Frank Sylve Robert Grahn

(Intervju 12/10 1995 samt egna anteckningar) 

Med Rs.Psto 7 i Virojoki 1940

"Som volontär fick jag skriva kontrakt att kvarstanna i tjänst de närmaste tre åren. Inställelse på regementet skedde den 1 november. Första året genomgick jag den s k volontärrekrytskolan. Det lästes under detta år såväl civila som militära ämnen men under sommaren 1939 kom utbildningen att bedrivas vid ett organiserat skolbatteri där vi volontärer samt årgångarna före oss, konstapel och furirselever ingick. Denna del av utbildningen var enbart militärt inriktad och pågick fram till i början av oktober månad. Under utbildningen fick vi lära oss att uppträda i förband samt att delta i skarpskjutningar med olika pjäser. Dessa hade kalibrar allt från 7.5 cm, 10.5 cm, 15 cm och ända upp till en storlek av 21 cm där projektilen vägde 130 kg.

Andra tjänsteåret började den egentliga utbildningen till befäl. Jag påbörjade korpralsskolan i oktober 1939.

Andra världskrigets utbrott medförde att vår utbildning kom att bli forserad. I Finland hade det i oktober - november varit förhandlingar med Rådsryssland och till slut bröt det s k vinterkriget ut.

Nu satte en propagandaapparat, i ej skådad omfattning igång, i radio i tidningar. Finlands sak är vår, hjälp Finland, gå ut som frivillig. En del förfäktade t o m att svenska armén borde marschera över gränsen och aktivt hjälpa Finland. Det blev inte så, men en omfattande hjälpverksamhet tog vid. Humanitär hjälp av olika slag såsom ambulanser, brandbilar, sjukvårdsmateriel, krigsskadade finska soldater togs till sjukhus i Sverige och mycket, mycket annat. En stor del av hjälpen bestod av materiel, Finland led brist på allt, och i hög grad hade de brist på artilleri och ammunition. Svenska regeringen beslöt att hjälpa Finland med bl a detta, och det resulterade i att A 6 beordrades att lämna ett batteri 21 cm haubitser med ammunition (3 pjäser) samt en division (12 pjäser) 10.5 cm kanoner med ammunition. Vår årsklass och många andra bland personalen på regementet blev satta i arbete med att effektuera denna order. Inte sist och minst skulle pjäser, bilar och traktorer vitmålas. Vi arbetade dag och natt.

Samtidigt propagerades det på regementet för att vi skulle anmäla oss som frivilliga och ingå i de batterier som skulle ställas till Finlands förfogande. Det är klart att vi, unga som många av oss var, inte behövde övertalas så väldigt mycket innan frivilligtanken kom att slå rot i oss. En bidragande orsak till detta var väl inte minst de segerbullentiner som dagligen stod att läsa i tidningarna och som trumpetades ut i radion. Det var väl nästan så att vi trodde att om vi åkte till Finland skulle vi välta hela Rysslands krigsmakt själva.

Själv var jag för ung för att få bestämma själv över mina göranden och låtanden. Jag var bara 18 år och myndighetsåldern var på den här tiden 21. Det var att skriva hem och försöka få far och mor att skriva på. Men svaret blev "nej". Efter ett förnyat försök kom far till Jönköping med tanke att tala sonen tillrätta. Slutet blev i alla fall att jag fick tillstånd att åka. Men nu hade tiden runnit i väg. Vi kom inte iväg förrän den 25 februari. Det var många från A 6 som steg på tåget vid Jönköpings central den kvällen. Mycket folk hade samlats, i första hand anhöriga till de frivilliga.

Det blev en lång tågresa genom hela det avlånga Sverige. Själv hade jag inte tidigare varit längre norrut än Motala. Över Boden och fram till Haparanda gick tågresan. Där lastade vi ur. Vi reste civila och hade fått en hel del utrustning (civil sådan) genom de anordnade rusthållen som upprättats runt om i Sverige.

Efter urlastningen ställdes vi upp och anträdde marschen mot bron över Torneåälven, som samtidigt var gränsälv. Jag vill minnas att det var kallt, men det som mest fastnat i minnet var det praktfulla norrskenet på himlen, och så att inte en enda lampa brann i Torneå. Jag hade tidigare vare sig sett norrsken eller mörkläggning.

När gränsen hade passerats mötte folk som visade oss vägen till Lyseét i staden där utrustning skulle ske och där också förläggning var ordnad. Jag kommer inte ihåg hur mycket klockan var på dygnet men mörkt var det.

Utrustning, uniform och vapen blev vi tilldelade och med detta i armarna gick vi till den anvisade lokalen där vi skulle sova. Men först skulle vi ha mat. Vad vi fick kommer jag inte ihåg annat än att brödet var ganska syrligt och svart. Efter maten upp till förläggningen och där väntade en ny överraskning i och med att ett av våra befäl beordrat mig att ingå i vaktstyrkan som bevakade Lyseét. Det var bara att lyda order och dra på uniformen, kappan, vintermössan, handskar och så det långa geväret av 96 års modell. Nere i vaktlokalen fick jag ut ammunition till bössan, anvisades bevakningsområde och order om att hålla korpgluggarna öppna

Under mitt vaktpass inträffade den första passeringen som för mitt vidkommande avlöpte lyckligt, även för den andre som blev utsatt. Som jag stod där i mörkret och spanade kom det en individ som anropades av mig. Han svarade med några underliga ljud. Jag var skärrad och spänd och tyckte jag såg ryssar överallt, så jag osäkrade min knallpåk. Det var finska han pratade och det var en purfinne som hade sergeants gradbeteckning på kappan. Det hela avlöpte lyckligt och jag hoppas han lever ännu. Jag avlöstes sedermera och en ny man fick resten av natten svara för republiken Finlands säkerhet.

