Bror Bertil Renhold Rådström

(Intervju 23/3 1995)

"Vi var tre stycken från Östersund, jag Lundin och Sandberg. Vi satt på ett kafé hemma i Östersund och diskuterade, det var just vid krigsutbrottet. Jag hade precis kommit hem från Sundsvall där jag jobbat men nu var jag arbetslös. Vi fick för oss att vi skulle ge oss iväg till Finland. I mitten på december, jag tror det var vid Lucia stack vi iväg. Det kostade ungefär 37 kronor upp till Haparanda med tåg, i tredje klass. Sedan över till Torneå och därefter slussades vi vidare till Kemi och därifrån till Björneborg. Där var vi framåt julhelgen och blev där inrullad i ett svensktalande finskt kompani. Vi hade fina uniformer med röda axelklaffar, svarta byxor och grön kavaj.

När vi kom fram till våra ställningar hade redan finnarna återtagit Suomussalmi. Det fanns inte många hela hus kvar i kyrkbyn efter att ryssarna lämnat byn, och de som var hela var i dåligt skick. Ryssarna hade eldat upp möbler och allt annat brännbart.

Vi blev förlagda i ett hus där. Finnarna hade roliga hus, de var byggda i en fyrkant och i mitten stod en stor skorsten som avsmalnade uppåt. Mitt på fanns en plattform och där uppe sov man. Jag vaknade en gång av att det brände som eld och såg att det var fullt av kackerlackor. Efter detta låg jag alltid ytters mot väggen, hellre frös jag. Det var förmodligen ryssarna som hade släpat dit dem.

Första dagarna vid fronten jagade vi kreatur som skulle fångas in och lämnas tillbaka till ägarna.

Varje kompani var indelad i sektioner, två sektioner tjänstgjorde när de två andra vilade, vi turades om hela tiden så ryssarna fick aldrig någon ro. Finnarna stred lika gärna på natten som på dagen, det gjorde däremot inte ryssarna. Finnarna anföll också i allmänhet på natten.

Vi hade jägarpatruller som opererade bakom fiendens linjer, de kunde vara borta flera dagar.

Vi lärde oss snabbt ryssarnas rutiner, "är de där så är de där och inte där, och då kan vi gå in där".

Ryssarna var inte längre bort än att ett par hundra meter, man kunde lätt se deras kokeldar.

Jag var kulspruteskytt och om jag sköt några ryssar vet jag inte för när alla öppnade eld visste man inte vem som träffade vad. Det var tur.

I min grupp var vi aderton man och tre kulsprutor. Kulsprutorna vi hade var svenska, den gamla modell 36. Vid framryckningarna använde vi små lätta slädar för att forsla kulsprutorna i. Man sköt bara med två kulsprutor åt gången, en skulle alltid hållas i reserv. Tre man skötte en kulspruta och en hade jämt sjå med att springa och hämta ammunition, i bland flera hundra meter bort. Det var hemskt besvärligt med den där kulsprutan, det var ju kallt, man fick ligga och torka och torka, vi hade inget vatten i den, det behövdes inte. Men när man hade skjutit en längre stund, så var det bara att plocka isär kulsprutan och torka varenda del för att den skulle fungera igen.

Det var hemskt kallt, uppemot 40 minusgrader. Det var mest synd om hästarna, de flesta hade kvarka. Jag hade en röd fin häst, den var liten men seg. Han åt nästan upp min pälsmössa en gång. Hästen hade vi personligen kvitterat ut och därför kunde jag ta med mig den var jag än var. Jag fick lämna tillbaka den när kriget var slut. Det skulle finnas ett visst bestämt antal hästar på varje kompani. De användes till att föra fram utrustningen mm.

Ryssarna hade en viss vana, hade de gått den där vägen i går gick de den där vägen idag, de ändrade inte på någonting. Det gällde också flyget, man kunde nästan ställa klockan efter dem. De kom alltid på en viss tidpunkt. Det ryska flyget släppte bomber hur som helst, släppa bomberna och hem så fort som möjligt och det var bara otur om man skulle råka träffas.

