Carl Håkan Bjerne von Schulman

Vid 2. Pansarvärnsplutonen - Märkäjärvi 1940

(Från "Till bröders hjälp") 

"Den 23 december begärde jag avsked. Den 25 erhöll jag telegrafiskt bifall, varpå vi fortsatte julfirandet kombinerat med avskedsfirande. Detta senare tog sin början på annandagen alltså den 26. Och den 3 januari kom jag äntligen iväg. Följande dag anlände jag till Stockholm, där jag tog in på hotellet, med samma namn, varefter jag gick upp till frivilligbyrån, Drottninggatan 10. Där sprang jag sedan nästan varje dag hela veckan på läkarundersökning, skyddsympning, vaccination mm. Mellantiden begagnade jag till att skaffa mig utrustning. Och på kvällarna roade jag mig.

Den 13 januari klockan 19.00 avgick s/s Oikoma från Stockholm. Jag var ombord. Vidare fanns där bland de 54 passagerarna en trupp frivilliga lv-soldater, 1+18, en frivillig dansk flygare (Dresch) och en dito elektroingenjör (Jensen), fyra kvinnliga ambulansförare med två vagnar (Frankrike) samt fyra eller fem personer vilka räddats från torpederade finska båtar och nu sänts hem igen. Tidens oro satte alltså sin särstämpel redan på passagerarlistan.

I ännu högre grad var detta fallet med själva resan. Båten gick nämligen inte längre än till Furusund, alltså några timmars resa, och där lade vi oss för ankar. I daggryningen anlände jagaren Tapperheten och två vedettbåtar vilka eskorterade oss under diverse för en lekman besynnerliga manövrer i nordlig riktning. Omkring klockan 15.00 befann vi oss (sannolikt) nordost om Ålandsöarna, och där mötte vi s/s Heimdahl på väg från Åbo till Stockholm och konvojerad av finska vedettbåten Uisko. Vi bytte konvoj och anlände omkring klockan halv 12 på natten till Åbo, där vi fick stanna ombord till klockan 07.00. Efter övliga tullcermonier, där det mest söktes efter papper, inte efter varor, bar det iväg upp till staden, som efter vad jag kunde se föreföll tämligen hel.

Efter att ha med en underlig känsla i maggropen (jag var faktiskt rädd för bombanfall) gått omkring i staden och bl. a råkat på farbror Walle

Stierncreutz, åkte jag med buss klockan halv 1 mot Helsingfors. Klockan halv 7 var jag äntligen framme i Esbo efter en djäkla hålig bussfärd och tog mig fram till Ericsberg bäst jag kunde.

Det var härligt att vara hemma. Men man hade givetvis inte den rätta ron i kroppen för att riktigt kunna njuta av det. Man ville ju iväg så fort som möjligt. Men en hel vecka fick jag gå och vänta på mina kappsäckar.

Tisdagen den 23 januari kom jag slutligen iväg och anlände efter 22 1/2 timmars relativt angenäm tågresa till Torneå. Rätt egendomligt var att alla tåg utanför krigszonen var mycket effektivt mörklagda med både tjocka gardiner och knappast mer än självlyse på lamporna, medan däremot tåget från Kemi nöjde sig med gardiner under det lamporna i kupéerna strålade som i djupaste fred.

I Torneå tog jag in på Puisto hotelli, där jag, efter att ha varit uppe på lyceet och skrivit kontrakt, träffade pappa och festade med honom m.fl till ganska sent.

Jag var uppe hos överstelöjtnant Ekström med ett handbrev från Wille, och han gjorde ett mycket gott intryck. Det är nog en karl hela dan det.

