjorde ju i alla fall, vad jag skulle. För att visa min tacksamhet och ytterligare befästa min ställning bröt jag ner Nisse Sourander, min höga chef, i armbrytning.

Kriget rullade vidare på andra platser. Tyskarna låg endast 30 km utanför Moskva och Viborg hade återtagits. Förhoppningarna steg.

Med anledning av segern vid Viborg blev det allmän utdelning av brännvin och cigaretter. Då jag inte nyttjade någondera, blev jag en synnerligen populär person. Min ranson delades broderligt mellan mina närmaste kamrater. Vår kost var mycket enahanda, men det är klart, att det är stor brist på mat under krig. Vi åt kokade makaroner, och kokade makaroner, och kokade makaroner. I det oändliga. Någon gång kunde vi få ärtsoppa eller gröt, och det var ett härligt avbrott i makaronidieten.

En dag fick vi besök av den svenska marinattachén, kommendörkapten Ragnar Thorén, och av kommendörkapten Ternberg, vilka hade ett specialuppdrag i våra trakter. Ibland hade vi också besök av nöjespatruller, som spelade revy och sjöng för oss. Stabens lottor ordnade också en gång en cabaret, och då läste löjtnant Rahikainen en dikt av Wilhelm von Braun, "Krig och fred".

Snart befordrades jag igen, nämligen till fänrik. Det var på grund av mina tekniska meriter, jag nådde denna höjd inom befälshierakien!

En av de första dagarna i september kom Ruusuvaara till mig och frågade, om jag ville följa med ut och desarmera en mina. Vi åkte iväg, Ruusuvaara, Salkari, Elfing och jag på SM 4, en minsvepare, vars chef var båtsman Mikkonen. Minan låg vid ett litet skär, som var 75 - 100 meter i diameter. Den slog i den hårda sjön mot ett undervattensrev - en tunga, som sträckte sig ett tiotal meter ut från stranden. Salkari och Mikkonen tog jollen och skruvade från lä bort tre horn. Då det blåste väldigt hårt, var det vanskligt att från lovart försöka desarmera minan. Den var en för Ruusuvaara - som var minör - okänd typ, varför han gärna ville bogsera hem den oskadd. Jag erbjöd mig att simmande med en rörtång försöka ta bort det resterande hornet. Efter mycket stor tvekan gick Ruusuvaara med på mitt förslag, och medan jag klängde på minan för att ta bort hornet, stod Ruusuvaara på stranden och skrek: "försiktigt, försiktigt".

När jag äntligen lyckats ta bort hornet, bad han mig dyka och sätta fast en lina i en ring, som borde sitta i minans botten. Det var ingen lätt uppgift, för den ett par hundra kilo tunga minan låg och slog mot bränningen, och det hade inte varit nådigt att komma i kläm mellan den och revet. Jag gjorde emellertid så gott jag kunde, och efter flera dykningar kunde jag rapportera, att jag inte kunde se någon ring.

Minan måste i alla fall oskadliggöras, så jag fick simma ut och fästa ett kilogram trotyl ovanpå den. Från trotylen hade vi en lång stubintråd in i land. Ruusuvaara skickade därefter i väg SM 4, och bara han själv, Salkari och jag stannade kvar. Han utsåd därefter en lämplig skyddsplats bakom ett stort klippblock. När vi tänt stubinen missade vi den valda skyddsplatsen och fick lite panikartat kasta oss ned bakom första bästa sten. Där låg vi och väntade med gapande munnar. Jag var naken, så när som på min hjälm - vad jag nu hade den på mig för - och det började bli ganska kyligt i blåsten, när man inte rörde på sig. När det gått tio minuter - stubinen var beräknad för fem - frågade jag, varför ingenting hände. Ruusuvaara hyssjade ned mig och pekade på sin öppna mun. Här gällde det att knipa käft eller rättare sagt att hålla den öppen. Det var naturligtvis för att skydda trumhinnorna, när smällen kom. Efter ytterligare en lång väntan hördes det plötsligt ett svag "puff". Och minörer, som skrävlat så om minsmällar. Det här var ju ingenting. Jag reste mig men kommenderades omedelbart i liggande ställning igen. Efter en stund, som jag tyckte oändlig, kikade Ruusuvaara över stenen och gav oss klartecken.

Det egendomliga hade hänt, att endast toppen av kalotten var avsliten plus ett litet hål i sidan av minan. Det var det enda skador ett kilo trotyl lyckats åstadkomma.

Vi kallade in SM 4 igen. Jag fick nu simma ut med två kilo och lägga trotylen direkt på den blottade sprängladdningen, som enligt det prov, som jag krafsat bort, var spränggelatin. Den här gången apterade en riktigt lång stubin. SM 4 låg med maskinen igång och med aktern mot stranden, alla var ombord utom Salkari och jag. Salkari, som var finsk militärsprintermästare, tände stubinen och rusade sedan tillbaka till mintrallaren och kastade sig ombord. Sist ombord kom jag, som höll fast SM 4 med avhåll runt ett klippblock. Efter att ha tutchat revet en bit ifrån minan kom vi lyckligt iväg. När vi kommit ungefär halvvägs hem, hörde vi en fruktansvärd smäll - och då var ändå ljudeffekten reducerad av SM 4:ans motorbuller och kraftig sjö. Akter om oss såg vi en stor svart pelare, ca 50 meter hög och lika bred.

När vi dagen därpå åkte ut till minön igen, så hade hela undervattensrevet försvunnit och på skäret låg klippblock upp till tre ton spridda. Där vi sökt skydd, låg stenbumlingar på flera hundra kilo. Dessutom var hela skäret översållat med splitter från minan. Hade den flugit i luften första gången, hade vi alla tre blivit bara mos. Man har verkligen mycket att vara tacksam för.

I den finska tidskriften "Sotilas Aikakaus Lehti" nummer 8 1970, alltså 29 år senare (!), stod en artikel, som i översättning lyder: "En del minor oskadliggjordes av simmande personal. En av dessa minor klarades av marindirektör Detlow von Braun, som svensk frivillig 1941 vid ett av kustartilleriets sveparförband på Hangöfrontens västliga sjöavsnitt. Minan hade fällts från ett flygplan". Den sista meningen är felaktig. Minan var en tung, tysk sjömina, som slitit sig från sin förtöjning.

Som minne av den här händelsen har jag fortfarande kvar det minhorn, som jag tog bort vid det lilla skäret i Hangö skärgård.

Nu började nätterna bli mörka och därmed också allvaret för oss. Jag hade nu blivit överförd till Iskujoukkokompani, stormpionjärkompaniet, om än icke formellt så dock i praktiken. Iskujoukko hade sin huvudsakliga verksamhet nattetid, så jag hann med att titta till verkstaden på dagarna och vara på patrull några nätter i veckan.

