Bengt Adolf Schönbäck

Vi sköt ner "Svarte djävulen" - Märkäjärvi 1940

(Avskrift av krigsdagbok samt intervju 11/1 1995)

"Gänget samlades på Jönköpings central vid halv tio tiden på nyårsaftonen 31 december 1939. Innan hade vi erhållit våra förhållningsorder av kamrer Lemchen. Eftersom jag tidigare blivit utsedd till "expeditionens" ledare fick jag nu hand om en väldig massa papper och formulär. Närvarande var: Davidsson, Sandström, Kärrlander, Hellberg. Vi väckte visst uppseende, särskilt jag med mitt rysk-finska (urgamla) armégevär.

Tåget skulle gå 10.31. Tåget kom och vi tog plats. Först skulle vi dock fotograferas, vilket vi fick stå ut med. Någon tog upp "Dåne liksom  åskan bröder", och leven utbringades för Sverige och Finland. Tåget rullade iväg med oss fem. Mina föräldrar följde med till Nässjö, där det bittra avskedet kom. Pappa och mamma behärskade sig utomordentligt väl och det gör minnet av dem ännu dyrbarare. Tåget gick vidare mot minst sagt okända öden. Dagen var grådaskig men bitvis klarnade himlen upp.

Vi kom till Stockholm klockan halv fem på eftermiddagen, en halvtimma försenade. Vi anmälde oss omedelbart till Finlandskommitténs tågbyrå och fick veta att kvällens extratåg var inställt. Kontingenten skulle istället resa med ordinarie morgontåg utom Sandström och Källander, som uttagits till bilförare.

Härbärge erhöll vi på Sievertska kasernen (ungkarlshotell, ganska ruskigt) och sedan gällde det att fira denna minnesvärda nyårsafton. Biograferna slutsålda. Resultatet blev att Davidsson, Hellberg, Andersson och jag gick till de Finlandsfrivilligas "klubb", där en nyårsfest var arrangerad. Anna Lindhagen var värdinna och Delsbostintan underhöll med historier. Dessutom undfägnades vi med gröt, kaffe, glögg, frukt etc. Det var konstakademins elever, som svarade för festen i sin samlingssal. Vi bröt emellertid upp ganska tidigt för att få sova ut. På hemvägen tyckte vi att vi borde gå i kyrkan på nyårsvakan och slank in i Storkyrkan. Det var ett stämningsfullt slut på år 1939 och en dito början på år 1940.

31 December 1939. Kärrlander och Hellberg plus ett 20-tal andra frivilliga under löjtnant Fachts ledning var på väg norrut. Vi försökte göra resan drägligare genom att kila in i restaurangvagnen lite då och då. Bland medresenärerna fanns två bröder Söderblom från Uppsala, den ena officer, den andra korpral. En god del av resan spelade vi kort, Söderblom, Hellberg, Änglund (finlandsfrivillig 1918).

Till Ånge kom vi omkring halv fyra och undfägnades med middag. Tåget gjorde ett 3 timmars uppehåll och Kärrlander, Andersson och jag gjorde en 6 km lång promenad och diskuterade politik.

Så småningom gick tåget och resan fortsatte under litet mera tryckande former. Resolusten bredde ut sig och vi försökte hålla humöret uppe med allsång, historier, kortspel, konjak och cigaretter. Efter hand slocknade gossarna och själv slumrade jag i en bagagehylla. Dock inte förrän en bra bit in på den 2 januari. Vi passerade då Vännes.

2 Januari 1940. Dagen ingick mulen och man vaknade med en känsla av allmänt obehag efter en dålig natt. Det drog förbannat kallt från taket där jag låg. Så småningom kom kaffe och man började tina upp. Straxt efter klockan nio kom vi till Boden och frukosterade där. Tåget till Haparanda skulle avgå omedelbart men det blev en dryg timmes väntan. Vi rullade iväg på ett litet långsamt tåg med en massa militär och stämningen blev mer och mer förtätad. Tåget gick vidare i vintermörkret och blev mörklagt efterhand som vi närmade oss Haparanda. Vi debarkerade på en mörklagd station, utspisades av lottorna och väntade på den fortsatta ovissa färden. Så småningom kom ett par vitmålade lastbilar till stationen som vi klättrade upp på med vårt bagage. Snön föll tätt. De avskärmade bilarna satte sig i rörelse i mörkret genom tysta gator, förbi den svenska gränsvakten, som nöjde sig med att lysa på oss med ficklampa, vidare över den långa gränsbron och passerade den finska kontrollen med god fart.

Vi körde genom ett nermörkt Torneå och stannade slutligen vid Lycéet, som blivit förläggning och utrustningsplats för de svenska frivilliga.

Vi installerade oss i ett logement med våra välfyllda ränslar, där fick vi ligga på halm. Vi fick äta i ett intilliggande bönhus och på mathållningen började man förstå skillnaden mellan ett land i krig och ett Sverige i fred. "Hemma" skulle vi plocka ihop lämpliga persedlar, som låg framme, det var huggsexa och kaos och jag hade rätt stora svårigheter att få ihop någonting tillnärmelsevis passande. Vi hörde en del otrevliga saker om frikåristerna i Torneå. Svenskarna uppförde sig illa, söp och stal, var våldsamma och övermodiga. Några svenskar påstods ha blivit skjutna som spioner. Sannolikt bara rykten. För egen del mådde jag ganska dåligt på grund av en begynnande förkylning.

