Erik Ankar Bernhard Magnusson

Vid Svirfronten 1943/44

(Intervju 2/2 1996) 

"Vi var några grabbar som såg en annons i tidningen där de sökte frivilliga. Vi begärde ansökningshandlingar från Frivilligbyrån som vi skrev på. Jag var på I 18 och kompaniexpeditionen där. Vi var två som skulle iväg, men nu var det allvar, då drog sig min kamrat tillbaka. Så jag fick åka själv.

Jag åkte först till Stockholm sedan till Åbo och därefter till Helsingfors och därifrån till Äännislinna. Sedan kom jag direkt ner till stödjepunkten Omar.

Vi fick också en ny stödjepunktschef, han hette Petersen. Han hade en ovanlig vana, han skulle ligga i pyjamas och det var inte så passande. Bredvid sig hade han alltid en sådan där liten Waltherpistol. Att han låg i pyjamas tyckte vi andra var väldigt roligt då ingen av oss andra var avklädd på det viset utan det enda vi tog av oss var stövlarna och kavajen. Det går ju inte att ligga i en stödjepunkts korsu och sova i pyjamas. Men han fick sadla om senare.

På dagarna hände egentligen ingenting annat än vakttjänst. Mycket av tiden gick förstås åt till att förbättra stödjepunkten. Korsuns tak skulle hålla för granatkastargranater mm.

Ryssarna hade sådana där explosiva kulor, de var egentligen förbjudna men det sket de i. De sköt på vallen och det small överallt och det var mest skrämmande. Man visste ju inte om knallen kom från mynningsflammorna på sidan om en eller om det var kulor som slog i vallen. På nätterna var det ännu värre då de sköt på måfå. Jo det här var djävlar ingen söndagsskola.

När vi stod poster var vi på natten alltid två, på dagen var man ensam. Men jag har för mig att de här gamla killarna stod ensamma även på natten. Många av dem hade vart med ända sedan 1939. De gjorde lite som de ville, jag tror att i bland stod de och sov och i bland stod de där och rökte. De var precis avslappnade, en annan var ju som en djävla hind. Jo det var en hemsk spänning, speciellt den första tiden. Jag var skiträdd.

Några ryska inbrytningar mot oss kan jag inte komma ihåg. Däremot gick de ner på någon annan stödjepunkt, men där fanns finnar som drev dem tillbaka och sedan släpade finnarna med sig allt möjligt som fanns på andra sidan, symaskiner och andra grejor som de snodde av ryssarna.

Ungefär en och en halv mil bakom oss fanns en kulle där vårt artilleri fanns och när de började lägga spärreld på ryssarna hördes det nästan som spårvagnar som for över oss, det var mycket otrevligt.

Jag var väl med ute med någon rekognoseringspatrull en kanske två gånger. Vi hade inte så långt att gå för vi hade Jandeba mellan oss och ryssen och det var ibland marigt för vi skulle ju tillbaka igen innan de får tag i en.

Vi blev ofta beskjutna men man brydde sig inte så mycket åt det, det tillhörde vardagen. På natten fick man alltid passa sig när man skulle gå till korsun, även när man gick i gångarna. Nattetid gick vi nästa aldrig nere i gångarna utan vi gick uppå, man visste ju aldrig vad som fanns där nere. Innan jag kom till fronten hade en man, när han skulle avlösa posten, påträffat två gubbar sittande i en av gångarna. När svensken gick förbi hälsade de två gubbarna, och han hälsade tillbaka. När han kom fram frågade han den andra killen, vad är det för gubbar som sitter därnere? Gubbar, det finns väl inga gubbar här. Han drog då i det där snöret vi hade, det var en lina vi hade som gick till en plåtburk i taket på korsun med stenar i, så larmet gick. De tog de där två gubbarna, det var två ryssar som satt där och filofiserade. De skulle in för att knipa vakten då han gick tillbaka. När man gick i gångarna fick man alltid sticka fram kulsprutepistolen innan man går fram själv.

