Bengt Arne Nikolaus Palmqvist

Med en radiolåda på ryggen - Märkäjärvi 1940

(Intervju 16/2 1995 - Till bröders hjälp) 

"När man hade anmält sig som frivillig fick man för det första en utrustning på platsen. I mitt fall i Jönköping. Och då fick man ut tjocka underkläder och så fick man gå till en skoaffär och prova ut ett par lämpliga skidpjäxor med tre par sockor i, man visste ju att det var kallt. Sedan fick jag ut en tågbiljett och så åkte jag upp till Stockholm. Där samlades de som skulle iväg ihop i en grupp som tillsammans åkte tåg upp till Haparanda.

Under utrustningsperioden var vi förlagda i Kemi i en skola. Och där fick vi hela utrustningen, vapen, skidor och annat.

Den här skolan var bevakad och en natt gick det larm. Det var att ta på sig kläderna på en gång och så ut. Det var en som hade försökt anfalla vakten. Personen hade frågat vakten om tändstickor, och när vakten stod och grävde i sina fickor hade han en kniv som han försökte skära honom med. Då gjorde vakten det enda riktiga, vi hade ju inga larmsignaler, han bara sköt av ett skott med geväret. Så småningom åkte vi på skidor ner över älven och försökte få tag i den här killen. Det syntes ju lång väg var han hade åkt, men vi hann inte i fatt honom. Några dagar senare var det en motorcykelordonnans som också blev stoppad för tändstickor. Det var en civil kille som med kniv försökte skära ordonnansen. Ordonnansen var ensam och försökte klara sig genom att sparka den här killen helt enkelt. Efter det så försvann killen.

Vi fick ju inte gå på dagarna utan gick nattetid. Nu var det ju lite skillnad i ljus, här var det ju nästan ljust hela tiden.

På morgonen fick alla sina direktiv vad de skulle göra ute, samla ved, resa upp tälten mm. Sedan gick vi därifrån, inte efter vägar utan efter obanade vägar bort emot Salla. En natt gick vi över en stor sjö och på uppfarten från strandkanten gick trosslädens dragdon sönder, det var så pass brant. Där blev vi stående. Vi fick ju inte röra oss utan vi blev stående i skidspåret. Då var det en kille som hade termometer med sig och enligt den var det minus 47 grader. Det var flera som förfrös fingrar och fötter och en förfrös ansiktet. Då hade de satt fart på koktrossen så att vi fick kaffe och knäckebröd. Men då fick vi ju inte stå kvar där utan, vi var ju bra många män, man fick gå dit och hämta det i kokkärlslocket och så brödbiten och så fick man gå tillbaka och ställa sig på sin plats. När man kom fram var det is på kaffet. Sedan fortsatte vi att gå till nästa bivackeringsplats.

En morgon hade vi varit och hämtat kaffe och välling. Det var så kallt då att man kröp in i tältet och satte sig där och käkade. Under tiden då vi satt där och käkade hörde vi motorbuller. Det kom tre stycken av de här fyrmotoriga ryska bombflygen över bivack-eringsplatsen, och fällde bomber och spelade med kulsprutor hela tiden. Inte en enda man blev skadad under det anfallet, vi klarade oss rätt så bra. Så fort det här anfallet var över stack vi iväg ner till försvarslinjen där vid sjön. Där var radiopatrullen och kompanichefen och hans sergeant och en tolk. De höll till i en bunker där vi hade radion. Fram på förmiddagen eller ungefär vid lunchtid då gick det larm. Då kom det två kolonner med ryssar emot våra ställningar. Och de hade ingen chans då, speciellt då mot en kulspruteskytt, han mejade ner dem. Dem slogs tillbaka och de retirerade. En del blev dock kvar. En av dem hade fått en kulsprutesalva precis i pannan. Ryssarna hade väldigt olika uniformer, en del hade ullartade jättevarma uniformer, men inga hade skidskor eller pjäxor utan de hade sådana där filtsockor som de gick på skidorna med. Den här killen var en av dem som hade fått en sådan där fin uniform, han var väl något befäl, och han hade stålhjälm. Kulsprutesalvan hade tagit rakt upp under stålhjälmen så han låg med halva huvudet i snön. En av de här killarna som var med tog hjälmen med sig på tåget hem. Det upptäckte konduktören, det luktade ju fan. Ryssens hjärna låg ju kvar i hjälmen på grund av att den var så hårt frusen men nu började den tina upp. Konduktören fick tag i hjälmen och slängde ut den genom fönstret.

När de hade retirerat då fram på eftermiddagen gick vi ut och avväpnade de som hade stupat. En av de här ryssarna som jag var med och avväpnade hade det polska vapnet i silver fastnålad på sin uniformsrock. Jag ångrar nästan att jag inte tog den, men det var väl någon annan som gjorde det istället.

Innan vi gick ut fick vi den varningen att om ni ser någonting som ser ut som en reservoarpenna eller något annat som verkar misstänkt så får ni inte röra det, det kan explodera, det kan vara bakterier eller något vad som helst. Så man var lite försiktig. Ca. 14 dagar senare, jag såg det inte själv, var ryssarna och hämtade sina stupade.