Verkstaden började förresten gå bra av bara farten nu, inte minst tack vare den duktige och trevliga verkmästare Sundström, som bodde i skärgården, och vi for några gånger hem till hans ö för att komplettera verkstadsutrustningen. Sundströms favoritsysselsättning var att spela "skruv", ett kortspel, som fördrev många kvällstimmar även för mig, när jag var ny på platsen.

I slutet på september var en stor "toiminta" - betyder egentligen arbete, men användes som benämning på patrull - planlagd. Mitt emellan Hitis och Hangö låg Dödö. Här hade ryssarna luftvärnsbatterier - fyra stycken kanoner - och ca 300 man.

Vi var 19 man, som överraskande skulle göra en landstigning och spränga kanonerna. Sedan skulle vi snabbt dra oss tillbaka. Vi fick plocka bort gradbeteckningarna och dylikt, de enda kännetecken vi hade kvar var dödsbrickorna. Vi startade vid tiotiden på kvällen med fem båtar, varav tre var reservbåtar. Kapten von Essen var chef för det hela och vidare medföljde löjtnanterna Nurmi, Bengtström och Östling. Av de övriga var många från Rosalakompaniet, och dem kände jag sedan Bengtsskärsberedskapen. Inga, utom två lotsar, som krånglade lite, var kommenderade, utan alla var frivilliga. Så var det nästan på alla toiminta.

Först gick Sportsman, en snabb båt, som skänkts av Gösta Åhlén i Stockholm, med Bengtström, Östling och mig ombord. Vi hade en bra och villig lots. Beväpningen bestod av kpist, pistoler, gevär och handgranater samt givetvis "kasapanos" - 2 kilos trotylladdningar apterade på handgranatsskaft - som skulle användas vid kanonsprängningarna. Båtarna var dessutom försedda med maskingevär. I varje båt hade en man, i vår båt var det jag, två rökkuber.

Planen var följande. Krokö beskjuter Dödö till klockan 03.00 utan uppehåll, för att få ryssarna att trycka. Uppehåll med artilleribeskjutningen i exakt en halv timma, då vår landstigning skulle äga rum. Sedan full fart på artilleriet igen. Medan några kamrater sprängde kanonerna, skulle andra vända båtarna, och så fort kamraterna kommit ombord igen, tända rökkuberna. Dödö är ett par hundra meter lång och ungefär hundra meter bred.

Vi stannade först vid Salskär. Där låg SM 4 och von Essen använde dess radio för konferens med staben. Vädret var mycket ofördelaktigt, stjärnklart och medvind. Avsikten var, att vi skulle landstiga på Dödös sydsida, ryssidan. Klockan halv två startade vi åter från Salskär och gick sakta framåt. Vi borde passera Södra Rödskär på vägen till Dödö. Vädret blev nu bättre, det blev lite disigt. Vid Rödskär skulle vi vika av åt nordost, men inget Rödskär syntes till. Om vi fortsatte på den här kursen, skulle vi enligt lotsen snart vara framme vid Russarö. Ryska strålkastare svepte då och då över oss, stannade lite tvekande, men fortsatte igen. Även flyget var i verksamhet och det hela var ganska spännande. När klockan närmade sig 03.00, utan att vi funnit vårt mål, fick vi order att återvända. Det var väldigt snopet och vi var alla väldigt besvikna. Men kanske var det bäst, som skedde, eftersom vädrets makter sannerligen inte var på vår sida.

Dagen därpå meddelade von Essen, att det kommit order från vår huvudstab, att Dödö inte fick anfallas, förrän trakten däromkring rekognoserats och öarna ordentligt genomsökts.

Den kvällen fick vi plättar.

Två nätter senare gav vi oss i väg igen. Det blåste storm och det var hemskt kallt. Varför kunde det aldrig vara någonting mitt emellan. Antingen vindstilla eller full storm.

Klockan halv tre startade vi, fänrik Ulriksson, undersergeant Nordström, jag och ytterligare två man, varav Isaksson, vår lots från försöket härom natten, var en. Sjön gick hög. Utan äventyr kom vi fram till Rödskär, men på grund av den höga sjön var det nästan omöjligt att komma i land. Ön är ett litet kalt skär utan någon som helst grönska. Jag hoppade först och lyckades något så när förtöja båten. Det var med den största svårighet, jag lyckades hålla mig kvar på de hala klipporna. Vi undersökte den lilla ön, men här fanns inget av intresse. Meningen var att vi skulle ligga kvar ett dygn och trycka i sprickor i berget för att under dagsljus försöka komma underfund med ryssarnas befästningar, rörelser o d på öarna däromkring. Båten skulle dras intill skäret och kamoufleras på bästa sätt. Till vår ledsnad kunde vi bara konstatera, att om vi tog in båten till skäret, skulle den vara vrak inom en timme. Att lägga den längre ut var uteslutet, för då skulle ryssen upptäcka den, så fort det blev ljust. Att gå till något annat skär gick inte heller, för de låg under finsk artillerield. Även denna gång misslyckades vårt uppdrag. Vädrets makter var på fiendens sida.

När vi kom tillbaka talade jag med von Essen och sade, att vi aldrig kom något vart, om vi skulle hålla på så här. Det enda rätta var, att sätta iland en man på en ö, låta honom utföra sitt uppdrag, och hämta honom efter ett dygn. Fördelarna var många. Det var lättare för en man att hålla sig dold än för flera. Skulle å andra sidan han upptäckas, skulle förlusten bara bli en man i stället för flera. Jag erbjöd mig att åka ut samma natt.

von Essen berättade då om affären på Morgonland. Man hade där lämnat åtta man utan båt för rekognosering. De hade radiokontakt med staben. Efter ett dygn blev de upptäckta av ryssarna. Finnarna försökte försvara sig mot övermakten, men förgäves. På staben kunde man följa hela striden på radion, som rapporterade, att nu stupar den och nu stupar den, ända tills även radiosignalisten tystnade. Efter vad som hänt på Morgonland, fick soldater inte lämnas utan reträttmöjligheter, von Essen skulle emellertid begära tillstånd igen.

Dagen efter kom major Moring till mig och meddelade, att jag inte fick stanna ensam, men att styrkan skulle begränsas till tre man. Samtidigt gav han mig det glädjande beskedet, att jag nu definitivt överförts till iskujoukkokompani för att där ingå i de reguljära spaningspatrullerna.