Nästa dag fick vi klart för oss att vi inte skulle ingå i den Svenska Frivilligkåren som var insatt uppe i norra Finland utan vi skulle transporteras ner till Vasa och där ingå i en artillerisektion som skulle förses med de 10.5 cm kanoner som sänts från vårt regemente i Sverige. Det finska fredsregementet var benämnt KTR 4 och hade som stationeringsort Vasa. Pjäser, dragbilar, traktorer med snöplogar samt ammunition och mycken annan materiel hade tidigare transporterats dit ner och fanns utspridd på olika ställen i närheten av staden. Från Torneå transporterades vi med tåg över Kemi till Vasa. Från hemregementet A 6 var det ca 30 personer av olika grader som anmält sig som frivilliga. Sektionschef var majoren Hansen från A 6, battericheferna kom också från A 6, kaptenerna Olsson-Tillmark och Landergren. Kapten Olsson-Tillmark ersattes efter en kort tid på grund av sjukdom av en annan A 6 officer löjtnant Jan Grapengiesser, ett bättre utbyte kunde knappast ha skett.

Tågresan till Vasa gick efter ritningarna. Vid framkomsten möttes vi av representanter från förbandet. Men i mottagningskommittén fanns också några A 6 are som tidigare hade gått ut som frivilliga.

Vår förläggning skedde i en gammal rysk kasern. Utspisning skedde i KTR 4:as matinrättning.

Det första arbetet för oss bestod i att samla ihop den materiel och de fordon som kommit tidigare och fördela dessa på de två kanonbatterierna som skulle organiseras. I sektionen ingick ett tredje batteri men det hade organiserats tidigare och var sedan en tid tillbaka redan i elden vid fronten norr om Viborg. Detta batteri stod under befäl av A 6 löjtnanten Sune Ramkvist.

På grund av risken för flyganfall var vi tvingade att sprida ut materielen till de olika batterierna. I ett par fall t o m "plantera en hel skog" i den myckna snön som kamouflage.

Vasa hade flygbombats tidigare med ganska stora skador som följd. Vid den tiden hade staden till stor del trähusbebyggelse. Under den tid vi tillbringade där slapp vi emellertid påhälsning av fientligt flyg. Arbetet med att få sektionen färdig pågick för fullt. En del folk kom som kompletteringsmanskap under tiden. Flera av dessa var finska soldater från artilleriförband, men till största delen bestod det av folk som kom av äldre finska svensktalande från Österbotten och Nyland. Många av dem hade i sin ungdom deltagit i frihetskriget 1918.

När organisationen till största delen var klar landsvägstransporterades vi, på natten för flygriskens skull, till en ort utanför Vasa som hette Vörå. Jag kan försäkra att det var en pärs för oss som var satta som förare i pjäsfordonen att köra med avskärmad belysning på smala vintervägar med så höga plogkanter att det nästan var som att köra i en tunnel. Att det hela avlöpte utan större olyckor förvånar mig än i dag. Lägg därtill att som bilförare var vi ju mycket oerfarna. Vid framkomsten förlades 2. batteriet, vilket jag tillhörde, i ett mindre skolhus. Pjäser, bilar och traktorer plogades in i fickor och kamuflerades så gott det gick. De flesta av det folk vi fått var helt obekanta med artillerimaterielet vi hade. Dessa måste utbildas så att de hjälpligt kunde användas som pjäsmanskap. Det var inte frågan om några 8-timmarsdagar utan utbildningen bedrevs både dag och natt. Arbetet bestod av utbildning, vakthållning, tillsyn och varmkörning av motorfordonen. Det var kallt, mycket kallt, ner till 25 - 30 grader. De flesta av oss hade inte varit med om sådana vintertemperaturer förrut och inte heller detta snödjup som vi här råkade ut för. Bland annat fick vi lära oss att klä oss riktigt med hänsyn till kölden och inrätta oss efter de förhållanden som rådde i jobbet med materielen. Tänk er själva att handskas med järn och stålprylar i denna köld. Bara att lägga om en snökjedja eller fästa en länk var ett helt företag.

Dagarna gick och det högre staberna skrek på hjälp från hemorten och ville ha ner ersättningsförband till fronten. Ryssarna hade nått framgångar på Karelska näset och de finska generalerna var i stort behov av utvilade förband för att kunna stå emot anstormningen.

Den 13 mars på morgonen landsvägstransporterades vi till Vasa och dess järnvägsstation där lastning av förbandet började.

När vi som bäst höll på med lastningsarbetet kom order om uppställning från batterichefen. Arbetet avbröts och en mycket allvarlig chef meddelade att vapenstillestånd mellan Finland och Ryssland skulle ske fr o m klockan 11.00 och att fredsförhandlingar mellan länderna skulle inledas. Vi tyckte att det lät overkligt och flera av de äldre finska soldaterna brast i gråt. Även vi frivilliga tyckte att den insats vi gjort och som soldater hade velat göra i ett blivit fullständigt meningslöst. Efter uppehåll i lastningsarbetet kom order om att detsamma skulle fortsätta och att förbandet skulle förflyttas till vapenstilleståndets gränstrakter. När lastningen var klar avgick tågsättet och efter ett dygn var det framme på en plats som hette Myllikoski. Under resan hade det hunnit att bli rejält kallt, så när vi tumlade ut ur godsfinkorna fick vi reda på att det var 48 grader kallt. Det var alldeles overkligt. Frågan blev med det samma, går det att få igång något fordon i denna kyla? Efter viss möda fick vi igång en bandtraktor och med denna släpade vi av pjäserna och de övriga fordonen. Kylan gjorde att differentialerna på dragbilarna var stelfrusna vilket i sin tur gjorde att bakhjulen stod stilla. Att sitta på den traktor som användes var ett rent helvete. Avlösning av förare måste ske med korta mellanrum men ändå skedde förfrysningar. Hänsyn måste också tas till flygskyddet trots vapenstilleståndet, vi kunde ju inte vara säkra.

