Sirkka-Liisa Landén-Rosvall

Som ung i Helsingfors 1939-1945

(Intervju med Sirkka-Liisa 21/2 1995 samt egna anteckningar)

"Krigshösten 1939 var en orolig tid även för Finland. Ryssland hade nyligen avslutat förhandlingarna med de baltiska länderna och vi vet ju alla hur det gick för dem. Nu hade turen kommit till Finland. Ryssarna fordrade att gränsen på Karelska näset skulle flyttas, vidare flera öar i Finska viken, likaså Hangö udd för att de ville bygga en militärbas där och på så sätt kunna täppa till hela Finska viken, vidare Fiskarhalvön vid Petsamo och slutligen en ömsesidig biståndspakt. De ryska fordringarna innebar, att Finland skulle underkasta sig den ryska makten, på samma sätt som baltländerna hade gjort. Vi ville inte dela deras öde. Rättsligt och moraliskt var vår ställning god, men det hjälpte inte mycket. Minister Paasikivi ledde en delegation som flera gånger reste till Moskva för att försöka förhandla med Stalin och Molotov. Jag minns att varje gång Paasikivi reste samlades stora människomassor på perrongen för att önska honom lycka till på hans svåra resa. Vi sjöng "Vår Gud är oss en väldig borg" och naturligtvis "Vårt land".

Under senhösten blev läget allt kärvare. Reserven kallades in och på Karelska näset började man gräva den s k Mannerheimlinjen. I Helsingfors övade vi mörkläggning och framför fönstren i markplanet staplades sandsäckar och träplank. I hyreshusens källare började man förstärka vissa rum för skyddsrum, luftvärnssirenerna testades och signalerna fara och faran över tjöt över stan. Trots detta försökte vi leva så normalt som möjligt för att vi var optimistiska och trodde att vi klarar oss på något sätt.

På kvällen den 29 november sa Ryssland upp de diplomatiska förbindelserna med Finland och då förstod vi alla att läget var ytterst allvarligt.

På morgonen den 30 gick jag till skolan som vanligt. Lektionerna hade inte ännu hunnit börja när vi hörde sirenerna men vi trodde att det fortfarande var bara en övning. Men det var det inte utan kriget hade börjat. Fienden bombarderade stan och vid gränserna var striderna redan i full gång. Eftersom skolan saknade skyddsrum fick vi order att springa till gamla begravningsplatsen som låg nära skolan. Där kunde vi gömma oss under stora trän och bakom gravstenar. Fienden sköt nämligen mot civilbefolkningen och det var nödvändigt att ta skydd.

Sedan var det lugnt ett tag, vi väntade, lyssnade och vankade runt för att hålla värmen, men eftersom faran inte var över fick vi order att stanna där vi var. Men en pojke i min klass som var en riktig tuffing föreslog att vi skulle sticka hem. Vi bodde nämligen nära varann och hade samma skolväg. Jag var inte rädd jag heller så att vi stack. Ute på gatan var det folktomt och ödsligt. Spårvagnarna stod stilla på spåren och man riktigt kände hur hela stan höll andan inför nya anfall. Vi tog vägen förbi skolan för att hämta våra saker och hann också äta av skolmaten som stod färdig och orörd. Vid middagstid kom det andra anfallet. Ett hus, en bit från oss, på andra sidan gatan fick en fullträff och tryckvågen krossade alla fönster i vårt 6 våningshus. Tjock svart rök bolmade in och människor skrek "gas, gas". Jag hade hört att man skulle andas genom vått tyg och jag tömde linneskåpet, doppade i vatten och delade ut till husets hyresgäster. Det var inte gas som tur var utan vanlig brandrök.

Utan några fönsterrutor och med frusen värmeledning fick min familj liksom tusentals andra Helsingforsbor fly från den brinnande staden. Alla utfartsvägar var fullpackade av folk och det var nästan omöjligt att ta sig fram med bil.