3 Januari: Uppstigning vid halv åtta-tiden. Mitt under den kom major Hartman och frågade efter luftvärnsartillerister. Jag framhöll mina bristfälliga kunskaper - utom i fråga om kulsprutor - men blev detta till trots uttagen till ett "förband av studerade och präktiga pojkar" (enligt Hartman). Uppbrott skulle ske vid tolvtiden och nu blev det bråttom att ordna utrustningen och skicka hem överflödiga persedlar. Jag försedde mig med militärpäls (fårskinn), anorak och klädde mig i frikårens uniform. Inslagna i min regnrock skickade jag hem de civila kläderna och övrigt onödigt.

Avmarsch efter frukost och lastbil till stationen i Torneå, där vi embarkerade ett litet tåg och fick plats i en 2-klass vagn. Vi satt både länge och väl och väntade på avgångssignal, men i stället kom flyglarm och kontingenten (10 man) fick rusa ut för att titta. Ingenting syntes men sex ryska bombplan uppgavs ha passerat. Däråt var ingenting att göra och tåget satte sig äntligen i gång för att återigen bli stående halvvägs till Kemi. Där hade flyglarm slagits, men planen hade ändrat riktning och gått över Uleåborg.

Framme i Kemi marscherade vi till kårens kaserner, f d skolor, och installerade oss, beredda på att stanna ett tag. Redan efter ett par timmar, vid femtiden, kom emellertid vår blivande troppchef, fänrik Hallenberg, och gav uppbrottsorder. Vi skulle fördela oss på kadett Bennedich's tropp, som låg straxt utanför staden, dels på "första troppen" i Veitsiluoto, något längre bort från staden. Jag kom på den senare och fick göra den 1 mil långa resan på ett lastbilsflak tillsammans med Wik, Dahl, Andersson, Carlander m fl.

Vi kom fram vid tiotiden på kvällen med order att montera upp en medförd lv-pjäs, vilket utfördes i stora bilhallen till den brandstation, där vi också förlades. När vi skulle äta den sena middagen, bestående av ärtor och fläsk och risgrynsgröt, befanns den vara is, eftersom den hade förvarats i spannar på lastbilsflaket. Det tog en god stund att hjälpligt tina upp eländet, men värmande blev den inte. Vi somnade sedan på golvet uppe hos brandmännen och vaknade följande morgon ganska rådbråkade efter en tröttsam dag och natt. Den första erfarenheten av norra Finland den här tiden på året var att solen steg upp sent, steg några grader över horisonten, röd och kall och sedan sjönk hastigt. Snömängden var inte stor men kölden bet och norrskenet flammade i draperier.

4 Januari: Väcktes klockan åtta. Steg upp och gick ut i kölden för att göra klar pjäsen. När det började ljusna vid tiotiden fick vi flyglarm och började kontrollera pjäserna och märkte att vår pjäs inte gick att skjuta med. Inga flygplan kom dock i närheten och vi arbetade hela dagen med att justera mekanismen. Det värsta var emellertid att oljan i pjäsen frös så att den inte gick att vrida runt. Vädret var hela dagen vackert men kallt. Solen var frostigt röd och på natten flammade färggranna norrskensridåer. Dagen förflöt som den brukar i en främmande miljö. Man kände sig ovan vid allt och alla. Man lärde i alla fall att någotsånär känna sina blivande kamrater: furirerna Wetterhall, Persson, Forsman, Grauers, stbsfuriren Pettersson, korpral Olrog och övriga: Carlander, Andreasson, Sjögren, Nilsson, Wallin, Wik, Nystedt, Andersson samt de unga finska pojkarna Gyllenberg och Ekström, den sistnämnde son till den legendariske Martin Ekström.

5 Januari - 10 januari: Det vackra vädret fortsatte inte, men däremot kylan. Kölden tog i allmänhet hårt på oss och min förkylning höll i sig. Veitsiluoto är en ganska viktig industriort vid kusten och jämte oss låg där tillsvidare en avdelning svenska flygare (utan maskiner), ett hundratal man. Orten lär vara illa känd för sina kommunister, bl a av säkerhetsskäl evakuerade karelare och många rykten gick. Skottlossning hördes då och då och varje man gick alltid ut beväpnad. Svenskarna bildade ett ganska markant inslag med sina tillsvidare bländvita militärpälsar, litet nonchalant slängda över axlarna.

Dagordningen var: väckning, första frukost, plock med pjäserna (vi måste ofta ta in dem i brandstationen för upptining och rengöring av korrektörerna), halvtimmesvakter, andra frukost, mera vakter, middag. Alla måltider bestod av knäckebröd och välling och middagen dessutom ibland av något ganska osmaklig köttgryta. På kvällarna satt vi om möjligt på markan, annars fick kamraterna hämta termosar med kaffe. Dagligen gjorde vi någon skidtur för träning och motion.

11 Januari: Enligt order skedde denna morgon uppbrott från Veitsiluoto till obekant ort, man gissade på Salla. Packning och utrustning var tidigare klart, det återstod bara att brösta av pjäserna och lasta ammunitionsbilarna.

Revelj klockan sju, knäckebrödsfrukost halv åtta, ("knäckebrödstroppen"), klart till avfärd kvart i tio. Vi tackade hjärtligt de hyggliga brandmännen. De två pjäsbilarna och trossen for över Kemi för att komplettera last och manskap samt för utspisning - knäckebröd och sur välling på gatan! Avfärden var satt till tjugofem minuter över elva och vi permitterades intill dess och gick på ett fik, där betjäningen dock gick så långsamt att vi kom i tidsnöd. Det var en historia vi fick äta upp länge, eftersom vi hade varit osolidariska, högfärdiga etc. Särskilt Forsman, som numera är sergeant, är långsint och har svårt att lugna sig.

