Jan Gösta Silvén

Som eldledare vid Rs.Psto 3 på Svirfronten 1941/42

(Från "Till bröders hjälp") 

En lördag i slutet av september lämnade vi Stockholm, ett trettiotal frivilliga på väg till Finland. Fartyget svängde ut från Skeppsbron och vår transportchef tog upp "Du gamla du fria". Aldrig tidigare har jag hört en grupp svenskar, av vilka de flesta endast känt varandra ett par timmar, sjunga så kraftigt och frimodigt. Berodde det på att vi denna gång tänkte på ordens betydelse... "jag vill leva jag vill dö i Norden."

Huvuddelen av vår kontingent stannar vid Hangö. En kamrat far till "Näset", två till "Nordfronten", och vi fördelas på "Mellersta östfronten". Precis en vecka efter avresan från Stockholm är jag framme vid mitt truppförband.

Hittills har jag inte märkt mycket av kriget. Mörkläggningen tänker man nästan inte på, då man i nära två år tjänstgjort vid svenska beredskapsförband i avsides belägna förläggningar. I Helsingfors, där vi måste stanna i två dagar, såg jag ingen stans skador efter flygbomber. För oss "uteätare" var livsmedelsransoneringen knappast mera kännbar än i Sverige. De privata hushållen hade säkert svårare att klara sig på sina kuponger. Det vimlade av uniformer överallt men sådant är vi ju vana vid nu för tiden.

De ryska fångarna "maska" och tigga tobak

Sedan vi lämnat Helsingfors började man snart lägga märke till grupper av ryska krigsfångar, som höll på med potatisupptagning och andra arbeten. De tycktes överlag vara nöjda med sitt öde, tiggde tobak av alla och "maskade" så mycket de kunde komma åt.

1940 års gräns passerades per järnväg och genast pekade skorstensmurarna mot skyn liksom gravvårdar över de brända husen. På en del platser hade bolsjevikerna ej hunnit bränna allt vid sin brådstörtade flykt, men de hade istället smutsat ned så svinaktigt, att det helt enkelt inte kan beskrivas på någorlunda anständigt språk. På varje liten station stod minst ett par fullastade tågsätt på sidospåren. Ny krigsmaterial transporterades till fronten och förbrukad material sändes tillbaka.

Ryssarna är slarviga byggmästare

I Pitkäranta slutade tågresan. Jag skiljdes från kamraterna och övernattade i ett kolchoshus från den ryska tiden. Kolchoshusen se riktigt användbara ut på avstånd med små förstukvistar och andra utpyntningar. Men de är sannskyldiga Potemkinkulisser. På nära håll ser man att de är skevt och slarvigt hopfogade av grovt tillyxat timmer. Springorna är nödtorftigt tätade med gräs eller mossa och man kan utan vidare sticka bajonetten genom väggen var som helst. Målarfärg eller tapeter förekommer inte. Rummen är t o m mindre än vad vi är vana vid i moderna lägenheter. Men det lär ändå ha förekommit att två eller flera familjer måste bo i samma rum. Det hus där jag fick min tillfälliga bostad hade blivit grundligt rengjord och rökt mot ohyra sedan det kom i finnarnas händer, men trots detta kröp där nog åtskilligt under natten. Tidigt på morgonen gick färden vidare med en lastbilskolonn till Aunus. Det var strålande solsken och utsikten över Ladoga med de lövskogsklädda stränderna och öarna i höstens prunkande färger var nästan jämförbart med de vackraste svenska landskapsbilderna. Nu for vi genom det område, där både vinterkriget och sommarkriget gått fram. Förstörda stridsvagnar, skeletten efter brända bilar, trasiga vagnar, slädar, traktorer och annan förbrukad krigsmaterial kantade vägen. Finland behöver då inte lida brist på metallskrot.

Skogarna ha skjutits sönder, huggits ned och bränts

Stora skogsområden är avbrända eller sönderskjutna av artillerielden. De hus, som inte brunnit är ofta sprängda eller åtminstone genomskjutna. Bolsjevikernas förhuggningar sträcker sig som jättelika breda rågångar genom skogen, ibland är de flera hundra meter breda. Trädstammarna och de meterhöga stubbarna bilda ett nästan ogenomträngligt virrvarr över vilket en anfallande måste klättra och balansera under beskjutning från motståndarnas väl skyddade eldställningar i skogsbrynet mittemot.

Gamla gränsen passerades. Man märkte genast skillnaden i bebyggelsen. Vi var nu i det gråa och glädjefattiga Sovjet-Ryssland. Husen talade om fattigdom och umbäranden. Vi var i svältens och eländes stora rike. I Aunus vid Syvärijoki (Svirån) hade jag turen att träffa motorofficeren vid det truppförband dit jag var kommenderad. Och så kom det sig att jag fick åka sista delen av resan i personbil.