I striderna med ryssarna hade vi så pass kraftig eldkraft att vi inte behövde gå in i närstrid. När ryssarna kom gjorde de nästan alltid det på led, precis som på 1600-talet. När de var ett hundratal meter från oss vek de och sprang tillbaka. Vi sköt även mot ryssarna som flydde. Man var ju lite hatisk på ryssarna. När man kom hit tänkte man att det var lika bra att klämma åt dem här och inte vänta tills de kom till Sverige. När de flydde var det ingen organisation bakom utan de bara sprang och lämnade kvar det de inte kunde bära med sig.

Vi flyttade framåt hela tiden för flygets skull. Man sökte sig gärna ställningar i närheten av vattendrag. När man hade skottat upp snövallen begöt man den med vatten så när en fiendekula slog emot vallen studsade den bara iväg.

Till en början var vi utsatta för en väldig beskjutning. Men när finnarna började gå framåt blev det mera sporadiskt.

Något jag minns speciellt var när vi höll på att sågade is, det var ett djävla jobb. Det var ett sjösystem där som ryssarna kom över. De kom med sina bilar, pansarbilar och stridsvagnar. Vi hade sågat upp isen, blupp sade det bara och de försvann under vattnet.

Vi tog en del fångar men de utväxlades mot finnar så fort som möjligt. Det gällde att snabbt bli av med de ryska fångarna, de behövde ju extra bevakning och mat.

Från början kände jag mig rädd, man funderade på vad man gett sig in på när man inte var nödd och tvungen. Sedan handlade man liksom automatiskt. Att bli sårad det tänkte jag inte på och efter de första fjoderton dagarna så hade man bara en sak i huvudet, du skall vara först, du skall vara först.

De sa att ryssarna hade dålig utrustning, det var fel. I våra ögon så var det visserligen inte toppmodern utrustning, men de hade bl.a filtskor på fötterna så de frös ju aldrig om fötterna så som vi kunde göra.

När man såg hur finnarna organiserade sitt försvar förstod man att ryssarna  aldrig skulle lyckas komma så långt fram som till den svenska gränsen.

Finnarna hade en enklare levnadsstandard. Ryssarna hade mängder med folk men de var väldigt dåligt utbildade. De var inte fega men det verkade som om de var tvingade till att strida. De var inte så begeistrade på själva krigandet.

Det var många ryska lik som vi plockade gradbeteckningar mm av. Det var det enda betalningsmedel man hade om man kom till Haparanda då de finska pengarna inte var värda någonting.

Det var obehagligt för när de varit döda ett dygn eller två och när man då vände på dem då pös det om dem.

Den 20 februari bestämdes det att vi svenskar inte längre fick strida i finska förband utan vi skulle överflyttas till den svenska frivilligkåren. Det var bara att packa ihop sina grejor och ge sig iväg. Vi tog våra hästar och red till Kemijärvi och sedan vidare till Märkäjärvi. Där kom vi ihop med den svenska frivilligkåren.

Vi förlades vid en liten älv. Där vattnade vi våra hästarna. Vi var väl en femton man som en dag hade gått ner för att vattna hästarna och när vi kom tillbaka fanns inget tält, det hade ryssarna lyckats bomba sönder.

När freden kom skulle vi avvakta för resan till Kemi för hemtransport. Jag, Lundin och Sandberg, vi höll ihop hela tiden, tog våra kusar och med endast en hösäck bak på red vi mot Kemi. På långfredagens morgon var vi framme i Kemi och på annandag påsk var vi hemma i Östersund.

Lundin for tillbaka under fortsättningskriget. Han stupade på Hangö.Sandberg begick sedermera självmord, förmodligen tog kriget i Finland för hårt på hans nerver."

Gravsten på Visby Norra kyrkogård