Hela dagen gick åt för att komma av tåget och få igång fordonen. Förbandet inlogerades i en snickerifabrik.

Det blev ett kortare uppehåll i Myllikoski i väntan på vidare order. Att vi skulle närmare den s k Moskvafredsgränsen det förstod vi.

Order kom och vi marscherade i förband till en ort som hette Virojoki. Där förlades vi i en dunge, pjäserna grupperades och bivack slogs. Tältutrustningen vi tilldelats var av amerikanskt ursprung och avsedda för 8 man och hade en kamin som mera rökbelade än värmde.

Jag hade 13 man i avdelningen så det var trångt om saligheten. Tälten var inte avsedda för vinterbruk men de avhjälptes till en viss del genom att vi skottade upp mycket snö mot tältsidorna. Snön och luftspalten, som så småningom uppstod genom att värmen i tältet fick den uppskottade snön att smälta hjälpte oss att hålla någorlunda varmt inomhus.

På grupperingsplatsen igångsatte vi arbetet med att göra densamma användbar genom skottfältsröjning, grävande av värn för närförsvar mm.

Efter ytterligare några dagar fick vårt förband order om att biträda vid återtransport av hemförlovade soldater från de förband som deltagit i försvarsstriderna i trakten av Viborg. Det var snart sagt bara spillror som återstod av de tidigare fältstarka bataljoner och kompanier som inlett försvarsstriderna. Transporterna gick till Fredrikshamn (finska Hamina) där avrustningen skulle ske. Transport av evakuerade människor från avträdda områden i Karelen kom vi också att hjälpa till med. Det var tragiskt att se alla dessa människor som genom kriget kom att tvångsförflyttas. I många fall hade de inte kunnat få med sig mera tillhörigheter än det de fick plats med på en kälke. En kälke som överst på lasten hade gamla och barn och med en ko i ett rep efter. Hästen fick dra hela lasset. Att det var fruktansvärt kallt gjorde ju inte saken bättre.

Det hände även ibland att vi mötte kolonner av ryska krigsfångar som var på väg tillbaka till det "röda paradiset".

Den 9 april, just när vi hade utspisning, fick vi meddelande om att tyska trupper hade satt igång att ockupera Norge och Danmark.

Där vår tross och kokvagn var grupperad fanns en mindre gård. I de trakterna fanns ingen elektriskt ljus, men ägaren till gården hade en batterimottagare och på den kunde vi få in de svenska nyheterna. När vi lyssnade fick vi känslan av att också Sverige stod på gränsen till ett krig. En kamrat till mig och jag själv kom på den galna idén att försöka ta oss till Norge via riksgränsen i norr. Vi beslöt oss för att rymma. Men efter att ha tänkt igenom det hela beslöt vi oss emellertid att avstå från företaget.

Någon eller några dagar efter den 9 april blev våra svenska officerare hemkallade och i deras ställe anlände svensktalande finnar.

På 2. batteriet fick vi en reservlöjtnant Birger Kvikant som chef och en fänrik Konno som batteriofficer. De äldre finnar vi fått som tillskott till förbandet i Vörå hade efterhand blivit hemförlovade och blev ersatta med finska rekryter. Som sektionschef ersattes den svenske A 6 majoren Karl Hansen av den finske kaptenen Tigerstedt. Kapten Tigerstedt kom att bli den sista regementschefen för KTR 4 i slutskedet av fortsättningskriget. KTR 4 blev efter kriget liksom många andra förband upplöst.

I samband med alla dessa personalförändringar förflyttades batterierna från Virijoki till en ort som hade namnet Miehikkälä. Där fanns liksom på den andra platsen en bondgård men även ett Folkets hus. I detta inkvarterades vi.

På den nya platsen var terrängen bättre lämpad för utbildning än den vi haft tidigare. Genom att vi fått ungt manskap i förbandet sattes utbildningen igång på allvar och den nya sektionskommendören såg till att vi inte låg på latsidan. Vi frivilliga blev instruktörer för de finska pojkarna. Utbildningen bedrevs på såväl pjäser som motorfordon.

Det var en intressant tid och det var inte bara de finska rekryterna som lärde sig något. Även vi svenska frivilliga fick också en hel del lärdom som senare kommit till nytta.

Den 31 maj 1940 avreste jag från förbandet till Åbo. Tjänstgöringen i den finska armén var tillända. När man ser tillbaka så blev väl det hela inte som det var tänkt men tjänstgöringen hade i alla fall givit mig rika erfarenheter att bygga vidare på. Vi ungdomar hade fått tillfälle att lära känna personer, både finska och svenska, som kom att bli våra vänner för livet.

Från Åbo tog oss båten till Stockholm. Efter ett par veckor i föräldrahemmet var jag den 16 juni tillbaka på hemregementet A 6 för fortsatt tjänstgöring.

Vid Svirfronten 1943

"Jag anmälde mig till tjänstgöring vid Svenska Frivilligkompaniet den 3 januari 1943. Kompaniet var då grupperat till försvar av Syväri brohuvud.

Avresan från Sverige hade skett den 1 januari med båt till Åbo där jag på därvarande depå blev utrustad. Med tåg från Åbo via Helsingfors till Podporozje och fronten. Från Podporozje och fram till kompaniet skedde transporten efter den s k Linjevägen. Kompanistaben var förlagd i korsun Tre Kronor där jag anmälde mig för kompanichefen ryttmästare Stig Mauritz Möllersvärd. Han var kavallerist och tjänstgjorde i Sverige på K 4 i Umeå. En duktig och trevlig människa.