På dagarna när vi inte var ute på patrull, trallade vi minor. Det skedde alltid vid dagsljus, för hade vi använt strålkastare på sjön, hade vi ofelbart dragit ryskt flyg på oss. Det gjorde vi naturligtvis också på dagarna. En gång kom ett litet ryskt plan mot oss. Curre Vasström kastade sig i selen vid den lilla Madsenkanonen, som vi hade på fördäck. Ryssen dök med sikte på oss och Curre hade honom på kornet. Men ingen av dem, varken ryssen eller Curre, rörde vid avtryckaren. Förmodligen var de paralyserade av var andra. Ryssen reste sitt plan och försvann, och vi fortsatte med vår trallning.

Den 7 oktober skulle vi på patrull igen, men klockan 03.00 fick vi kontraorder, eftersom vädret var olämpligt, lugnt och stjärnklart.

Samma dag klockan åtta på kvällen gav vi oss i alla fall iväg. Vi var uppdelade på två grupper om nio man vardera. En skulle gå norr, den andre söder om Dödö. Min grupp leddes av löjtnant Nurmi. Fänrik Ulriksson, undersergeant Nordström och jag skulle kvarstanna ett dygn inom fiendeområdet. Även den södra gruppen skulle kvarlämna tre man. Vi bogserades i små jollar, tre man i varje, efter två motorbåtar. Jag hade alltid haft för vana att sova på vägen ut. Så även denna natt. Jag satt hopsjunken på toften med min kpist i knät. I sömnen måste jag ha pillrat på säkringsspärren, för plötsligt brann en salva av. Det var inte populärt. Som väl var låg kpisten tvärs båten, så salvan träffade ingen. Men ändå.

Vid Garpen skiljes grupperna åt. Den södra fortsatte ännu en bit med motorbåt, medan vi i den norra släppte bogseringen och rodde med våra tre jollar in i "Ryssland". Efter nästan en timmes rodd gick vi i land på skäret Eriksten, som vi försiktigt genomsökte, främst ett sjömärke i form av ett högt blockhus. Sjömärket hade inget tak och väggarna började en halv meter över marken. På Eriksten fanns ingenting av intresse, men skäret kunde vara en fin observationspunkt mot Dödö.

Nästa mål var Pattskär. Där stod en stor kanon på krönet av holmen. Vi landsteg även här, liksom på Erikstenen, på östra sidan. Det var det lämpligaste, för det blåste hård västlig vind. Vi landade också så nära den norra udden som möjligt, för att tillgodogöra oss det skydd, som bruset av sjöarna på lovartsidan skulle ge. Holmen var skog- och ljungbevuxen. Vi ålade oss försiktigt upp mot kanonen. Ingen av oss hade varit i närheten av de här öarna, som låg mitt emellan Gunnarsören i norr och Dödö i söder. Både Gunnarsören och Dödö var starkt befästa. Väl uppe på krönet - utan att ha träffat på några ryssar - skulle två man smyga sig fram till kanonen och fästa kasapanos med långa stubiner. Vi märkte till vår förargelse, att kanonen var en välgjord attrapp. Det var onekligen litet snopet.

Vi gjorde däremot an annan intressant upptäckt. På öns östra sida, endast ca 100 meter från vår landstigningsplats, uppenbarade sig en rysk mtp-båt, som tydligen ankrat där för att få lä. Vikingaandan gjorde sig genast påmind hos oss, och vi diskuterade viskande hur vi skulle kunna spränga henne. Jag erbjöd mig att simma ut med en lövruska över huvudet - det var ju ganska mörkt - och fästa en kasapanos på propellern. Men vid närmare eftertanke ville Nurmi inte göra för stora avvikelser från den av staben uppgjorda planen, vars huvudmål var kartläggning och rekognosering av Dödö. Han ville ej heller, att vi skulle kvarstanna på Pattskär, eftersom ryssarna med all sannolikhet skulle landstiga på ön under dagen - kanske för att minera området runt attrappen. Då skulle vi knappast kunna undgå upptäckt. Under alla förhållanden skulle vi inte kunna göra någon nytta, om vi skulle tvingas att ligga och trycka hela tiden.

Vi återvände alltså till Eriksten. Gruppen, som skulle kvarstanna fick så gott som alla kpistmagasin, som kamraterna hade med sig, likaså deras kasapanos. Vidare hade vi vanliga kikare och en saxkikare, papper och pennor.

En av jollarna hade fått halva akterspegeln - den övre delen - bortslagen, när de drog i land den på Pattskär. Nurmi, som var en praktisk karl och dessutom mån om statens materiel, sade, att det var lika bra, att vi tog den trasiga jollen. För om vi inte kom tillbaka, var det ju onödigt att också offra en hel jolle. Omtänksamt! De två hela jollarna med sex man roddes sedan tillbaka till Garpen för vidare bogsering till Hitis.

Sedan vi lossat vår utrustning på östra sidan, där det var lä, rodde vi över till den västra, där vi drog upp jollen och täckte över den med stenar så gott det sig göra lät.

Finska artilleriet sköto både mot Dödö och Gunnarsören. Vi såg en stor eldsvåda i Hangö, i närheten av kyrkan. Den ryska mtp-båten hade flyttat sig och låg nu ett par hundra meter öster om Eriksten. Dess strålkastare svepte då och då över vattnet och över vårt skär, så det gällde att röra sig försiktigt.

Vi började bära upp materialen till sjömärket som låg på skärets högsta punkt. När jag var på väg ner efter en ny börda, mötte jag Ulriksson. Strålkastaren svepte fram och tillbaka, men den var ju ganska långt borta. Plötsligt hördes eld från ett automatvapen, och jag kände, hur det brände till i höger armbåge. Vi stod alldeles blickstilla, men ingenting mera hände. Ulriksson, som bar på de tre kpistarna, trodde först att någon av dem hade gått av, men det var inte fallet. Förmodligen var det något slumpskott från mtp-båten. Man hade kanske ombord på denna märkt något misstänkt på skäret och slängt iväg en salva. Vad vet jag?

Det visade sig, när jag skulle förbindas, att jag förutom i armbågen - som såg ut som en tennisboll - också fått en hel del splitter i högra låret. Där kunde jag med det samma skära ut en vriden nickelmantel. Dessutom hade jag en massa småsplitter i ansiktet och på händerna. Jag skulle tro att de flesta kulorna var rikoschetter. Fyra första förband gick åt, Nordström hade som väl var, ett extra. Jag hade mycket ont i armbågen, medan det kändes mycket litet i benet.

