Bengt Arne Nikolaus Palmqvist |
|||||
|
|
||||
Med en radiolåda på ryggen - Märkäjärvi 1940 (Intervju 16/2 1995 - Till bröders hjälp)
"När
man hade anmält sig som frivillig fick man för det första en
utrustning på platsen. I mitt fall i Jönköping. Och då fick man ut
tjocka underkläder och så fick man gå till en skoaffär och prova ut
ett par lämpliga skidpjäxor med tre par sockor i, man visste ju att
det var kallt. Sedan fick jag ut en tågbiljett och så åkte jag upp
till Stockholm. Där samlades de som skulle iväg ihop i en grupp som
tillsammans åkte tåg upp till Haparanda. Under
utrustningsperioden var vi förlagda i Kemi i en skola. Och där fick vi
hela utrustningen, vapen, skidor och annat. Den
här skolan var bevakad och en natt gick det larm. Det var att ta på
sig kläderna på en gång och så ut. Det var en som hade försökt
anfalla vakten. Personen hade frågat vakten om tändstickor, och när
vakten stod och grävde i sina fickor hade han en kniv som han försökte
skära honom med. Då gjorde vakten det enda riktiga, vi hade ju inga
larmsignaler, han bara sköt av ett skott med geväret. Så småningom
åkte vi på skidor ner över älven och försökte få tag i den här
killen. Det syntes ju lång väg var han hade åkt, men vi hann inte i
fatt honom. Några dagar senare var det en motorcykelordonnans som också
blev stoppad för tändstickor. Det var en civil kille som med kniv försökte
skära ordonnansen. Ordonnansen var ensam och försökte klara sig genom
att sparka den här killen helt enkelt. Efter det så försvann killen. Vi
fick ju inte gå på dagarna utan gick nattetid. Nu var det ju lite
skillnad i ljus, här var det ju nästan ljust hela tiden.
På
morgonen fick alla sina direktiv vad de skulle göra ute, samla ved,
resa upp tälten mm. Sedan gick vi därifrån, inte efter vägar utan
efter obanade vägar bort emot Salla. En natt gick vi över en stor sjö
och på uppfarten från strandkanten gick trosslädens dragdon sönder,
det var så pass brant. Där blev vi stående. Vi fick ju inte röra oss
utan vi blev stående i skidspåret. Då var det en kille som hade
termometer med sig och enligt den var det minus 47 grader. Det var flera
som förfrös fingrar och fötter och en förfrös ansiktet. Då hade de
satt fart på koktrossen så att vi fick kaffe och knäckebröd. Men då
fick vi ju inte stå kvar där utan, vi var ju bra många män, man fick
gå dit och hämta det i kokkärlslocket och så brödbiten och så fick
man gå tillbaka och ställa sig på sin plats. När man kom fram var
det is på kaffet. Sedan fortsatte vi att gå till nästa
bivackeringsplats.
En
morgon hade vi varit och hämtat kaffe och välling. Det var så kallt då
att man kröp in i tältet och satte sig där och käkade. Under tiden då
vi satt där och käkade hörde vi motorbuller. Det kom tre stycken av
de här fyrmotoriga ryska bombflygen över bivack-eringsplatsen, och fällde
bomber och spelade med kulsprutor hela tiden. Inte en enda man blev
skadad under det anfallet, vi klarade oss rätt så bra. Så fort det här
anfallet var över stack vi iväg ner till försvarslinjen där vid sjön.
Där var radiopatrullen och kompanichefen och hans sergeant och en tolk.
De höll till i en bunker där vi hade radion. Fram på förmiddagen
eller ungefär vid lunchtid då gick det larm. Då kom det två kolonner
med ryssar emot våra ställningar. Och de hade ingen chans då,
speciellt då mot en kulspruteskytt, han mejade ner dem. Dem slogs
tillbaka och de retirerade. En del blev dock kvar. En av dem hade fått
en kulsprutesalva precis i pannan. Ryssarna hade väldigt olika
uniformer, en del hade ullartade jättevarma uniformer, men inga hade
skidskor eller pjäxor utan de hade sådana där filtsockor som de gick
på skidorna med. Den här killen var en av dem som hade fått en sådan
där fin uniform, han var väl något befäl, och han hade stålhjälm.
Kulsprutesalvan hade tagit rakt upp under stålhjälmen så han låg med
halva huvudet i snön. En av de här killarna som var med tog hjälmen
med sig på tåget hem. Det upptäckte konduktören, det luktade ju fan.
Ryssens hjärna låg ju kvar i hjälmen på grund av att den var så hårt
frusen men nu började den tina upp. Konduktören fick tag i hjälmen
och slängde ut den genom fönstret. När
de hade retirerat då fram på eftermiddagen gick vi ut och avväpnade
de som hade stupat. En av de här ryssarna som jag var med och avväpnade
hade det polska vapnet i silver fastnålad på sin uniformsrock. Jag ångrar
nästan att jag inte tog den, men det var väl någon annan som gjorde
det istället. Innan
vi gick ut fick vi den varningen att om ni ser någonting som ser ut som
en reservoarpenna eller något annat som verkar misstänkt så får ni
inte röra det, det kan explodera, det kan vara bakterier eller något
vad som helst. Så man var lite försiktig. Ca. 14 dagar senare, jag såg
det inte själv, var ryssarna och hämtade sina stupade.