Jag beordrades till tjänstgöring på stödjepunkt Mexico som var grupperad näst längst ut på kompaniets vänstra flygel. Mexico var beläget på ett ställe som inte var så bra rent observationsmässigt. Värn och förbindelsegångar var grunda, den myckna snön gjorde det hela inte bättre, så de gav inte bra möjligheter till skydd som de borde ha gjort. Ca 15 meter framför värnet, där dubbelposten på natten hade sitt postställe, fanns ett stormhinder och efter ytterligare 15 till 25 meter hade vi storskogen. Det är ju lätt att föreställa sig vilka fjärilar i magen posterna måste ha haft i nattmörkret när det susade och knäppte i träden och man inte visste om det var ryssen som höll på att förbereda någon form av stöt.

För min del blev placeringen på Mexico bara några få dagar.

Kompaniet hade vid denna tiden i grupperingshänseende att svara för bemanningen av fyra stödjepunkter. Från höger Björken, Cuulan, Mexico och Marcus.

Min gode vän och regementskamrat, tillika årsklasskamrat, översergeanten John Gustafsson, hade flera månader tidigare börjat sin tjänstgöring i finska armén och tjänstgjorde på Björken. Vi hade under vinterkriget 1939-40 tjänstgjort på samma artilleriförband så vi beslöt att uppvakta kompanichefen och anhålla att få tjänstgöra på samma stödjepunkt i fortsättningen. Resultatet blev att jag i fortsättningen skulle vara placerad på Björken. Det var bara att hämta utrustningen på Mexico och flytta över. Stödjepunktschef på Björken var översergeant Albert Fogder. Han placerade mig i samma postavlösning som min kamrat, vilket i sin tur hade den verkan att vi den tid vi tjänstgjorde i Finska armén så delade vi ljuvt och lett tillsammans. Besättningen på stödjepunkten var ett fint gäng så när som på ett undantag, mer om detta senare.

Stödjepunkt Björken hade ett mycket bättre läge grupperingsmässigt sätt. Framför oss rann Jandeba å, som på ett effektivt sätt avskärmade oss från ryssen. Dessutom hade vi utbyggda stormhinder och mineringar mellan ån och våra värn som vi stödde oss på bevakningsmässigt. Stödjepunktens bevakningsområde hade en bredd av ca 250-300 meter.

Bevakningen skedde från två postställen, på natten bemannade med dubbelpost och på dagen med en man. Från postställena och till den slutna delen (korsun) var avståndet ca 150 meter. Förbindelsegångar ledde i stort sätt från korsun och ända fram till poststället. De ryska ställningarna hade vi på ett avstånd av på kortaste stället ca 75-100 meter och på det längsta ca 350-400 meter.

Till höger om Björken fanns stödjepunkt Geten, den hade tidigare bemannats av Svenska Frivilligkompaniet men var nu bemannad av folk från finska IR 61. På vänster sida om oss hade vi stödjepunkt Cuulan (namnet efter den omtalade löjtnant Hallberg-Cuula). Löjtnant Hallberg-Cuula stupade just vid sin stödjepunkt i samband med en minsprängning. Mellan Cuulan och oss rann en bäck i en liten ravin som var starkt minerad som skydd.

Antalet individer som bemannade Björken varierade mellan 10 - 12 beroende på permissioner och sjukdom. Beväpningen utgjordes av gevär, halvautomatiska gevär (ryska), snabbeldsgevär (ryska), kulsprutepistoler, kikarsiktsgevär (ryska) och handgranater samt lyspistoler. Dessutom hade vi kulsprutor för avvärjande eld (spärrar). Just för bemanning av kulsprutorna hade vi fått låna en finsk korpral, en österbottning, trevlig och duktig karl.

Vi hade mycket trevligt utbyte med de finska förband som fanns i närheten. Vi hälsade på varandra allt emellanåt. Kompaniets tross bestod i sin helhet av österbottningar. Många av de kontakter som knöts under kriget består än i dag.

Det dagliga livet för oss i frontlinjen var i och för sig ganska enahanda. Dagen började med att den s k larmvakten väckte. Mathämtarna stack iväg och hämtade morgonmålet vid trossen. Maten bestod i regel av gröt med sakarinsaft eller någon form av välling. Därefter arbeten av olika slag t ex förbättring av ställningarna som kunde innefatta grävning, tillverkning av spanska ryttare för förstärkning av stormhinder, förnyandet av träskoning i förbindelsegångarna, men också mera enahanda sysselsättningar som vedhuggning, tvättning och lagning av kläder. Två saker som ständigt var återkommande var vattenösning i korsuns brunn (terrängen där korsun var belägen var vattensjuk), samt vapenvård. Vapenvården var en absolut nödvändighet. Vapnen var ju så att säga vår livförsäkring och det var ju en nödvändighet att de måste fungera i det avgörande ögonblicket. De måste gå att lita på.

Omkring klockan tolv var det uppehåll i arbetet för "lunch" som bestod av den torrskaffning som delats ut vid kvällsmålet dagen innan.

Så fortsatte arbetet fram till klockan 17.00 eller så lång tid som behövdes. Kvällsmålet hämtades klockan 18.00 och då hämtades torrskaffningen för nästföljande dag samtidigt. Maten kunde bestå av någon soppa (fisk eller ärtpulver), någon gång ragu eller kalops. Torrskaffningen så, den bestod av hårt bröd s k "knacko eller faner", 4 - 5 sockerbitar, en klick margarin eller konsthonung, 5 stycken munstyckscigaretter Club 7 eller 3 stycken Sevilla eller Työmies. Torrskaffningen skulle alltså användas vid lunchen dagen därpå. Maten blev ju ett avbrott i den grå vardagen, men den erbjöd ej någon större kulinarisk utsvävning. Men man måste komma ihåg att försörjningsläget i hela landet vid denna tid var utomordentligt svårt. Det var inte bara den egna befolkningen som skulle försörjas utan också alla de tusentals krigsfångar som skulle ha mat.