Var det inte vädrets makter som trasslade till våra spaningsuppdrag så var det något annat. Ulriksson ville återgå till basen. Jag sade nej. Det uppfattades sedan på staben som mycket plikttroget och hjältemodigt, men det var det inte alls, bara sunt förnuft. Anledningen till att jag inte ville åka tillbaka var att vi inte hade någon motorbåt vid Garpen, som kunde bogsera oss hem. Att ro över hela Hangö Västerfjärd i det här vädret med en trasig jolle var inte särskilt lockande. Då var det bättre att stanna och jobba.

Vi ordnade för oss så gott det gick i sjömärket. Det gick väl an nu när det var mörkt då vi kunde röra på oss. Men hela dagen skulle vi vara tvungna att stå rätt upp och ned vid varsin hörnstolpe i sjömärket för att undgå upptäckt - väggarna började ju först en halv meter över marken. I denna obekväma ställning skulle vi göra våra observationer.

Allt efter som tiden gick stelnade min högra sida, arm och ben, alltmer och jag började frysa fruktansvärt, då jag ju också hade blivit av med ganska mycket blod. Dessutom var våra kläder genomsura, dels genom att sjöarna slagit över oss, dels på grund av ett ihållande regn.

Vår proviant bestod av varsin termos med te samt "knacko" hårt bröd. Jag förstod att jag skulle komma att frysa ännu mer vad tiden led så jag sparade teet. På dagen vid tolvtiden skulle jag äntligen njuta av den efterlängtade varma drycken. Den var kall. Den som spar han har.

När det ljusnade började vi göra våra observationer. På Gunnarsören kunde vi inte upptäcka någon rörelse, men hela västra udden var täckt av taggtrådshinder. Dödö kunde däremot tydligt observeras. Den var mycket starkt befäst, massor av bunkers och taggtråd. Dessutom arbetade ryssarna på nya befästningar, just då höll de på med att bära upp timmer från stranden. Vi kunde göra ganska bra skisser över befästningarna på Dödöns norra sida. Från den östra semaforerades det flera gånger under dagen in till Hangö och på eftermiddagen anlöptes Dödö av en motorbåt från Hangöudd. Den lade till vid en brygga på norra sidan och ej på den södra, som vi väntat. Finska artilleriet besköt med vissa uppehåll såväl Dödö som Gunnarsören hela dagen. Många skott hamnade i sjön, men också många goda fullträffar kunde noteras.

Hela dagen var mulen och kall. Vinden som redan förut var hård ökade betydligt i styrka. Vi frös förfärligt.

Vid fyratiden på eftermiddagen kom mtp-båten närmare oss och låg nu på bara drygt hundra meters avstånd. Vi undrade om vi verkligen var upptäckta. Nu uppstod problemet hur och om vi överhuvudtaget skulle kunna ta oss därifrån. Vi hade avtalat med staben att vi skulle vara vid Garpen vid niotiden för att där bli hämtade. Nu hade dessutom, för att göra det riktigt trevligt för oss, en annan rysk båt ankrat upp ute vid Garpen. Från Dödö semaforerades i ett kör till denna båt som svarade. Vad de hade att säga varandra var tyvärr obegripligt för oss. Utsikterna för att taga oss från Eriksten tedde sig därför inte särskilt lysande. Men det var så förfärligt kallt så vi beslutade oss för att ta chansen och ge oss iväg. Stormen gjorde att vi måste ta runt jollen till läsidan och lasta den där, bara ett hundratal meter från ryssen.

Omkring klockan halv åtta då det åter var ganska mörkt smög sig mina kamrater ut ur sjömärket och lyckades trots den svåra sjön sjösätta jollen och ro den över till läsidan där de gömde den bakom en sten. Vi bar sedan under iakttagande av den största försiktighet ned utrustningen till båten. Medan vi höll på med detta svepte ryssarnas strålkastare över oss. Vi låg som klistrade vid klippan medan strålkastarna stannade vid jollen. Efter en liten stund släcktes strålkastaren igen och då skyndade vi oss ombord och lade kvickt ut. Vi hann knappast ned i båten förrän månen lyste upp hela sceneriet. Vi kom snabbt runt skäret. Kamraterna rodde i den höga motsjön, jag öste med min friska vänsterarm. Vi hade den trasiga båten så vattnet rann in akteröver, och jag skötte navigeringen med hjälp av min orienteringskompass som jag höll i min skadade arm.

Strålkastarna lyste nu åter över den plats där jollen legat. Och när ryssen märkte att den var försvunnen blev det ett förfärligt liv. De sköt raketer och gav en massa ljussignaler, förmodligen till ryssen ute vid Garpen och kanske också till de ryska forten omkring.

Vi hade en förfärlig motsjö och det var en ganska obehaglig känsla vi arbetade oss ut mot Garpen och den där väntade ryssen. Den lilla jollen klarade sig förvånansvärt bra, fast vi blev naturligtvis genomsura.

Vi närmade oss försiktigt Garpen vid niotiden. Ryssen kunde vi inte se och inte någon finne heller för den delen. Kamraterna var övertygade om att jag navigerat fel. Men sedan Ulriksson med stora svårigheter lyckats ta sig i land på ön kunde han konstatera att vi verkligen var vid Garpen.

Ryssarna hade kanske givit sig iväg för att söka oss, de visste ju inte att vi skulle till Garpen. Men havet är stort och i synnerhet när det är mörkt, är det en ganska hopplös uppgift att hitta en liten jolle.

Vid tiotiden dök det upp en båt alldeles intill oss och vi trodde först att det var den ryska båten. Men det var våra vänner. Vi kravlade ombord. Vilken härlig känsla. Nurmi hade inte kunnat närma sig tidigare för ryssens skull. Den måste ha givit sig iväg alldeles innan vi kom fram till Garpen.

Ombord på vår finska båt var också löjtnant Varjovaara, i det civila hovmästare i Helsingfors. Han hade just kommit från "loma" (permission), och han hade med sig konjak. Jag som aldrig tyckt om starkvaror höll krampaktigt kvar pluntan när han satte den till mina läppar. Sedan somnade jag som ett snällt litet barn.

När vi vaknade var Ulriksson alldeles yr, så trött var han. Bland annat var han förvånad att se mig i livet. Han hade tydligen fått någon liten chock så här i efterhand.

Det gick en väldig sjö och motorbåten kämpade sig mödosamt framåt. Men ombord var det varmt och skönt. Lite efter klockan tolv på natten var vi hemma igen, och efter det jag avlagt rapport, fick jag fortsätta till Ensi, etappsjukhuset. Doktor Soro och en av de söta sjuksystrarna undersökte mig. Visst ville jag gärna bli närmare bekant med den vackra systern, men jag hade nog inte föreställt mig presentationen så här, med mig själv liggande på ett operationsbord med ändan i vädret. Lite värdigare och höviskt uppträdande från min sida hade jag nog önskat.