En lustig historia var när vi fick det här larmet efter flyganfallet på morgonen så hade vi väldigt bråttom att komma iväg, fixa radioutrustningen och kläder, skidor och alltihop. Och i den skarpa uppförsbacken där var jag tvungen att stanna, vad det berodde på vet jag inte, om jag var rädd eller vad, men jag blev så hemskt lös i magen. Jag ropade till patrullchefen att jag måste "skita", jag kommer så snart jag kan. Och så hoppade jag av spåret där mitt i backen. När jag var klar var alla andra borta. När jag kom upp på krönet av backen då var den väldigt långsluttande snett ner emot våra ställningar och jag såg inte en enda man. Men jag knatade iväg. Rätt som det var puffade det i snön. När jag vände mig om såg jag att det var en MIG-kärra som låg och sköt med kulspruta på mig efter spåret. Jag drog på mig anoraken över huvudet och så ner under ett träd för att synas så lite som möjligt. Efter några minuter så kom det ett flyg till men han sköt inte. Och jag upp, nu måste jag skynda mig. Jag hade bråttom för jag hade en av radiolådorna på ryggen.

Alldeles innan man kom fram till själva kustlinjen på den här sjön så gick skidspåret i en 90 graders kurva. Precis i den där hörnan stod det en 40 mm akan.[1] Han hade där fri sikt ut över sjön. Och när jag kom där förbi så hukade jag mig ned under eldröret, det stod nästan horisontellt och precis som jag hukade mig ner så small det av ett skott. Det var något fantastiskt, det var som om hela huvudet gick sönder, tyckte man. Jag for naturligtvis ikull i snön. När jag hade rest mig upp tittade han över värnet, den här killen, - hur gick det? Det är ingen fara med mig, svarade jag. När jag kom fram hade de andra redan riggat upp antenn och förberett för sändning. Vi pluggade in min låda och sedan hade kompanichefen radioförbindelse direkt.

Sedan efter några timmar kom den här ryska infanterikolonnen mot oss. Det var sagt så att icke ett skott fick lossas förrän efter order. Men den här kulspruteskytten, en östersundskille han såg ju de här två kolonnerna och kunde inte hålla sig utan han började knalla på. Och då försvann ryssarna naturligtvis ner i snön så gott de kunde för betäckning. Och i och med det så låg ju de andra killarna, infanteristerna, med vanliga mausergevär och sköt så fort det stack upp något.

Man kan kanske undra hur de kunde komma rakt mot vår bivackering. Det visade sig att en fänrik på 1 kompaniet hade i sitt kartfodral även inprickat bivackeringsplatsen. Hans kompisar sade till honom att inte ta med den då han skulle ut på ett spaningsuppdrag på natten. De blev omringade utav ryssar. Vi fick larm om att vi med radiopatrullen och en spaningspluton skulle gå ut och visa dem vägen tillbaka. Den här fänriken vart skjuten. På återvägen, det var en halvö med landfäste, och i det där skogspartiet fick vi ut de här svenskarna. Sedan hörde jag talas om att de hade med sig två ryska fångar. Men de var så dåliga på att åka skidor så att de sköts. Svenskarna kunde inte vänta då de inte visste vad som kom bakom, det hade ju kunnat komma massor med ryssar. Den här bivackeringsplatsen var en ganska gles björkskog, men efter det här anfallet såg det ju ganska så förfärligt ut, alldeles svartbränt.

Vi fick även bevis på att ryssarna använde dum-dum-kulor, träden som var träffade var precis avskurna och helt söndersplittrat.

Vi hade många underbefäl från den svenska armén som hade tagit värvning i den här frivilligkåren. De instruerade oss t.ex hur man handskas med handgranater, vapenvård och sådant där. Och där hade dem, inte på mitt kompani utan på 1 kompaniet, en kväll suttit och instruerat om handgranater. De hade fått varsin för att visa hur man höll tummen på handtaget och drog ut låssplinten. Men sade han, ni får inte släppa nu, för så fort ni släppt då går det inte att stoppa. Rätt som det var hörde han hur det började att väsnas i en av granaterna och killen som höll i granaten blev alldeles förskräckt så han slängde iväg den mot tältdörren. Men den rullade tillbaka. Den här furiren slängde sig på den för att få tag i den och kasta ut den på riktigt så det inte skulle bli några skador. Men just då small den och han blev svårt skadad.

Efter freden var vi inne i de ryska linjerna och hälsade på. De hade väldigt rejäla bunkrar. Vi blev bjudna på cigaretter, det var ju sådant man hade ont om, och de som ville fick väl ett glas vodka också. Ryssarna kunde ju inte ett enda ord av något annat språk, och ingen av oss förutom tolken Bergström från Helsingfors kunde ryska, han kunde svenska, finska och ryska. Så han var med på flera ställen och översatte.

När vi åkte därifrån var man lite missbelåten för man tyckte att det inte hade hänt tillräckligt mycket. Man var inställd på krig.

Sedan kriget var slut påbörjades hemfärden, det gällde i huvudsak att komma till någon järnvägsstation och sedan åka hem. Vi gick tillbaka på samma sätt som fram, det var bivackering, men till skillnad att nu gick vi på dagarna."