Vi for emellertid vidare och målet fick vi veta: 17 km öster om Rovaniemi. En besvärlig dag. Ända från Veitsiluoto och många mil norrut hade vi tö och duggregn. Vägarna var miserabla och de tunga bilarna satte sig fast i varenda backe. Det var bara att gå av och skjuta på ideligen. Vi åkte utmed Kemi älv och gick så småningom över den på isen som buktade och vattnet forsade. Allt gick väl. På andra sidan ordnades utspisning med knäckebröd och kall surnad choklad. Vi fortsatte de återstående milen till Rovaniemi på den magnifika Ishavsvägen, som vi inte såg så mycket av i mörkret med avskärmade ljus. I Rovaniemi permitterades vi och gick på en självservering och blev ordentligt bekikade, eftersom vi var de första frivilliga på detta frontavsnitt. Klockan tio fortsatte vi till målet, där lottorna väntade med kvällsmat. Efter en ansträngande dag kojade vi genast.

12 Januari: Vi bröstade genast av pjäserna och ställde upp dem på en provisorisk plats fullt skjutklara. Vår uppgift var att skydda en flygflottilj på 13 svenska flygplan, som skulle komma från Veitsiluoto på morgonen. Vid elvatiden kom planen och vi passade på att öva målföljning på dem. Jag skötte korrektören (avstånd, framförhållning etc , vilka värden automatiskt överförs till de visuella siktena). Några timmar efter ankomsten till denna framskjutna bas straxt bakom fronten, gick nio plan upp för en raid mot de ryska linjerna vid Märkäjärvi och en rysk flygplats, tio minuters flygtid från oss. När planen återvände saknades tre och det var en spännande väntan på de som fattades. Till slut visade det sig att ett plan blivit nedskjutet av rysk jakt och att två plan kolliderat med varandra. Det var en svår förlust för flottiljchefen, överste Beckhammar. En olycklig första insats av kårens flyg. Några av förarna lär ha hoppat i fallskärm och hamnat hos ryssarna. Stackars satar. Vi flyttade på eftermiddagen pjäserna till en bättre uppställningsplats. Vår förläggning är bra och vi har fått oss tilldelade ett par vänliga lottor, som ordnade för oss och lagade bra mat. Logementet är visserligen fuktigt och överbefolkat, en f d snickarbod, där vi logerade tillsammans med ett tjugotal flygare. Bekvämligheterna var minimala och avträdet lika kallt som den frostiga polarnatten. Förkylningar är allmänna, själv var jag ännu inte helt kurant, och förfrysningar är hotande nära. Vi har visserligen sovsäckar, men ligger ganska välklädda, inte minst med tanke på hastiga utryckningar.

13 Januari: Vi började dagen med att spränga ned en ammunitionskammare, ett nog så djävligt göra i den hårdtjälade marken, minst en halv meter stenhård tjäle. Vi överlät efter en stund jobbet åt Olsson, Wallin och Nilsson medan de övriga pjäsmanskapet försökte gräva ner var sin pjäs. Första pjäs, som hade gott om befäl, kom ingen vart, men vi övriga var färdiga i det närmaste till klockan fem. Wik fick vid sprängningen ett stort jordstycke på foten och är försatt ur stridbart skick tillsvidare. Dagen var ansträngande och svetten strömmade trots kylan. Dagen ingick mulen, men klarnade vid ettiden medan temperaturen sjönk från -10 till -20 grader. Dagen är kort, från ca. nio till tre. Solen visar sig ovan horisonten från ungefär halv elva till halv två. Vi ligger en bit ovanför polcirkeln.

Dagordningen är nu: uppstigning klockan sju, kaffe halv åtta, frukost elva, kaffe två, middag klockan fem. Efter middagen är det fritid. Till detta kommer självfallet normal vakttjänstgöring dag och natt. På fritiden spelar vi kort, skriver brev och slöar. Vad annars! Man kan inte ge sig ut av risk att bli påskjuten av finska skyddskårister och för övrigt finns det ingenting att göra ute i mörkret och kylan.

14 Januari: Vi fortsatte grävningen vid första pjäs och ammunitionsförrådet. Dagen började mulen men klarnade upp med en isig nordan och det blev svinaktigt kallt på en gång. På kvällen ca. -25 grader. Under frukosten kom flyglarm 11.40 och vi störtade iväg till pjäserna. Det var 21 ryska plan - enligt telefonbesked - som flög över oss, men vi kunde bara höra dem, eftersom de gick ovanför molntäcket. På kvällen upptäckte vi en hel del mystiska ljussignaler. En patrull gick ut och konstaterade att det var fosforescerande renögon! Vi var varnade att ryssarna hade släppt ned fallskärmssoldater någonstans i närheten. Några av de nedskjutna svenska flygarna hade räddats av en finsk patrull på ryskt område. Kvällen förflöt i övrigt lugnt med historieberättelser och läsning.

15 Januari: Det var kallt i natt, -34 grader, på morgonen -28. Dagen ingick klar och vacker varför vi gjorde oss beredda på eldgivning. Vi började med att försöka tina upp de stelfrusna korrektörerna med hjälp av tältkaminerna. Det var bitande kallt och de båda pjäserna turades om med beredskapen. Det blev flera förfrysningar. Vid 11-tiden kom 6 svenska plan till vår bas, den främsta. Det är knappt nio mil till de ryska linjerna. Senare lättade 3 plan för en raid norrut. Alla planen återvände sedan välbehållna. Klockan 1.15, just efter ett kyligt pass kom flyglarm och vi störtade ner till vår pjäs. Sex ryska plan hade rapporterats över Kemijärvi i riktning mot oss, men inga syntes till trots intensiv spaning. Vi avlossade emellertid några provskott för att kontrollera pjäserna. Markarbetet låg nere tillsvidare och ammunitionsförrådet var apterat till värmestuga med en tältkamin - ängsligt! Det vanliga pokergänget sammanträdde på kvällen och spelade högt. Vi hade äntligen trots sekretessen listat ut byns namn - Apoukki.

