Martin Johan Gunnar Folihn

Föregående sida

Martin Johan Gunnar Folihn

f. 12/10 1903 i Fole Gotlands län d. 11/8 1949 i Visby

Son till hemmansägaren vid Lilla Ryftes Johan Niklas Fohlin f. 31/7 1862 i Fole Gotlands län d. 9/11 1940 i Fole Gotlands län. Gift 30/6 1898 med Anna Mathilda Elisabeth Pettersson f. 20/9 1859 i Martebo Gotlands län d. 14/5 1939 i Fole Gotlands län.

Syskon:

Marta Linnéa Emilia f. 26/11 1899 i Fole Gotlands län

-------------------------------

Gift 1:a 23/6 1939 med Marga Ann-Mari Ekstrand - Rauke f. 12/2 1918 i Rute Gotlands län

Gift 2:a 17/7 1945 med ?

Arbetade till en början inom bilbranschen i Visby med blev sedermera anställd på Visby Elektriska byrå. Folihn var även omtalad för att vara en duktig idrottsman.

FbVnr: 222. Ansökan insänd. I Finland: Svenska Frivilligkåren 1940, menig, Sallafronten. Svenska Frivilligbataljonen 9/11 - 20/12 1941, SFBnr: 956, 1. Jägarkompaniet 1. pluton, menig, Hangöfronten. Svenska Frivilligkompaniet 11/1 1942 - 12/1 1943, SFkomp nr: 956, 1. pluton 2. grp., menig, 21/10 1942 korpral, Svirfronten. Utm. 24/12 1942 FFrM2kl.

Gotlänning får Frihetsmedaljen

Sex svenska frivilliga, som kämpa i Finland, tilldelades frihetsmedaljen för kort tid sedan. En av de hedrade är Martin Folihn från Fole. (Källa: 1094)

Vid Svirfronten 1942/43

Fronten den 17 februari 1942

Några krigsoperationer har jag ännu inte varit med om denna gång. Det var lite annorlunda före jul då jag var med vid Hangö. Men det kan kanske vara av intresse att höra hur det hitintills gestaltat sig för oss. Själv mår jag utmärkt, kom med på ett jägarförband, trots men ålder, och det är jag glad över. De finska läkarna ansågo att jag var mycket stark och kraftig, vilket säkert beror på att jag sedan gammalt idrottstränat, när jag haft tillfälle. Så jag tål strapatserna lika bra som mina betydligt yngre kamrater.

I dagar och nätter, dygn efter dygn ha vi rullat österut. Järnvägsresan har varit enformig och tröttande. Instuvade i s.k trupptransportvagnar - vanliga godsfinkor med en kamin på golvet - ha vi ej haft tillfälle att se så mycket av det förbiilande landskapet. Vid tåguppehållen titta vi ut och de flesta stationssamhällena bära tydliga spår efter bombnedslag. På bangårdarna ser man ofta spår efter ryska fångar, som skotta snö. De se ganska belåtna ut med sin lott, där de gå i sina slitna ryska uniformer.

Ju längre österut vi kommer, desto tydligare äro spåren efter krigets härjningar. På sina håll är banvallen spolierad och tåget rullar sakta fram på provisoriskt utlagd räls.

Vi har passerat gränsen, men ännu en dag fortsätta vi resan österut. Vi äro nyfikna att se hur det ser ut på ryssidan. Anblicken som möter oss där är emellertid ganska beklämmande. Ryssen har sin vana trogen bränt och skövlat allt vad den kunnat, innan den dragit sig tillbaka. Vi passera den ryska staden Petroskoi. Där har ryssarna ej hunnit fördärva allt, men staden har lidit stor skada av hårda strider, som rasat här. Så småningom är vi framme vid vår bestämmelseort och glädjen är stor. Tills vidare är vi förlagda i utkanten av en mindre stad ca 13 kilometer bakom eldlinjen. Det kuperade landskapet är riktigt imponerande i den nedgående solens strålar. Snötäckta höjder, djupa dalar och längst där nere den isbelagda flodens slingrande konturer. Vi få logera i ett av de ryska nybyggen, med vilka de enligt "programmet" tänkte lyckliggöra sina undersåtar. Dessa arbetarkaserner ser till det yttre ganska egendomliga ut, kanske mest därför att varje rum i bottenvåningen har varsin rökgång och följaktligen varsin skorsten på taket. Det är ca 18 till 20 skorstenar på varje byggnad, om man nu kunde förstå det kloka i en sådan anordning. Husen är inredda med fyrkantiga rum, men varje familj hade endast ett sådant, som således fick tjänstgöra som såväl kök som sängkammare och dagrum. På detta, i våra ögon enkla sätt, är alltså bostadsfrågan löst i "arbetarparadiset".