Det hade hunnit bli kväll och eldsvådorna färgade den mörka novemberhimlen alldeles röd. Krigets första dag var snart till ända och ingenting blev sig likt igen efter den dagen.

Efter ett drygt års fred bröt fortsättningskriget ut midsommaren 1941. Jag har från den tiden en anteckning i min dagbok. Jag hade skrivit "att man aldrig kan bli 17 år". 17 år var nämligen den lägsta åldersgränsen för att komma in på lottautbildningen. Våren 1942 var jag gammal nog och parallellt med realskolans sista termin gick jag en kurs för blivande lottor. Skolan, läxorna och framtiden var för oss unga en bisak. Nu gällde det viktigare saker. Hela nationen samlades inför en gemensam uppgift, att stå emot och att överleva.

Vi som var unga då behövde inte driva omkring på gatorna och ställa till ofog utan våra krafter behövdes till försvaret av vårt land. Redan vid 17 års ålder togs pojkarna in för militärtjänst och långt före den åldern arbetade vi bl a på åkrarna med sådd och skörd och hjälpte till på allehanda sätt.

I maj 1942 började jag min krigstjänst på ett fort, en försvarspost ute till havs i Finska viken. Vår uppgift var att försvara kusten och Helsingfors mot angrepp från havet och från luften. I styrkan ingick drygt hundra man och sex lottor, två lottor, jag och min bästa väninna arbetade i köket tillsammans med flera vapenvägrare. Arbetsdagen för oss i köket började redan klockan fem på morgonen med att förbereda dagens första mål och eftersom matbaracken var liten åt soldaterna alla mål i flera omgångar. På så sätt höll vi på hela dagen. Maten var enahanda. Vi åt mycket fisk och i stället för potatis som hade frusit åt vi kålrötter och makaroner. Jag serverade en slev kålrötter, en slev ihopkokt fisk, en bit hårt bröd, som soldaterna kallade för fanér, och jag kan tala om att brödet verkligen var hårt, och en smörknapp var.

Växellottorna tjänstgjorde i två-timmarspass dygnet runt, den ena gick och den andra kom, och det var aldrig lugnt i vår förläggning. Nattsömnen stördes givetvis också av luftvärnssirenernas tjutande. Vår siren hade ett fasansfullt läte, ett ylande som gick genom märg och ben. Första tiden hoppade jag högt när den satte igång men som tur var vänjer man sig fort.

Vi hade jättestora kanoner och ett starkt luftvärn. När kanonerna sköt fick vi ha bomull i öronen och en kork mellan tänderna och alla plåtmuggar och tallrikar ramlade ner från skåpen.

Allt var inte eländes elände för att den 4 juni hade hela försvarsmakten fest, marskalk Mannerheim fyllde 75 år. Redan på morgonen förstod vi att någonting ovanligt skulle hända. Luftvärnspojkarna talade om att de fått stränga order att inte skjuta en viss tid. Den utsatta tiden höll vi utkik och såg flera plan flyga över oss mot Helsingfors. Senare meddelades i nyheterna att Hitler hade varit i Finland för att gratulera Mannerheim. Jag har sett Hitler underifrån, så att säga. Dagen till ära fick vi potatis som hade frusit och smakade sött och därtill kokt kött. Sedan till eftermiddagens surrogatkaffe fick vi en skiva vetebröd och en sup var. Vi skålade för vår överbefälhavare och önskade honom krafter att leda kriget till ett lyckligt slut. På kvällen hade vi allsång i matbaracken. Vi sjöng fosterländska sånger om tappra finska krigare på Mannerheimlinjen. Det gällde att hålla humöret uppe eftersom en stor del av soldaterna hade varit med redan under vinterkriget.

Veckorna gick i hårt arbete och midsommarhelgen var inne. Vi ville på något sätt fira detta och alla som var lediga samlades på en grusplan för att leka sista paret ut. Vi få lottor räckte inte mer än till några par, därför sprang fasttagaren som om det gällde livet, för han ville åtminstone stå bredvid en flicka på midsommaraftonen. Roligare än så blev det inte utan alla gick tillbaka till sina arbetsuppgifter igen. Vi unga lottor drömde om ett annat midsommarfirande, om lövade dansbanor och om vackra kläder. Vi var nämligen klädda i höghalsade grå uniformsklänningar, mörka strumpor och låga rejäla promenadskor.