16 Januari: Det var kallt ute men det var första pjäs 33 tur att ta de flesta passen så vi andra tog saken ganska lugnt. Vädret var vackert och trots alarmberedskapen syntes det fientliga flyget inte till. Vi fick meddelande om att vi skulle förflyttas och det kändes ledsamt eftersom vi har det ganska bra här. Å andra sidan är det lite för lugnt, även om uppgiften att skydda flygbasen inte är ointressant. Men det är kanske som i Veitsiluoto det pratas, men ingenting sker.

17 Januari: Dagen blev kall och klar. Fyra svenska plan gick upp och raidade de ryska linjerna. Risken var att de skulle jagas av ryssarna för att röja basen och vid halv ettiden kommenderades färdig pjäs för att mottaga eventuella förföljare. Kvart över ett kom alla de svenska planen oskadda tillbaka utan eskort och landade på sjöns is. På kvällen fick jag en svensk tidning, den första för året, endast 2 dagar gammal. Märkligt.

18 Januari: Hade eldvakt från klockan 7 och steg upp och tände på kaminen nere vid pjäsen. Den tände ganska fort, tack o lov, och sedan fick jag gå och värma mig och fika. När jag var färdig blev det gevärsexercis och kamraterna hade redan ställt upp sig på byvägen under byns intresserade blickar, när jag hoppade in i ledet. Eftersom det i kylan och med öronlappar och hårdtrampad hal snö var både svårt att höra kommandona och hålla balansen var väl inte rättningen så perfekt men ändå någorlunda. Klockan 10 bemannades pjäserna som i omgångar plockades sönder och rengjordes. Klockan 1 kom flyglarm medan ena pjäsen ännu var demonterad. Den plockades hastigt ihop och vi sköt provskott. Flygplanen visade sig vid horisonten utom skotthåll. Dagen jämnmulen, men uppklarnande och varmare än tidigare, bara -10 grader. Strålande halvmåne på kvällen med praktfullt norrsken. Uppbrottet i morgon, sägs det. Vi diskuterade den svenska neutraliteten efter Sandlers inlägg i remissdebatten. Flera av truppen är uppenbarligen nazister, i alla åldrar från 18 - 40 år. Prahl lämnade oss för att överföras till infanteriet.

19 Januari: 9 man permitterades till Rovaniemi. Jag gick vakt mest hela dagen.

20 Januari: Dagen var bestämd för uppbrott. Vi väcktes emellertid en timma för sent och rusade upp och fikade. Sedan började lastningen av ammunition och personliga tillhörigheter. Det blev en dyster frukost eftersom en av våra rara lottor hade fått meddelande om att hennes fästman samt åtta andra pojkar, däribland den gamla gubbens son, stupat under en patrull på Suomussalmifronten. Hon var nästan hysterisk. Efter frukosten skulle vi ha upp pjäserna ur ställningarna. Vår var omöjlig att få upp ur snön och första pjäs fick hjälpa till. Därefter gavs marschorder och vi startade 2.10 med Kemijärvi som första mål. Dit kom vi vid 5-tiden. Under resan satt jag inklämd på lastbilsflaket mellan ryggsäckarna och Gustafsson och kunde inte röra mig och frös syndigt och försökte gömma mig i pälsen så gott det gick för vinden och kylan. I Kemijärvi gick vi på ett Lotta Svärdfik, fick 4 koppar kaffe och 5 bullar plus "Svarte Rudolf" till ett pris av 4 mk. Himmelriket!

Vid halv 6-tiden fortsatte vi bilfärden mot sydost. Vi körde snabbt. Resan gick genom den stridszon, som ryssarna tvingats överge vid sin reträtt för ett par dagar sedan och spåren syntes i form av taggtrådshinder, vägspärrar, sönderskjutna skogar och kvarlämnad material. Spöklikt i det starka månskenet. Slutligen stannade vi i Hirvasvaara i närheten av Salla. Förläggningen var förberedd i en skola, som emellertid evakuerats för länge sedan och stått oeldad och var nu iskall. Endast befälets rum var nödtorftigt värmda. Vi andra skaffade oss tak över huvudet i en gammal finsk stuga (bondgård med döda husdjur i ladugården), där det bodde några finska soldater, som hade eldat upp ordentligt och röken stod tät. Vi flydde till ett beboeligt rum. Vi hörde i radion att våra vänner från Apoukka, de svenska flygarna, hade utmärkt sig. Vi sade godnatt till våra finska vänner och gick och lade oss och somnade i röken vid 11-tiden.

21 Januari: Olrog kom och väckte oss klockan 7. Vi kände oss dåsiga. Sjögren reste sig och stöp. Efter honom svimmade Carlander, Klingsjö, Nilsson, Elveén och Wik. Vi andra mådde fruktansvärt illa med våldsam huvudvärk. Själv var jag flera gånger nära att tuppa av. Arbetet med pjäserna måste inställas för dagen och endast nödtorftig beredskap uppehölls, eftersom de flesta var illa kolosförgiftade och kände sig urusla. Några var verkligen illa däran, framför allt Sjögren, Wik, och Gyllenberg. Framåt eftermiddagen gav sig mina kopparslagare. Vem som stängt spjället i den stora ugnen är oklart. Någon värme har vi inte fått upp i skolsalen, som fortfarande är iskall. Hela dagen levde de som så kunde på kall mat och kaffe. En pjäs gjordes klar och ställdes upp på skolgården för att vi åtminstone i någon mån skulle vara beredda. Vädret f ö vackert och vid 1-tiden kom larm om att 16 flygplan bombade Kuusamo, men vi siktade dem inte. Gustafsson har blivit sergeant. Bråket mellan honom och Sjögren fortsätter.