Dagen efter vår ankomst blev vi hälsade välkomna av regementskommendören. Det var en mycket högtidlig och stämningsfull stund. Musikkåren spelade de svenska och finska nationalhymnerna. "Det är med stor glädje", yttrade regementskommendören bl. a "som jag hälsar eder svenskar. Välkomna till mitt regemente. Finska folket uppskattar eder högt, ni som kommit från edert fredliga och lyckliga land, för att i gemensam kamp strida med oss för Nordens frihet och kultur.. Ja, vi kunna vara stolta över att få igen detta ärorika regemente, som har ett legendariskt skimmer. Det har aldrig gått tillbaka, hitintills har det alltid lyckats att lösa sina uppgifter hur svåra dessa än varit att utföra."

Nu liksom ofta förr under århundradens lopp pågår i dessa trakter en hård kamp. Sida vid sida har svenskar och finnar kämpat här, alltid mot samma fiende, mot barbari och nedbrytande makter, för civilisation och oberoende. Vi äro ett fåtal svenskar denna gång - jag är ensam gotlänning här - men vi skola hålla den svenska skölden blank. Vi äro beredda på allt, och förvisso skall en del av oss aldrig mera återse sitt hemland.

Dagarna här går fort. Klockan kvart över åtta om morgnarna börjar övningsprogrammet. Det är i regel först en stunds exercis efter finskt kommando: Asento - Giv akt, käännös oikeaan päin - höger om, täyskäämös vasempaan päin - helt om, ilman tatika mars - framåt marsch o s v. Kommandoorden klinga klart och skarpt i den kalla morgonluften.

Större delen av dagen få vi stå på skidor. D v s nedför de branta sluttningarna tycks en del av oss - fastän med en viss ovilja - mest stå på huvudet istället för på skidorna. Vi, några "sydlänningar" utgöra det s.k "konståkargänget". Vi har inte förut tränat backlopp, varför vår vilda dans nedför backarna är mycket uppmärksammad av de s.k "samojederna", vilka med syn- och hörbar glädje titta på, när vi uppträder. "Samojederna" ha själva - tycka vi förstås - en mycket tråkig och enformig stil, eftersom de alltid behålla en upprättstående ställning hela backarna utför. Våra mycket varierande ställningar och kullerbyttor ger däremot liv över det hela och skänker en god stämning. Tyvärr saknar vi filmkamera. Vi kunde annars ha förevigat vår "konståkning" på skidor.

För övrigt öva vi anfallsstrid på skidor, skjutning, patrulltjänst etc. och bereda oss på bästa sätt för våra kommande uppgifter i eldlinjen, dit vi skola bege oss om några dagar. Hoppas bli i tillfälle att komma med några intryck därifrån. Till slut lämnar jag här texten till vår egen kompanivisa. Melodi: Bohusbataljon.

Det var Ugglas kompani, som drog i fält trallalala,

vilket fält tralala, ärans fält taralala,

Och vi lastade vårt pickpack i en järnvägsvagn så stor

och från Åbo stad vi for.

Vi har kommit från hela Sveriges land, taralala,

vilket land tralala, hjältars land tralala,

Vi har svurit en dyr ed, för hela Nordens

frihet slåss och ni lita kan på oss....

Uppbrottsorder

Vårt kompanis uppbrottsorder till linjen kom som en blixt från klar himmel. Vi lågo i den lilla ryska staden Podporozje såsom reserv och för att få en sista trimning för våra kommande uppgifter i främsta linjen.

Med tross och allt skulle vi vara marschfärdiga redan i gryningen följande morgon, varför så gott som hela natten gick åt till förberedelser. Dagarna närmast före uppbrottet hade varit ganska soliga och klara varför vi hade besvärats av fientlig flygspaning. Även något enstaka bombplan hade passerat på stor höjd och släppt bomber på måfå. Någon egentlig skada hade emellertid bomberna inte åstadkommit. Dagen före vår förflyttning hade dock ett par hästar dödats av bombsplitter.