Soro sade att kulorna i benet satt så djupt att jag måste åka till Åbo för operation. Kulan i armbågen satt ytligare men fick ändå sitta kvar tills vidare.

Det var härligt att få ligga mellan lakan igen, det hade jag inte gjort sedan jag lämnade Sverige, och jag sov ända till klockan tio dagen därpå.

Mina vänner var verkligen fantastiskt vänliga och snälla mot mig. Officerskamrater, lottor och meniga soldater kom och hälsade på mig. Jag hade en ström av besökare. Pipsa hjälpte mig att skriva ett brev för att lugna dem hemma. Åke hade nämligen i sin nit antecknat på kuvertet till ett brev, som jag skrivit innan toimintan och bett honom posta, att jag blivit skjuten och nu låg på sjukhus. Vi gjorde försök att stoppa brevet på fältposten, men det hade redan gått. Man kunde ju föreställa sig vilken oro ett sådant kort meddelande skulle åstadkomma hemma. Ruusuvaara var lite avundsjuk. Han hade varit med i sex krig och aldrig blivit sårad. Och jag blev det i mitt andra! Ja, han var verkligen underbar.

Jag har sällan haft det så bra som de här dagarna på Ensi. De söta lottorna matade mig, kamraterna kom med godsaker o s v. von Essen satt länge och pratade med mig och han var vänlig nog att säga att vår rekognosering varit mycket värdefull.

Efter några dagar fördes jag över till ett av flottans fartyg, Vilppula, med vilken jag åkte till Åbo. På kajen stod en ambulans som körde mig till Åbo lasarett. Där delade jag rum med en finsk fänrik som var skjuten i vänstra armen. Efter alla besök på Ensi kände jag mig nu ganska ensam. Särskilt som min rumskamrat endast talade finska.

Dagen därpå undersöktes jag av doktor Baltscheffsky, som jag kände från seglingarna om Borepokalen 1938. Jag röntgades och bilderna visade att hela låret var fullt med splitter, varav minst fem stora bitar. Doktorn ville inte ta bort dem för då hade han varit tvungen att skära upp nästan hela låret. Han trodde att de så småningom skulle värka ut av sig själva eller kapslas in. Överläkaren professor Elfving sade att jag hade haft en väldig tur som inte fått ischiasnerven skadad.

Även här på sjukhuset var alla mycket vänliga och rara. Särskilt en söt liten sjuksköterskeelev var mycket rar och ägnade mycket tid på mig. Det gick så långt att hon fick en skrapa av översköterskan. När hon därför i fortsättningen pratade med mig stod hon alltid med en bricka i handen i dörröppningen på väg ut. Baltscheffskys som bodde på sjukhuset bjöd flera gånger upp mig på tesupé och det var alltid lika trevligt. En gång träffade jag en officer där som hade gjort en resa längs hela östfronten och det var mycket intressant att höra honom berätta. Åbo damkör höll konsert på sjukhuset. Alla sånger var på finska men för att vara vänlig mot mig sjöng de också en på svenska. Alla var verkligen oerhört snälla.

Sjukhuset var överfullt, även korridorerna var fulla, av sårade. Svårt sårade. Mina små blessyrer var futtiga när man jämförde dem med vad som drabbat de andra stackars människorna.

Svenska förbindelseofficeren Claes Horn af Åminne, vi var gamla seglarkamrater, och den svenske doktorn Gustafsson var på besök ett par gånger. Den svenske rikslottachefen Maja Schmidt hade med sig chokladkakor till mig. Jag träffade henne inte personligen, för hon hade ett späckat program, men eftersom hon var god vän med mamma åtog hon sig ändå besväret att skicka upp ett paket till mig.

Jag hade en härlig tid, vilade upp mig och läste deckare hela dagarna. Till sist längtade jag emellertid ut till förbandet igen. Doktorn ville sända hem mig till Sverige på en tid som konvalescent men det ville inte jag. Jag ville hellre, om det blev tillfälle därtill, få några dagars permission över julen. Så jag bad att få åka tillbaka till mitt förband.

Efter fjoderton dagar var jag klar att åka. Jag har ju så fantastiskt gott läkkött. Efterbehandlingen skulle ske på Ensi.

Innan jag åkte hann jag emellertid att tillsammans med Claes och hans fru Ebba besöka herrgården Brinkhall, som var konvalescenthem för de svenska frivilliga. Horns var också snälla och bjöd mig på middag i sitt provisoriska hem, ett rum med del i kök.

Väl tillbaka på Hitis träffade jag den duktige och tappra löjtnant Luther, reformatorn, som kamraterna kallade honom. Det var han som var chef på Bengtskär under de mycket svåra striderna. Han hade sårats svårt men gav inte tappt utan fortsatte att leda striden tills han åter blev skjuten och försatt ur stridbart skick. Han hade belönats med den fina utmärkelsen Frihetskorset 3 klass med svärd och eklöv.

Under den tid jag varit borta hade vädret omöjliggjort de flesta tominta, det hade endast försigkommet några enstaka. Det hade också blivit kallt och isen hade börjat lägga sig i vikarna. Vi hade emellertid inte givit upp ännu utan vi skulle fortsätta med våra spaningar, så länge som det överhuvud taget var möjligt.

Ett par dagar efter min återkomst satte vi igång igen. Men det var som förgjort. Även om vädret var lämpligt när vi startade slog det om medan vi var på väg ut. Första gången mojnade det och blev stjärnklart så att en av våra båtar, som låg vid den yttersta posteringen, hade hört oss en halvtimme och sett oss tre kilometer innan vi kom fram. Under sådana förhållanden gick det inte att fortsätta, det hade varit rena självmordet. Jag märkte att doktorn nog hade haft rätt när han sa att jag inte var klar att gå i tjänst igen. Jag var fruktansvärt trött. Men det ville jag för död och pina inte visa.

Nästa gång vi försökte fick vi en förfärlig snöstorm över oss. Vår båt smällde på grund så att det dånade lång väg. Sikten var i det närmaste helt obefintlig. När den andra båten skulle hjälpa oss av grundet gick dess koppling sönder just när vi kom flott. Vi fick ta vår bärgare på släp under den snöpliga hemfärden.

Nästa gång verkade förutsättningarna utmärkta och vi var säkra på framgång. Dagarna innan  hade vi varit ute och satt upp ensljus som orientering, för vinternatten är mycket mörk i skärgården.