Stämningen bland registreringsbefäl och personal kan närmast betecknas som hysterisk. Det märktes att de beslutat sig för att med alla till buds stående medel försöka göra det omöjliga: att upprätthålla mönstergill kasernordning på dessa skaror frivilliga som kom och gick. Deras metoder var enbart bryska, de stirrade sig blinda på det faktum att de frivilliga inte uppförde sig väl, under det att de helt förbisåg den saken att de själva inte gjorde på långt när vad man kunde ha rätt att begära. De fordrade att varje man skulle vara fullt på det klara med alla de särbestämmelser som fanns där, men de tänkte inte på att skriftligen eller åtminstone muntligen meddela dessa bestämmelser!

Det fanns inte en enda ordertavla på hela lycéet! Och hur ska man i den svenska pappersarmén kunna klara en hel förläggning utan ett enda papper? Därför är det också ett sådant liv som det är där, och jag tror inte heller att höga vederbörande bli visa av skadan.

Den 27 avreste jag till Voivuharja station, blev på Toivola tilldelad pv-komp, och - ja, nu är jag här."

Den 2/2: Tillsvidare har jag egentligen hunnit bilda mig någon bestämd och detaljerad uppfattning om förhållandena här. Men jag tror det är ungefär så här: alla som går omkring här har en viss känsla av att de har en stor svårighet framför sig att övervinna i elddopet. Och de vill naturligtvis så snart som möjligt ha detta bakom sig. Men så länge de inte har det så är de en aning nervösa och lättirriterade. Att inte veta något bestämt är ju ganska påkostande. Här går de under utbildningen precis som hemma på sina regementen och väntar på marschorder som kan komma i morgon eller om en månad.

Naturligtvis finns här i denna samling en hel del mindre önskvärda element som sätter en dålig prägel på alltihop, och på grund av att vår kompanichef är en mycket snäll, ja man skulle nästan kunna säga menlös, person och dessutom bara löjtnant, så får dessa sämre element alltför stora möjligheter att göra sig gällande.

Detta möjliggörs i ännu högre grad genom att underbefälet här genomgående tillhör de yngre årsklasserna och därför inte förstår att skilja på när de ska klämma till och när de ska se mellan fingrarna.

Men jag tror pojkarna i det stora hela är bra fast de flesta saknar utbildning.

Vad som förekommit här beträffande mig personligen är lätt berättat.

De två första dagarna (lördag och söndag) fick jag jobba med lite av varje. På måndagen blev jag chef för mcordonanserna med vilka jag satte igång utbildning. Det var rätt roligt. På torsdagen körde jag i Kemi krock med en kärring. Resultatet: kärringen fick framhjulet i en åtta och jag fick ett bräckt näsben och en verkligt praktfull blåtira.

Kvällen innan kom jag i kontakt med pappa som nu är någon slags adjutant till chefen för vägkompaniet. På fredagen for han mot Rovaniemi.

I dag, lördag, blev jag chef för 3 grupp som jag nu varit ute och drillat.

I dag kom våra "frontkämpar" hem. Det var löjtnant Scholander som med översergeant Söderhjelm som tolk och ordonnans varit uppe i Märkäjärvi några dagar för att studera det finska pv-försvaret. Kontentan av Söderhjelms berättelse var att det hela verkade spex: ryssarna tordes inte skjuta ens om man visade sig upprätt i skogsbrynen ty de var rädda för den eld varmed deras skulle besvaras. I Sallabataljonen hade på två månader stupat sammanlagt 60 man, alltså i medeltal en per dag.

Bland civilbefolkningen här i trakten är det röda inslaget rätt kraftig. Överfall på frivilliga har försigkommet, och på kvällarna går vi patrull för att om möjligt komma underfund med varifrån de ljussignaler som på kvällarna iakttages här och där i bygden. Att här finns en gammal livlig spionverksamhet anses konstaterat.

Endast två flyglarm har jag hittills varit med om, men några flygare har vi inte sett än.

I dag har vi fått två av våra Kölstadshus färdiga. Där ryms 40 man i varje hus som levereras färdiga och sätts ihop på ett par timmar.