Vi fingo bra marschväder, dagen blev lätt mulen och i våra vita snödräkter voro vi ej lätta att upptäcka. I en enda lång slingrande rad skida vi åstad. Till en början följa vi vägen, men så småningom bär det av in i terrängen, följde det spår vår spårpatrull gjort upp straxt förut. Tysta skida vi fram som vita spöken, man efter man. Tankarna går vida. Det är mot okända det bär. Icke utan ett visst vemod tänka vi tillbaka på tider som gått. Nog har vi längtat till "linjen" - men egentligen hade vi det ganska bra där vi voro. På kvällarna gingo vi till "kantin", inredd i en förutvarande rysk samlingslokal. Där fingo vi köpa varmt sockervatten för en mark koppen och vissa dagar surrogatkaffe eller te. Det fanns även brevpapper och andra småsaker samt bord att skriva brev vid. Ibland fingo vi tillfälle att ströva omkring och se hur ryssarna hade det i vardagslag. Ämbetslokalerna i dylika samlingshus i själva staden voro ganska modernt inredda, men nu givetvis utplundrade och delvis sönderskjutna. Vi voro också ute på landsbygden för att se hur lantbefolkningen hade det. De små bondbyarna lågo spridda på kullar och sluttningar i närheten av floden. Några egentliga ladugårdar funnos inte, ty allt var under samma tak. Då man trädde in genom en dörr kunde man komma in i hönshuset och genom en andra in i något som skulle föreställa kök. Husen voro grovt hoptimmrad av stockar och i fogarna tätade med blånor. Vattenbrunnar saknades, så vattnet fick bondfolket hämta från floden, som slingrade sig djupt där nere i dalen. Ej den minsta tillstymmelse till någon trädgårdstäppa kunde man skönja och ej heller planterade träd eller buskar. Man fick ovillkorligen det intrycket att människorna där levde under mycket primitiva förhållanden. Det var svårt att tänka sig, att man befann sig i ett Europeiskt civiliserat land anno 1942. Det verkade som om gårdarna härstammade från tidig medeltid - i varje fall från något tidsskede åtskilliga hundra år tillbaka i tiden. De arma människorna hade tydligen blivit bortförda i all hast av sina egna, när striderna började där. Resterna av halvätna måltider visade spår av mycket brådskande uppbrott. Husgerådsakerna låg kringspridda i vild oordning. Tydligen hade man ej gett sig tid att taga med sig det nödvändigaste.

På en kulle i stadens närhet låg ett barnhem. Det var byggt efter Europeiskt mönster med breda korridorer och stora salar. De små barnsängarna lågo nu huller om buller och det hela gav ett mycket beklämmande intryck efter förstörelsen. De arbetsföra mödrarna få på ett dyligt barnhem lämna sina barn. Man behöver inte göra några kommentarer, men det visar ju på ett övertygande sätt med viket samhällssystem man velat "lyckliggöra" sitt och andra folk. Ja, det är inte underligt om man känner sig upprorisk när man skidar fram i bygderna. Nog ser landskapet bördigt ut med sina blandskogar och dalar med präktiga fält. Det kunde säkert vara mycket annorlunda.

Vid Murmanskbanan

Vi passera en hög järnvägsbank, mäktig med sina breda dubbelspår. Det är Murmanskbanan. Mot kvällen äro vi framme vid vårt avsnitt. Det är ett nytt avsnitt och vi skolo befästa det. Vi äro ganska trötta, men snart äro tälten resta och granriset inlagt. De provisoriska bröstvärnen av uppkastad snö äro också snart färdiga runt och vakthållningen ordnad för natten. De närmaste dagarna åtgår merendels till befästningsarbeten. På vad sätt dessa befästningar utfärdades och huru de gestaltade sig, varken man får eller vill yttra sig om. Nog sagt: De höllo måttet.

En natt gjorde vi en raid genom de ryska ställningarna för att spränga en "korsu" och taga några fångar. Detta är nödvändigt för att utröna fiendens styrka och ställningar. Vi fingo frivilligt anmäla oss till stötpatrullen.