Det som vi var mest rädda för var om ryssarna skulle gå till anfall. För då fick man räkna med att det blev artilleribombardemang först och sedan så kom stormningen.

Ryssarna hade även propaganda. Det var den där Holmström som pratade med oss genom högtalarna. Han lovade oss vodka och kvinnor om vi kom över. Men vi hade troligen inte hunnit över gränsen så hade vi blivit skjutna.

Vår mat var urusel. Knäckebröd det fick man så mycket man ville ha så fick vi en portion smör och en portion marmelad om dagen. Och så fick vi då också soppa i kokkärl, det var mest potatissoppa.

På baksidan av korsun hade vi en, av oss grävd brunn. Brunnens vatten smakade så eländigt hemskt. Vi var tvungna att koka vattnet men det smakade fult ändå. Grabbarna undrade vad det kunde vara som gjorde att det smakade så djävligt. Låg det någon djävla ryss i brunnen eller va fasen kunde det vara? Det luktar och smakar hemskt. När vi undersökte brunnen ordentligt hittade vi en massa döda råttor i brunnen. Det var konstigt att vi inte blev sjuka allihop. Det blev rent och fint senare.

När det kom något paket från Sverige och hemifrån då blev det högtid. Jag fick även ett paket en gång från Sven Hedin, det var någon stiftelse som han var inblandad i.

En kamrat som jag hade, korpral Olsson, fick fingret avskjuten av en prickskytt då han satt och tittade i en kikare över vallen.

En annan[1] hade precis kommit tillbaka från permission och stod och kokade kaffe åt killarna, han var den enda som stod rätt upp vid tältkaminen. De andra de låg ner som i en stjärna. Det var en direktskjutande pv-granat som slog ner precis bakom tältöppningen och splittret spred sig rätt ut så han åkte dit. Det blev ett sådant virrvarr när det hände och det var sanitären som kom dit som tog hand om det och vi vet bara att han dog. Några fler vet jag inte som dog hos oss, en och annan blev halvtokig och skickades hem, det var väl någon form av lappsjuka. En annan kille som jag kommer ihåg gjorde ren sin pistol och sköt sig i tån. Han låg där på slafen och fixade och så sköt han sig i foten.

Vi hade de där finska kulsprutepistolerna. Vi hade också en vanlig pistol, en Lahtipistol. Den hade de flesta av oss. Det var för att i bland var vi ute och plockade hjortron och då måste vi vara beväpnade.

De sköt också kockens häst. Kocken han var från Vasastaden i Finland. Han kom körandes på den där kavelbron, det var sankmark där, med sin gamla kärra med maten. Och det körde han med den där gamla hästen. Det gick ju bra ända tills ryssarna hittade en öppning i terrängen och då sköt de hästen.

Vi hade en galen "kille"[1], han sprang ute med en vit skjorta och plockade grenar på morgonen till vår spis i korsun. Ryssarna sköt naturligtvis efter honom men han enbart knöt näven åt dem. Han var inte rädd han.

En liten rolig grej hände när en kille skulle smuggla ett gevär hem till Sverige. Killen hade fått tag i en s k "rysshora" det var ett långt gevär. Han visste inte hur han skulle få hem den. Men han var lång själv killen och kom då på att han satte det i jämte benet och så lindade han hela benet ända upp så det såg ut som om han var spjälad, så han gick styvbent genom tullen och lyckade få hem geväret.

Jag var även med en gång och skulle värva mig till Waffen-SS. Jag och en skåning kom till Helsingfors, det var på permissionen, ja egentligen skulle jag inte tala om det, det var för djävligt att lura tyskarna på det viset. Vi kom in på en sådan där värvningstation till Waffen-SS. Där fanns blanketter och så fick man två tusen mark om man skrev på där. Papperen låg där på bordet och de andra de försvann in i rummet och Hultén och jag vi tog Papperen och två tusen mark och försvann. Vi hade ansökningshandlingarna i fickan. Om vi hade blivit tagna hade detta kunnat kosta oss livet."