I kväll har vi haft någon slags kamratafton sedan en av oss varit över i Haparanda och hamstrat diverse kaffevaror.

Ja, nu har jag äntligen hunnit i kapp och kommit fram till idag. Hädanefter kommer jag att skriva endast då jag har tillfälle och något att berätta. I dag är det mammas födelsedag.

Söndagen den 4/2: Här på pv-komp gör vi ingen skillnad på veckodagarna, reveljen går alltid klockan sex, och åtta timmar jobbar vi varje dag. I dag har vi haft skarpskjutningar med pv på isen sydväst ut från Ajasaari. Kallt jobb.

I dag kom jag också att tänka på att naturligtvis blev jag chef för 3 grp trots att ingenting gjort något sådant antagligen.

Den 6/2: Och naturligtvis blev mitt tredje flyglarm någonting utöver det vanliga. För det första varade det i två timmar, för det andra såg vi verkligen både ryska och finska flygmaskiner och för det tredje så landsatte ryssarna fallskärmstrupper omkring en mil härifrån. Det blev ett värre spektakel. Sex pv-bilar fullastade med infanterister utgick omedelbart ur grupp 2, på eftermiddagen, då jag skulle åka in till Torneå, var jag beväpnad och på flaket satt en kg-skytt, och i natt klockan 3 utgick ytterligare förstärkningar nordost (Liedakka). Enligt en del rykten var det fyra ryssar som hade hoppat, enligt andra 250. Så att någonstans däremellan ligger väl sanningen. - Just nu kom sergeant Lindqvist och berättade att fyra fallskärmshoppare hade inrapporterats från ett lv-torn. Men de är fortfarande på fri fot. En officerspatrull i Torneå blev beskjuten i natt på isen under jakt efter upphovet till röda signalraketer. Och alla våra vakter ha dubbelposter. Så att det börjar ju verka riktigt spännande på hemmafronten.

I morse klockan sex blev vi väckta av att huset bredvid hade börjat brinna. Men klockan halv 8 så var brandkåren underligt nog herre på täppan sedan det brunnit stora hål i taket.

Och i dag har jag byggt ett Kölstahus.

Den 11/2: I dag fick jag fyra brev från mamma, alla avsända omkring månadsskiftet.

Den 16/2: Nu börjar det äntligen röra på sig: I dag klockan 16.00 startade 1 plutonen och på måndag lär vi ska ge oss iväg. Ett sagolikt hamstrande har det naturligtvis varit. Grupperna har visiterats fältutrustade turvis av den av frontfeber tydligt angripna löjtnant Ahlström och grejorna har förstås vandrat från grupp till grupp, så att nu när 1 plutonen ska ställa upp på en gång så har ju 2 plutonen blivit skäligen renrakad.

Den 20/2: Lördagen den 17 gick i slöhetens tecken. Jag låg hemma hela kvällen och skrev bl.a ett mycket sömnigt brev till Tusse.

Söndagen ägnades åt skarpskjutning och brevskrivning.

På måndagen satte vi igång med packningen, och klockan 18.00 bär det äntligen i väg. Det var nio bilar och två mc. Det såg rätt spöklikt ut med denna långa rad av blå ögon som ringlade fram längs vägen. I början gick det rätt knaggligt och vi stannade ideligen, men så småningom började det löpa rätt friktionsfritt. Det var helt enkelt ett strålande väder med månsken över snötunga granar och vita isfält. Omkring klockan halv 11 passerade vi "Lapplands huvudstad". Av vad tidningarna påstå skulle man tro att hela Rovaniemi var en enda hög av spillror efter de ryska angreppen för omkring två veckor sedan. Men från genomfartsvägen syntes ett enda bombat hus, alla övriga var hela. Finnarna är, åtminstone här uppe, mycket pigga på att lägga vintervägarna på flodisarna, vilket kom till synes straxt efter det vi passerat Rovaniemi där vi åkte ett par kilometer på floden. Omkring fem kilometer norr om Rovaniemi passerade vi polcirkeln, och där gjorde vi halt för utspisning av choklad. Där bytte jag av min chaufför Nord vid ratten, han somnade och vi fortsatte. Två gånger fick vi stanna för att köra undan några renar som sprang på vägen framför bilarna. Månen sken fortfarande så starkt att det faktiskt gick lika bra att köra utan som med lyse. Vilket jag också gjorde. Timmarna gick, och klockan tre var vi framme i Kemijärvi där vi tankade. Klockan halv fyra anlände vi till vår bestämmelseort som efter vad jag kan förstå, heter Kemisaari, efter en körning på omkring 23 mil utan en enda dikeskörning eller försening. Men så hade vi bara 30 i medelhastighet. "Festiva lente!"