Så tyst som möjligt skidade vi sedan fram genom skogen. Vi måste överaska posterna för att lyckas. Femtio meter från den fientliga korsun blevo vi upptäckta. Det blev ett vilt skjutande. Vår uppgift går ej att utföra och vi måste retirera medtagande våra sårade. Jag hade pulkan med trotyl, men denna fick jag lämna i sticket för ögonblicket och taga hand om en sårad. Vi klarade oss sedan alla tillbaka till vår befästa ställning.

Ett misslyckande kan ske. Men vi fingo ju en del uppgifter om fiendens ställningar o s v. Och nu vänta vi på återvisit av ryssarna - men ännu mera längta vi efter vårsol och värme.

Aunusfronten juni 1942

Sedan jag sist hade tillfälle att sända Gotlands Allehanda några rader har mycket inträffat på vår väg mot öster. När detta skrives har det svenska kompaniet på detta frontavsnitt för länge sedan genomgått sitt elddop, d v s såsom enhetligt svenskt förband betraktat.

De flesta av oss har ju förut deltagit i striderna, dels i förra vinterkriget och dels vid Hangö. Det var således en i krigets hårda skola väl utbildad och krigsduglig skara, som fick tränga vidare in i fiendens linjer. Det var också svåra uppgifter, som väntade oss.

Efter erövrandet av rysk terräng besatte kompaniet redan i början av mars synnerligen fördelaktiga ställningar vid den ryska floden XXX.[1] Då striderna alltjämt pågår och vi är kvar i främsta linjen, kan jag givetvis ej lämna några ortsnamn, men det torde nog nu vara bekant att vi tillhöra de finska trupper, som benämnes Aunusfronten, utgörande frontlinjen mellan de stora ryska sjöarna Ladoga och Onega. Vår förpostlinje är väl förskansad vid en flodbädds ena sida, och här höjer sig ganska brant. Ryssarna har tvingats inta en mindre fördelaktig ställning på den motsatta lågsluttande stranden. Deras förpostlinje ligger ett 100-tal meter in i den täta skogen. På sidorna om oss har vi finska kompanier tillhörande samma regemente, som vi äro underställda. De kuperade flodterrängen med sina dalsänkor och djupa raviner bevuxna med tät blandskog, lämpar sig bra för försvarsstrid.

Den ryska ångvälten stoppas

Då ryssarna i april månad satte i gång sin stora offensiv längs hela Aunusfronten, var våra ställningar utbyggda på ett särskilt sätt, och ansågs av den finska bataljonschefen så utmärkta, att de enligt bat.-order skulle utgöra förebild för befästningarna inom hela bataljonen. Det visade sig snart att våra befästningar höll vad de lovade. Trots den oerhörda övermakt varmed fienden gång på gång gick till desperata anfall för att genombryta våra ställningar, lyckades de aldrig därmed utan blev jämt tillbakaslagna med mycket blodiga förluster. Det stora Aunusslaget blev som bekant en stor seger för Finland. Enligt vad vi erfarit skulle ryssarna med 200.000 man, en förkrossande styrka, välövade infanteridivisioner, stötbrigader och pansarförband mm understödda av artilleri och flyg vältra sig fram över de finska linjerna. Därav blev emellertid intet, ty ryska velten stoppades, fastän den var stor och väldig. Näst efter den till sist under vinterkriget sammanbrutna försvarskampen på karelska näset, anses Aunusslaget vara den största och mest förbittrade drabbningen i Finlands försvarskamp, och ger de kämpande trupperna ovansklig ära.

De ryska trupperna hade order att till varje pris driva finnarna tillbaka och bakom XXX[1] vilket dock slöt med ett förkrossande nederlag för fienden. En rysk seger här kunde ha fått vittgående följder. Den kunde då nämligen åter ha haft möjligheter att frigöra den viktiga Murmanskbanan och dess värdefulla nordliga förbindelser etc.

De hårda striderna tog hårt även på våra förposttrupper, som jämt måste vara i elden. Nära halva styrkan av mitt kompani var för en tid ur stridbart skick. Det var mest sårade förstås men även många var stupade.