Just när jag skulle flytta över min packning från bilen till tältet lystes natthimlen upp av en blixt. Kan det vara åska så här sent på året, tänkte jag. I samma ögonblick hördes emellertid ett välkänt ljud: mynningsknallarna, den dova visslingen och krevaderna av en batterisalva. Då först kände jag att jag var framme vid resans mål, fronten.

Framme hos prickskyttarna på svirstranden

Redan första dagen efter min framkomst hade jag turen att få följa med vår sektionschef på en inspektionsrond längs stranden av Syväri. Vårt första besök gäller ett par direktskjutande kanoner (piiskatykki), vilka tagits som krigsbyte. Deras chef får order att skjuta in sig mot en rysk bunker i motsatta stranden. Tredje skottet träffar mitt i skottgluggen och slår sönder luckorna. Inte ett liv syns till. Tydligen är bunkern inte besatt. Det sägs att de röda drar sig tillbaka från flodstranden under dagen. För säkerhets skull prickas ytterligare två skott in genom den öppna gluggen.

Nästa anhalt på vår vandring är byn Pirkinitsi. Av den eldledningsplats vi skulle besöka återstår endast en rykande ruin. En infanterist berättar att eldledningspersonalen flyttat till ett hus längre uppåt floden sedan ryssarna skjutit det förra i brand. Innan vi går vidare tar vi oss en titt på vad som återstår av kyrkan i Pirkinitsi - de svartbrända, sönderskjutna murarna endast. I kyrkogården har en maskingevärsgrupp grävt ned sig. Nästa eldledningsplats är inredd i en lada. Observatören visar oss i kikaren några ryssar med häst och vagn långt borta i en glänta. De håller tydligen på med befästningsarbeten av något slag. Eldledaren har fått order att göra en inskjutning mot den plats där arbetena pågå. Efter ett par minuter har skotten flyttats in på målet och ryssarna har sprungit till skogs.

Ett skonat konstverk mitt i krigets förödelse

Vi bor i en korsu under jorden för granaternas och flygbombernas skull. Den ena dagen är den andra lik med omväxlande stridsverksamhet, sömn, mat och vila. En dag blir jag i tillfälle att göra en bilresa till ett gammalt munkkloster bakom fronten. På långt håll ser vi de typiska lökkupolerna resa sig över klostrets vita murar. Det liknar på avstånd ett praktfullt slott. De röda har använt klostret som fångläger och alla fönster och dörrar i bottenvåningen är igenmurade. Genom stora porten kommer vi in på klostergården, som domineras av kyrkan med dess höga vackra kupol. Med en stege tar vi oss in genom ett fönster i andra våningen. Därinne möter oss en syn, som vi aldrig kunnat drömma om att få se mitt i detta krigshärjade område. Väggarna, pelarna, taket, valvbågarna och den stora kupolen är täckta av tavlor och målningar i underbart klara och vackra färger. Hur har allt detta kunnat undgå kommunisterna vandalism i över 20 år? De konstverk, som kunna nås från golvet, är visserligen illa åtgångna men någon systematisk förstöring har det tydligen inte varit fråga om.

Till eldlinjen

En måndag bär det i väg ut på eldledning. Vi for över Syväri på färja straxt ovanför Voimalaitos. Vi anmälde oss hos vår sektionskommendör, som dagen förut blivit lätt sårad av en granatskärva, få en vägvisare med oss och fortsätta vår vandring. På en del ställen är det små gropar efter uppgrävda minor i vägen. Vi svänger in i skogen och följer telefonkabeln mot vår eldledningsplats. En sönderskjuten bunker ger oss tillfälle att studera bolsjevikernas byggnadskonst inifrån. Fuskverk. Stora kullerstenar hopfogade med dålig betong. Längre bort ligger en död rysk soldat tvärs över stigen. Det är inte så bråttom med begravningarna som under den varma årstiden. Granatgroparna ligger tätt här och kabeln är lagad på många ställen.

Skogen glesnar och på en låg sandkulle straxt framför oss ligger de främsta skyttegravarna. Vår eldledningsplats ligger just där de egna linjerna skjuter fram i en spets mot fiendeterrängen. Observationsmöjligheterna är inte så lysande. Bara småskog framför. Högst ett par hundra meter kan man se. Det blir att skjuta "på gehör". I sammarbete med två andra eldledningsplatser lyckas vi på ljudet "skära in" några fientliga granatkastare och ger dem en överhalning. Men de är envisa och dyker upp på en ny plats. Hela eftermiddagen jagar vi dem på samma sätt från ställning till ställning. I skymningen har vi dem åter "på kornet" och förbereder en eldsamling med både lätt och tungt artilleri för att definitivt nedkämpa dem. Även de egna granatkastarna inordnas i eldplanen och på ett bestämt klockslag brakar det löst. Samtidigt låter infanteristerna alla sina vapen spela - gevär, snabbeldsgevär, maskinpistoler, lyspistoler, handgranater, granatkastare och kanoner på en gång. Ett helvetiskt oväsen och ett ståtligt fyrverkeri. Sedan blir det alldeles tyst ett slag och ryssen stör oss inte mer på hela den natten.