En
lustig historia var när vi fick det här larmet efter flyganfallet på
morgonen så hade vi väldigt bråttom att komma iväg, fixa
radioutrustningen och kläder, skidor och alltihop. Och i den skarpa
uppförsbacken där var jag tvungen att stanna, vad det berodde på vet
jag inte, om jag var rädd eller vad, men jag blev så hemskt lös i
magen. Jag ropade till patrullchefen att jag måste "skita",
jag kommer så snart jag kan. Och så hoppade jag av spåret där mitt i
backen. När jag var klar var alla andra borta. När jag kom upp på krönet
av backen då var den väldigt långsluttande snett ner emot våra ställningar
och jag såg inte en enda man. Men jag knatade iväg. Rätt som det var
puffade det i snön. När jag vände mig om såg jag att det var en
MIG-kärra som låg och sköt med kulspruta på mig efter spåret. Jag
drog på mig anoraken över huvudet och så ner under ett träd för att
synas så lite som möjligt. Efter några minuter så kom det ett flyg
till men han sköt inte. Och jag upp, nu måste jag skynda mig. Jag hade
bråttom för jag hade en av radiolådorna på ryggen. Alldeles
innan man kom fram till själva kustlinjen på den här sjön så gick
skidspåret i en 90 graders kurva. Precis i den där hörnan stod det en
40 mm akan.[1] Han
hade där fri sikt ut över sjön. Och när jag kom där förbi så
hukade jag mig ned under eldröret, det stod nästan horisontellt och
precis som jag hukade mig ner så small det av ett skott. Det var något
fantastiskt, det var som om hela huvudet gick sönder, tyckte man. Jag
for naturligtvis ikull i snön. När jag hade rest mig upp tittade han
över värnet, den här killen, - hur gick det? Det är ingen fara med
mig, svarade jag. När jag kom fram hade de andra redan riggat upp
antenn och förberett för sändning. Vi pluggade in min låda och sedan
hade kompanichefen radioförbindelse direkt. Sedan
efter några timmar kom den här ryska infanterikolonnen mot oss. Det
var sagt så att icke ett skott fick lossas förrän efter order. Men
den här kulspruteskytten, en östersundskille han såg ju de här två
kolonnerna och kunde inte hålla sig utan han började knalla på. Och då
försvann ryssarna naturligtvis ner i snön så gott de kunde för betäckning.
Och i och med det så låg ju de andra killarna, infanteristerna, med
vanliga mausergevär och sköt så fort det stack upp något.
Man
kan kanske undra hur de kunde komma rakt mot vår bivackering. Det
visade sig att en fänrik på 1 kompaniet hade i sitt kartfodral även
inprickat bivackeringsplatsen. Hans kompisar sade till honom att inte ta
med den då han skulle ut på ett spaningsuppdrag på natten. De blev
omringade utav ryssar. Vi fick larm om att vi med radiopatrullen och en
spaningspluton skulle gå ut och visa dem vägen tillbaka. Den här fänriken
vart skjuten. På återvägen, det var en halvö med landfäste, och i
det där skogspartiet fick vi ut de här svenskarna. Sedan hörde jag
talas om att de hade med sig två ryska fångar. Men de var så dåliga
på att åka skidor så att de sköts. Svenskarna kunde inte vänta då
de inte visste vad som kom bakom, det hade ju kunnat komma massor med
ryssar. Den här bivackeringsplatsen var en ganska gles björkskog, men
efter det här anfallet såg det ju ganska så förfärligt ut, alldeles
svartbränt. Vi
fick även bevis på att ryssarna använde dum-dum-kulor, träden som
var träffade var precis avskurna och helt söndersplittrat.
Vi
hade många underbefäl från den svenska armén som hade tagit värvning
i den här frivilligkåren. De instruerade oss t.ex hur man handskas med
handgranater, vapenvård och sådant där. Och där hade dem, inte på
mitt kompani utan på 1 kompaniet, en kväll suttit och instruerat om
handgranater. De hade fått varsin för att visa hur man höll tummen på
handtaget och drog ut låssplinten. Men sade han, ni får inte släppa
nu, för så fort ni släppt då går det inte att stoppa. Rätt som det
var hörde han hur det började att väsnas i en av granaterna och
killen som höll i granaten blev alldeles förskräckt så han slängde
iväg den mot tältdörren. Men den rullade tillbaka. Den här furiren
slängde sig på den för att få tag i den och kasta ut den på riktigt
så det inte skulle bli några skador. Men just då small den och han
blev svårt skadad.
Efter
freden var vi inne i de ryska linjerna och hälsade på. De hade väldigt
rejäla bunkrar. Vi blev bjudna på cigaretter, det var ju sådant man
hade ont om, och de som ville fick väl ett glas vodka också. Ryssarna
kunde ju inte ett enda ord av något annat språk, och ingen av oss förutom
tolken Bergström från Helsingfors kunde ryska, han kunde svenska,
finska och ryska. Så han var med på flera ställen och översatte. När
vi åkte därifrån var man lite missbelåten för man tyckte att det
inte hade hänt tillräckligt mycket. Man var inställd på krig. Sedan
kriget var slut påbörjades hemfärden, det gällde i huvudsak att
komma till någon järnvägsstation och sedan åka hem. Vi gick tillbaka
på samma sätt som fram, det var bivackering, men till skillnad att nu
gick vi på dagarna." |
_________________________________________________________________________________________ |
Kopiering från denna sida är enbart tillåtet för privat bruk. Annan användning skall godkännas av sidansvarig. Copyright © Gotlands Försvarshistoria och Gotlands Trupper |
Till huvudsidan Kontakta sidansvarig |
Angående GDPR-lagen på "gotlandsforsvarshistoria.se" |