En tapper krigare stupar

Stötgruppen inom kompaniets jägarpluton blev illa åtgångna, vilket inte är så underligt, då denna blir utsatt, för att kunna fullgöra sina uppdrag, för de största riskerna. Vår plutonchef löjtnant XXX stupade även. Det blev en stor förlust. Han ansågs som Sveriges soldat nr: 1. Han vann sina lagrar under förra vinterkriget såsom en av finska arméns oförvägnaste och tappraste män. Bland de stupade var även Finlands kanske främste krigsjournalist, redaktör Gunnar Johansson. Han har skrivit bl. a den uppmärksammade om finska folkets livsvilja "Vi vilja icke dö".

Dagarna går emellertid, och man har inte tid till att grubbla över vänner som försvinner, ty man måste kämpa vidare för vänner som lever. Så trots allt är stämningen inom kompaniet god och vi är alla glada över att få kämpa vidare tills fiende besegrats så att Finland äntligen kan känna sig säkert och Nordens frihet beseglats.

Vår insats här har glädjande nog skattats mycket högt. Jag tar därmed mig därför friheten till sist återge vad en finsk officer nyligen yttrade: "Jag är övertygad om att när detta krigs historia skrives, kommer, trots all annan hjälp vi fått, svenskarnas oförlikneliga insats vid striderna i söder och XXX att stå som främsta post på Sveriges kreditsida."

Här vid fronten har vi haft det rätt lugnt en tid, endast lite skottlossningar då och då, patrullstrider mm. Men man vet ju aldrig hur länge lugnet varar.

Dramatisk tävling i frontlinjen

Det var så sant, jag måste även tala om ett par intressanta nyheter, som timat nu i dagarna. Vi har nämligen haft en stor fälttävlan här i själva frontlinjen med många, många deltagare, representerande de olika stödjepunkterna här. Undertecknad lyckades bli tvåa, man försöker väl hedra gamla Sverige och mitt eget regemente på Gotland. Är ju ende gotlänning här. Tävlingen var mycket krävande och omfattade terränglöpning 6 kilometer, skjutning, målspaning, avståndsbedömning samt avgivande av skriftlig rapport. Visserligen var jag tippad fördelaktigt av vårt kompani, men att placeringen i hela tävlingen skulle bli så bra trodde jag inte. Vår kompanichef gjorde sig också fint, så att vårt kompani erövrade lagpriset. Tävlingen var egentligen ganska dramatisk, eftersom fienden just satt igång med granatskjutning och bl.a fick ett nedslag i själva tävlingsbanan. Det finska batteriet besvarade genast elden, så det blev ett kraftigt ackompanjemang till tävlingen, vilken dock genomfördes programenligt. Den grova frontmaten ger rätt bra kondition, det märkte jag under terränglöpningen.

Hälsning från Gotland

Ja det var ena nyheten, den andra är: En dag uppenbarade sig helt oförhappandes en officer från A 7. Han frågade om det möjligen fanns någon gotlänning på vår pluton. Det var intressant och överaskande för oss båda att träffas här i "sovjetparadiset" långt från ära och redbarhet, som det brukar heta. Han hade med sig några Gotlands Allehanda, som jag ej hade läst, vilket var uppmuntrande. Officeren i fråga har sin förläggning någonstans vid Onegas strand, och får tydligare tidningen oftare än jag, som lever mera på rörlig fot.

Då jag häromkvällen steg i land från finlandsbåten och såg Stockholm stråla i kaskader av ljus från tusentals reklamskyltar och andra ljuskällor, gatorna myllrade av glada människor och lockande skyltfönster överfyllda med varor, ja då insåg jag som aldrig förr, vilket lyckligt och av krigets fasor förskonat land Sverige är. Kontrasten, det krigshärjade Finland, dess mörklagda städer, tomma skyltfönster tillstängda butiker och människor med visserligen beslutsamma men allvarliga ansiktsuttryck etc, ja då är skillnaden större än vad man förmår berätta.

En frontsoldats upplevelser är oftast inte så vackra, och de största bragderna har utförts av mina fallna kamrater. Det är många tappra svenskar, som tyvärr blivit kvar på slagfälten. De gick ut för att strida för vad de ansåg vara frihet och rätt och som ger livet dess värde. De kom inte tillbaka, men de var hjältar.

- Hur kom det sig, att ni hamnade på Aunusnäset, där de hetaste striderna stod?