I början av året överfördes kompaniet till II. bataljonen IR 13 som hade som bataljonskommendör den finländske majoren Karl-Gustaf Kavander. En ung spänstig man, duktig och gladlynt som med utmärkelse hade deltagit i framryckningen genom fjärrkarelen.

Stödjepunkten Mexico som jag tillhört några dagar råkade ut för ett missöde när deras korsu fattade eld. Ingen av personalen kom till skada men en hel del utrustning blev lågornas rov. Ryssen upptäckte röken och passade på att lägga lök på laxen genom att lägga granatkastareld över området. Slutet på det hela blev att Mexicos mannar fick ligga i papptält tills vidare. Detta hände den 9 januari så det blev rätt kylslaget för dem.

Det var mörkt och kallt. Patrullverksamheten fortsatte. Från Mexico gick sergeant Yngve Nilsson ut för att försöka att snappa en fånge, men försöket misslyckades. Ryssarna hade i stort samma taktik att i skydd av mörkret försöka överraska posterna och snappa dem.

Under dagarna sköt fienden ofta med 50 och 81 mm granatkastare mot stödjepunkterna. Vid något tillfälle användes även 120 mm granater. 50 mm granaterna som kallades för "Hundknacko" var väl inte så besvärande för oss, den relativt djupa snön hjälpte till att minska splitterverkan. 81 mm för att inte tala om 120 mm granaterna fick vi vara mer uppmärksamma på.

I februari månad började vi att bygga en ny korsu på Björken, så skedde också på Mexico, som var i större behov av att få nytt "hus" än vad vi var. Vi fick god hjälp med byggandet av soldater ur bataljonens 6. kompani som bl a fällde timmer för vår räkning.

Det var dålig tillströmmning av folk från Sverige varför vår kompanichef åkte till Stockholm i rekryteringsärenden.

Korsubygget fortskred och blev så småningom färdigt. Fram i mars månad kom menföret, snön smalt och det blev vått i både korsu, värn och förbindelsegångar. Genom att snön försvann så blev den mörka delen av dygnet väldigt mörk och svart, och som det ofta är under den här årstiden så blåste det ganska mycket. De här väderleksförhållandena tillsammans gjorde att bevakningen sattes på hårda prov.

En annan sak som var nog så allvarlig var att våra mineringar till en del sattes ur funktion genom den myckna vätan. Många av våra mineringar utgjordes av materiel som vi själva tillverkat av bl a vanliga rörstumpar som vi fyllt med sprängämne och som tändanordning försett med slagtändare. I vanliga fall och vid normal väderlek fungerade minmaterielen men mot fukten hade vi svårt att gardera oss emot. Bataljonskommendören gav ut en order om skärpt uppmärksamhet vilket var nog så välbetänkt.

Mars månad medförde också högre luft och bättre sikt och detta i sin tur gynnade prickskyttarna. Själv var jag inblandad i en sådan insident en gång tillsammans med en kamrat, översergeant Ernst Forsell.[1] Han och jag stod en dag och höll på att såga och hugga ved. När vi började med arbetet var det frost på träden men under tiden vi arbetade hade solen börjat lysa, temperaturen steg och rimfrosten försvann. Vårt jobb skedde i anslutning till korsun och avståndet till ryska sidan var väl omkring 400 meter. En prickskytt som legat under observation hade sett oss och sköt. I samma ögonblick som skottet gick sträckte sig Ernst efter en träklabb. Kulan som var explosiv, ej dum, träffade honom i ena armen. Den gick in bakifrån straxt ovanför armbågen, och vid utgången exploderade den och slet av pulsådern, Jag drog honom åt sidan för att inte råka ut för en ny träff. Händelsen uppmärksammades av andra och ett tryckförband lades om armen. Det var fjärde gången som den gode Ernst råkade illa ut. Tur att det inte gick värre. Prickskyttarna brukade sällan bomma, kanske var detta en lyckträff i stället för en fullträff.

Rysshästen "Aina" transporterade honom fram till Linjevägen och därefter till bataljonens förbandsplats och sedan vidare med ambulans till Vasena etappsjukhus. Det tog sin tid att reparera Ernst. Efter sjukhuset blev det konvalescens i Sverige några veckor så han hann inte tillbaka till kompaniet och oss innan vi hade kommit till vårt nya avsnitt.

Som jag tidigare har nämnt så var vi osäkra på funktionen hos våra minor. Mörkt och blåsigt som det var om nätterna så var det inte någon angenäm sysselsättning att stå på poststället och försöka urskilja något i förterrängen samt att ha öronen på skaft och lyssna. Det var stor ammunitionsåtgång på många stubbar som i nervositeten blev ryssar. Många nätter var det som om nerverna låg utanpå kroppen.

För att försöka bättra på skyddet gavs order om förstärkning av stormhindren. Bataljonens 6. kompani fick vi som hjälp att bygga ett helt nytt i anslutning till vårt gamla. Själva förstärkte vi en hinderlinje straxt framför vårt vänstra postställe genom att göra ny s k Spanska ryttare. Tillverkningen av ryttarna skedde i anslutning till korsun. De skulle sedan bäras ner i närheten av platsen där de skulle anbringas. Ryttarna skulle, när de var på sin slutliga plats, bindas samman med taggtråd för att inte vid en eventuell granatträff eller ett försök att spränga hindret de skulle dela på sig och då ge ett insläpp.

Vid det vänstra poststället gick det fram en udde från ryska sidan, avståndet på udden och till den plats vi utsett för de ryttare vi skulle förstärka skyddet med var ca 100 meter. Vi beslöt att vänta med jobbet till en kväll när det var ordentligt mörkt och så ville vi också ha lite blåst för att minska risken att höras av ryssen. Avståndet var så kort att vi nära på inbjöd honom att ställa till ohäng för oss.