De äldre soldaterna sa till oss att det var synd om oss unga lottor. Vi förstod inte då vad de menade för att vi visste inte hur det var att vara tonåring i fredstid. Vi hade ingenting att jämföra med.

Det var skönt att få permission framför allt för att få sova ut några dagar. Någon större omväxling kunde hemmafronten inte erbjuda för att kompisarna var inkallade eller evakuerade. Det var ont om livsmedel och överallt stod människor i kö.

Snart var jag tillbaka på fortet igen och hade säkert stannat i krigstjänst om jag inte hade blivit sjuk. Jag hade trampat på en rostig granatskärva och jag skötte inte såret ordentligt och det blev blodförgiftning. Foten opererades på militärsjukhuset i Sveaborg. Som ensam lotta fick jag ligga i översta våningen i ett extra rum. Däruppe vårdades också de s k krigstokiga vilkas nerver inte hade hållit för fronttjänst. Läkaren hade gett stränga order om att min dörr alltid måste vara låst. Där uppe, inlåst i mitt sjukrum upplevde jag några fasansfulla nätter när fienden bombarderade Helsingfors. Luftvärnskanonerna intill sjukhuset sköt så att huset skakade. Från mitt fönster kunde jag följa det fantastiska skådespelet när starka strålkastare svepte över himlen, och när de hade hittat fiendens plan sköt de färgade spårljus upp mot dem. På morgonsidan var anfallet över. Någon i personalen kom ihåg att jag var inlåst och kom och släppte ut mig. Jag kunde på mina kryckor gå ut för att se efter hur Helsingfors hade klarat nattens anfall. Jag trodde nämligen att det inte fanns något kvar av staden. Helsingfors stod kvar, endast några eldsvådor rasade men för övrigt hade staden ännu en gång klarat sig.

Foten kändes bra och det var dags för mig att få åka hem. Men vid en undersökning konstaterades att jag var allvarligt sjuk. Jag hade fått TBC.

Den stora arbetsbördan, för lite sömn och påfrestningarna för övrigt, hade varit för mycket för en 17 åring. Krigstjänsten var över för min del. Men för de flesta andra fortsatte kriget ännu i flera år.

Efter krigsslutet 1944 var jag med igen i lottaarbetet, nu för att evakuera Porkkala. Det var för övrigt sista gången som lottor fick tjänstgöra för att lottarörelsen förbjöds av ryssarna vid fredsförhandlingarna. Porkkalaområdet är en 380 kvadratkilometer stor halvö alldeles intill Helsingfors. Den överläts till ryssarna på 50 år som där byggde en stark militärbas. Närmare 8.000 personer, stora gårdar som hade gått i arv i flera generationer, byar och Kyrkslätts kyrkby skulle evakueras på 2 veckor. Säden och rotfrukterna var ännu i jorden och vi tog upp potatis i hällande regn hela dagarna. Andra veckan var jag med en lastbil och körde möbler och andra tillhörigheter till nya bostäder. Sista dagarna hann vi inte köra längre än till den nya gränsen där vi lastade av sakerna under en presenning.

Järnvägen mellan Helsingfors och Åbo, en sträcka på 40 km, skars av vid den nya gränsen och då byttes det finska lokomotivet mot ett ryskt och luckor sattes framför fönstren och dörrarna låstes. Sträckan kallades för "världens längsta tunnel".

Till sist vill jag tala om att trots hårt arbete, stora uppoffringar och tidvis en obeskrivlig rädsla tänker jag på tiden i krigstjänst med glädje och tillfredsställelse, för att jag kunde vara med och försvara mitt fosterland."

Gravsten på Visby Södra kyrkogård