- Jo, det var kompanichefen, som med mannarnas samtycke, bad att få komma till ett frontavsnitt "där det gick livligt till". Det var annars meningen att vi skulle till ett lugnare avsnitt längre norrut. Svenskarna fick sin önskan uppfylld. Ja över hövan. Kommendören (en generalmajor, som sedermera stupade) hälsade oss vid framkomsten till fronten och lovade att vi minsann skulle få vara med där det gick särdeles livligt till. Kommendören var ordhållig. Vårt svenska kompani är en spillra av det svenska förbandet, som kämpade i första vinterkriget och senare på Hangöfronten. Det är således pojkar som varit med om det hårda frontlivet och från opartiskt håll har det ofta framhållits att de flesta är de bästa soldater Sverige äger. Kompaniet är organiserat som självständigt förband och underställt X-regementet vars 1:a bataljon det tillhör. Vårt kompani blev förlagt på Svirfrontens centrala del, och fick sig där en viss uppgift förelagd. Denna uppgift har lösts på ett glänsande sätt. Efter lyckligt utförda operativa företag har kompaniet besatt en synnerligen gynnsam och strategiskt viktig försvarsställning vid den lilla ryska floden Jandeba och där bitit sig fast vid själva flodstranden. Den frontsträcka kompaniets egentliga stridsstyrka har att försvara är mycket lång och uppgiften såg nog närmast omöjlig ut. Men ändå har alla ryska försök till genombrytning med numerär övermakt, och med tyngdpunkten i anfallet mot svenska kompaniet, slagits tillbaka med för angriparna mycket stora och blodiga förluster.

- Hur bar ni er åt för att hålla linjen mot en numerärt överlägsen fiende?

- Endast genom ett utomordentligt utbyggt försvarssystem och med aktgivande på terrängens egenskaper, var det möjligt att hejda fiendens många angrepp. Hur försvarssystemet var funtat, vill jag förstås inte beskriva. Vi kunde emellertid från mest framskjutna postering genast meddela artilleriet och granatkastarna, så snart ryssarna gick till anfall. Och då gav artilleriet omedelbart spärreld, som slog ner straxt framför våra ställningar och jagade fienden på flykten. I bland var vi i våra ställningar åskådare till striden utan att behöva delta på grund av artilleriets träffsäkerhet. Men det hände ju ofta att en del hopar av de anfallande tog sig igenom spärrelden, och då blev det vår sak att från våra utmärkta ställningar expediera dessa.

Svenska fångar eftersökta

Svenska kompaniets ställning lovordades av höga vederbörande, som ansåg den vara föredömlig. Det är klart att man på fiendesidan hade reda på var svenskarna befann sig, och man gjorde allt för att få tag på en levande svensk fånge. Men hittills har det inte lyckats, fastän det varit nära ibland. Ja, man har varit så sugna på svenska fångar, att man släpat med sig fallna krigare. Vid sådana tillfällen d.v.s när man var på jakt efter svenskar, som var riskabla företag, skickade man fram f.d straffångar att göra anfallen. Och de f.d fångarna var inte de sämsta soldaterna, för de gav inte tappt förrän de blev skjutna.

- Fick ni någon uppfattning om motståndarnas soldatmaterial?

- Ja, vi tog ju många fångar, varav framgick att en del regementen, hade väl utbildat manskap och framför allt förstklassig utrustning. Det var verkliga precisionsvapen, som i bland föll i våra händer.

Efterlängtad hare i ingenmansland

Att deltagarna i stöttruppen i bland är ute på vådliga rekognoceringsuppdrag är självfallet. Och det är inte alltid alla spanare återkommer. Men det är inte bara under spaning, som det är farligt ute i terrängen, för fiendens granateld kan vara nog så riskabel, när man är på väg t.ex från de framskjutna ställningarna till kompaniet bakom. Första gången man hör det visslande ljudet av en granat, så kastar man sig platt till marken, men när man väl vant sig vid granatvisslingarna, kan man förutse om granaten skall slå ned på sidan om en eller framför och då fortsätter man utan vidare sin väg. Skulle granatelden vara häftig, är det förstås besvärligt att klara sig, men kan man komma åt att kasta sig i en nyss uppstånden granatgrop, så har man det bästa skyddet, för det har väl knappast hänt att två granater slått ned på samma ställe. Det är ju också meningslöst att skjuta flera granater på en och samma fläck.

