Nils Magnus Montan

Vid 1. Jägarkompaniet - Hangö 1941

(Intervju 12/2 1996) 

"Orsaken till att jag sökte till Finland var att jag tyckte det var så bedrövligt hur den här stormakten Sovjet behandlade det lilla Finland.

Jag var med i någonting som hette landsstormpojkarna på den tiden, där var det övervägande läroverksgrabbar, så var det rekrytskolan som tog ett år och sedan soldatskolan i ett år eller en sommar ute på Rindö och så befälsskolan, det var den militära utbildning jag hade, jag var ju så ung då.

Så kom kriget, det kom till midsommar 1941. Jag hade en skolkamrat vars föräldrar var finnar, han hette Heikka, och var ett år yngre än jag. Han sa, vi måste åka över det är nödvändigt. Det fanns ingen frivillig organisation utan vi gick upp till den finske militärattachén som hette Stackelberg och sa att vi vill åka. Ja, sade han. De fixade biljetter så vi fick åka över till Åbo. Där fanns ju ingen som tog emot oss utan vi fick fortsätta till Helsingfors och där inkvarterades vi på Vita gardets kasern tills det uppstod en frivilligkår, den uppstod rätt snart. De första kom över i juli och då fick vi åka tillbaks för utrustningen skedde i Åbo på det svenska klassiska Lyceét. Där träffade man pojkar som man kände som var lite äldre. Det flesta som var med på Hangö hade även varit ute i vinterkriget.

Så var vi där och utrustade och samövade och bekantade oss med varandra. Eftersom vi var först över där så kom vi att tillhöra 1:a kompaniet. Jag hade en underbar bataljonschef där som hette Berggren, det var en fantastisk man.

Sedan åkte vi tåg från Åbo till ett ställe som hette Koski, därifrån gick vi till en skola där vi fick ut vapen. Vi hade nämligen finska gevär som kallades för "Pystykorva". Pystykorva betyder egentligen lappöron eller hundöron, därför vid kornet satt det ett skydd så man inte skulle dänga i det. Sedan gick vi till fots fram till frontavsnittet. Först grävde vi ned oss och låg i tält men det fungerade ju inte, därför det gav ju inget skydd mot splitter och sådant där, även trots vi grävt ner dem i sanden. Sedan satte vi igång att gräva korsun, den mest berömda av korson hette "Gyllene Freden". Den tillhörde 3:dje kompaniet. Där fanns en gotlänning som hette Lovén. Vi var tillsammans en hel del där. Vi blev ofta beskjutna och ibland med fosfor, man släppte ner fosforskivor som singlade ner, och genom friktionen tog skivorna eld och det la sig i skogen där. Då måste vi ut och släcka där och det var väldigt farligt för det var minerat. Och så tog vi 5 minuters rast och då gick jag och satt mig bredvid honom. Då tog han upp ett brev som han sa att han fått från sin lilla flicka, sa han.

- Jaså, är du gift.

- Ja, det är jag, jag har ett barn också, svarade Lovén.

- Ger du dig ut på det här när du är gift och har små barn, det här är ju för ungkarlar.

- Jag skulle inte kunna se någon i ansiktet om jag inte varit mannen under stålhjälmens kant.

Lovén var nog många gånger dumdristig, men han var mycket modig, ett mod som var enormt.

I huvudsak var det fientlig artillerield vi var utsatta för, ständigt, tungt artilleri. Ibland var det ett och annat flygplan, men det gav man ju attan i, när man sitter under en tall så hoppas man ju att de inte ser en. Det var ju heller inte någon mening med att bomba mot de här linjerna.

Vi låg där vi låg. Men ständigt, varje natt så var det patruller som gick ut för att dels spana och kartlägga. De utgick alltid vid mörkrets inbrott. Det var modiga grabbar. När de skulle in i ryska linjerna så var vi ju tvungna att öppna våra spanska ryttare och snabbt låsa igen. Sedan öppnades de på ett bestämt klockslag. Här gällde det att passa tiden.

Det var två soldater som stupade samma dag. Det blev en väldig förstämning i kompaniet och bataljonen och ännu mer i plutonerna. Ju närmare man stod killen som stupade ju sämre blev ju ställningen. Men det visste ju alla om, alla kunde ju drabbas av det. I mån det fanns fylldes luckorna av nytt manskap. Det fanns inte mycket svenskfolk att fylla på med utan då glesnade leden. Men totalt var det inte så många som stupade.

Jag var aldrig inblandad i direkt närstrid. I huvudsak var det artillerield. Det var några som drabbades av närstrid, då ryssarna kom in i skyttegångarna. Man hade ju ställt upp så man blev varnad. Enkla grejer som plåtburkar med sten i och ett snöre som de snubblade på.

Min plutonchef gick på en mina. Om jag minns rätt så hade fänrik Hellniker fastnat i taggtråden, eller skadat sig och Söderhjelm går ut och lyfter upp honom på axlarna och kryper tillbaka och det smäller till. Jag vill minnas han la handen på en trampmina.