Ett hårt nappatag med ryssen

När det fjärde dygnet började närma sig sitt slut är vi ganska trötta och frusna, skäggiga och smutsiga. Men avlösningen skall komma under dagen.

Hittills har ryssarna med förkärlek skjutit på skogsbrynet bakom oss. Vår telefonkabel har blivit avsliten flera gånger om dagen. Men i själva ställningen har det endast fallit ett och annat skott liksom av misstag.

Då med ens kommer en brisad alldeles inpå oss. Så nära, att vi inte kunde höra varken från vilket håll projektilen kom eller var den slog in. Och det kommer flera. Marken darrar, skärvorna viner och piskar marken, så att sanden sprutar omkring. Men en av de andra eldledningsplatserna har upptäckt fienden. Det är ett par "piiskatykki" som ryssarna släpat fram i småskogen. I nästa ögonblick får ryssen svar. En kraftig elddusch från vårt eget artilleri tvingar den ena pjäsen till tystnad. Men den andra hämtar sig snart och fortsätter att skjuta prick på vår sandkulle. Men nu har våra observationer av den egna eldens läge hunnit bearbetas och batteriernas inriktning korrigerades. I nästa verkningseld nedkämpades motståndarna fullständigt. Vi kan med lugnt samvete överlämna eldledningsplatsen till avlösningen.

När vi kommer hem till vår korsu välkommnas vi med varm mat (ärtsoppa) och sedan somnar vi som snälla barn klockan 7 på eftermiddagen.

Det finns saker som etsar sig fast i minnet så man aldrig glömmer dem. En sådan händelse som jag alltid kommer att se framför mig är vårt tunga artilleri på marsch.

Det är just i gryningen. Snöstormen viner över de öppna fälten och suddar ut konturerna av den lilla östkarelska byn, som plötsligt blivit en viktig trafikknutpunkt för nästan ändlösa transportkolonner. En liten by, som förut inte haft några regelbundna förbindelse med yttervärlden. Och nu lotsas här dagligen fram flera hundratals fordon i vardera riktning. Byn är centrum för trafikregleringen bakom ett viktigt frontavsnitt. I denna vägfattiga ödemark är pretentionerna inte så stora.

Vår kolonn har fått tillåtelse att passera. Den ena bilen efter den andra rullar förbi. Man ser dem plötsligt dyka upp ur snöyran, ser ett och annat ansikte skymta bakom isbelagda glasrutor och under presenningar på lastbilsflaken, ser siluetterna uppslukas igen av snöstormen. Och hela tiden hörs motorernas brummande i olika tonarter.

Så kommer de första kanonerna. Det hörs redan på långt avstånd, att bilarna har tyngre arbete. Motordånet växer och överröstar alla andra ljud och marken darrar, när de tunga, spöklika kolosserna drar förbi. En imponerande bild av mäktig kraft. Där passerar bilar med stora bandtraktorer på lastflaken. Personbilar, lastbilar, fältkök och flera kanoner i en jämn glidande ström.

Då det börjar bli flygljust har hela bilkolonnen dirigerats in på en smal skogsväg, där trädkronorna bildar ett skyddande valv över den fortsatta marschen. Framemot eftermiddagen närmar vi oss vår nya grupperingsterräng. Varje underavdelning får sitt bestämda marschmål och hela förbandet liksom flyter ut i terrängen. Innan natten är vi i ställning, maskerad och tälten är slagna.

I gryningen nästa dag börjar vi skjuta in oss och gräva ner oss. Tälten används endast i undantagsfall. Redan andra natten sover alla i korsun under jorden, utom de som hamnat på vattensjuka ställen och fått nöja sig med att bygga vallar runt tälten.