Framkommen hit hade vi all anledning att känna oss förbannade på förläggningstruppen som skickats ut tre dygn i förväg och som inte hunnit få upp mer än ett tält och börja på det andra. Och naturligtvis blev jag tilldelad det andra. Så att det var bara att sätta igång att samla granris och göra eld i tältkaminen (en verkligt fin sak). Klockan fem kunde vi äntligen koja, och klockan åtta väcktes vi av vad som troligen hädanefter kommer att bli vår revelj, flygmaskinerna. Men den här gången var det finska maskiner.

I dag har vi ägnat oss åt tältslagning och har rest ett av arméns nya tält, camouflagemålat, ganska rymligt och brett. Och nu ligger jag här i min sovsäck.

Den 22/2: Just nu sitter jag och hör på Serenata ur "Les millions d'Aelequin" spelat av ett ukelelekapell någonstans ifrån. Jag är just hemkommen från en rätt lång skidtur i fullmånens sken tvärs över Kemi träsk. Vi, översergeant Strand och jag, sändes egentligen ut för att försöka konstatera huruvida min stf på väg till 1 plutonen hade kommit i vägen för ett 30-tal ryska bomber som fälldes av tio flygare omkring två kilometer härifrån. Men han hade ett par hundra meter kvar. Efter mycket kringirrande hittade vi äntligen fram till 1 pluton förläggning - bara för att konstatera att de givit sig i väg omkring en halvtimme tidigare. På dit- och återvägen beskådade vi de rätt imponerande hål i strandkanten och på isen som de ryska bomberna åstadkommit.

Det var förresten en stilig syn. Åtta väldiga vita bombplan kom seglande söderifrån. Hunna till östra stranden av Kemi träsk blev de beskjutna av vårt lv. Som pärlband låg spårljusen över, omkring, under och mellan maskinerna. De två främsta släppte sina bomber, vilka kom nedsinglande som silverglänsande droppar. En grupp om fyra jaktplan från väster slöt sig till de övriga, och allihop svängde av österut under det de intog en mera spridd formering. Hela tiden följde lv:s spårljus efter. Vi stod hela "rosa gänget" här utanför tältet och skrek: Den tar! Nej djävlar. Men den! Titta! Det var snudd i alla fall! Och den, den tog! Nu kommer den ner! Nej, fan, nu seglar den igen! o s v. Men den tog. Inte mindre än tre stycken lär ha tvingats ned bakom höjderna öster träsket.

Den 2/3: I dag är det lördag. Ingenting händer, åtminstone ingenting av vikt. Sedan jag skrev sist har det snöat ett par dagar, så att nu ligger det rätt mycket snö här. 1 plutonen har givit sig iväg till fronten och då och då kommer det rykten om deras bedrifter. En stridsvagn har de redan skjutit sönder och nu lär Steiner vara sysselsatt med att montera bort kulsprutan från tornet. Detta kan utföras endast nattetid emedan vagnen står mitt emellan linjerna, och, det bästa av allt, när han gör det måste han sitta på axlarna på den ryska skytten som är kvar i tornet helt och hållet så när som på huvudet. Ett jobb som säkerligen tilltalar Steiner på det högsta. Så brukar de låta fotografera sig med en död ryss i armarna o s v.