22 Januari: Inga allvarliga efterverkningar av gårdagens koloxidförgiftning. Vakttjänstgöring, beredskap och väntan. Ingenting hände. På eftermiddagen inspektion och besök av chefen för Sallabataljonen. Historieberättande om finnarnas fantastiska bragder.

23 Januari: Hade eldvakt från klockan 5 på morgonen. För att fördriva tiden gick jag ut i köket och diskade. Sedan fastnade jag där hela dagen till närmare klockan 4. Det var ganska arbetsamt, men samtidigt åtnjöt man kökshandräckningens vanliga förmåner, kaffe etc. Kapten Bjuggren och fänrik Mörner hade under natten varit ute på ett par bombraider med den återstående Hawker'n och resultatet utomordentligt. Bombat längs med de ryska uppmarschvägarna. Markpersonalen ("fatrullarna" enl Wallin) hade stå på isen sedan klockan 2 på natten och var nästan hysteriska av kölden (-44 grader). Jag kokade kaffe i massor. Carlander, Klingsjö och jag ordnade gulasch till frukost och renkött (nyskjutet) till middag. Senare på dagen anlände de rekvirerade lottorna, två stycken, mycket efterlängtade. På eftermiddagen förde vi upp våra pjäser till en höjd i närheten, där 1:sta pjäs redan gått i ställning. På kvällen somnade jag tidigt, men klockan 11 kom flyglarm och vi beordrades ut. På bullret hördes att flygplanen var nära, men vi kunde inte upptäcka dem. Det var uppenbarligen ett svar på den föregående nattens svenska aktivitet.

24 Januari: Lottorna ordnade morgonkaffe och vi drog oss upp på höjden i den svaga morgongryningen. Jag tillhörde den Gustafssonska skidpatrullen, men "Sylfiden" själv kom fram en kvart senare än vi övriga, Wallin, Klingsjö och jag. Det är ett helsikes skällande med Gustafsson. Han har retat de flesta, särskilt Sjögren, Carlander och Olrog. Senast kallade Engelbert honom för "fläskkorven", vilket inte oväntat gjorde Gustafsson rasande. Fänriken och Forsman har varit i Kemijärvi sedan i går och dagens arbete har varit ganska lugnt med målspaning från pjäsplatsen uppe på höjden med en grandios utsikt över det finska Lappland. Några enstaka flyglarm, men inga mål i sikte. Kanondundret från Salla hörs hit. På lediga stunder har jag strövat i byn på skidor, den är ju helt övergiven och en beklämmande syn. Evakueringen har tydligen gått brådstörtat och leksaker och personliga tillhörigheter ligger kvarlämnade överallt. Inte ens kreaturen har man hunnit få med sig. Till och med maten står kvarlämnad på borden. Byn heter Salla Hirvasvaara och ligger knappt 4 mil från Sallafronten.

Renar har installerat sig i ladorna och tittar man in lite hastigt kan man få en hornkrona i ansiktet. Troppen har utökats med en maskot, en trevlig herrelös hund, som blivit övergiven i byn och nu är glad att se oss. Vi kallar honom "Akan". För kölden har vi fått ut renskinnstossar, "loddor". I kväll har vi ordnat till en finsk bastu.

25 Januari: Inget nytt.

26 Januari: En händelserik dag. Klockan 10 siktade vi två ryska bombplan, som kom som närmast på 2700 m. Vi öppnade eld, men den ena pjäsen fick eldavbrott på grund av en skada under transporten. Felet reparerades hastigt och automatelden fortsatte och låg väl, men ingen direktträff noterades. Straxt efteråt kom sju maskiner och gjorden en lov kring höjden - vi var tydligen upptäckta. Bägge pjäserna gav eld och ett plan träffades och säges ha nödlandat. Frukostrasten var lugn. Vädret var strålande och vi hade en vidunderlig utsikt uppifrån höjden. Efter klockan 1 såg vi upprepade gånger flygplan, bl a 7 bombplan, som förenade sig med 7 jaktplan som kom från motsatt håll. De var emellertid utom skotthåll, men det verkade som om det började dra ihop sig. Klockan 2 fick vi vårt elddop. Morgonens bombare kom tillbaka och vid en inflygning rakt mot oss släppte de sina bomber, som emellertid tog mark i en linje 1000 - 2000 m från oss. Planen passerade rätt över oss på låg höjd och sköt med kulsprutorna och vi tvingades ta betäckning. Planen vände och passerade återigen över oss, men deras bomber var även denna gång lika felplacerade. Vi gav eld, men på så nära håll var det omöjligt att följa flygplanen och skotten missade. När vi lämnade pjäserna för att ta skydd tog vi till gevären och låg och knallade på mot de stora feta målen, men tyvärr alltför snabba. Det var väl mest psykologiskt för att få utlopp för besvikelsen. Stämningen efteråt var en smula tryckt, eftersom resultatet för vår del inte varit så lysande. Hela eftermiddagen var en enda serie utryckningar. Flygplan passerade i ett, men alltid utom skotthåll, men vi slängde i alla fall iväg några skott mot bombare som kom nära skotthållsgränsen. Eftermiddagen mulnade på. Hela tiden hördes täta bombkrevader och tungt artilleri i riktning Salla. Vi grävde upp några av de talrika odetonerade bomberna, som visade sig vara brandbomber, fyllda med petroleum (fotogen eller nafta), vikt ca 50 kg. De flesta av de betydligt större sprängbomberna hade dock detonerat all right. Middagen och kvällen hade vi anledning att diskutera dagens erfarenheter och planera för framtida motsvarigheter. Ett bombsplitter i vänsterhanden värkte och handen började svullna upp.