Men vad hjälpte alla förberedelser. Den här gången fick vi en sådan förfärlig tjocka att vi inte kunde se stäven på vår egen båt. Trots det fortsatte vi i hopp om att tjockan skulle lätta, men det gjorde den tyvärr inte. Och våra fina ledljus hade vi under sådana här förhållanden ingen som helst nytta av.

Det var märkligt vad vädret hela tiden motarbetade oss. Eller var det kanske en högre makt som höll sin skyddande hand över oss. Jag är snarare böjd att tro det senare. Våra planlagda företag var, särskilt med tanke på den ytterligt enkla materiel, särskilt båtarna som vi hade, nog i djärvaste, ja kanske till och med i dumdristigaste laget. Så kände jag naturligtvis inte då men en viss distans ger ett annat perspektiv på vår ungdomliga entusiasm.

En dag erhöll jag Frihetskorset 4. klass med svärd för mina insatser. Jag var väldigt stolt och glad. Särskilt som bara ett Frihetskors delats ut tidigare, nämligen till Luther. Det sas att jag fick det efter vårt uppdrag på Eriksten och för att jag stannade kvar och vägrade att återvända, då jag blev sårad, men jag tror att korset var en visad vänlighet och uppskattning för att jag var svensk frivillig. Så märkvärdiga hade mina insatser inte varit, och vi var flera om den. Till yttermera visso fick jag några år senare samma förnämliga utmärkelse, nu med svärd och eklöv. Under alla förhållanden var jag mycket tacksam.

En dag fick jag följa med till Örö fort. Det var mycket intressant att gå igenom. 12-tumskanonerna var verkligen imponerande. Vi var också ute på Bengtskär. Det var förfärligt vad fyren var sönderbombad och sönderskjuten. Att någon överhuvud kommit därifrån med livet är ett rent under. På vägen från Bengtskär fick vi fem ryska plan över oss dock utan att de anföll.

Höststormarna hade börjat komma på allvar och på dagarna hade vi full gärning med att förflytta och förtöja våra båtar. Det var mycket kallt och kläderna blev mer och mer som ispansar när sjöarna slog över oss. En gång drullade jag i efter att ha halkat på det isbelagda däcket. Uniform och stövlar frös omedelbart fast på mig när jag äntligen lyckades kravla mig ombord igen. Det var bara att gå inomhus och tina upp sakteliga.

Isen började nu bli så tjock att toiminta med våra små båtar var ett avslutat kapitel. Vi var redan i slutet av november. Tiden hade rusat iväg, åtminstone för mig. Jag trivdes storartat. Men nu när patrullerna var slut skulle det bli ganska tråkigt för det var dock de spännande episoderna som satt sin krydda på tillvaron. Som väl var hade vi väldigt mycket att göra med upptagning av alla mindre båtar så tiden gick någorlunda fort i alla fall. Det var alldeles tydligt att något var på gång i Hangö. Ryktet i skogsradion sa att ryssarna höll på att evakuera.

Sedan jag kom tillbaka från Åbo hade jag också börjat tjänstgöra som dagofficer, päiväupseeri, på staben. Tillsammans med en lotta skulle jag per telefon ta emot rapporter från de yttersta posteringarna. Rapporterna avgavs medels kodsiffror och bokstäver. De här dagarna fick man verkligen bekräftelse på att någonting var i görningen. Det var en väldig aktivitet i Hangöområdet.

Bland dagofficerens övriga åligganden ingick postvisitering. Man gick runt till alla poster inom det närmaste området, dök upp i mörkret och avkrävdes lösenord. Jag talade inte finska men jag lärde mig snart ramsan "ingenting av vikt passerat". Avvek rapporten från denna ramsa sade jag att jag var "ruotsalainen upseeri" och då var det alltid någon ur vaktstyrkan som på svenska kunde berätta vad som hänt. Uppdraget som dagofficer hade jag ungefär en gång i veckan.

Ryktena om evakuering blev allt intensivare. Den 3 december, tidigt på morgonen sprängdes Hangös vattentorn i luften.

Vi fick order att omedelbart avgå mot Dödö och inta ön. Österling, Ignatius, Varjovaara, Fucks och jag samt Mikkonen med SM 4 och 30 man. Det skulle inte bli så lätt på ljusan dag. Vid tolvtiden närmade vi oss försiktigt Dödö i strålande sol. Ingen aktivitet kunde förmärkas på ön. Först så här i dagsljus såg vi hur nära vi egentligen varit på våra patruller.

Vi gjorde en mycket försiktig landstigning på grund av min- och eventuell ryssfara. Dödö var emellertid evakuerat så när som på en hund och två kattor, som omedelbart sköts på grund av smittorisken. Ön var oerhört starkt befäst. Fyra lv-kanoner vars slutstycken och eldrör var sprängda, massor av kspnästen och korsun. Det stämde förvånansvärt väl med våra skisser.

Klockan 15.15 hissade vi den finska örlogsflaggan på utsiktstornet. Det var ett högtidligt ögonblick. Dödö hade hela tiden tillhört vårt operationsområde, och även om fortet inte fallit i strid, så hade vi dock gjort förberedelser för en attack. Nu var Dödö äntligen finskt igen.

Ön var väldigt minerad och vi fick röra oss med den yttersta försiktighet. Trots det kunde vi inte avstå från att gå in i en del korsun där vi bl a plockade på oss en grammofon och skivor. Jag tog en hemmagjord dolk, som låg utanför en korsun, och den har jag fortfarande som minne från denna händelserika dag.

Ryssarna hade haft en soldatbordell på Dödö. Vi hade kunnat följa trafiken från Eriksten. I baracken låg kvinnokläder, parfymrefräschörer mm. Som elverk hade de använt en mindre traktor. Det hade de gjort på flera öar, som vi senare sökte igenom.

Klockan halv sju var vi åter i Hitis, efter en synnerligen intressant dag. Russarö togs av folk från Örö, och där fanns 290 ester som ryssarna använt som arbetsmanskap. Jag såg en vit flagga vaja från Russarötornet på morgonen, men när jag sa det, var det ingen av kamraterna som trodde mig. I varje fall trodde de inte att det var en parlamentärflagga. Esterna hade lämnats inlåsta i tornet med en tidsinställd bomb inunder. Efter vad de befriade esterna berättade för mig hade några modiga och självuppoffrande män hoppat från tornet för att försöka desarmera bomben. Några hade slagit ihjäl sig, men slutligen hade en av dem, med brutna ben, kunnat ta sig fram och desarmera bomben.

Hemma på Hitis nådde oss ett sorgebud, löjtnant Bengtström, som brukade vara med på våra patruller och som endast några veckor tidigare omkommenderats till landfronten, hade med hela sin pluton stupat i ett minfält.