Kvällen vi skulle förstärka vårt skydd hade väl inte det väder vi önskat, men hur som helst så kunde vi inte fortsätta att ha det som det var. För att gardera oss i någon mån hade en del folk besatt värnen som säkring. Ryttarna var framdragna så långt det var möjligt under dagen. Min gode vän och regementskamrat John Gustafsson och jag skulle jobba ihop med att hopfoga ryttarna i hindret. Vi var längst till vänster från poststället i anslutning till den lilla bäckravinen som var stödjepunktens vänstra gräns mot Cuulan. Bäckravinen var minerad det visste vi. Jobbet började med att vi släpade fram ryttarna till den plats de skulle ha i hinderlinjen. Här började det besvärliga arbetet med att snärja tillsammans gavlarna på ryttarna i varandra. Vi hade klarat av en sida och hade fått den andra ryttaren på plats när det blev en kraftig explosition. John flög åt ett håll och jag åt det andra. När jag samlat mig kände jag att jag klarat mig. Jag viskade försiktigt mot John, hur gick det? Jag fick något i handen, svarade han. Ligg still jag kommer, viskade jag. Jag kröp försiktigt till honom. Ryssen var tyst och det kom ingen eldgivning från det hållet. En man ur säkringen bakom oss började klaga på att han fått ett splitter vid ena ögat. John hade fått splitter genom mjukdelarna i ett pekfinger och jag var oskadd. Vi hade haft änglatur. Vi blev omedelbart på det klara med att vi utlöst en rörmina eller granatmina. Troligen en av de minor som ingick i bäckravinens minering. Vi tog oss tillbaka in i stödjepunktens ställningar igen men det var lite pirrigt innan vi väl var där. Hade vi haft otur så kunde vi ha utlöst ytterligare minor på återvägen och kanske inte haft samma tur då.

Det hände vid olika tillfällen att det utgick patruller från stödjepunkterna med olika uppgifter. Från Björken sändes en sådan för ren spaning. Den var inte till antalet deltagare stor. Det var fortfarande vinter och för att i någon mån kamouflera vapnen så användes pappersbindor som virades runt vapnen. Patrullens medlemmar var inte i sin helhet från Björkens besättning utan det var ett sammanplock från de olika stödjepunkterna som ingick i kompaniet. Från Björken deltog sergeanten tillika sjukvårdaren Leo Holmström. Patrullen återvände under natten och deltagarna återgick till sina respektive ställen. John Gustafsson och jag satt vid bordet i korsun och drack en skvätt "kaffesurr". Leo kom in och hade sin kpist i handen i avsikt att göra vapenvård. Han tog ur magasinet (ett trummagasin som rymde 72 patroner) och började linda av de vita pappersremsorna. Under detta arbete riktade han slarvigt nog vapnet mot bordet och oss som satt där. Plötsligt small ett skott och det sved till i pannan på mig. Instinktivt tittade jag på John som tog sig för magen. Jag märkte att jag själv inte var skadad. Jag frågade John var skottet träffat, i magen svarade han. Vi såg inget blod på honom så vi lade ner honom på bänken och började ta av livremmen, denna hade ett ganska stort platt metallspänne, och när vi lossade remmen ramlade ett föremål ner på golvet. Det var en halv kula som vi fann. Alltnog John var oskadd och när vi gick igenom händelsen visade det sig att kulan hade slagit i bordet och där träffat en kraftig grenknagg där den delat på sig. En del hade gått ner i golvet och den andra delen hade träffat John. Turligt nog just på livremmens spänne. Det jag själv fått i skallen var en bit av grenen där kulan slagit i bordet.

Leo Holmström fick naturligtvis sina fiskar varma. Hade inte änglarna återigen varit på vår sida hade det hela inte slutat så lyckligt. Holmström var en egendomlig figur och efter ytterligare någon månad försvann han på ett nog så märkligt sätt.

På skogsradion hade vi hört att vi skulle avlösas för vila och samtidigt skulle vi avlusas. Hygienen ute i linjen var ett problem, lössen kröp på oss, kläderna gick sönder och var så smutsiga så de nästan stod för sig själva. Skogsradion hade talat sanning, den 19 april avlöstes hela kompaniet av bataljonens 6. kompani.

Kompaniet i sin helhet marscherade Linjevägen till Podporozje. Där förlades vi i tält. Vi fick bada lusbastu, alla kläderna utom läderpersedlar skyfflades in i en stor plåtcylinder där det släpptes in het ånga som skulle döda lössen. Efter bastu och tvagning blev det läkarundersökning bl a för att kontrollera att vi inte hade skabb. Trasiga grejor byttes ut och vi fick rena underkläder. Vi mådde som prinsar. Vidare kontrollerades våra vapen med tillbehör. Alla dessa kontroller skedde under ledning av finlandssvenska officerare ur bataljonen. Under tre dagar hade vi s k inre tjänst. Efter någon dag märkte vi att det började klia på huden igen. Det visade sig att den hetånga som skulle döda lössen hade givit lagom kläckningstemperatur för gnetterna. Den nya luskolonin var om möjligt ännu blodtörstigare än den vi blivit av med.

Redan den 23 april var det dags att överta ett nytt avsnitt i försvaret av Syväri brohuvud. Det nya avsnittet låg i direkt anslutning till Murmanskbanan och kompaniet underställdes II. bataljonen IR 13 vars bataljonskommendör var den finlandssvenska majoren Kavander som vi haft att göra med tidigare. Kompaniet bemannade tre stödjepunkter som hade namnen Martin, Odin och Oxen. Avlösningen skedde sent på dagen så det hade hunnit att bli nermörkt innan avlösningen var klar. För att över huvud taget hitta till postställena var vi tvungna att fälla tunna björkslanor som snitslar på marken att gå efter. Poststället som skulle besättas var ett till hälften vattenfyllt värn eller snarare grop. Över huvud taget så var de eldställningar och förbindelsegångar som fanns i mycket dåligt skick och så dåligt dränerade att de inte gick att använda. Framför poststället hade anbringats ett svagt stormhinder, framför och i direkt anslutning till hindret rann Jandeba å. Några mineringar att stödja försvaret på fanns inte. Terrängen på andra sidan Jandeba var däremot öppen och lättbevakad.