27 Januari: Dagen började lika vackert som gårdagen. Vi beredde oss på en fortsättning av den ryska aktiviteten och det började lovande med 7 ryska bombplan, som kom norrifrån. Vi öppnade eld på 3000 m och elden låg väl - särskilt från vår pjäs - och vi fick in en träff i stjärtpartiet på ett plan, den tredje maskinen framifrån, men den fortsatte och vad som sedan hände med den vet vi inte. Vi fortsatte hela dagen med befästningsarbete d v s värn kring pjäserna, och kring vår pjäs fick vi en präktig skyddsvall av timmer och annat material från de övergivna husen. Carlander sydde vita dukar för att maskera pjäserna och övrig anläggningar, ammunitionsförråd etc. Tyvärr var jag arbetsoförmögen, eftersom jag gick med armen i bandage efter gårdagens blessyr och en operation med täljkniv för att ta ut splittret. Det var vår hårdföre s k sjukvårdsfurir, som utförde kirurgin. Inga ytterligare flyglarm denna dag. Dagens resultat fyllde oss med en viss tillförsikt, inte minst för att pjäserna fungerat bra. Löjtnant Frumeri var här på kvällen med post, men ingenting till mig, det känns extra hårt här, när de andra sitter och läser sina brev. Vi har en bra förläggning nu. Lottorna pysslar om oss med bra mat och måltiderna är högtidsstunder. Vi få t o m kaffe på kvällarna. Idag kom avlöningen, 290 mk, och vi spelade 21. Jag vann 50 mk.

28 - 29 Januari: Inget nytt.

30 Januari: Uppbrott enligt order. Revelj 03.30 och omedelbar uppstigning och tidig frukost på ärter och fläsk. Avfärd 04.00 med flygets buss. Pjäsbilarna följde. Vi kom fram till Kemijärvi vid 8-tiden och väntade länge på att något

marketeri skulle öppna, förgäves. Vid 11-tiden bröstade vi av hastigt och lustigt på ett torg framför sjukhuset under mängdens undrande blickar. Rapport hade ingått om ryska flygrörelser i området. Straxt därefter, innan vi kommit i ordning med pjäser och ammunition, kom flyglarm nästan samtidigt som flygplanen. Belysningen (sikten etc) på vår pjäs krånglade och allt blev nervöst, helst som bomberna i tät följd började slå ned i staden. De sex ryska bombplanen fällde sina bomber som en gata genom hela byn. 18 hus förstördes, 2 människor dödades. Inalles föll ca 65 bomber. Vädret var molnigt och vi såg knappt planen och hann bara avlossa ett fåtal skott utan att träffa. Flyglarmet avblåstes, men efter en stund återvände planen på hög höjd och vi kunde ingenting göra. Det blev upprepade flyglarm under dagens lopp, men intet hände. Vid 5-tiden bröstade vi upp pjäserna och gick i ställning utanför Kemijärvi. Vi åkte tillsammans med flygpersonalen ca 5 km söderut, där de båda pjäsmanskapen fick varsin stuga. Vi lade oss tidigt efter en påfrestande och jobbig dag. Fänriken var förbannad över vårt misslyckande - och sin egen nervositet - och gav oss permissionsförbud "tills vi skjutit ned en maskin". Det längtar vi efter lika mycket som han.

31 Januari: Vi skulle gå i ställning med pjäserna, men flyglarm kom emellan och sex plan visade sig på hög höjd. Vår pjäs ställde upp sig vid förläggningen medan 1:sta pjäs stack iväg. Vi hade flyglarm oupphörligt under dagen men intet hände. Först vid mörkningen vid 4-tiden kunde vi emellertid bege oss till den definitiva ställningen. Bilen strejkade, kylaren frostsprängd, och vi fick skaffa en häst, som drog pjäsen. På kvällen fick vi höra att Rovaniemi bombats svårt, 20 dödade, en mängd hus och 2 broar sprängda. De svenska flygarna lär ha skött sig berömligt trots sin underlägsenhet (deras jaktplan Gloucester Gladiator är långsammare än de ryska bombplanen).

1 Februari: Vi började befästa vår nya ställning och hela dagen släpade vi timmer och stockar och skottade snö för att ordna platsen. Ingenting hände. Vädret vackert, men kallt och blåsigt. Jag hade vakten mellan 1 - 3 på natten. Skidåkning i patrullspår.

2 Februari: Dagen började med stela lemmar efter en genomvakad natt. Återigen en lugn dag med upprepade flyglarm men inga plan. Skyddsarbetena slutfördes. Pjäserna demonterades på kvällen för genomgång inne i värmestugan. På kvällen kom post, stor glädje inte minst för mig som fick 5 brev. Kvällen fortsatte med brevskrivning och annan glädje. Gyllenberg blev sint och slängde en tung koskälla i huvudet på Ängström. Blodvite.

3 Februari: Revelj 07.30. Efter kaffet hopsättning av pjäserna. Innan vi var klara siktades 4 bombplan på låg höjd, vid 9-tiden. 1:sta pjäs plockades hastigt samman och öppnade eld, men klickade efter 3 skott. Felet befanns vara en trasselsudd, som blivit kvar i kilen. 2:dra pjäs fortsatte hopmonteringen men blev inte klar i tid. En manöverfjäder krånglade, men kunde rättas till så småningom. Wallin grät av ilska, när de feta målen passerade på knappt 2500 m på låg höjd. Det blev flera larm under dagen, men planen var för långt borta. Dagordningen: Revelj klockan 07.30, kaffe 08.00, frukost 11.00, kaffe 2.00, middag 5.30, kaffe 8.00. Byn där vi ligger heter Halosenniemi vid Kemijoki. Pjässerviserna bor i olika stugor. Vår värd, en gammal gubbe, miste sin son häromdagen. Vi gör vaktpassen på skidor längs ett patrullspår, nog så nervkittlande i månsken.