Vi hade varit ute på stan under permissionen och träffat ett par flickor, det hörde till soldatlivet. Man fick inte vara ute längre än till tio för då skulle man vara inne på skolan, det klassiska Lycéet. Det var ju bevakat och inhägnat. Då frågade de om vi tyckte om kräftor, de äter nämligen kräftor tidigare i Finland än vi gör här i Sverige.

- Ja, det tycker vi om.

- Då kommer ni hem till oss i morgon så skall vi ordna det.

Jag tänkte vi gör en stöt, vi går in till överste Berggren och frågar om vi inte kan få permission till elva. Vi knallade in där. Han bara tittade på oss.

- Tror ni att det räcker till klockan elva om man går på kräftkalas. Ni får vara ute till tolv, men kom i tid tillbaka. Det var en förstående chef. Min kompanichef hette Liljedahl. Jag tillhörde 1:a pluton och min plutonchef hette Söderhjelm, han stupade och ställföreträdaren Helliker stupade också.

Våra linjer gick i Zig-Zac och hade ståltråd framför oss och området framför var krattat så man kunde se om någon gått in där, man hade sand och såg om det blev några fotspår där. Ryssarna skickade ju ut patruller liksom vi. Det var ju ett ställningskrig.

Men vi hade ju finska bröder, och det var ju finskt artilleri, vi hade ju inget artilleri därnere, utan där hade vi understöd. Vi blev ständigt utsatta för artilleribeskjutning, och de hade tungt artilleri.

Ryssarna var rädda när man tog dem till fånga. Men samtidigt hade de elitförband, det såg vi när vi kom in i stan sen. De hade ju förstört det mesta och evakuerat, men det fanns mycket litteratur kvar som vittnade om att hög militär utbildning bedrevs där. Vi märkte ju precis när de började evakuera, då hade vi ju kunnat göra en stöt in för att påskynda deras evakuering, men de stack ändå så man behövde inte jaga på dem, utan de första som går in där är en svensk, Grafström. Det var han som hissade finska flaggan vid Hangö. Det var ju kul att det var en svensk grupp som gick först in där.

Vi hade besök av prins Gustaf Adolf. Där var en mycket rolig episod. Jag har sett Mannerheim två gånger. Det var en man med en väldig integritet, men han svärtade mustascherna och tinningen. Han var 74 år. Han gick omkring då och inspekterade och Gustaf Adolf var med och en överstelöjtnant som hette Stedink, han var militärattaché i Helsingfors. De ville titta på ställningarna, men han ville också träffa de som var sårade. Då gick han in i sjukvårdstältet, där låg fyra eller sex stycken. Bland annat var det en kapten som hade gipsat ben och så hade han en bygel genom knäet. Mannerheim gick fram och la Frihetskorset på lakanet och så sa han:

- Hur gick det till?

Kaptenen svarade inte.

- Jag frågar kapten, hur gick det till?

Det var nämligen så att kaptenen var intendent, och hade ett förråd, som var uppbyggt av stockar och därinne låg det ärtsäckar och mjölsäckar och annat livsmedel. Och så var det en stor råtta där så han tog ett kraftigt grepp om sin pistol, modell 07, och skulle skjuta den där råttan, den for efter väggarna, och så skjuter han sig själv i foten. Det var ju inget hjältemodigt, men när han fått medaljen kunde ju man inte ta tillbaka den.

Vi hade en sjukvårdsfurir. Bårbärare var ju alla killar, så det var bara att hugga i. Vi hade en sårad som bårbärarna kom med till sjukvårdstältet och där sitter den här killen. Hoppa upp nu, här kommer de med en sårad kille.

- Jag skiter i honom.

- Din uppgift är ju att lappa ihop honom.

Han hade tagit den sprit som vi hade i medikamentlådorna, det fanns ju konjak för att lindra smärtorna. Det hade han hällt i sig.

- Hjälp killen, annars får du en omgång.

Det var hårda takter, om den ena sviker håller ju inte kedjan. Han fick så djävla mycket med däng så han stack över till ryssarna. Han återkom aldrig.

Ryssarna gjorde ju stort nummer av det där. De hade ju högtalare som de låg och försökte locka över oss att kom vi över här så är garanterat att ni inte behöver svälta osv. Nåväl vi hade också killar som talade ryska och även vi hade sådan här propaganda.

När vi åkte hem, fartyget hette S/S Mode, då seglade vi genom Oxdjupet och Kodjupet vid Vaxholm där vid Rindön. Då var det sagt att alla som hade de fina vita mössorna de skulle få stå närmast relingen därför Vaxholms kustartilleriregemente stod där och spelade "Finska rytteriets marsch" när båten gick igenom och då skulle vi ut och salutera. Och de som hade den fina vita pälsmössan fick stå främst.