Stödjepunkten som vi besatte hette Martin, den blev senare omdöpt till Omar. Martin hade ett av sina postställen, det högra, direkt i anslutning till Jandeba. Från poststället var det fri sikt mot Murmanskbanan och de ryska ställningarna. Rätt framför poststället låg en liten dunge som var starkt minerad av ryssarna. Till höger om dungen fanns en husruin, skorstensstocken var kvar, och ytterligare något till höger en potatiskällare. Både husruinen och potatiskällaren var tillhåll för prickskyttar. På grund av att bevakningsområdet var så öppet hade vi mycket besvär med dem. Som hjälpmedel för att i skydd kunna observera hade vi enkla periskop. Till vänster om dungen fanns en mindre bro på Murmanskbanan. Själva bron var sprängd men på banvallen stod resterna av några godsvagnar som också var tillhåll för prickskyttar.

Inom stödjepunkten satte vi omedelbart igång med arbetet att förbättra värn, korsun och förbindelsegångar. Vädret blev också bättre, våren var i antågande och livet i linjen blev drägligare. Dagarna blev ljusare och mörkret var inte så svart längre, men i och med detta så fick vi istället se upp med prickskyttar.

Själv fick jag ytterligare ett jobb genom att jag beordrades som gasunderofficer på förbandet. Våren och sommaren är en årstid som lämpar sig bra för användning av detta stridsmedel. Maskerna lämnades inte ut till var man utan hölls centralt i förvaring.

De ryssar som stupade blev liggande kvar där de föll. Vid något tillfälle tog de sig fram och tog några lik med sig tillbaka. De hade inte samma aktning för sina döda som vad vi hade. Vid stödjepunkt Martin där vi hade den där järnvägsbron där hade ryssarna ställningar i anslutning till banvallen. Banvallen hade de grävt igenom så att de hade ett postställe på hitsidan och stridsställningar på andra sidan. Där hade de en begravningsplats, där lade de sina döda. När sedan floden steg så drog floden dem med sig. Historien förmäler att det var en patrull, det måste ha varit efter jag kom därifrån, som var framme och såg lik som låg där. Det var en svensk som sparka till en död och kraniet ramla av. Han tog detta som souvenir med sig. Souveniren hamnade så småningom på Bromma flygplats där tullen visiterade honom. Om detta är sant eller inte det vet jag inte. Men om det är sant kan man ju säga det, han hade ju blivit en annan människa förmodar jag än han var innan han åkte ut.

1 maj blev en svart dag för kompaniet. Sergeant Leo Holmström gick som överlöpare över till ryssarna. Jag och några andra hade tidigare legat tillsammans med honom på Björken. När händelsen inträffade var han placerad vid en annan del av förbandet. Varför han gav sig av blir väl aldrig utrett men de gånger vi stötte ihop med honom efter förflyttningen till vårt nya avsnitt så var nog den uppfattningen rådande att han var underlig. Han var beväpnad med pistol när han avvek, konstaterades det. Vi var ute och sökte efter honom de närmaste dagarna utan något resultat, trots att vi med stor sannolikhet kunde kartlägga den väg han hade tagit. Man måste förstå att när sökandet efter honom pågick visste vi inte att han frivilligt gått över till ryssen. Under alla förhållanden hade han legat och tryckt under den sprängda bron.

Någon vecka efter försvinnandet sköt ryssen s k propagandagranater över bataljonens ställningar. På dessa gröna lappar som singlade ner var Leo fotograferad. Namneligen hälsade han till oss samt uppmanade oss att liksom han hade gjort gå över till de röda bröderna där han hade fått det så bra. Ytterligare propaganda blev vi föremål för genom att ryssen släpade fram högtalare i främsta linjen där de dels spelade musik som avbröts av att vi fick höra Leo som med sin röst återigen vädjade till oss att komma över och göra honom sällskap i det röda paradiset.

Straxt efter denna händelse med Leo blev jag beviljad tio dagars ledighet för permission i Sverige. Min resa gick över Helsingfors och jag fick av kompanistaben papper som skulle lämnas på Sveriges konsulat till militärattachén. Jag vet inte med säkerhet, men mycket talar för att det kan ha varit episoden Holmström som var satt på pränt, och som väl var att betrakta som dålig reklam för Sverige.

Resan från linjen särskilt tågresan mellan Podporozje till Helsingfors var långt ifrån bekväm. Vagnarna var överfulla, folk satt, låg och stod överallt. Själv lyckades jag komma upp på en bagagehylla där jag parkerade mig. Men av behoven som efter ett tag trängde på måste jag ner och därefter blev jag husvill och fick leta ny plats.

Resan tog ett dygn med ideliga stopp efter linjen, men till slut var vi framme. Det var en upplevelse att komma till bebodda trakter igen. Alla kjoltyg var jättevackra i förhållande till de rysskärringar jag vid något tillfälle sett i Podporozje.

Det första som skedde för min del var emellertid att uppsöka frisören på Centralstationen och få håret avkapat och tvättat. Jag skulle ju till ambassaden med papper och ville inte se ut som en vilde. Så måste jag ha någonstans att bo över natten för jag kunde inte komma iväg till Åbo och båten förrän nästa dag. Jag fick ett rum på hotell Karelia som låg nästan mitt emot Centralstationen, jag hade bott där tidigare när jag första gången skulle inställa mig vid kompaniet. Dagen hade runnit undan så jag beslöt att börja med att inställa mig på ambassaden dagen därpå. Efter att ha fått en nypa luft sjönk jag ner i sängen och somnade och sov relativt ostört. När jag vaknade på morgonen var jag en aning stel och det berodde väl på att jag var ovan att ligga på så mjukt underlag. Det hade varit bräder med kappa som madrass i drygt fem månader och det hade satt sina spår.