4 Februari: Ingenting av vikt. Många flyglarm, men inga plan. På kvällen gick jag vakt 01.00 - 03.00. Dessförinnan vid 11-tiden kom fänriken till oss och satt och pratade. Han var som en omvänd hand, glad och förtrolig. Ända sedan den misslyckade uppvisningen i Kemijärvi har han verkat underlig och grubblade, tydligen plågad av löjtnant Kemi och de andra finska officerarna.

5 Februari: Efter dagens första flyglarm beordrades uppställning på linje och fänriken höll ett kamratligt och rättframt tal till oss, och vi kunde känna igen från förut. Han erkände på omvägar sina fel och nu upphävde han också permissionsförbudet. Vi skulle få åka till Kemijärvi på nattpermission. Några andra med mig åkte in lite tidigare vid 3-tiden. I utkanten av Kemijärvi var det gott om krevadgropar efter bombningar de föregående dagarna. Vi fikade på Kahvila Lotta och gick sedan till speceriaffären för hamstring. Jag köpte för över 100 mk och sedan återstod bara en lång väntan på diverse fik på de övriga och när de äntligen kom var det bara att återvända till Kahvila Lotta. Själv återvände jag hem redan vid 9-tiden med en lastbil. Kemijärvi var visserligen relativt stort (köping) men någon lustfylld plats är det inte av självklara skäl, krig, kyla, snö, evakuering etc.

Hemma låg tre paket med brev och väntade på mig och Frumeries chaufför hade tagit med sig en massa svenska tidningar. Stor glädje på luckan. Vid halv 12-tiden kom det övriga gänget, Wallin med flera liter i gasen efter fest på 96 procentig. Han fick paket med riktigt kaffe och socker hemifrån. Fest. Andan på troppen är i dag bättre än tidigare.

6 Februari: Idag hade vi turen med oss. Pjäserna var eldberedda klockan 9, det ljusnar tidigare om morgnarna numera. Klockan 10 kom det vanliga flyglarmet och 3 jaktplan siktades på stort avstånd i riktning Kemijärvi. De kretsade och gjorde underliga manövrar över Kemijärvi och försvann. Eftersom de var så långt borta öppnade ingen eld. 10.15 kom det åter 3 jaktplan (samma?) denna gång från Rovaniemihållet. Vi öppnade eld på 3000 m och först pjäs fick in en träff i ledarplanet i tredje skottet, planet gick genast i spinn, störtade och tog mark några hundra meter från oss. Under tiden hade våra pjäser fått in en träff till i plan nummer 2, som girade till, sänkte sig och försvann österut över de ryska linjerna. Det påstods ha störtat på ryskt område, men det är obekräftat. En patrull sändes till nedslagsplatsen medan vi övriga uppehöll beredskapen. Efter en stund kom nytt larm och 3 bombplan siktades, men tyvärr alltför långt borta.

Något övermodigt öppnade vi ändå eld, men utan resultat utöver det vanliga att båda pjäserna slutade fungera. Efter frukost hade jag ett ledigt pass och gick då och tittade på den nedskjutna maskinen. När jag kom dit höll finnarna som bäst på att plocka fram liket efter piloten i den stora nedslagsgropen. Maskinen var mosad och piloten ohyggligt massakrerad och maskinen översköljd med blod och bränsle. Den hade inte fattat eld. Av papperet framgick att den döde var kapten och ledare för jaktgruppen. Jaktplanet var utrustat med två kulsprutor och två 20 mm automatkanoner, 600 hkr motor. Under dagens följande flyglarm försökte vi upprepa bravaden, men den ena pjäsen klickade konstant och till slut gick mekanismen sönder. Vi betraktades emellertid med allmän välvilja av finnarna, lottorna och t o m flygarna gratulerade. Det blev extra utspisning på kvällen och den tidigare utlovade cognacen. Jag hade vaktpass under festen och fick festa senare. Vår pjäs, 2:an, var den sämsta och svarade för de flesta eldavbrotten. Den var glapp överallt i mekanismen och vid ett tillfälle ramlade mekanismen ur och slaghammaren etc åkte ut i hylsrännan. Det var fel på kilen och på natten åkte Wallin och Wetterhall till Kemi för att skaffa reservdelar. De väntades tillbaka följande dag.

7 Februari: Dagen förflöt lugnt som tur var, eftersom ena pjäsen fortfarande var ur funktion. W och W kom inte idag. På kvällen åkte den andra pjäsen in till Kemijärvi för att vitmålas och ses över. Vid midnatt kom den tillbaka. Jag gick vakt mellan 11 och 1 på natten.

8 Februari: På morgonen fördes pjäsen i ställning. Nyckeln till manöverluckan krånglade och medan vi arbetade med den kom flyglarm och snart singlade 3 jaktplan in över bergen under ständiga undanmanövrar för att försvåra vår eld. De visste uppenbarligen var vi fanns. De kom så nära som 1500 m. Vi hade dessvärre bara en pjäs skjutklar - den andra hade inte förts i ställning ännu - och vi föredrog att inte röja oss och lita på vårt kamouflage. Deras uppgift var tydligen att lokalisera oss för vidare åtgärder, men det föreföll som om deras rekognosering misslyckades och efter diverse mystiska manövrer försvann de österut. På kvällen körde vi in även 2:dra pjäs till Kemijärvi för kamouflage-målning och fortsatt montering och översyn. Vi stannade över natten medan pjäsen torkade och åkte hem på morgonen.