Den ruskigaste elden vi varit med om, var nog när ryssarna företog det stora anfallet i april förra året på Aunusnäset. Det var 25 grader kallt och striderna blev mycket häftiga, innan fienden drog sig tillbaka efter ett förkrossande nederlag. Jag låg ute på vakt och det var nervpåfrestande att på natten höra sårade och döende ryssars hemska skrik.

- Men kanske det någon gång förekom ljusare glimtar även i första eldlinjen?

- Jo det hände nog. Vid ett tillfälle då fienden låg i skogen på andra stranden av nyssnämnda floden Jandeba, var det en hare, som låg och tryckte på den öppna platsen mellan ryssarnas ställningar och flodstranden - alltså i ingenmansland. Från vår sida av floden kunde vi komma åt att skjuta haren, som skulle ha blivit lite extra kalas för oss. Men att hämta haren var ju riskabelt. Hur det nu var, så sade jag till en man: Skjut haren, så skall jag simma efter den. - Sagt och gjort. Och haren blev kvar på platsen. Några kamrater följde mig fram till strandkanten beredda att skjuta, om någon fiende skulle röja sig på andra sidan. Jag klädde raskt av mig. Men just som jag skulle släppa mig ner i floden, hördes ett skott. Jag trodde det var ämnat åt mig och gjorde en långdykning. Strömmen var ganska stark, så jag hamnade längre ner än jag beräknat. Jag såg mig noga omkring, innan jag ålade mig fram i gräset. Jag var nästan viss om att en fiende sätt mig, fastän det var ganska skumt, och jag tyckte det var underligt att man inte sköt på mig, men jag tänkte också: ryssarna är så infernaliska så dom skjuter nog inte förrän jag precis skall ta haren. Jag nådde dock vårt villebråd och lyckades även osedd slingra mig tillbaka till floden. Med haren på bröstet sam jag ryggsim över floden och nådde lyckligt vår strand. Min belöning blev ett helt harlår, medan resten av harsteken delades på övriga nitton kamrater.

Fritiden utnyttjas

Ute vid eldlinjen kan det inte bli tal om någon vidare ledighet, men de pauser som förekommer utnyttjas på bästa sätt. I en "kantin" uppförd bakom linjen kan manskapet köpa kaffe, som naturligtvis är surrogat. Men det är ovanligt bra kaffesurrogat. I bland förekommer tävlingar och besök hos andra stödjepunkter. Men det är annars inte stor omväxling i förströelser. Någon gång kommer fältpastorn och hälsar på, och håller då predikan. Har man några instrument, så kan det bli musik i korsun. I allmänhet gräver man ner sig i bombsäkra korsun, men den grupp jag tillhör tyckte det kunde vara trevligare med ett solitt blockhus, så vi hade släpat i hop timmer och fått en rätt så torr och bra bostad åt tjugo man. Blockhuset är väl kamouflerat och har ännu ej upptäckts av fienden. Kamratskapen inom truppen är mycket gott. Och den som påstår att frontlivet är demomoraliserande misstar sig alldeles. Jag skulle vilja påstå att det snarare är tvärtom, ty alla vet att det gäller allvar och att ansvaret vilar på var och en och alltid är överhängande. Det är aldrig några misshälligheter i vårt blockhus, utan vi försöker alla förströ varandra. Om det skulle komma någon, som är okamratlig eller bråkig, får han genast respass. Några äventyrare tolereras inte. Det samma gäller befälet. Vi har dock haft utmärkta kompanichefer och andra kunniga officerare. En och annan har stupat - tyvärr. Och då har alla känt saknaden av en skicklig förman och god kamrat. Faran lurar överallt så man måste vara mycket försiktig. Trampminor t.ex har varit mångas bane. Som exempel kan jag nämna, att redaktör Gunnar Johansson i Huvudstadsbladet var på besök hos oss i maj för en intervju. Han råkade emellertid ut för en främmande mina och omkom. Så länge man är vid fronten, måste man alltid vara på sin vakt. (Källa: 1095)

_________________________________________________________________________________________

Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig.

Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper

Till huvudsidan Kontakta sidansvarig

Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se"