Morgonen därpå åkte vi åter till Dödö. Vi hade nu fått nya order. Samtliga öar, utom vissa namngivna, som Öröfolket skulle ta hand om, mellan Dödö och Hangö skulle rensas. Sista ön vi skulle gå iland på var Gustafsvärn utanför Hangös hamn. Från Dödö fortsatte Östling, Persson och jag i Isakssons båt till Granskär där vi lämnade kvar en annan båt som följt med oss.

En flygare med finska beteckningar seglade sakta över oss. Vi tog ingen större notis om honom, men plötsligt dök han mot en Öröbåt alldeles intill oss, där de glatt vinkande med finska flaggan, och gav eld med kulsprutorna. En man dog och två sårades allvarligt. Det påstods sedan att planet varit en rysk maskin med finska beteckningar.

Vi fortsatte till Tulludden och efter en försiktig landstigning undersökte vi batterier, maskingevärsnästen, korsun mm. Vädret var nu på vår sida för det var mycket lågt vattenstånd så att strandminorna syntes väl. Ryssarna var mycket skickliga att aptera försåtsminor så vi måste även här röra oss mycket försiktigt. På Tulludden fanns mycket av intresse och vi undersökte allting noga. En hund med tre små valpar var kvarlämnad. De var så glada att se oss men var för skygga för att komma riktigt nära.

Vi undersökte tre sprängda kanoner, flera korsun och dessutom en mängd materiel som låg spridd överallt.

Den sista ön som vi skulle undersöka var Gustafsvärn. Även här rådde en stor förödelse. Bland annat fanns där två söndersprängda luftvärnskanoner. Vi hade en bra utsikt över Hangö stad som på detta avstånd inte verkade så farligt åtgången, fastän explositioner inträffade titt och tätt. Statshuset brann men murarna verkade stå kvar. Efter en noggrann undersökning av Gustafsvärn åkte vi tillbaka till Granskär varifrån det syntes rökmoln. Förklaringen var att våra pojkar slängt handgranater i några korsun som verkade vara alltför minerade för att kunna röjas. På Granskär mötte oss en överraskning, ryssarna hade byggt en bastu.

Ingen hade ännu varit inne i Hangös hamn så vi beslutade på eget bevåg att utöka vårt uppdrag härmed. På ditvägen fann vi en stor korsu på Måsskär. Där fanns två hundar som blev vilda av glädje när vi kom, men som på andra ställen vågade de inte komma nära oss. Jag undrar hur dessa arma djur egentligen hade behandlats, så rädda som de var.

På vägen in till Hangö stoppades vi av eldskurar från maskingevär. Salvan slog ner för om oss och vi fick bråttom att vända. En ny eldskur, men nu akter om oss. Det var märkligt att de inte träffade. Vi gjorde nu istället en kringgående rörelse för att komma åt fienden från andra hållet. Vi blev inte så lite snopna när vi fann att det var Nurmi och Ulriksson som låg och spärrade inloppet. Höga vederbörande anade, och det med fullt fog, att vi skulle trotsa förbudet att försöka landstiga i Hangö. De hade därför skickat ut Nurmi för att stoppa alla sådana försök.

Även här på östra Tulludden fanns det gott om korsun, taggtråd och maskingevärsnästen.

Med oförrättat ärende återvände vi till Dödö, och just som vi gav oss iväg, så flög två magasinsbyggnader i luften i Hangös hamn. På Dödö fick grupp Östling order att kvarstanna. Alltså Östling, Persson, jag och mannarna. Vi hade dessutom fått 25 ester från Russarö som röjningsmanskap. De hade nämligen under ryskt befäl lagt ut minor på Dödö. De var till mycket stor hjälp då de även kunde peka ut försåt som vi själva inte upptäckte.

Det var hemskt att se hur dessa människor under några månader under "ryskt beskydd" hade förändrats mer eller mindre till djur. De åt, sov och utförde alla mänskliga behov i samma rum. Det var dock bildade människor, läkare, jurister, ingenjörer mm. Kanske är det väl att människan inte bara kan anpassa sig uppåt utan även nedåt. Utan en sådan förmåga skulle de väl aldrig kunnat överleva. De repade sig emellertid förvånansvärt fort. De lidanden de berättade om var fruktansvärda. Själva hade de fått utstå en förfärlig behandling men det som tog dem hårdast var att deras hustrur och döttrar förts till de sovjetiska soldatbordellerna. Sådana fasansfulla upplevelser.

Dagen därpå, vid femtiden, åkte Persson och jag med Isakssons båt till Hangö för att fullgöra vårt avbrutna självpåtagna uppdrag. Det var ännu mörkt när vi steg iland vid segelklubben. Spänningen var stor för vi var de första som gick iland i Hangös hamn. Det fanns gott om strandminor. En del järnvägsvagnar och fordon var vräkte i hamnbassängen. Båtar låg sänkta eller i marvatten. Staden såg förfärligt övergiven ut. Av statshuset stod endast gaveln mot Esplanaden kvar. Hela kvarter, bl a järnvägsstationen var borta. Frihetsmonumentet från 1918 var nedrivet, de bägge lejonen stod en bit därifrån, och på deras plats låg en stor korsu. Av vattentornet, vars sprängning varit vår startsignal, var bara en stenhög kvar. I parken vid Societetshuset stod byster av Stalin och en gubbe till. De var små och hade varit lätta att ta med sig som krigsbyte men vi befarade att de var minerade. På torget vid statshuset stod en talarstol prydd med en stor röd stjärna och bakom talarstolen låg en grav på vilken det fortfarande låg kransar med röda band. Vi fick sedan veta att det var Hangös överpolitruk, stupad för en artillerigranat, som vilade här.

I Kasinot stod kyrkbänkarna. Kasinot hade tydligen använts som samlingslokal. Överallt låg stora korsun och vid stränderna bunkers och taggtrådshinder. En stormning av Hangö hade säkert kostat oerhört med folk.

Som krigsbyte plockade jag från en sprängd affär med mig en rysk leksaksbjörn och två balalajkor. Den ena var mycket fin med inläggningar. Dessutom tog jag naturligtvis hjälmar som låg kastade överallt, och officersstjärnor, som jag kunde ge till kamraterna på staben.

På återvägen gick vi återigen iland på östra Tulludden. Hamnen spärrades av ett vrak, liknande ett som låg utanför segelklubben. Ryssarna hade här haft livsmedelsförråd. De hade sprutat olja över alltihop så finnarna inte skulle få någon glädje av det. Några paket ryskt thé lyckades jag emellertid komma över.