9 Februari: I gryningen innan vi ännu fått ut pjäsen från garaget och börjat hemfärden kom ett våldsamt bombanfall mot Kemijärvi. Jag stod vid stranden och såg bomberna falla i en snörrät linje mot garaget - och mig. Hopkrupen bakom husknuten var jag beredd på det värsta, men den sista bomben föll i strandkanten och de följande serierna drabbade andra delar av byn. Hemfärden blev lika dramatisk med rysk jakt som jagade oss längs den stora raka vägen, vilket chaufförerna inte uppfattade förrän jakten passerade oss med spelande kulsprutor. Satt bakpå lasset med ammunition och kände mig enkel.

10 - 28 Februari: Inget nytt.

19 Februari: Det ryska flyget var mycket effektivt och speciellt den ryska jakten. Planen var ganska små, mörkmålade och otroligt snabba och ettriga. De förde ett terrorkrig på vägarna. De sköt på alla transporter, på bondgårdar och på allt de såg.

Speciellt var det en flygare som var känd som den "Svarte djävulen". Han var ledare i en grupp och var en av de skickligaste.[1]

Vi kände igen hans plan. Vi sköt ner det och det vållade en viss glädje hos finnarna runt omkring.

Planet fick en direktträff och gick i däck direkt. I samma formation fick vi in en träff till, en flygmaskin som vinglade bort, försvann någonstans. Han nödlandade väl på den ryska sidan.

1 Mars: Dagen ingick strålande klar och blev en av de vackraste tänkbara. Pjäserna står sedan en tid tillbaka öster om Kemijärvi (Halosenniemi) - vi hade flyttat många gånger - och bor i tält. Mycket fältmässigt och prövande i kölden. Eftersom man ligger radiellt med fötterna mot vedkaminen riskerar man dels att sveda fötterna, dels att håret fryser fast i tältduken. Som vanligt flera flyglarm idag och såg både jakt- och bombplan, men på för långt håll. Vid 3-tiden kom emellertid 5 plan från väster och fällde bomber i rät linje mot oss, men föll inte närmare än 100 meter. (Wik blev nervös och sökte skydd). Planen kom rätt över oss, men på grund av de höga hastigheten och att elevationen inte räckte till fick vi inte pjäserna att bära. På kvällen gick jag vakt. Stjärnklart och kallt.

2 Mars: Jag gick sista vaktpasset på morgonen och det var jag tacksam för. Redan 07.10 blev det flyglarm och det blev stor oreda i tälten. Beredskapen inställdes emellertid snart, eftersom vädret var tjockt, och det blev tältliggande hela dagen utan att något hände. Klockan 4 fick Sjögren, Olsson och jag följa med en transport in till Kemi för att snygga till oss och raka oss. Färdiga i rakstugan klockan 8 och därefter Lottakafét.

3 Mars: Söndag. Första gången vi upplevt en sådan! Vädret heltjockt, snö och blitt. Låg och vilade mest hela dagen med undantag för vaktpassen. Inga larm.

4 Mars: Dagen lik föregående, något kallare. Pjäsmanskapet motionerade på skidor och skottade snö. På eftermiddagen bastu i en finsk förläggning i närheten. Kvällsvakt 7 - 8, nattvakt 1 - 2. Däremellan brevskrivning.

5 Mars: Vädret som förut. Förmiddagen ägnades åt snöskottning - den eviga snön! På eftermiddagen bröts tälten och vi flyttade till en ny förläggning i en övergiven stuga i närheten. I det tjocka vädret är kvällsmörkret intensivt. Svårt att orientera sig och organisera sig.

6 Mars: Vädret klarnade upp och vi väcktes klockan 6. Det mulnar emellertid från söder när detta skrivas i "värmestugan" (tältet) vid pjäsplatsen. På eftermiddagen får vi larm och 3 snabba jaktplan, J 16, kretsar över oss på hög höjd och får några verkningslösa provskott. De styr bort mot Märkäjärvi, där det senare låter som en luftstrid. (Vi får senare höra att ett plan skjutits ned med kulspruta av ingenjörerna). Dagen slutade med att Wallin skulle undervisa i jiujitsu, en skrattsuccés (Wallin är rätt omfångsrik).

7 Mars: Dagen ingick med mulet väder och vi var just inte beredda på någon hälsning från "Molotov". På förmiddagen skidåkning och rutingöromål. Klockan 3.30 kom flyglarm och två J 16 singlade ner ur molnen under ständiga undanmanövrar. Vi hade dem på 1700 m, när vår pjäs efter några skott upphörde att fungera. Den andra pjäsen han med några välriktade serier innan planen försvann i molnen. Vi svor högt och ljudligt och vår pjäs är i all fall ur funktion för en tid fram över på grund av svårreparerat mekanismfel. Gick vakt på kvällen mellan 7 - 9 och senare mellan 1 - 3. Diskussionerna gick höga om vi ha dålig material, eller om det är klimatets fel.

8 Mars: Vackert väder, något molnigt. Förberedelser för uppbrott, eftersom vår pjäs måste till reparation (eller utbyte). Kemi, Torneå, Haparanda, Boden?

Flyglarm vid 3-tiden. 3 jaktplan högt uppe under tvära undanmanövrar. Utom skotthåll. Sänkte sig mot Märkäjärvi och besköt uppenbarligen bilar på stora landsvägen.

9 Mars: Uppbrott. Avtransport mot Kemi (Veitsiluoto).

10 Mars: Förläggning i Helistö (Karihaara), nära Kemi. I väntan på reparation av vår kanon helt overksamma. Den andra pjäsen håller fortfarande beredskap.

11 - 12 Mars: Försök att skaffa reservdelar. För övrigt ingenting. Fredsrykten.

13 Mars: Fred 11.00