Efter ambassaden blev det tåg till Åbo och därefter båt till Stockholm. Nog var det lite ovant att komma tillbaka till fredliga förhållanden igen trots att jag bara varit borta i ca fem månader. Jag var som allra hastigast uppe på frivilligbyrån som låg i ett hus på skeppsbron och hälsade. Resan fortsatte sedan till Jönköping där jag hade min familj. Min äldste son hade fötts den 24 januari så honom hade jag inte sett tidigare. Jag var också uppe på mitt gamla hemregemente och hälsade på. Många av mina vänner och kamrater låg ute i fält och tjänade den svenska beredskapen. Emellertid var några kvar på regementet som utbildningsbefäl.

Ledighetsdagarna gick fort och så var det dags att starta resan tillbaka till Aunusnäset och Jandeba. I kompaniet och stödjepunkten hade det inte inträffat några anmärkningsvärda saker, jo gamle vännen och kumpanen Ernst Forsell hade återkommit efter sin konvalecenttid i Sverige efter prickskyttehändelsen. Nu med ett Frihetskors 4. klass med eklöv på bröstet. Välförtjänt. Kunde lika gärna varit ett kors med svart band.

Det hade kommit nytt folk som tidigare tjänstgjort i IR 24 men på grund av vår dåliga personalersättning beordrats över till frivilligkompaniet. En av de som kom över till oss på Martin var en regementskamrat till John Gustafsson och mig, en sergeant Nilsson. Under en tid var vi inte mindre än fyra stycken smålandsartillerister som tjänstgjorde tillsammans.

Vi hade fått ny kompanichef, ryttmästare Möllersvärd hade återvänt till Sverige och ersatts av löjtnant Axel Hård av Segerstad. Han hade tidigare tjänstgjort som plutonchef och stf kompanichef vid vårt kompani.

Som tidigare sagt var terrängen framför Martin öppen och lättbevakad, men där fanns ju husruinen och potatiskällaren som var tillhåll för prickskyttar. Vi fick mer och mer ont av deras verksamhet och i den aktuella potatiskällaren uppträdde också snabbeldsgevär. Ryssen oroade oss också med att använda direktskjutande pansarvärnspjäser och artilleri. Allt detta sammantaget ledde till att vi vände oss till kompanichefen med anhållan om att få förstöra källaren genom att spränga densamma. Efter att chefen fått tillstånd av bataljonskommendören fick vi i vår tur tillstånd att med en patrull gå ut och verkställa förstörandet. Vi satte igång förberedelserna för aktionen. Ernst Forsell blev patrullchef och övrigt manskap uttogs frivilligt. Några av deltagarna var förutom Ernst, korpralerna Morsing och Hulten, båda stupade sedermera på Näset, samt John Gustafsson och jag. Vi beslöt att spränga källaren med en rejäl laddning. Ett par ryska stridsvagnsminor slaktades på sitt sprängämne och detta stuvades istället ner i en ammunitionslåda som i sin tur fästes på en ryggsäcksmes. Som tändanordning användes sprängpatron och vanlig stubintråd. Bränntiden på stubinen avpassades så att vi skulle hinna att komma ett stycke ifrån när laddningen gick. Tiden när patrullen skulle utgå bestämdes med hänsyn till mörkret. Vi visste inte om källaren under den mörka delen av dygnet användes som framskjutet postställe av ryssen och därför var besatt, så försiktighet var av nöden. Säkring sattes ut i Martins värn, artilleriet var förvarnat om vad vi skulle göra och var beredda att ge oss understöd om något skulle gå på tok och utlösa spärrar som de ständigt låg inriktade på. Försiktigt tog vi oss igenom stormhindret, tidigare hade vi kontrollerat förekomsten av minor och att det var fritt fram. Vi passerade Jandeba och in på den ryska sidan. Allt var tyst och lugnt. Under noggrant iakttagande av marken där vi smög fram, ryssen var mästerliga till att rigga minförsåt, så närmade vi oss källaren. Korpral Hultén som hade lådan med laddningen på ryggen fick order att stoppa och ligga stilla. Ernst och en man drog sig fram till källaren och konstaterade att den var tom. Hultén vinkades fram. Det hade hunnit att bli vad man kallar skjutljus. Laddningen anbringades och antändes. Allt hade hitintills gått enligt den uppgjorda planen, så nu bar det av bakåt "hem till tryggheten". Laddningen detonerade. Stock och sten regnade, potatiskällaren var borta. Ryssen vaknade till och började skjuta men deras eld låg för högt för att göra oss någon skada. Vårt eget artilleri skickade några granater som avskedshälsning till ryssen. Patrullen återvände utan egna förluster. Rapport till kompanichefen sändes om hur det hela hade gått.

Någon vecka senare, eller kanske två, fick jag min avskedsansökan beviljad. Jag återvände till Sverige och anställning i svenska artilleriet. Efter någon vecka på depån i Jönköping beordrades jag ut till ett beredskapsförband.

Tjänstgöringen i Finland hade givit erfarenheter som i många år var till stor nytta i min fortsatta verksamhet i svenska armén. I Finland knöts också kamratband som än i dag består. Ibland, så här många år efteråt går väl tankarna till alla de kamrater som blev kvar där ute och inte hade samma änglavakt som vi som fortfarande lever och kan minnas. Det är de riktiga hjältarna som nu sover under tuvan på egen eller ryssens sida. Alla kom inte hem till den egna sidan."