Under välförrättat värv återvände vi till vår bas på Dödö. Östling och Persson åkte vidare till Hitis och jag utnämndes till fortchef på Dödö. Det var ganska roligt att sitta som chef på det fort som jag i ett halvt år försökt att i detalj utröna, för att en vacker dag kanske storma.

På eftermiddagen kom Sourander och några andra på inspektion. Sourander var rasande för att vi mot givna order gått iland i Hangö. Och det var ju inte så konstigt. Det skulle stå oss mycket dyrt. Jag förstod att här måste jag handla mycket snabbt om jag skulle få en ändring till stånd. Arkebusering längtade jag inte efter. Nisse hade en son i tioårsåldern och som var hans allt. När jag ett ögonblick blev ense med Nisse sade jag: Nisse, jag har en fin balalajka till din pojke.

Jag blev inte arkebuserad. Jag gav Nisse den fina balalajkan och allt var åter frid och fröjd.

Vädret som en tid varit ganska vackert blev nu värre med snöstormar och stark köld. Hangö hade evakuerats och min uppgift här trycktes mig nu ganska meningslös.

Major Moring hade fått en annan kommendering och von Essen skulle bli chef. Vi hade en fin fest för Moring och bland andra deltog fortchefen på Örö, major Rautavaara. Han var en mycket duktig tävlingsskytt. Under aftonens lopp när stämningen var som högst ville han demonstrera sin skicklighet inomhus. Eftersom jag var dagofficer var det jag som fick det tvivelaktiga nöjet att avväpna vår ärade gäst, den mäktige chefen på Örö fort. Det gick utan komplikationer och dagen därpå bad han bevekande att få tillbaka sin tävlingspistol. Anhållan beviljades.

Kriget var slut för vår del. Jag hade långt tidigare sänt in min permissionsansökan, som tillstyrkts av Moring. Ledigheten skulle räcka över julen och jag skulle då också passa på att se mig om efter ett arbete hemma. Min ansökan avslogs av någon obegriplig anledning på högsta ort. Det var mycket egendomligt, i synnerhet som en del av mina finska kamrater hade fått ledighet för att åka till övriga under julen. Jag ringde till Gammeltorp och meddelade den dystra nyheten.

Arbetet med upptagning av båtar och konservering av motorer pågick. Vi hade mycket provisoriska anordningar så det tog en avsevärd tid och skönt var det.

Svenska Frivilligbataljonen, som låg på landfronten, skulle hemförlovas till julen. De 17 december på morgonen talade jag med Horn i telefon. Han meddelade att samtliga frivilliga som låg på finska förband skulle överföras till Frivilligbataljonen för hemtransport till jul.

Redan samma dag måste jag åka till Åbo. Avskedet från kamraterna var mycket svårt. När jag sade adjö kände jag en stor klump i halsen, det var inte lätt att bekämpa känslorna.

Vid stridsvagnsmekanikergruppen i Varkaus 1942

"I slutet av augusti hörde Frivilligbyrån av sig och frågade om jag inte ville åka till Finland igen och reparera stridsvagnar. Jag var ganska intresserad. Dagen därpå skrev jag kontrakt med Frivilligbyrån. Jag hade lovats löjtnants lön och grad.

De följande tre månaderna var fruktansvärt tråkiga och långa, inte alls vad jag tänkt mig. Tillsamman med 73 andra svenskar, vars chef jag skulle vara, låg jag förlagd i Varkaus. Det var säkerligen inget fel på Varkaus, men jag hade ju hoppats få ligga i närheten av fronten, helst på ett rörligt förband.

Det här var ett arbete som lika gärna kunde vara helt civilt. Då dessutom min chef, en ingenjörmajor, på ett mycket ofördelaktigt sätt skilde sig från alla de andra finska officerare jag sammarbetat med, längtade jag intensivt därifrån. Flera gånger begärde jag om förflyttning till fronten, men förgäves. Inte ens kunde han bevilja att jag fick arbeta på olika befattningar inom organisationen. Han var negativ till allt.

Vår uppgift var att iståndsätta ryska stridsvagnar som finnarna tagit. På ungefär tre tagna vagnar blev det en ny som gick direkt till general Lagus pansardivision, vilken vi var underställda.

På "stridsvagnskyrkogården" plockade vi reservdelar från de tagna vagnarna. Ibland hände det att man fann delar av ryska soldater, vilket var mycket makabert. Naturligtvis var det intressant att se de ryska stridsvagnarna och lära sig deras konstruktion, men den civila rutinen med arbete mellan klockan 07.00 och 17.00 på en fabrik var urtråkig. Åtminstone tyckte jag det. Jag ville ju arbeta i fält.

Hösten var miserabel. Det regnade i ett och vägarna var som lervälling. Vi bodde i en skola i andra änden av samhället och hade det inte funnits ett bibliotek med svenska böcker på brukshotellet vet jag inte vad jag skulle tagit mig till på kvällarna. Nu tillbringade jag all min fritid läsande.

Ibland hade vi "talkon". Vi skickades ut på söndagsmorgnarna för att fälla träd och såga dem i lämpliga längder. Trots regn och rusk tyckte jag att det var trevliga avbrott i tristessen.

Olle Wallin, min finske seglarkamrat, skrev och ville att jag skulle komma på "loma" till honom i Helsingfors i november. Som officer hade jag rätt till 2. klass på tågen. Jag frågade därför  majoren, som hela tiden sagt att han inte fått några papper som bekräftade min grad, varför jag hela tiden gått som menig, om jag nu skulle åka 3. klass. Han var ytterst vänlig och bad mig ta med ett paket till hans gamla mor i Helsingfors, viket jag naturligtvis gärna gjorde. Därefter plockade han fram bekräftelsen på min grad ur sin låda och gav mig. Fick sedan höra på expeditionen att handlingarna kommit ungefär samtidigt med mig, två månader tidigare. Varför han intagit en sådan negativ attityd från första början förstår jag inte. Han borde väl istället vara glad att få hjälp. Men jag tror arbetet intresserade honom mycket lite, kanske tyckte han också att det var urtrist att ligga så här långt bakom fronten. Det enda fel jag gjort, det fick jag höra efteråt, var att jag inte från början blev en dryckesbroder till honom.

Det började nu närma sig vår hemresa och jag var väldigt glad att det hela snart var över. Den här perioden hade varit lika händelselös och tråkig som Hitistiden varit positiv på alla sätt.

Det blev ingen mer frivilliginsats för mig i Finland. Jag hade följt mitt samvete och äventyrslusta och jag ångrar inte en dag som finsk soldat. Visserligen blev min insats synnerligen blygsam, men det var ett förhållande som jag inte själv i någon högre grad rådde över."