Och här ligger vi. Och det enda som är litet spännande här är de dagliga bombfällningarna mot Kemijärvi. När vi skulle behövas så förbannat bra exempelvis nere vid Näset. Överstelöjtnant Dyrssen, chef för grupp 1, lär ha stupat med en granatskärva i huvudet. Häromdagen strök det med två poster vid granatkastarbeskjutning nere på isen alldeles här nedanför oss. Men det ska också vara ena särdeles poster som lämnar sina platser för att gå och se efter var granaterna slår ner.

Häromdagen hade vi fest för befälet, och i dag har vi haft skidtävlan där jag blev åtta och gruppen näst sist.

Den 9/3: Alltjämt består vårt enda arbete i att försöka få tiden att gå. I förrgår hade vi skidtävling mot flyget. Jag nödgades bryta på grund av min vrist som inte höll. Översergeant Forsell körde huvudet i en stubbe så att han fick kindbenet och näsbenet krossat. Det blir troligen en rätt långvarig historia. Apropå det så har sjukhusen flyttats från Kemijärvi. De ansågs ligga för nära fronten. Nu ligger de någonstans väster om Rovaniemi, Muurola tror jag det heter.

I går hade vi samkväm och prisutdelning för skidtävlan. Flyget vann. Nu kommer Molotov igen.

I går talades det i radion om rykten om fred mellan Ryssland och Finland. Och här ligger vi.

Den 11/3: I dag sände vi in alla våra kläder och snöskydd till tvätt. Dagen rätt händelsefattig vad beträffar bombning. Men på kvällen i skymningen kom det plötsligt straxt efter flyglarm två jaktplan rasande på låg höjd och idealiskt skotthåll för lv här nere. Trots detta tog inte skotten utan kilade endast omkring i obehaglig närhet av maskinerna. Obehaglig? Ja - ty det var finska maskiner, eller rättare sagt svenska. De gick ner här på Temmslahti sedan.

I förmiddags gick det ryktet att Tanner och Paasikivi har rest till Moskva för underhandlingar. Och i eftermiddags fick vi order att hålla oss marschfärdiga i mörkningen. Så nu har vi lastat och kan ge oss iväg om en timme. Men jag tror inte det är så väl att vi får fara.

I går bombades det ovanligt friskt i Kemijärvi.

På förmiddagen var jag inne med kommissarien. Då det blåstes flyglarm stack vi iväg norrut längs ishavsvägen och hade just svängt in i skogen då en militärbuss passerade oss på väg norrut. 16 kilometer längre fram blev den beskjuten av tre ryska jaktplan. När de fortsatte åkte vi upp och tittade på spåren efter deras framfart.

En finsk soldat fick en kula genom armen och en genom kinden men han klarade sig. Bussen blev ganska sönderskjuten.

På kvällen bombade de med ganska gott resultat. Minst tre boningshus, intendenturens material, ett par affärer och så järnvägen. Det senare fick vi känning av idag i det att vi inte fick någon som helst post. Gamla sjukhuset lyckades de tända eld på.

Den 12/3: Ryktet talade sant både vad beträffar underhandlingarna och vår marsch framåt. Några meddelanden angående resultatet av underhandlingarna fanns ännu inte i går kväll, men det kommer väl idag.