Dramatiska luftstrider över fronten

Tredje dagen har vi flygarna över oss. Bolsjevikerna har tydligen fått klart för sig att något är i görningen. Men det röda flyget är för sent ute. Vi är redan på plats dolda och skyddade. Vårt luftvärn är i ställning och luftbevakningen är effektiv. Varje stupad eller sårad på vår sida får betalas med minst ett sovjetplan. Så fortgår det några dagar. Vi får se dramatiska luftstrider. Det egna flyget har lyckan med sig och flera fiendeplan bringas att störta eller nödlanda. Luftvärnet skjuter lysande pärlband av spårljusprojektiler, vilka jagar ryssarna och krevera tätt inpå dem. Resultatet är synligt. Ett och annat av de fientliga planen störtar eller skruvar sig mot jorden. Ibland hinner någon av besättningen klara livet med fallskärm och även en del av de störtade överlever. Inne i höjdrodret på ett störtat jaktplan är stämplat på en metallplåt kontrollnummer och datum 29/7-41. Inga uttjänta maskiner precis.

En finsk front där man inte talar finska

På detta frontavsnitt hör man sällan finska talas. Infanteriet är tyskt och artilleriet finlandssvenskt. De flesta av tyskarna har varit mer än ett år i Norge och kan norska ganska bra. Man reder sig överallt med någon sort bland-germanska (1/3 finlandssvenska, 1/3 norska och 1/3 tyska).

Kriget börjar mer och mer anta vinterkaraktär. Det är svårt att utan skidor ta sig fram, där det inte finns trampade stigar eller vägar. Och de smutsiga soldaterna i främsta linjerna är knappast att känna igen i sina vita snökåpor. På somliga delar av fronten går våra linjer genom tät skog. Bevakningen måste där utökas med lyssnarposter 50-100 meter framför linjerna. Men under stormiga nätter är det inte lätt att upptäcka en fiende, som rör sig försiktigt. Artilleriet har också sina svårigheter i skogsterräng. Kanonerna stå kanske ända till en mil bakom fronten och eldledarna därframme kan inte stå stilla på en plats och övervaka vad som händer på fiendesidan utan de måste flytta sig längs skyttegravarna till de platser, där man kan upptäcka något att skjuta på. Målen ligger sällan mer än 200 meter framför de egna linjerna. Längre kan man inte se i skogen. Det fordrar precision, om man skall kunna träffa fienden utan att skada sig själv. Men det finska artilleriet är träffsäkert.

Propagandakriget är effektivt

En kväll klingar en sprittande glad dansmelodi över skogen. Men det väcker ingen förvåning bland de våra. "Propagandahögtalaren" skaffade oss många överlöpare från den ryska sidan redan under striderna vid kraftverket Svir III. Efter grammofonskivans sändes ett kort anförande på ryska, vari bolsjevikerna uppmanas att ge sig till fånga. Åter musik och nya propagandaföredrag. Utsändningen hörs kilometervis omkring i den stilla natten. Resultatet brukar inte utebli, de röda soldaterna väntar bara på ett tillfälle, då ingen politruk eller officer är i närheten. Och så kommer de löpande över till vår sida en efter en eller flera i sällskap. De riskerar givetvis att under själva flykten bli skjutna av sina egna och av våra vaktposter. Men de tar hellre den risken än de stannar i Röda armén.

En upplevelse för en månad sedan faller mig i minnet. Vi vandrade längs en skogsstig till tonerna av propagandahögtalarens utsändning. Plötsligt får vi syn på en del grunda gropar. Aha, här måste ha legat minor. Gott om minor har det varit. Ett par framåt fortsätter groparna. Men vad nu? Där mitt i stigen är en liten, nästan omärklig upphöjning i marken. Det är flera. Här gäller det att vara försiktig. Vi trippar lätt på tå som små flickor. Mycket riktigt, det är minor. En är dåligt maskerad, så att man kan se kanten av locket. Vi kommer fram till en landsväg. Där är ett stängsel och en anslagstavla med baksidan mot oss. Vi kliver över och läser. Det står på finska: Minerad gångstig! Förbjudet att beträda!

Ryska patruller likvideras snabbt

Patrullverksamheten har tagit fart nu, sedan skidorna kommit till användning. Ryssarna försöker begagna sig av finnarnas taktik från förra kriget, nämligen att smyga sig igenom linjerna med mindre avdelningar, vilka senar skulle operera självständigt i ryggen på våra trupper. Dessa röda "gangsterpatruller" är väl utrustade med lätta automatvapen, handgranater, minor, sprängämnen och radiosändare. Men de undgår inte vår bevakning. Våra poster väntar orörliga och kallblodiga tills fienden är tätt inpå dem, sedan låter de kulsprutorna spela. De överlevande tvingas att trycka mot marken medan kulkärvorna sveper fram över deras skyddsställningar och under tiden hinner förstärkningar fram för att nedkämpa dem med handgranater och maskinpistoler. Allt har gått på några ögonblick. Endast sällan lyckas någon ryss klara sig ur en sådan fälla och fångar blir det inte många.

Gravsten på Visby Östra kyrkogård