Men vi gick framåt igår. Klockan 9 fick vi order: Marschfärdiga klockan 11.00. Och då bar det iväg mot Salla. Vi anlände till vår bestämmelseort vars namn jag ännu inte vet klockan 02.00 och jag med två man fick resa tältet under det Nord körde efter den övriga delen av gruppen som lämnats 13 kilometer bakom oss vid den plats där vi skall ha trossen stationerad. Klockan 06.00 kom de andra, varefter vi fortsatte med ordningsställandet av vår nya förläggning. Vallestrand med 1:a grupp ligger omkring 200 meter framför mig och Söderhjelm med 3:dje grupp omkring 2 kilometer bakom mig. Vi ska här inreda och vid behov försvara en upplagsställning för den händelse svenskarna - ty här finns endast svenska förband - skulle nödgas gå tillbaka så här långt. Så att någon särdeles spännande uppgift har vi ju inte. Vi ligger nämligen omkring 4 kilometer från de främsta linjerna. Men löjtnant Scholander, Strand och jag var framme där idag.

Och det var givetvis det intressantaste i den vägen jag någonsin upplevat. Vi åkte bil så långt vi vågade, längs en välplogad väg som så småningom övergick till att vara enbart ett par bilspår. Denna blev till slädspår och en smal stig för att slutligen i ingen mans land övergå till en slät jämn snöyta.

Där framme låg 1:a plutonen djupgrupperad längs vägen med ett sammanlagt djup på omkring 700 meter. Vi besökte samtliga gruppers korsun och eldställningar och jag fick ta skyddsställningar för min första artilleriprojektil. Det gick mycket fort att komma ner på magen när man hörde visslingarna i luften. Längs hela vägen fram och även bakom oss är dikena kantade med döda hästar, fordon och en och annan trasig bil. Uppe vid 1:a grupp hade man bara ett par hundra meter över till ryssarna. Och på vägen däremellan stod två ryska tanks, av gamla modeller som ingalunda gjorde reklam för ryssarnas omskrutna pansarfordonsvapen.

Där framme fick jag också tillfälle att på nära håll (3 meter) beskåda en ryss, död sedan en tid tillbaka och redan ganska översnöad, men ändå en ryss. Och inte katten berörde det mig ett dugg. Trots att det faktiskt är den första döda människa jag ser.

I korsuna hade pojkarna det bra, lite, ja mycket trångt och mörkt, men tydligen fullkomligt skyddade att dömma av de små granathål man såg överallt på och vid vägen. Vi var också uppe och tittade på en 20 mm kanon. Tillsynes ett ganska behändigt litet vapen som lär vara utmärkt att plocka bort ksp-nästen med.

Klockan är nu snart tre (femton), det har varit ett utmärkt flygväder i dag, och detta har Molotov givetvis begagnat sig av. Jag kom i dag i kontakt med ett nytt sätt för målangivning. Det bestod i att de fientliga flygarna, sedan de fastställt ett mål hos, lade en rökring rakt ovanför detta mål. Denna ring begagnades sedan av artilleriet för beskjutning av målet ifråga. Ganska finurligt, i synnerhet när fienden har så dålig tillgång på lv som vi tycks ha här.

Ja, det var som sagt en intressant dag trots att det påstods att Molotov förhållit sig ovanligt lugn. Med undantag av en skrällande högtalare som spelade och sände ut ljuva lockelser för de finska soldaterna "om ni går över till oss så ska ni få smör och vitt bröd åtminstone en gång i veckan och så ska ni få skjuta på officerare ...", på detta undantag när så hördes bara några ströskott här och där. Men nu har visst Molotov satt igång med aftonkonserten ty det dundrar nästan oavbrutet där bortifrån öster.

Den 13/3: Den 13 mars - en av de ryska frihetsdagarna. Och ryssarna har använt den väl. Redan klockan halv 6 i morse small det första skottet och sedan blev det allt tätare mellan krevaderna. Omkring halv 7 började flygmaskinerna. Och sedan var det ett djävulskt liv hela förmiddagen. Klockan 8 kom det order: "Fienden anfaller. Gruppen försvarar innehavd ställning". Vi satte igång med förstärkningsarbeten så gott vi kunde, men snart fick man ju ligga i skyddsställning. Artillerielden dundrade ju på hela tiden men värst var det med flygarna. Lvkanbatt hade sina pjäser så att de fick vänta tills planen kom mitt för mynningen och brassa på då. Det var faktiskt ganska enerverande att behöva springa omkring och inreda eldställning mitt i denna eld. Och varför i herrans namn fick vi en sådan order när vi ligger 4 km bakom fronten och det ännu inte alls har varit tal om att svenskarna skulle gå tillbaka? Löjtnant Scholander, det kallar jag för oförmåga att bedömma ett läge. Men det kostade oss också tre man. Det var omkring klockan 10 som det kom ett lageld mot 1:a grupps amplats, varvid karlarna förstås gick i skyddsställning. Samtidigt kom tre jaktplan som sköt med ksp. En av dem, Johansson, gick åt med detsamma med avskjuten ryggrad, Gustafsson fick en skärva i underlivet och Lindegren, I 18, fick pulsådern i låret avskuren samt en kula genom lungan. De var döda alla tre vid ankomsten till sjukhuset. Och när Axelsson kom springande mitt i elden och ropade på löjtnanten för att denne skulle skaffa en bil så stack han försiktigt upp huvudet ur korsun och gav order att bära pojkarna till en veterinär i närheten. Nej, vår gode löjtnant var bra så länge det var fråga om att få komma fram, men idag har min uppfattning om honom avsevärt förändrats.

Som sagt, klockan 10 stupade tre man och klockan 11 kom freden. En hård fred, men det var ju också en hård motståndare, en förbannat osympatiskt motståndare som trots att han vet att elden skall upphöra om några timmar, både skjuter och bombar civilbefolkningen så mycket de bara hann de sista timmarna. Fy fan!"

Ja, nu är kriget slut. Det känns snopet på något vis. Men medan intrycken ännu är färska så vill jag dels göra resumé över mina intryck, del gå igenom vad jag har lärt mig av det här lilla äventyret.

Svenska frivilligkåren var nog i stort sätt en samling löst folk med dålig utbildning och - beträffande befälet - fullkomlig brist på organisationsförmåga. I allt för många detaljer brast det på ett eller annat sätt. Detta kommer naturligtvis inte att komma fram i pressen, men så är det i alla fall. Några exempel: Sedan ett kompani lämnat en kvartersförläggning i Kemi ligger det kvar två snöplogar, två par hästar (levande och påselade), samt ett trettiotal selar. Ett kompani marscherade från Kemi till fronten. Bakom kompaniet som skidade åkte en lastbil som fick full last av utrustning av olika slag som soldaterna slängde av sig under vägen. Under en marsch på omkring fem mil som 4:de jägarkomp gjorde med skidor från Kemijärvi (Alola) hit upp till fronten så var det icke mindre än 40 man som fick läggas in på sjukhus på grund av förfrysning. En bilförare som kom över 45-kilometersgränsen några gånger fick en veckas permissionsförbud när vi låg i Karihaara medan två mcordonanser som förut gjort sig skyldiga till olovligt undanhållande inte fick ett dugg för att de var borta tre dygn, bl.a. under den kritiska tidpunkten omedelbart före fredsslutet trots att detta hade till följd att ordern om fredsslutet inte kom oss tillhanda, vilket antagligen i viss mån inverkade på Scholanders vansinniga order till oss att gå i eldställning mitt i värsta artelden.

För en tid sedan gjorde ryssarna en framryckning under natten och Sjöqvist skulle gå i eldställning med sin följegrupp. Han fick hastig gevärseld på sig men inte från ryssarna utan från våra egna sidoförband där karlarna inte ens hade reda på hur huvudförsvarslinjen gick fast de själva låg i den. Detta är några exempel på den bristande organisationsförmågan hos befälet. Och jag skulle kunna nämna många fler om när vårt lv besköt egna flygare, när poster vid en grkbeskjutning blev ihjälskjutna för att de placerats fel mm."

Gravsten på Visby Östra kyrkogård